Om man ska ta de antika historieskrivarna på orden var romarna även duktiga på att säga något tänkvärt när de låg på sin dödsbädd. Dessa citat är intressanta därför att de i en kort mening sammanfattar hur den döende romaren ville att eftervärlden skulle uppfatta honom eller hur historieskrivaren såg på personen i fråga. Kejsar Augustus (63 f. Kr – 14 e. Kr) var som bekant imperiets första kejsare och sällar sig till de mest regeringsdugliga imperatorer som kom att härska över Medelhavsvärlden. Hans dagbok – som finns bevarad i sin helhet – är ett under av självberöm och inte desto blygsammare var hans sista ord som bestod av en retorisk fråga: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut, applådera!”

Efter att Augustus gått ur tiden följde en nedåtgående spiral vad gäller regeringsdugligt material hos den Julisk-Claudiska dynastin. Den tredje kejsaren, Gaius (Caligula 12 – 41 e.Kr) yttrade sina sista ord i likhet med Julius Caesar i samma stund han blev mördad. Caligula var oerhört hatad och led möjligen av en uppsjö av patologiska sjukdomar. Omgivningen var därför hjärtligt trött på hans livsfarliga nycker och slutligen tog hans livvakt honom av daga. Efter att de första svärdshuggen penetrerat kejsarens kropp lär han föraktfullt ha utropat: ”Jag lever fortfarande!”

Ett lika dåligt renommé som Caligula erhöll kejsar Nero (37 – 68e.Kr). Hans tid på tronen var inledningsvis framgångsrik och en rad av prestigebyggen påbörjades. Emellertid drabbades Rom av en förödande brand år 64 – som Nero själv beskylls för att ha startat – varefter kejsaren inledde en bestraffningskampanj mot stadens kristna vilka han ansåg var de skyldiga. Så småningom spreds sig ett uppror mot Nero ända till senaten. När kejsaren insåg att även de mäktigaste i imperiet var emot honom kallade han till sig sin närmast förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos, som skulle assistera Kejsaren vid hans självmord och lyssna till hans sista ord. Nero skar i en ålder av trettioett år av sig sin egen hals, innan denna slutgiltiga handling lär han ha sagt: ”Vilken konstnär dör inte i mig!”.

De romerska kejsarna var inte ensamma om att ha fått sina sista ord att slå rot i historien, även andra romare har blivit ihågkomna för vad som sluppit ur dem strax före dödsögonblicket. En av Neros främsta generaler, Domitius Corbulo, väckte genom sina framgångar på slagfältet snarare sin härskares avundsjuka istället för dennes gunst. Han kallades till Rom där Nero beordrade honom att ta livet av sig. Corbulo drev ett svärd genom sitt hjärta och lär buttert ha konstaterat: ”Rätt åt mig!”

Till kategorin bisarraste slutord hör utan tvivel de som uttalades av kristna martyrer i det romerska riket. Prästen Laurentius dömdes år 258 till döden efter att han vägrat att lämna ut sin kyrkas heliga föremål som skatt till staten. Straffet var att stekas levande. Laurentius förlorade vare sig hoppet eller sin humor trots det makabra straffet. Efter en tid över glöden ska han ha sagt: ”Jag är mör på den här sidan, ni kan vända på mig nu.”

"Den stekte Laurentius" Medeltida avbildning av Laurentius från en kyrka i Anga, Gotland

En av de mest inflytelserrika förepsråkarna för den obskuranta germanska sekterismen var krigshjälten och paganisten Erich Ludendorff (1865-1937) som under första världskriget varit Paul von Hindeburg (1847-1934) behjälplig med att krossa de ryska styrkorna på östfronten.

I kölvattnet av det tyska kejsarrikets fall 1918 tog den desillusionerade Ludendorff värvning I Adolf Hitlers NSDAP och var med om att anordna den misslyckade ”ölstugekuppen” 1923. Liksom Hitler vurmade Ludendorff för ”dolkstötslegenden” och var övertygad om att det tyska folket och dess segerrika armé blivit förrådda av marxister, judar och frimurare.

Efter att till en början ha sett Adolf Hitler som Tysklands räddning blev han alltmer avogt inställd till densamme och deklarerade officiellt att han ansåg ”österrikaren” vara på tok för liberal i sina ideologiska ställningstaganden. Privat kontemplerarade Ludendorff till och med huruvida det faktiskt var så att Hitler var en judisk lakej och gick i sionismens ledband. 1927 ledde konflikten med Hitler till att ”radikalen” Ludendorff uteslöts ur nazistpartiet.

Erich Ludendorff och hans ytterligt fundamentalistiska hustru, Mathilde, sökte underblåsa ett nytt religiöst förhållningssätt inom den sjudande nazistiska rörelsen som desavouerade kristendomen och anknöt till forngermansk hedendom och radikal anti-semitism. Erich Ludendorff anslöt sig för en tid till det utbredda dyrkandet av den forngermanska gudomen Wotan; en nordtysk ekvivalent till den nordiska Oden.

Det var emellertid hustrun Mathilde som höll i de ideologiska och kvasi-religiösa tyglarna. Hon var doktorand i neurologi och dotter till en protestantisk pastor; trots sin bakgrund, eller just därför, kom Mathilde att inleda ett korståg mot kristendomen som hon avskydde av hjärtats lust. I sina böcker attackerade hon religiositeten hos det germanska folket och påstod att konfessionella rasbiologer gjorde fel när de beskrev Jesus som av ariskt ursprung, och menade istället att han varit en skenhelig alkoholiserad jude.

Vad som slutgiltigt kom att alienera paret Ludendorff från den nazistiska rörelsen var deras påstående att katoliker, marxister, frimurare och lägre stående raser inte kontrollerades av den depraverade sionismen. Istället, argumenterade paret, styrdes den internationella judendomen och alla dess avarter av den fjärran Dalai Lama i Tibet. Dalai Lama hade således, genom att domptera judendomen, anskaffat en maskin ämnad att förgöra den germanska civilizationen. Makarna Ludendorffs krav på en invasion av Tibet föll dock till föga eftersom Hitler sedan länge vägrade låna sitt öra till deras verklighetsfrånvända idéer.  

Makarna Ludendorff utanför sitt hem

I synnerhet skulle soldaterna i Schutzstaffel, SS, leva upp till kravet om ariskt utseende men ju längre kriget pågick kom bilden av både SS och wehrmacht att förändras och även om propagandan upprätthöll föreställningen av den ariska tyska armén var sanningen en annan. Hitler damsög krigsskådeplatserna på sympatisörer som delade vissa mål med nazisterna. Om de stridande var arier eller inte spelade ingen roll så länge de underställde sig någon av de tyska krigsorganisationerna.

Azad Hind Legion, Indische Freiwilligen Legion 950 var en styrka som bestod av en brokig blandning av hinduer, sikher och muslimer från Indien. Denna styrka stred på Tysklands sida i Europa från dess att den hade bildats av den indiske nationalisten Subhas Chandra Bose – som ville befria Indien från Storbritannien vilket förklarar det protyska ställningstagandet – år 1941. Till en början var man främst ett icke stridande förband som skötte bevakningen av Atlantvallen. Från och med 1944 blev man en del av SS och deltog i flera strider mot de allierade i Frankrike.

Efter det nazistiska betvingandet av konungariket Jugoslavien år 1941 rekryterade både wehrmacht och SS flitigt bland lokalbefolkningen i syfte att bekämpa kommunistiska partisaner. Till de mer ökända förband som upprättades hör Waffen Gebigsdivision der SS som bestod av muslimer och var därför utrustade med en egen fältimam. Det senare var inte helt oproblematiskt eftersom SS var en strikt ateistisk organisation. Även kosovoalbaner formade liknande styrkor vars befälhavare utbildades i Tyskland, dessa slogs senare samman med Gebigsdivision.

Inte mycket är skrivet om dem men till SS rekryterades även ett buddhistiskt nomadfolk under namnet Kalmücken Kavallerie Korps, K.K.K. Förbandet tog inte lätt på religion och hade därför med sig sin egen Lama under striderna i södra Ryssland. Befälhavarna var dock européer, mellan 1942 – 1944 styrdes förbandet av grundaren Othmar Rudolf som även kallades ”Dr. Doll”. Rudolf var en gammal räv som under det första världskriget varit officer i Österrike-Ungerns armé. Efter ett par år förflyttades hela styrkan till Kroatien bara för att bli besegrade, de överlevande utlämnades efter kriget till Stalins fångläger. Inte oväntat straffades hela folkgruppen senare hårt av Stalin och tvångsförflyttades.

Förutom Kalmuckerna kom mängder av Sovjetmedborgare att slåss på Tyskland sida i kriget varav majoriteten inte var etniska ryssar. Två kosackdivisioner sorterade under SS och även dessa slogs i Jugoslavien. En brokig skara av diverse icke ryska folkgrupper skulle komma  att forma 162:a infanteridivisionen vilken gick under namnet division Turkistani.

Till de mer misslyckade förbanden som sattes upp på Himmlers initiativ hör Britisches Freikorps som var en del av SS pansarförband. Styrkan blev knappt en pluton stark – ca 30 man – och bestod förutom av britter även av kanadensare, australiensare, sydafrikaner och en man från Nya Zeeland. På grund av det låga antalet entusiaster blev styrkan mer eller mindre ett fiasko.

Soldat i Kalmücken Kavallerie Korps

Under 1830-talet blev britterna allt mer oroliga över Rysslands växande inflytande i den centralasiatiska regionen och försökte med hot och lockelser att få den afghanska härskaren, Dost Mohammed (1793-1863), att överge sitt fraterniserande med ryska sändebud. Den självsvådliga regenten vägrade dock att gå britterna till mötes och följden blev en illa förberedd brittisk invasion. Britterna hade sin egen kandidat till Afghanistans tron, en viss Shah Shuja (1785-1842), som kommmit som flykting till brittiska Indien i sällskap med sitt harem bestående av 600 konkubiner efter att ha blivit utkastad från sitt forna rike år 1809.

Den brittiska armén som marscherade mot Afghanistan från Indien 1839 bestod av dryga 20 000 soldater och, vilket så småningom blev expeditionens akilleshäl, cirka 40 000 fruar, prostituerade, danserskor, underhållare och kameler.

Kriget föreföll vara över i en handvändning: Kabul föll tämligen enkelt, Shah Shuja och hans jättelika harem återinstallerades i sitt palats, Dost Mohammed gav sig frivilligt, och engelska soldater kunde under våren 1839 anordna cricketturneringar i den afghanska huvudstaden. Lyckan skulle dock bli kortvarig.

Medan britterna fortsatte att förlusta sig i Kabul organiserade den tillfångatagna Dost Mohammeds son, Akbar Khan (1816-1845), framgångsrikt motståndet mot ockupanterna. Samtidigt hade den hämndlystna Shah Shuja gjorde sitt bästa för att alienera sina undersåtar och britterna hade den dåliga smaken att utnämnda den gaggiga och indolenta William Keith Elphinstone till ny ledare för invasionsföretaget. Elphinstone hade inte sett röken av ett slagfält sedan Napoleonkrigets högsommar.

I slutet av 1841 stod hela Afganistan i brand och Elphinstone fann ingen annan utväg än att beordra reträtt. I de trånga och snöfyllda bergspassen tvingades de utmattade britterna att slåss dag och natt mot väldrillade afghanska gerillakrigare, och Elphinstones trupper stupade i drivor.

Akbar Khan erbjöd sig slutligen att förbarma sig över expeditionens kvinnor och barn, och lovade att dessa skulle repatrieras oskadda till Brittiska Indien. Efter mycket tvekan accepterade Elphinstone erbjudandet med tillägget att han skulle göra kvinnorna sällskap. För männen gavs dock ingen pardon. De sista resterna av den brittiska expeditionen massakrerades till sista man vid Gandamak i inledningen av år 1842. Av den cirka 16 000 man starka evakueringsstyrkan (civilister inräknade och repatrierade undantagna) överlevde endast en person.

Den lyckliga överlevaren var en viss doktor Brydon som återfanns mer eller mindre medvetslös på sin halta häst utanför Jalalbads murar med ansiktet uppskuret av sabelhugg.

Trots detta förintade nederlag som skakade Storbritannien i grunden skulle krigets efterspel dock spela Imperiet i händerna. Akbar Khan blev förgiftad år 1845, antagligen på order av sin fader, och Dost Mohammed kunde därefter återvända till sin tron. Trots år i brittisk fångenskap, eller just därför, skulle den åldrade despoten hädanefter visa sig vara den såtaste av Storbritanniens vänner. Afghanistan var därefter under flera deccennier en någorlunda lugn utpost i det Brittiska Indien. Det första afghankriget var således, från brittiskt perpektiv, inte bara ett katastrofalt företag utan också fullständigt onödigt.

I Elizabeth Butlers legendariska målning "Remnants of an army" avbildas en dödligt sårad doktor William Brydon på sin väg till Jalalabad för att berätta om massakern vid Gandamak.

Vid en resa till sin framlidna hustrus syster, Britta Leijonhufvud och hennes man, Gustav Stenbock, i Västergötland fick kungen träffa sin hustrus systerdotter Katarina Stenbock (1535 – 1622) som då var sexton år gammal. Det var från kungens sida kärlek vid första ögonkastet – något olämpligt i att hon var hans föredettas systerdotter tycks kungen inte ha reflekterat över – den vresige kungen hade bestämt sig; det var henne han skulle ha.

Andra hinder såsom att han var drygt fyrtio år äldre eller att hon redan var förlovad med den betydligt yngre adelsmannen Gustav Johansson av Tre Rosor bekom honom inte heller. Åldersfrågan var i tiden inget man lade någon vikt vid, flickans trolovning var mer ett praktiskt problem för den enväldiga konungen. Johansson beordrades istället att gifta sig med Katarinas syster och fick några fina titlar som plåster på såren. Att de unga tu skulle ha sagt nej till arrangemanget fanns inte på kartan, det var potentiellt förenat med livsfara att neka den erkänt barske kungen vad han ville ha.

Gustav Vasa hade gjort sig själv till kyrkans överhuvud genom reformationen men kyrkan var för den sakens skull inte helt maktlös och man såg inte med blida ögon på kungens planer. Enligt kyrkans syn var kungen och Katarina allt för nära släkt, det hela kunde närmast liknas vid otukt, vilket kungen var medveten om. Olikt honom gick kungen till en början varsamt fram när han presenterade sina planer för biskop Henrik. Denna – som allt för väl kände till kungens humör – vågade inte svara utan vidarebefordrade frågan högre upp i hierarkin till ärkebiskopen.

Ärkebiskopen i sin tur saknade inte mod och skrädde därför inte orden i sitt svar. Han förklarade med all önskvärd tydlighet det olämpliga i kungens planer och skrev att detta stred mot all kyrklig hävd. Kungen brydde sig inte om detta överhuvudtaget och beordrade ärkebiskopen att viga honom och Stenbock till äkta makar.

Nu skedde något som var nästan otänkbart, ärkebiskopen svarade kungen att kyrkan vägrade att godkänna äktenskapet. Man menade att inte ens kungen kunde tillåtas att göra vad Gud själv förbjudit. Kungen gick nu på motoffensiv och lät svara att han personligen rådslagit ”med andra kloka män” som föga förvånande kommit fram till att kyrkan hade fel i sina tolkningar. Härnäst inleddes en närmast juridisk strid mellan kyrkan och de kungatrogna. Föga förvånande slutade det hela med att det kungliga rådet i det närmaste dikterade vad kyrkans representanter skulle tycka och tänka i frågan. Rådets huvudsakliga argumentation gick ut på att gamla testamentet – där det står skrivet vilka släktled som inte lämpar sig för äktenskap – endast följdes av judar och var därför inget att bry sig om.

Efter en bitter strid som inte varit utan hot om efterräkningar skulle bröllopet stå år 1552. Återigen skulle det otänkbara ske; ärkebiskopen vägrade att viga kungen och drottningen och inte nog med det, han vägrade även prompt att överhuvudtaget delta i spektaklet. Otroligt nog verkar kungens humör ha mildrats av det lyckorus han befann sig i och brydde sig därför aldrig om att hämnas på ärkebiskopens illvilja mot äktenskapet.

Katarina Stenbock

Först ut var Adolf Hitler vars SA (Sturmabteilung) i folkmun kallades ”brunskjortorna”. Färgen var inte vald av en slump. Under Första Världskriget hade den tyska regeringen låtit tillverka tusentals bruna kolonialuniformer som var tänkta att användas av tyska trupper i Afrika. Eftersom så inte blev fallet kunde nazisterna sedemera köpa upp och furnera sina paramilitära trupper med dessa för en billig penning.

Efter ”de långa knivarnas natt” år 1934, då Hitler på brutalaste sätt lät likvidera det bångstyriga SA, fick det lojala SS (Schutzstaffel), som i regel föredrog svarta skjortor och uniformer, överta dess roll. Bland producenterna av SS-munderingar märktes bland annat Hugo Boss. Också den flamboyante Sir Oswald Mosleys (1896-1980) brittiska fascistparti, British Union of Fascists, blev synonymt med svartskjortor.

På Irland kallade Eoin O’Duffy (1892-1944) – mannen som en gång förutspått att han skulle bli Europas tredje mäktigaste man efter Hitler och Mussolini – sitt diminutiva fascistparti för ”blåskjortorna”, och samma färg anammades av fascisterna i Kanada.

I Brasilien blev de inhemska fascisterna beryktade som ”grönskjortorna” och samma epitet användes om den ultraklerikala och eskatologiska ”Ärkeängeln Mikaels Legion”, populärt kallad Järnvakten, i Rumänien.

Överhuvudtaget var geografiskt avlägsna fascistorganisationer minst lika välklädda som sina europeiska motsvarigheter. I Irak verkade bland annat en närmast sekteristisk fascistorganisation under 1930-talet som gått till historien under namnet ”vitskjortorna”. Fascismens starkaste bastion utanför Europa var annars utan tvekan Sydafrika, där den mäktigaste fraktionen benämndes ”gråskjortorna”. Efter Andra Världskrigets slut 1945 uppgick många av den sydafrikanska fascismens centralgestalter i det nygrundade nationalistpartiet och var därmed behjälpliga i utformandet av apartheid.    

Vilken fascistorganisation hade då de vackraste och mest exklusiva skjortorna? Om detta tvista di lärde såväl som modeintresserade dillitanter. Man har bland annat föreslagit William Dudley Pelleys (1890-1965) naziinspirerade”Silverlegion” i USA, vilken givetvis blivit känd under namnet ”silverskjortorna”. Fascismens största modelejon torde dock ha varit mexikanarna, vars extravaganta fascistorganisation Acción Revolucionara Mexicanista gått till hävderna under namnet ”guldskjortorna”. 

Lurik rekommenderar: Stanley G. Payne. A history of Fascism 1914-1945. Routledge 2005 (1995).

En upphöjd Mussolini tillsammans med sina svartskjortor

Denna inriktning av judendomen kan knappast påstås ha nått en större skara anhängare men den messianska rörelsen har emellanåt nått ett större antal judar då en särskilt förtroendegivande Messias uppträtt. Till de mest framgångsrika – och kanske den sista ”reinkarnerade” Jesus – hör en man vid namn Sabbatai Zvi (1626 – 1676). Zvi växte upp i Smyrna (som idag ligger i västra Turkiet) men hade genom sin far, som arbetade för en engelsk handelskammare, viss kontakt med västerlänningar och det var troligen genom dessa kontakter han fick höra talas om en idé som spreds bland judar i Västeuropa: år 1648 skulle Guds son stiga ned på jorden och återbörda Eretz Yisrael (det bibliska Israel) till judarna.

Zvi hade en karismatisk karaktär, var välutbildad och förtrogen med judiska myter om Messias återkomst. År 1648 bestämde han sig således för att ytterligare sprida tron på Gudssonens återkomst och började predika. Snart visade det sig att hans förmåga att övertala och inge förtroende var ovanligt välutvecklad vilket föranledde hoppfulla anhängare attströmma till hans predikningar. Efter denna inledande övning i profetens gebit begav sig Zvi på en pilgrimsresa till Konstantinopel, Palestina, Kairo och slutligen Jerusalem.

Vart Zvi än kom fann han fler anhängare, han tycktes tända ett verkligt hopp hos judarna om att Guds son verkligen skulle komma under det innevarande året. I Jerusalem trodde Zvi att han skulle finna den eftersökta Messias men mötet med mannen som Zvi hoppades på skulle bli helt annorlunda än vad han hade tänkt sig.

Zvis tilltänkta Messias var också en hängiven profet med talrika anhängare vid namn Nathan av Gaza. Denne Nathan var möjligen än mer förfaren än Zvi i övertalandets konst samtidigt som han förefaller ha haft något av en skrupelfri karaktär. Efter att de båda profeterna funnit varandra övertalade Nathan istället Zvi att proklamera sig själv som Messias.

Zvi lät därefter sända efter representanter för judiska samfund från både Europa och Mellanöstern, hans rykte var gott och det var många som hörsammade kallelsen. På mötet som hölls under rosh hashanah (det judiska nyåret) år 1665 förklarade Zvi, påhejad av otaliga profeter, att han verkligen var den utlovade frälsaren som påbörjat sin mission det utlovade året 1648. Den judiska världen var hänförd, snart skulle man säkert få tillbaka sitt nationalhem Eretz Yisrael.

Inte oväntat fick även de osmanska myndigheterna höra talas om att judarnas kung återvänt och även om man var nog så tolerant i religiösa spörsmål tänkte man inte tillåta detta spektakel. Under en resa till Konstantinopel greps Sabbatai Zvi och ställdes inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö på bålet. Den judiska världen höll andan, hur skulle Messias nu agera? Zvi valde att bli muslim.

Sabbatai Zvi

Långtifrån alla var nöjda med detta beslut. Det självständiga Litauen, vars regering huserade i Kaunas, menade på att Vilnius varit en integrerad del av Litauen alltsedan ärkehertigdömet Litauens glansdagar under medeltiden. Trots att inte mer än 2 procent av Vilnius invånare var litauer undervisades litauiska skolbarn att staden till övervägande del bestod av förtryckta landsmän. Överhuvudtaget orsakade Vilniusfrågan ett kallt krig mellan de båda trätobröderna mellan 1920-1938, och Litauen avbröt t.o.m. telefonlinjer och järnvägsförbindelser till Polen.

Också belarusiska nationalister ansåg att Vilnius utgjorde deras rättmätiga huvudstad då man räknande sig till ärkehertigdömet Litauens legitima arvtagare. I kölvattnet av freden i Brest-Litovsk hade Sovjetunionen dessutom utropat en gemensam litauisk-belarusisk socialistisk sovjetrepublik, känd under namnet Litbel, med Vilnius som huvudstad. Projektet hade dock uppgetts efter att Röda Armén lidit nederlag mot marskalk Pilsudskis polska styrkor.

Under mellankrigstiden utgjorde emellertid judarna tveklöst Vilnius största befolkningsgrupp näst efter polackerna. Totalt sett befolkades över en tredjedel av staden av judar. I hävderna har Vilnius gått till historien som ”Nordens Jerusalem” och flera av den europeiska judendomens mest imposanta intellektuella gestalter räknade staden som sitt hem.

Nazitysklands ockupation av Litauen i juni 1941 innebar att den första systematiska massutrotningen av judar i världshistorien blev ett faktum. Även om litauerna i regel var mer intresserade av att terrorisera och massakrera polacker så ställde många av dem, på nazisternas befallning, också upp på att internera och skjuta judar. Av Vilnius cirka 70 000 judar överlevde knappa sjutusen folkmordet. Majoriteten av överlevarna har sedan dess emigrerat och idag utgör judarna ungefär en procent av stadens befolkning. Som en konsekvens har Vilnius, som före andra världskriget kunde ståta med över etthundra synagogor, endast ett judiskt tempel i behåll.

I juli 1944 återtog röda armén äntligen Vilnius efter diverse motgångar och därmed beseglades också polackernas öde. Även om det är sant att Stalins folkmord var baserat på personliga idiosynkrasier och en diabolisk klassindelning så ska det inte stickas under stol med att diktatorn hade ett horn i sidan till polackerna som gäckat Sovjetunionen alltsedan fredsslutet i Brest-Litovsk 1919. Följdriktigt skapade Stalin ett så kallat ”utbytesprogram” som innebar att över 100 000 av ”Wilnos” kvarvarande polska invånare tvångsförflyttades till sitt fädernesland mellan 1944 och 1948. Till litauernas stora glädje proklamerade Stalin sedan det etniskt rensade Vilnius till huvudstad i den nyutropade litauiska socialistiska sovjetrepubliken.

Idag utgör den polska minoriteten knappa 20 procent av Vilnius befolkning medan litauerna numera är i majoritet. Konflikterna mellan denna, i sina ögon, förtryckta minoritet och den litauiska statsmakten har dock fortsatt att sätta käppar i hjulet för de båda nationerna som en gång i tiden bildade det medeltida Europas mest storslagna rike. Utan att överdriva kan man säga att der återigen råder kallat krig mellan Warszawa och Vilnius.

Lurik rekommenderar: Timothy Snyder. The reconstruction of nations: Poland, Ukraine, Lithuania, Belarus, 1569-1999. Yale University Press 2003.

Nazistisk propagandaffish från andra världskrigets Litauen som jämnställer kommunisterna med judar

Kinesiska föräldrar offrade i regel med glädje sina avkommors ”mandom” till saxen då eunuckämbetet garanterade en skälig inkomst och livslång anställning i statens hägn. Mandarinerna, som begåvats med uppgiften att sköta kejsarrikets kolossala byråkratiska och administrativa maskin, såg i regel med aversion på de outbildade eunuckiska parvenyerna. Konflikten mellan dessa båda bärande samhällsgrupper var ett i raden av återkommande problem som skulle gäcka kejsarriket fram till dess slutgiltiga kollaps.

Under Mingdynastin genomfördes själva kastreringen av unga eunuckaspiranter på en särskild klinik i den Förbjudna Staden genom att gossarna ifråga placerades på en för ändamålet helgad stol med ett hål för testiklar och penis. En läkare skar sedan bort dessa ”tre heliga” och täppte till det blödande ”hål” operationen efterlämnade med en träplugg. Den enda bedövning som erbjöds gossarna bestod, utom i sällsynta fall, av stark chilisås.

Om allt mot förmodan gick väl så kunde träpluggen tas bort efter tre dagar och den unge eunucken påbörja sin tjänstgöring i kejsarens hov. Så var dock sällan fallet. Flertalet eunuckaspiranter avled vid eller efter operationen av förblödning eller plågsamma infektioner. De döda gossarna begravdes sedan tillsammans med sina ”tre heliga”, vilket skulle garantera dem återfödelse som ”hela män”.

Flera betydande gestalter i kinesisk historia var eunucker. Däribland kan nämnas en viss Cai Lun (ca 50-105 e.Kr) som brukar betecknas vara pappersframställningens uppfinnare. Mer ryktbar är dock Kinas obestridligt största upptäckare, Zheng He (1371-1435), som av vissa även anses ha snubblat över den amerikanska kontinenten nittio år före Christoffer Columbus. Historiskt belagt är emellertid att Zheng Hes upptäcktsresor tog honom så långt västerut som Arabien, Östafrika och Madagaskar. När en av hans många framgångsrika expeditioner hembärgade en livs levande afrikansk giraff år 1414 berättas det att den konsternerade kejsaren och hela Beijing blev alldeles till sig av skräckblandad förtjusning.

Till skillnad från det bysantinska riket så upplevdes de intrigerande eunuckerna i Kina i regel vara en börda för imperiet, vilket utmynnat i att de i kinesiska källor allt som oftast beskrivs i pejorativa termer. Avsaknaden av genitalier innebar exempelvis att en eunuck hade uppenbara svårigheter med att kontrollera sin urinblåsa, varför ett populärt kinesiskt proverb gör gällande att någon eller något som avger en motbjudande odör ”stinker som en eunuck”.

Mest omtalad var otvivelaktigt eunucken Wei Chung-hsien (1568-1627), vars megalomani och tygellösa slöseri förkortade Mingdynastins livscykel avsevärt. Genom en ohelig allians med den unga kejsaren Hsi-tsungs (1620-1627) amma Kot-shih lyckades den maktfullkomlige eunucken tillskansa sig full kontroll över regeringsapparaten.

Eftersom den introverta kejsaren var fullständigt ointresserad av regeringsbestyr och föredrog att ägna all sin vakna tid åt snickeri fanns det ingen kraft i den Förbjudna Staden som kunde hålla den idiosynkratiske Wei Chung-hsien i schack. Medan massvält, översvämningar och provinsiella uppror hemsökte Kinas provinser och manchurernas härar drog sig närmare Beijing var Wei Chung-hsien fullt upptagen med att bygga tempel och resa förgyllda statyer till sin egen ära. Denne Kinas genom tiderna mäktigaste eunuck hängde sig själv år 1627 då en ny kejsare uppsteg på tronen som hade svårare att se genom fingrarna med det uppenbara vanstyret.

Kinesisk eunuck från Qingdynastin

Pornokratins centralfigurer kom alla ur en av Roms förnämsta familjer – grevarna av Tusculum – vilken förfinat konsten att genom äktenskapliga förbindelser tillskansa sig makt. I huvudsak var det familjens kvinnor drivande i spelet kring påvemakten. Först ut att snärja en påve var en grevinna vid namn Marozia (890 – 936) som lyckades charma Sergius III (904 – 911). Marozia kom att bli något av påvarnas urmoder, bland de följande påvarna återfinns hennes son, ett av hennes barnbarn, ytterligare en påve hade Marozia som gammelfarmor och dessutom härstammade två senare påvar ur ännu en generation från denne maktlystne grevinna.

Marozias mor lyckades senare få påven Johannes X (914 – 928) utnämnd till påve och sägs ha kontrollerat hans gärningar. Efter Johannes välgörares frånfälle skulle Marozia åter ta makten i Rom. Hennes man, greven av Tusculum, belägrade Rom för en kort tid innan han kunde storma Latteranpalatset och själv strypa den sittande påven. Ytterligare två kortlivade män skulle därefter bestiga påvetronen innan Marozia fick sin egen son (som hon fått med Sergius III) utnämnd till påve under namnet Johannes XI. Denne innehade tronen blott en kort tid mellan 931 och 935 innan hans yngre bror Alberik II såg sig förbisedd och lät fängsla sin mor samt avsätta Johannes för att därefter göra sig själv till härskare över Rom. Dock nöjde han sig med titeln patricier över Rom, såsom sin mor hade gjort föredrog även Alberik marionettpåvar.

Ur pornokratins led kom även en av de mest skandalomsusande påvarna som någonsin bestigit Petrus tron. Efter Alberiks död år 954 lät hans sextonårige son med stöd av sin fars anhängare välja sig till påve under namnet Johannes XII. Denne tonårspåve var som tonåringar är mest: festsugen, kåt och inte särskilt gudsfruktig. Det hela var som upplagt för katastrof och det dröjde inte länge innan spritångorna osade från Vatikankullen.

Johannes genomförde dock en del av betydande vikt för Europas historia. Till det viktigaste hör att det var han som lät kröna den tyska kungen Otto till kejsare över Det romerska imperiet år 962. Så lades grunden till Det heliga romerska riket av tysk nation som kom att bestå fram till år 1806. Året efter Ottos upphöjelse började Johannes oroa sig över sin skapelses makt, varför han försökte bryta loss Kyrkostaten från imperiet. En kränkt Otto återvände till Rom väl medveten om missnöjet med påvens leverne och tack vare detta hade kejsaren inga stora svårigheter att få till stånd en synod där man anklagade Johannes för simoni, äktenskapsbrott, mord och incest. Påven svarade med att exkommunicera biskoparna som utgjorde åklagare vilka i sin tur valde en motpåve, Leo VIII.

Efter ett kortare inbördeskrig mellan påvarna stod Leo som segrare. Johannes skulle dö kort efter sin detronisering år 964. Enligt den gängse hypotesen – som förefaller endast att bygga på erfarenheterna från Johannes pontifikat – ska en äkta man ha funnit sin hustru i sängen tillsammans med den forne påven varpå han i raseri kastade ut Johannes genom ett fönster.

Renässansmålning av Marozia