Hererofolkets undergång

2011/04/30 § Lämna en kommentar

Samuel Maharero (1856 – 1923) fick sin utbildning på en lutheransk skola och begåvad som han var föreföll han vara ett lämpligt prästmaterial. Hans levnadsöde var dock inte att framleva sina dagar i lugn och ro som präst. Han var son till hövdingen av Herero och som sådan hade han legitima krav på att få leda sitt folk vid faderns bortgång. När fadern somnade in (1890) skulle en maktkamp bryta ut mellan Maharero och övriga pretendenter.

Hereros lever idag i Namibia vilket under Mahareros tid var kolonin Tyska Sydvästafrika. Den koloniala administrationen stöddes av en expeditionsarmé under ledning av bland annat den hårdföre och xenofobiske preussiska generalen Lothar von Throtha (1848 – 1920), vars väg skulle korsa Mahareros i en fruktansvärd uppgörelse.

När väl Maharero blivit hövding kände han sig hotad av makthungriga pretendenter till den grad att han sökte sig till ockupationsmakten och bad om beskydd. Detta tilltag var säkerligen en handling utförd i ren desperation, Hereros uppfattade inte endast att tyskarna stal deras land utan att de även tog ifrån dem deras värdighet. Efter en tid fick Maharero nog och började i hemlighet att planera en befrielsekamp som skulle föras utan någon pardon: ”Jag ser hellre att de utrotar oss och tar över vårt land än att det fortsätter som nu” skrev han.

1904 var tiden inne för uppror. Maharero beordrade att alla vita i landet skulle dödas, förutom engelsmän, boer och missionärer, målet var uteslutande tyskar. Efter upprorets första dagar hade 120 tyskar mördats och den fortsatta kampen gick förvånansvärt bra trots tyskarnas överlägsna beväpning; det vill säga tills dess att von Throta på Berlins begäran ensam övertog ledningen. Generalen skulle visa sig vara en skoningslös fiende som fylld av socialdarwinism endast betraktade Hereros som mördande vildar vilka enligt naturens lag borde utrotas:

”Inom de tyska gränserna ska varje herero skjutas, beväpnad eller obeväpnad, med eller utan boskap. Jag kommer inte att släppa in fler kvinnor och barn. Jag ska driva tillbaka dem till deras folk – eller så kommer jag beordra att de skjuts”.

Orden lär vara von Throtas och han skulle leva upp till dem. Inom kort lyckades han omringa upprorsarmén vid Waterberg. 5000 tyska soldater beväpnade med kulsprutor och kanoner stod mot Mahareros styrkor; vad som följde var en fullständig slakt på Hereros krigare. Överlevande flydde ut i Kalahariöknen där de dog av svält och törst. Tyskarnas hämnd gick dock än längre, upp emot 12000 kvinnor och barn ur Herero placerades i koncentrationsläger i vilka det rådde fasansfulla förhållanden.

Maharero lyckades tillsammans med ett fåtal överleva Kalahari och bosatte sig i Sydafrika, kampen var för hans del över. 1922 återvände han dock till sitt hemland bara för att dö året därpå.

Cinema Komunisto; Tito och det jugoslaviska filmimperiet

2011/04/26 § Lämna en kommentar

Av någon outgrundlig anledning har flertalet av världskommunismens fanbärare varit i det närmaste slaviskt besatta av allsköns smörja som spelats upp på bioduken. Såväl Lenin, Stalin, Ceausescu, Mao Zedong och Kim Jong Il utgör kärnan i denna skara av kommunistiska filmfanatiker, men listan kan göras betydligt längre. Stalin för exempel hade en irriterande tendens till att skryta vitt och brett om att han läste minst 500 sidor om dagen och att han förlustade sig med åtminstone fem filmer vid varje veckoslut.

Världskommunismens ledande filmguru var emellertid Jugoslaviens Josip Broz Tito (1943-1980) som inte skydde några medel för att realisera sin vision om Jugoslavien som ”den andra världens” motsvarighet till Amerika och dess suggestiva Hollywoodimperium. I Sverige förefaller det som att vi numera har förträngt den jugoslaviska filmens guldålder under 1960- och 1970-talet då SVT ständigt visade ”progressiva” och socialistiskt klichéartade mästerverk från Titos hemland. Vad som fortfarande nämns med viss nostalgi är den animerade Professor Balthazar och dennas budkap om icke-våld, vilket utgjorde det kommunistiska Jugoslaviens mest framgångsrika tecknade export.

En idiosynkratisk Tito, som under sin levnad glupskt slukade filmer från när och fjärran (han ska ha avnjutit åtminstone 200 biofilmer per år i sin privata biosalong), ansåg emellertid att uppförandet av ett inhemskt filmimperium var av nödvändighet för att tillförsäkra Jugoslavien en plats i solen. Till detta ändamål skapade han filmbolaget Avala vars framgång och inflytande inom kort skulle uppmärksammas vida utanför det kommunistiska Östblocket.

Det var inte bara gräddan av Östeuropas ledande mediemoguler och skådespelare som lockades till Titos imposanta filmimperium, vars ekonomiska muskler saknade en jämlike bland Sovjetunionens satellitstater, utan också dess mera välkända kontrahenter i Amerika. Bland Hollywoodelitens galjonsfigurer som valde att göra karriär i Jugoslavien märks namn som Kirk Douglas, Richard Burton, Orson Welles och Elizabeth Taylor.

Under dryga tre decennier producerade Avala mer än 700 spelfilmer varav 120 stycken var multinationella eller interregionala projekt som involverade skådespelare och regissörer från de socialistiska broderländerna såväl som från det dekadenta Väst. Mest berömd torde vara det storslagna och ytterst påkostade cinematiska nationaleposet the Battle of Neretva från 1969 som bland annat innefattade Orson Welles i den långa listan av huvudrollsinnehavare. Filmen räknas idag som en av de i särklass dyraste som någonsin producerats utanför Hollywood, vilket bland annat kan förklaras med att Tito beordrade flera kontingenter av den Jugoslaviska armén att bidra som statister i iscensättandet av de många dramatiska krigsepisoderna.

Titos död och Jugoslaviens utdragna fragmentiseringsprocess innebar också att det en gång så stjärnspäckade jugoslaviska filmimperiet snabbt vittrade sönder. Idag är Avalas spatiösa salonger i Belgrad nära nog lagda i ruiner och saknar allt som oftast tillgång till både elektricitet och vatten. Filmconnoisseuren Tito hade troligen vänt sig sin grav om han haft vetskap om sakernas tillstånd.

Tito och frugan njuter av en privat filmvisning

Från träskpotentat till heligförklarad nationalhjälte; Alfred den Stores kamp mot vikingarna

2011/04/21 § Lämna en kommentar

Den helige Alfred den store (849 – 899) är den ena av Englands kungar som har förärats tillnamnet ”den store”; den andre är den danska vikingakungen Knut den store (995 – 1035) vars rike även innefattade delar av nuvarande Storbritannien. Det är värt att påpeka att England inte existerade under vare sig Alfreds eller Knuts levnad, ön var uppdelad i en rad mindre kungariken med fantasieggande namn. Alfreds eget kungarike hette Wessex vilket gränsade till dagens Wales. Norr och öster om Wessex låg Mercia, Powys, Northumbria och Östanglen vilka alla under 800-talet ockuperades av vikingarna.

Således var Wessex ett litet utsatt kristet kungarike i vilket man levde i stor rädsla för att nordmännens raseri även skulle falla över dem. Snart siktades drakhuvade skepp också utanför Wessex kust. Alfred, som fortfarande var prins, fick tillsammans med sina äldre bröder i sköldborg efter sköldborg möta den danska härens svinfylking. En efter en föll bröderna offer för svingande stridsyxor och tillslut var Alfred ensam kvar. Alfred som var djupt religiös hade goda skäl att be till sin Gud.

En av Alfreds första åtgärder som kung efter att bröderna stupat i de nämnda slagen blev att köpa fred med de guldtörstande vikingarna, vilket gav honom tid att konsolidera sin makt. Kanske var det även nu Alfred började drömma om ett enat anglosaxiskt land med honom själv som storkonung. I närmare fem år njöt nu Wessex av en bräcklig fred. Vikingarnas törst efter rikedomar var outtömlig och nya krigsplaner smiddes i deras domän, Danelagen. I januari 878 äntrade en ny vikingahövding scenen: Guthrum. Han kom att bli Alfreds nemesis.

Guthrum ledde flera framgångsrika anfall mot Wessex, vid hans angrepp mot Chippenham i Wiltshire var det även nära att Alfred själv föll offer men han lyckades med nöd och näppe undkomma. Från sin nya bas kunde vikingarna kontrollera det mesta av Wessex och drömmen om ett oberoende England tycktes för alltid vara förlorad. Alfred tog sin tillflykt i ett otillgängligt träsk, vilket nu kom att utgöra hans kungarike. En liten skara bestående av hans kaplan, personliga livvakt och en mindre samling hirdmän utgjorde hans folk. Tillsammans påbörjade de nu ett slags gerillakrig mot Guthrums vikingar.

Någon gång strax efter påsk läst Alfred bygga ett fort på en ö i träsket till vilken han lät kalla angler från Wiltshire och Somerset. Mycket av det som händer nu är tyvärr höljt i dunkel, dock finns en mängd myter om Alfreds fortsatta öden och äventyr som för en svensk påminner om den för dansken undflyende Gustav I (Wasa). Vad som är säkert är i vart fall att anglerna slår sig ut från träsket och vinner sin första verkligt betydelsefulla seger mot vikingarna. I och med denna tog kriget ny fart till dess att Guthrum erkände Alfreds herravälde över Wessex och lät döpa sig, något han tog lätt på men som för den religiösa Alfred var mycket viktigt.

Hotet från vikingarna kvarstod dock vilket krävde att freden återigen måste läggas på offeraltaret. Alfred den store kom att heligförklaras och för alltid bli ihågkommen för hans återerövring av London i Herrens år 886.

Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyr

2011/04/17 § Lämna en kommentar

Den utsvävande danska urmakarsonen Jørgen Jørgensens (1780-1841) karriär började egentligen med att han som fjortonårig tog värvning som matros på ett brittiskt skepp som seglade mellan Newcastle och kontinenten. Pojkspolingen tog djupa intryck av detta och som artonåring bedrev han sedan en egenhändig piratverksamhet i Sydafrikanska farvatten. Sjöröveriet upphörde dock inom kort då de brittiska myndigheterna inte såg med blida ögon på Jørgensens framfart. Han sattes snart i bojor och deporteras till det oländiga Australien.

I avsaknaden av en effektiv centralregering som kunde hålla den oregerlige dansken under uppsyn omvandlas deportationen till rena rama äventyrsresan för Jørgensen. Under de närmaste tre åren är han med om att utforska Australiens sydkust och är därutöver behjälplig med att anlägga Storbritanniens första egentliga bosättning på det fjärran Tasmanien. Utöver detta skriver han sida efter sida om Australiens natur och kultur, inom ramen för vilket han, till skillnad från merparten av de rovgiriga kolonisatörerna, prisar de inhemska folkslagens traditioner och civilisatoriska polityr.

Efter att ha avtjänat sitt straff och seglat runt jorden återvänder den ärrade unga kämpen till sitt fädernesland och Köpenhamn 1806. Under kriget mot England (1807-1814) tilldelar den danska regeringen, som är mäkta imponerade av den kosmopolitiska vagabondens maritima färdigheter, Jørgensen ett praktfullt kaparfartyg och uppdraget att uppbringa eller utplåna så många brittiska skepp som möjligt. Till en början har den hetlevrade Jørgensen viss framgång men förivrar sig så småningom och tvingas kapitulera inför en överlägsen brittisk flottstyrka. I det krigströtta Danmark florerar rykten om att ”anglofilen” i själva verket bytt sida och således brännmärks och bespottas han offentligt som quisling och landsförrädare.

Trots sin status som krigsfånge kunde den danske renegaten, mycket tack vare sitt munväder och enastående karisma, förhandla sig till att få sina fri- och rättigheter respekterade. Under sin ”fångenskap” blev han allt mer intresserad av Island och särskilt då dess belägenhet som en försummad utpost i det hårt ansatta danska riket. Den senare delen av 1700-talet hade varit en prövningarnas tid för den glesbefolkade ön som till följd av diverse naturkatastrofer och misskördar förlorat cirka 25 % av sin befolkning. Napoleonkrigets ekonomiska återverkningar hotade återigen Island med svältdöden då Danmark inte längre kunde garantera tillförseln av livsmedel till ön. I England fick Jørgensens idé om att söka utmana Danmarks inkomstgivande monopol som Islands ledande livsmedelsexportör därför genomslag, och genom att uppringa alla sina manipulativa talanger lyckats straffången och landsförrädaren Jørgensen 1807 tillskansa sig mandat att ordna just detta.

Den danska guvernören på Island avvisade dock bestämt Jørgensens inviter vilket föranledde den senare att fängsla ståthållaren; en instinktiv handling som saknade sanktion från arbetsgivarna i England. Genom detta impulsiva och oöverlagda schackdrag gjorde sig Jørgensen till oinskränkt härskare över Island, och trots att hans regim varade blott 58 dagar visade det sig att den njutningslystna vagabonden också besatt oväntade politiska talanger. Under sin korta sejour som självhärskare introducerade Jørgensen den ena reformen efter den andra, bland annat ett moderniserat skolsystem. Hans politiska proklamationer, som nära nog blivit legendariska, inleddes alltid med: ”Vi, Jørgen Jørgensen, beskyddare av hela Island…”.

För att upprätthålla sin hegemoni förlitade sig Jørgensen på sin ”armé” av åtta likasinnade, vilket inte säger så lite om Islands tillstånd som en avbefolkad avkrok i början av 1800-talet. Jørgensens självhärskarambitioner blev dock för mycket för Storbritannien som sände en straffexpedition till Island, vilket resulterade i dynastin Jørgensens omedelbara fall. Tillbaka i England lyckades den danska avfällingen återigen slippa undan rättvisan. Under ett drygt årtionde reser han sedan runt i det krigshärjade Europa där hans fäblesser för dryckenskap och hasardspel når oanade och direkt hälsovådliga proportioner. Den sistnämnda lasten ådrar honom kolossala spelskulder och utmynnar i rättegång och fängelsestraff.

År 1826 utvisas han till Australien och hamnar, som av ett ödets nycker, i den straffkoloni på Tasmanien han själv varit med om att bygga. Efter en tid tas han återigen till nåder, återfår sin frihet och förälskar sig i en gravt alkoholiserad irländsk mjölkpiga. De båda makarna super sakta men säkert ihjäl sig och Jørgen Jørgensen avlider 1841 på Tasmanien.

Denna Danmarks i särklass mest besynnerliga vagabond och äventyrare åtnjuter numera ett blandat eftermäle. Medan han i Danmark är stigmatiserad som landsförrädare räknar tasmanerna honom som en av de största och mest tongivande gestalterna i öns historia. På Island är denna romantiska figur numera upphöjd till nationalhjälte, och sentimentalt men samtidigt fullständigt anakronistiskt refererar islänningarna till honom som ”hundra-dagars kungen”. Ett av Jørgensens mest bestående verk var det egenhändiga utformandet av Islands moderna fana som sedermera skulle komma att bli symbolen för självstyrelse och oavhängighet från det förhatliga Danmark.

Jörgen Jörgensen

Karibiens marodör; Kapten Svartskägg

2011/04/13 § Lämna en kommentar

Många var de som fick möta liemannen efter att ha fått stifta bekantskap med Kapten Svartskäggs (1680? – 1718) värja. Denna legendariska kapten kom att forma vår bild av hur en pirat ska se ut, agera och leva. Hans utseende var lika skräckinjagande som hans person, enligt en obekräftad myt ska han ha skjutit sin egen styrman och sedan motiverat det hela med orden: ”om jag inte skjuter en eller två av manskapet då och då, glömmer de vem jag är”.

Svartskägg, eller Edward Teach som han egentligen hette, påbörjade sin grymma karriär som kapare i tjänst hos den brittiska kronan under det spanska tronföljdskriget. När kriget var slut vände han britterna ryggen för att i stället ta tjänst hos piraten Benjamin Hornigold som härjade i Karibien. Från denna stund kom han att utgöra ett ständigt gissel för alla skepp som rörde sig i regionen. Hans bana som befälhavare över sitt eget fartyg, Queen Anne´s Revenge tog vid i samband med att Hornigold drog sig tillbaka.

Trots att Svartskägg själv mötte döden efter bara två år som kapten hann han skaffa sig ett ruskigt ryckte som särledes hänsynslös och våghalsig. Hans stora svarta skägg var prytt med brinnande och rykande luntor då han gick i strid, vilket säkerligen bidrog till ryktesspridningen om honom. Från sitt piratnäste på Bahamas härjade han på havet men han anföll även kuststäder när tillfälle gavs, inte oväntat drog han på kort tid på sig de amerikanska kolonisatörernas vrede. Virginias guvernör fick ta emot mängder med klagomål och lovade att sätta stopp för Svartskägg och gav en löjtnant vid namn Robert Maynard det föga tacksamma uppdraget att göra slut på piraterna och framförallt Svartskägg.

En tidig novembermorgon fick Maynard korn på det eftersökta piratskeppet och beslöt om anfall. En våldsam strid utbröt som inleddes med att Svartskägg öppnade eld med sina kanoner för att därefter begå misstaget att borda Maynards skepp. Denne hade gömt ett större antal marinsoldater under däck i syfte att locka piraterna till sig och Svartskägg gick i fällan.

Piraterna var nog så våldsamma men var i antal underlägsna löjtnanten och hans soldater. Precis som man föreställer sig den här typen av uppgörelse slogs Maynard personligen mot den fasansfulla kaptenen med sitt rykande skägg. Enligt redogörelserna (troligen överdrivna) ska Svartskägg ha fortsatt att slåss med oförminskad styrka trotts att han blev skjuten fem gånger och stucken över tjugo innan han dog. Fylld av stolthet över att ha befriat Karibien från den ökände kaptenen högg Maynard själv av Svartskäggs huvud och satte upp det på en mast.

Kapten Svartskäggs sista ord till Maynard lär ha varit: ”Må min själ bli evigt fördömd om jag ger eller tar emot nåd från er!”

Lurik rekommenderar: Angus Konstam. Blackbeard; America´s Most Notorious Pirate. John Wiley & Sons, Inc. 2006.

Kapten Svartskägg i kamp med Maynard

Århundradets mest bisarra politiska PR-kupp; den danska miljörörelsens smutsiga födelse

2011/04/09 § Lämna en kommentar

Politiska rörelser uppstår i regel inte ur tomma intet utan tar år att utforma strukturellt och ideologiskt samt att förankra hos allmänheten. Den danska miljörörelsen tillblivelse torde dock utgöra en särdeles flagrant anomali i detta sammanhang. Vi kan inte bara utan omsvep datera dess våldsamma födelse till år 1969 men också precisera platsen för detta bisarra skådespel: Köpenhamns Universitet.   

En välbesökt föreläsning anordnad av Dansk Naturhistorisk Forening avbryts plötsligt och häftigt av att en grupp om 20 mörkklädda ungdomar stormar lokalen och låser dörrarna. För att inför den perplexa församlingen påvisa lutförereningarnas hälsovådliga inverkan på människa och natur stänger den lilla skaran av unga miljöextremister av ventilationssystemet och börjar därefter bränna stora mängder tobak och hushållsavfall. Samtidigt som de giftiga ångorna sprider sig som en löpeld i lokalen håller man ett magistralt brandtal om hur de ökade utsläppen förebådar jordens undergång.    

För att ytterligare understryka vikten av sin mission tar man in ett akvarium på scenen. Däri dumpar man en tjock, trögflytande svart sörja – avfallet från en närbelägen fabrik – vilket nära nog omedelbart har till effekt att den ensamma guldfisken dör och flyter upp till ytan.

Därnäst demonstrerar miljöextremisterna vad som händer när en levande anka dränks i olja. Man hytter med nävarna och skriker till det vettskrämda auditoriet att ”Varför ingriper ni inte?” ”Ni talar vitt och brett om föroreningarna men gör ingenting åt saken!”. Man halshugger sedan den stackars ankan för att avsluta dess lidande och skvätter symboliskt dess blod över de paralyserade åskådarna.

Efter denna makabra föreställnings avslut deklarerar en av de unga aktivisterna lugnt och sansat att gruppen ämnar starta en nationell miljörörelse och att det första mötet kommer att hållas inom kort i rummet intill. Alla närvarande är givetvis hjärtligt välkomna. Därefter marscherar man under tystnad ut från föreläsningssalen och in i historieböckerna.

Den malträterade publiken som agerade ofrivilliga deltagare i det bisarra skådespelet liksom den danska polisen fann dock miljöaktivisternas tilltag allt annat än underhållande. Dessa arresterades givetvis inom kort. Den embryoniska extremistiska miljörörelsens heterodoxa manifestation polariserade emellertid den danska opinionen och dess protagonister blev förebilder och martyrer för tusentals likasinnade världen över.

Lurik rekommenderar: Howarth, Nowal & Stavrakakis. Discourse theory and political analysis: identities, hegemonies and social change. Manchester University press 2000. 

Juvelen och Axelmakterna; Subhas Chandra Boses kamp mot det Brittiska Imperiet

2011/04/05 § Lämna en kommentar

Indiens frigörelse från det brittiska imperiet brukar framställas som ett skolexempel på ickevåldsprincipen samt demonstrera det passiva motståndets överlägsenhet gentemot mer handlingskraftiga alternativ. Alla Indier var dock inte överens med Mahatma Gandhis (1869 – 1949) pacifistiska principer, i synnerhet inte Subhas Chandra Bose (1897 – 1945?): bengalisk politiker, ledare för kongresspartiet INC, och grundare av All India Forward Bloc) som valde att bryta med Gandhi och INC för att i stället bekämpa britterna genom en ohelig allians med Nazityskland och Japan.

Redan under det tidiga 1930-talet var Bose ett irritationsmoment för den brittiska kolonialmakten och flera gånger blev han gripen för uppvigling mot imperiet. När väl kriget bröt ut i Europa 1939 såg Bose sin chans att frigöra Indien (juvelen i den Brittiska kronan) genom att alliera sig med Storbritanniens fiende Tyskland.  På så vis skulle det nazistiska Tyskland komma att spela en viss roll i Storbritanniens beslut att ge upp kolonin 1947.

Bose kom första gången i kontakt med tyska agenter då han drev en kampanj för en indisk bojkott av kriget. De tyska spionerna såg potential i denne våldsbenägne patriot och organiserade hans flykt från Calcutta där han hölls fänglsad. Flykten blev dramatisk i bästa Bollywoodstil.  Abwehr-agenterna försåg  Bose med en falsk identitet och allehanda färdmedel, bland annat en åsna. Tack vara detta  lyckades han ta sig förbi alla sina fiender hela vägen till Kabul varifrån han fick hjälp av sovjetiska agenter (Molotov-Ribbentrop-pakten hade ännu inte brutits) att ta sig vidare till Berlin.

Väl i Tyskland övertalade Bose Hitler om att tillfångatagna indiska soldater skulle överföras till honom för att utgöra basen i en ny antibrittisk armé, en idé som gillades av Hitler som gav sitt bifall. Snart var även de japanska militärledarna införstådda med planen och dessa hjälpte Bose tillbaka via en ubåt till Indiens gräns. Snart stod den vapenskramlande ledaren i spetsen för den 40 000 man starka nybildade Indiska Nationalarmén. Inför trupperna klargjorde han sitt syfte: ”Vårt uppdrag är inte över förrän våra överlevande hjältar håller sin segerparad på det brittiska imperiets grav, till Delhi!”

Hitler var förtjust och hoppades nog att nationalistarmén med hjälp av japanerna skulle bli ett präktigt brittiskt magsår. Det hela rann dock ut i sanden trots att man slogs sida vid sida med japanerna, bland annat deltog man i erövringen av Burma. Bose fick inte långt senare ångra sitt val av vänner då han under okända omständigheter försvann. Enligt officiella japanska uttalanden ska han dött i en flygplanskrasch 1945 på väg till Tokyo men ingen vet säkert.

Det är dock möjligt att denne patriot, numera betraktad som nationalhjälte, trots allt kom att spela en avgörande roll i frigörelsen. När den brittiske premiärministern Clement Attlee svarade på frågan om varför man givit upp imperiets juvel lade han stor vikt i sitt svar vid de skador Boses förehavanden åstadkommit före och under kriget.

Lurik Rekommenderar: Marshall Getz. Subhas Chandra Bose: A Biography. McFarland & Company. 2002.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för april, 2011Luriks Anakronismer.