Nationalskalden Alexander Pusjkins mörka förflutna; slaven som blev slavägare

2011/01/07 § Lämna en kommentar

Peter den stores (1682-1725) hov var vida beryktat för sin frivolitet och groteska dekadens, och tsarens fester urartade allt som oftast i renodlade fylleslag. Peter, som ju var antipatiskt inställd gentemot den reaktionära aristokratin och dess ortodoxa traditioner, älskade att omge sig med allehanda löjeväckande figurer och vanartade missfoster.

När tsaren bjöd till fest bestod därför inte sällan betjänter och uppassare av rundhyllta dvärgar, monstruöst missformade tiggare och allehanda abnormt överviktiga varelser. Ett stående inslag i dessa syndernas kabaréer var Peters personliga uppassare, den 226 centimeter långa jätten Nicholas Bourgeios från Calais.

Den enda av ”tsarens älskade missfoster” som kom att spela en politisk roll var emellertid Abram Petrovitj Gannibal (1696-1781); den första negroiden som tvingats sätta sin fot på rysk jord.

Den minderåriga pojken Abram infångades med största sannolikhet av slavjägare i de Abessinska kustområdena någon gång runt sekelskiftet och hamnade så småningom i det Osmanska riket. Han friköptes från sina ägare 1704 för att föras till Ryssland och levereras som en present till den överförtjuste tsaren. Året därpå tvångsdöptes Abram till allmän acklamation i Vilnius och den irrlärige Peter tog givetvis på sig rollen som gudfar. ”Gannibal” blev Abram Petrovitjs dopnamn och detta är givetvis en förryskning av namnet på den kartagiske erövraren Hannibal; den senare förklarades mer eller mindre omgående vara den afrikanske gunstlingens anförvant.

Som Peters och dottern Elizabeths saligförklarade favorit tillerkändes den forna slaven den ena titeln och hedersbetygelsen efter den andra. Dessa hans välgörare bekostade dessutom en synnerligen modern utbildning på de finaste universiteten i Frankrike, där han bland annat blev bekant med några av tidens intellektuella protagonister såsom Montesquieu och Voltaire. Väl hemma i Ryssland stod Abram Petrovitj Gannibals stjärna i zenit under Elizabeth I (1741-1762) regering. Han utmärkte sig i striderna mot Preussen i sjuårskriget, blev adlad och utnämnd till ståthållare i Reval (Tallinn), och tillskänktes därutöver ett gigantiskt gods utanför Pskov som kom komplett med hundratals livegna bönder. Den afrikanska slavpojken hade således avancerat i rullorna så till den milda grad att han slutade sina dagar som en aristokratisk rysk slavägare.

 

Sitt häpnadsväckande levnadsöde till trots hade historien om Gannibal antagligen förtigits om det inte vore för det faktum att han också kom att bli morfars far till den omåttligt populära nationalskalden Alexander Pusjkin. Även om sentida ryska och sovjetiska historieskrivare gjort sitt bästa för att ”rentvå” Pusjkin från dennes afrikanska arv så var skalden själv mäkta stolt över sin abessinska stamfader. Till sin anfaders ära skrev han bland annat boken ”Peter den stores neger” som emellertid inte blev något av hans mest hyllade verk.

Annonser

Taggad: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Nationalskalden Alexander Pusjkins mörka förflutna; slaven som blev slavägareLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: