Egoismen i Maoismen

2011/03/02 § Lämna en kommentar

Det är inte allt för längesedan svenska och andra västerländska studenter i tid och otid viftade med Mao Tse-Tungs Lilla röda och sinsemellan hängivet disputerade den kinesiska despotens egenutvecklade ideologi; maoismen. Denna form av kommunism liknade i månt och mycket leninismen, men medan denna lade fokus på Sovjets industriella utveckling var maoismen jordbruksorienterad. De desorienterade studenterna ägde en stark tro på kommunismen och att en annan värld var möjlig om bara arbetarna tillskansade sig makten från det rovgiriga kapitalet.

Vad som kommit fram först på senare år genom brev och dagboksanteckningar av personer i Maos närhet är att han i själva verket inte hyste den minsta medkänsla för vare sig bönder eller arbetare. Inte heller var han förtjust i kroppsarbete som han ansåg vara olidligt plågsamt och som han ständigt sökte undkomma under sina ungdomsår, detta trotts att han var född in i en bondefamilj. Hans agerande då han sände ut hundratusentals studenter för att arbeta på åkrarna var symptomatiskt för hans resonemang, vad som inte dög åt honom dög åt andra.

Redan i tjugoårsåldern formulerade han sina tankar som sedan inte omformades nämnvärt under hans liv. Kännetecknande för dessa är egoismen och narcissismen.”Människor som jag har bara en plikt och den är mot oss själva, vi har ingen plikt mot andra människor.” Vidare förkastade han allt ansvar inför kommande generationer och förklarade att han endast var intresserad av att utveckla sig själv.

Mest intressant är kanske Maos gamla lärares dagboksanteckningar vilka avslöjar hans egoistiska karaktär. Flera av dessa oberoende av varandra, då han studerade på olika platser i Kina, vittnar om uttalanden om att Kinas bönder och fattiga har lätt för att bli rika. Detta trots hans egna spartanska uppväxt i en bondefamilj. Däremot kände  Mao för intellektuella akademiker, vilket han själv var, ”jag anser inte att arbetarna i Kina har det särskilt svårt fysiskt. Det är bara lärda som lider”,

Till detta kom att han vurmade för döden. Han menade att långvarig fred var uttråkande och att intellektuella gläds då de får läsa om krig, följaktligen förstod han inte skillnaden i att läsa om umbäranden och död och att utsätta andra för dessa. I stället menade Mao att människan är nyfiken och borde söka svar på vad som finns i livet efter detta. Vidare såg han stora människoskarors död som en del i upprivandet av samhället. Ur lidandet skulle en annan värld bli möjlig.

Lurik rekommenderar: Jung Chang & Jon Halliday. Mao: Den sanna historien. Norstedts. 2007.

Mao

Annonser

Taggad: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Egoismen i MaoismenLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: