Ett världsrekord i folkmord; den tasmanska tragedin

2010/10/06 § Lämna en kommentar

Tasmaniens kust siktades för första gången 1642 av den nederländska äventyraren Abel Tasman som också kommit att låna ön sitt namn. Sedermera skulle också franska och engelska sjöfarare landstiga på Tasmaniens stränder men inga allvarliga försök gjordes att kolonisera ön under de 150 år som förflöt närmast efter det att Tasman först markerade dess existens på sitt sjökort.

År 1803 valde emellertid den brittiska regeringen att etablera en straffkoloni på ön, vars aboriginiska ursprungsbefolkning ditintills framlevt sina dagar utan djupare kännedom om eller närmare bekantskap med vita kolonisatörer. Dessa straffångar hade blivit avlägsnade till det perifera Tasmanien av en orsak, och omfattningen av deras brutalitet skulle snart visa sig vara gränslös i ett land där de centrala myndigheterna var för svaga för, och oftast fullständigt ointresserade av, att upprätthålla ens en chimär av lag och ordning.

1804 inleddes den serie av veritabla mordorgier och urskiljningslöst våld som gått under namnet ”det svarta kriget”, och vars tragiska resultat var den tasmanska ursprungsbefolkningens fullständiga tillintetgörande. När denna bestialiska utrotningskampanj slutligen avblåstes 1830 återfann enbart 75 av de förutvarande cirka 5 000 tasmanska aboriginerna fortfarande i livet.

Att prygla, lemlästa och tortera de tasmanska aboriginerna blev något av en sport under denna mörka period i Australiens historia, och grymheterna visste inga gränser. Ursprungsbefolkningen jagades och sköts ned av beväpnade män på hästrygg, de infångades med hjälp av överdimensionerade stålfällor, och de erbjöds förgiftade mjölbaserade produkter som efter intag orsakade våldsamma plågor vilka allt som oftast slutade med döden. Vita kolonisatörer anordnade också oförblommerade tortyrlekar där man skar av svarta tasmaner deras genitalier och sedan höll vadslagning om hur länge dessa hade förmåga att skrika av smärta innan de slutligen kollapsade och dog. Dessa oförtäckta mordorgier till trots finns inga förteckningar överhuvudtaget bevarade som kan vittna om att en vit man vid något tillfälle dömts eller ställts till svar för att ha tagit en tasmansk aborigin av daga.

De försmådda resterna av den tasmanska ursprungsbefolkningen internerades 1830 i ett oländigt arbetsläger där majoriteten småningom avled till följd av de osanitära förhållanden som rådde på platsen. Den sista tasmanska aboriginen av manligt kön, populärt kallad King Billy, dog 1868 efter att bl.a. ha förlänats audiens hos prins Albert. Efter hädanfarelsen avlägsnade den stackars mannens skalle i syfte att sedan kunna visas upp på otaliga europeiska museum. Den sista tasmanska aboriginen avled 1876.

Detta veritabla folkmord, ideologiskt förankrad i misantropisk rasism och socialdarwinism, torde utgöra ett frånstötande världsrekord inom genren då européerna, trots sina många lagrar och innovationer på området, aldrig tidigare lyckats med konststycket att utrota ett helt folkslag under loppet av en generation. Företaget blir så mycket mer imponerande, eller motbjudande, om man medtar i beräkningarna att det tasmanska folkmordet, till skillnad från moderna försök att utplåna etniska grupper och folkslag, saknade alla former av systematik och koordination, och att förutsättningarna för industriell massutrotning ännu inte existerade.

Annonser

Taggad: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Ett världsrekord i folkmord; den tasmanska tragedinLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: