Den vilda jakten på diamanten

2010/10/25 § Lämna en kommentar

Den legendomspunna jättediamanten Koh-I-Noor, länge ansedd som världens största och dyrbaraste ädelsten, har under hela sin existens haft en närmast suggestiv inverkan på sina ägare och deras rovgiriga banemän. Få värdeföremål har under historiens lopp bytt ägare lika många gånger som Koh-I-Noor, och flertalet av dessa har gått kvalfyllda öden till mötes. Inte konstigt att den äldsta bevarade skriftlig källa som berör diamanten, daterad till 1306, också varnar för den förbannelse som ovillkorligen drabbar de (män) som förfogar över den: ”Innehavaren av denna diamant kommer att äga världen, men därutöver också få erfara allt dess lidande. Ty bara Gud eller en kvinna kan bära den utan att förgås”.

Koh-I-Noor, vilket betyder ”berg av ljus”, grävdes fram i de norra delarna av Indien (oklart när), och blev omgående ett vida eftertraktat och mytomspunnet värdeföremål som gick i arv i den för tillfället mäktigaste furstefamiljen. När den mongoliskättade usurpatorn Babur (1483-1530) tillskansade sig herraväldet över norra Indien, i och med sin snillrika seger vid Panipat 1526, utgjorde Koh-I-Noor den enskilt mest lysande krigstrofén. Baburs bestående livsverk var skapandet av Moguldynastin, vars ledande medlemmar skulle stoltsera som innehavare av den praktfulla diamanten i 213 år.

Ett av många offer för Koh-I-Noors förbannelse var den kärlekskranke Shah Jahan (regent 1627-1658), som lät installera diamanten i sitt nyuppförda sagopalats Taj Mahal. Efter ett långt liv omgiven av lyx och flärd blev denna under sina sista och sjukdomsmärkta levnadsår fängslad av sin äregiriga och religiöst intolerante son, Aurangzeb (1658-1707), som omgående satte sig för att hänsynslöst oskadliggöra sina äldre och yngre bröder. Den tungsinta fadern hann knappt stänga sina ögon före det att den fundamentalistiska sonen lyckats i sitt blodiga värv, och därmed var den långa och kulturellt blomstrande epoken av religiös tolerans i Mogulriket definitivt förbi. Aurangzeb skickade Koh-I-Noor till en påstått skicklig diamantslipare för att ytterligare bättra på dess förföriska lyster. När den älskade dyrgripen så småningom återbärgades fick emellertid den koleriskt lagde despoten en ordentlig chock. Den inkompetenta charlatanen som utgjort sig för att vara diamantslipningens obestridliga nestor hade lyckats med konststycket att reducera Koh-I-Noors vikt, och därmed värde, från 793 karat till 186 karat. Aurangzebs frånfälle 1707 symboliserar slutet på Mogulrikets storhetstid, som hädanefter kom att präglas av anarki och sönderfall.

Tillståndet av kaos och förvirring kom inom kort att utnyttjas av den brutala persiska uppkomlingen Nadir Shah (1736-1747) som inom kort blev en maktfaktor av oanade proportioner i regionen. Trots sin enkla bakgrund som en simpel stråtrövare gjorde den sluge Nadir kometkarriär och kunde 1736, efter att fördrivit såväl afghaner som ottomaner från landet, utropa sig till Shah. År 1738 invaderade han norra Indien och besegrade den hopplöst underlägsna Mogulhärskaren Muhammed Shahs oregerliga armé vid Karnal 1739. Muhammed Shah togs tillfånga men lyckades utverka så att han själv släpptes och att hans rike förskonades från ytterligare plundring genom att erbjuda sin maktfullkomliga rival nycklarna till den kungliga skattkammaren.

Till sin stora besvikelse kunde Nadir Shah inte finna Koh-I-Noor bland de sagolika skatter Moguldynastin samlat på sig under två århundraden, och misstänkte givetvis Mohammed Shah för att undanhålla trofén från honom. Om man får tro legenden så skulle emellertid en försmådd kurtisan förtäljt den persiska erövraren att Mohammed Shah alltid bar diamanten gömd i sin turban. För att kunna lägga vantarna på diamanten lät därför Nadir Shah arrangera en storslagen festivitet, vars ostentativa syfte var att celebrera freden mellan de forna antagonisterna. Mitt under pågående festligheter insisterade Nadir på att denne och Mohammeds nyvunna brödraskap skulle befästas genom att man, enligt god orientalisk sed, bytte turbaner. Mohammed Shah kunde inte gärna neka utan var tvungen att motvilligt erbjuda sin betvingare Koh-I-Noor. Nadir Shah återvände därefter glad i hågen med sin dyrgrip till Persien.

Efter sin återkomst till Persien blev den koleriske potentaten, till sina officerares stora förfäran, allt mer paranoid och maktsjuk. Dessa ingick 1747 en sammansvärjning och lät mörda Nadir Shah, vars närmaste anförvant inledde en blodig klappjakt på sina släktingar och inom kort själv fick sina ögon utstuckna. I det kaos som följde lyckades en av Nadirs forna vapenbröder, Ahmed Abdali, lägga rabarber på Koh-I-Noor och föra denna till Afghanistan där han också utropade sig till Shah. Efter Ahmeds död bröt hans rike snabbt samman då olika fraktioner började bekriga varandra. En av förlorarna i dessa fraktionsstrider, Shah Shuja, lyckades omsider att överta ägandeskapet av Koh-I-Noor och valde efter att hans arméer blivit tillintetgjorda att 1810 söka skydd hos sikhernas självsvåldiga härskare i Punjab, Ranjit Singh (1780-1839), även kallad ”Lejonet av Punjab”.

Denna var väl insatt i diamantens historia och litade inte ett ögonblick på Shah Shuja som dyrt och heligt bedyrade att han saknade all vetskap om vart Koh-I-Noor kunde tänkas ha tagit vägen. Efter att ha låst in sin gäst och förnekat denna mat och vatten under två dygn insåg emellertid Shah Shuja att livet var honom kärare än diamanten, och avstod följaktligen Koh-I-Noor till sin bryska värd. När Ranjit Singh sedermera avled 1839 följde historien sitt gängse mönster och sikhernas rike kom att uppleva ett decennium av kaos och anarki vilket kunde utnyttjas av britterna som 1849 slutligen lyckades lägga under sig Punjab. I fredstraktaten utfäste sig sikherna att avstå Koh-I-Noor som omgående och för alltid lämnade Indien och skickades till England och drottning Victoria.

Sedan dess har diamanten burits av såväl drottning Victoria som drottningmodern Elizabeth, vilka i egenskap av sin kvinnlighet naturligtvis varit förskonade från förbannelsens verkningar, och Koh-I-Noor ingår numera bland de brittiska kronjuvelerna. Att dyrgripen verkar ha funnit en fristad i England har emellertid inte avblåst jakten på diamanten utan denna fortgår likväl fortfarande om än med andra medel. Både Indien och Pakistan har vid upprepade tillfällen under 1900- och 2000-talet begärt att få Koh-I-Noor återbördad till sitt ”rättmätiga hemland”. Likadant gjorde talibanregimen i Afghanistan år 2000. Hitintills har dock den brittiska regeringen enträget vägrat att uppge sitt ägandeskap.

Annonser

Taggad: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Den vilda jakten på diamantenLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: