Njutningslystna turkar; Selim II Suputen och erövringen av Cypern

2010/12/06 § Lämna en kommentar

 

Få människor har genom historien gått till sådana längder för att stilla sina begär som Selim II Suputen (1566-1574). Denna nyckfulla och verklighetsfrånvända natur var son till osmanernas legendariska erövrare och tillika det kristna Europas självutnämnda gissel: Suleiman den magnifike (1520-1566). Selim II, vars väg till tronen gick över sina betydligt kompetentare bröders lik, var dock långt ifrån lika mentalt och fysiskt välutrustad som den berömda fadern. Bland Selims mer graverande laster hörde, som tillnamnet antyder, en tilltagande alkoholism; ett inte ringa handikapp för någon som aspirerade på att vara muslimernas världsliga såväl som andliga ledare.

Även om Selim till skillnad från sina föregångare föredrog att spendera sitt liv mer eller mindre berusad till medvetslöshet i sitt harem snarare än ute på evighetslånga fälttåg betydde inte detta att han saknade aptit för erövringar. Under Selims regering lyckades osmanska styrkor kasta ut Cypern venetianska ståthållare och inlemma ön i det växande imperiet. Elaka tungor påstår emellertid att erövringen av Cypern var ett resultat av den omdömeslösa sultanens idiosynkrasier snarare än strategiska överväganden. Selim II var nämligen i det närmaste besatt av det cypriotiska vinet av vilket han dagligen bälgade i sig otaliga buteljer, och kunde inte leva med vetskapen om att denna hans åtråvärda insulära vingård förvaltades av en kättersk krämarrepublik.

Selim II Suputen avled 1566 efter skadorna han ådrog sig då han full som en alika snubblat på det hala marmorgolvet i sitt privata badhus.

Trots att den osmanska dynastin uppvisat en imponerande rad mer eller mindre vettvilliga och degenererade härskargestalter torde den enda som på allvar kunnat mäta sig med Selim II Suputen på det området vara den minst lika olycklige Ibrahim I den vansinnige (1640-1648). Ibrahim var, trogen sitt epitet, inte bara en depraverad sybarit likt Selim II utan också fullständigt sinnesförvirrad vilket kom sig av att han spenderat större delen av sitt liv i en isoleringscell utan någon som helst kännedom om omvärlden.

Efter att ha släpats ut ur sitt fängelse 1640 och placerats på tronen föredrog han liksom Selim II att lämna politiken åt andra och själv insupa fröjderna i sitt harem. Mest ryktbar var denna vettvilling för sin abnorma aptit på gravt överviktiga konkubiner. Sin favorit hämtade han från det avlägsna Armenien – en korpulent tös på närmare 150 kilo – vilken han sedermera lät utnämna till ståthållare i Damaskus. Ibrahims vanstyre och tilltagande galenskap blev för mycket till och med för de annars så toleranta osmanerna som till slut lät avsätta den förvirrade sultanen och förvisa honom tillbaka till den isoleringscell varifrån han hämtades åtta år tidigare. Där dog han kort därefter lidandes av förföljelsemani och svårartad sinnessjukdom.

 

Lurik rekommenderar: John Freely. Inside the Seraglio; Private lives of the Sultans in Istanbul. Penguin Books 2000. 

Annonser

Taggad: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Njutningslystna turkar; Selim II Suputen och erövringen av CypernLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: