Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyr

2011/04/17 § Lämna en kommentar

Den utsvävande danska urmakarsonen Jørgen Jørgensens (1780-1841) karriär började egentligen med att han som fjortonårig tog värvning som matros på ett brittiskt skepp som seglade mellan Newcastle och kontinenten. Pojkspolingen tog djupa intryck av detta och som artonåring bedrev han sedan en egenhändig piratverksamhet i Sydafrikanska farvatten. Sjöröveriet upphörde dock inom kort då de brittiska myndigheterna inte såg med blida ögon på Jørgensens framfart. Han sattes snart i bojor och deporteras till det oländiga Australien.

I avsaknaden av en effektiv centralregering som kunde hålla den oregerlige dansken under uppsyn omvandlas deportationen till rena rama äventyrsresan för Jørgensen. Under de närmaste tre åren är han med om att utforska Australiens sydkust och är därutöver behjälplig med att anlägga Storbritanniens första egentliga bosättning på det fjärran Tasmanien. Utöver detta skriver han sida efter sida om Australiens natur och kultur, inom ramen för vilket han, till skillnad från merparten av de rovgiriga kolonisatörerna, prisar de inhemska folkslagens traditioner och civilisatoriska polityr.

Efter att ha avtjänat sitt straff och seglat runt jorden återvänder den ärrade unga kämpen till sitt fädernesland och Köpenhamn 1806. Under kriget mot England (1807-1814) tilldelar den danska regeringen, som är mäkta imponerade av den kosmopolitiska vagabondens maritima färdigheter, Jørgensen ett praktfullt kaparfartyg och uppdraget att uppbringa eller utplåna så många brittiska skepp som möjligt. Till en början har den hetlevrade Jørgensen viss framgång men förivrar sig så småningom och tvingas kapitulera inför en överlägsen brittisk flottstyrka. I det krigströtta Danmark florerar rykten om att ”anglofilen” i själva verket bytt sida och således brännmärks och bespottas han offentligt som quisling och landsförrädare.

Trots sin status som krigsfånge kunde den danske renegaten, mycket tack vare sitt munväder och enastående karisma, förhandla sig till att få sina fri- och rättigheter respekterade. Under sin ”fångenskap” blev han allt mer intresserad av Island och särskilt då dess belägenhet som en försummad utpost i det hårt ansatta danska riket. Den senare delen av 1700-talet hade varit en prövningarnas tid för den glesbefolkade ön som till följd av diverse naturkatastrofer och misskördar förlorat cirka 25 % av sin befolkning. Napoleonkrigets ekonomiska återverkningar hotade återigen Island med svältdöden då Danmark inte längre kunde garantera tillförseln av livsmedel till ön. I England fick Jørgensens idé om att söka utmana Danmarks inkomstgivande monopol som Islands ledande livsmedelsexportör därför genomslag, och genom att uppringa alla sina manipulativa talanger lyckats straffången och landsförrädaren Jørgensen 1807 tillskansa sig mandat att ordna just detta.

Den danska guvernören på Island avvisade dock bestämt Jørgensens inviter vilket föranledde den senare att fängsla ståthållaren; en instinktiv handling som saknade sanktion från arbetsgivarna i England. Genom detta impulsiva och oöverlagda schackdrag gjorde sig Jørgensen till oinskränkt härskare över Island, och trots att hans regim varade blott 58 dagar visade det sig att den njutningslystna vagabonden också besatt oväntade politiska talanger. Under sin korta sejour som självhärskare introducerade Jørgensen den ena reformen efter den andra, bland annat ett moderniserat skolsystem. Hans politiska proklamationer, som nära nog blivit legendariska, inleddes alltid med: ”Vi, Jørgen Jørgensen, beskyddare av hela Island…”.

För att upprätthålla sin hegemoni förlitade sig Jørgensen på sin ”armé” av åtta likasinnade, vilket inte säger så lite om Islands tillstånd som en avbefolkad avkrok i början av 1800-talet. Jørgensens självhärskarambitioner blev dock för mycket för Storbritannien som sände en straffexpedition till Island, vilket resulterade i dynastin Jørgensens omedelbara fall. Tillbaka i England lyckades den danska avfällingen återigen slippa undan rättvisan. Under ett drygt årtionde reser han sedan runt i det krigshärjade Europa där hans fäblesser för dryckenskap och hasardspel når oanade och direkt hälsovådliga proportioner. Den sistnämnda lasten ådrar honom kolossala spelskulder och utmynnar i rättegång och fängelsestraff.

År 1826 utvisas han till Australien och hamnar, som av ett ödets nycker, i den straffkoloni på Tasmanien han själv varit med om att bygga. Efter en tid tas han återigen till nåder, återfår sin frihet och förälskar sig i en gravt alkoholiserad irländsk mjölkpiga. De båda makarna super sakta men säkert ihjäl sig och Jørgen Jørgensen avlider 1841 på Tasmanien.

Denna Danmarks i särklass mest besynnerliga vagabond och äventyrare åtnjuter numera ett blandat eftermäle. Medan han i Danmark är stigmatiserad som landsförrädare räknar tasmanerna honom som en av de största och mest tongivande gestalterna i öns historia. På Island är denna romantiska figur numera upphöjd till nationalhjälte, och sentimentalt men samtidigt fullständigt anakronistiskt refererar islänningarna till honom som ”hundra-dagars kungen”. Ett av Jørgensens mest bestående verk var det egenhändiga utformandet av Islands moderna fana som sedermera skulle komma att bli symbolen för självstyrelse och oavhängighet från det förhatliga Danmark.

Jörgen Jörgensen

Annonser

Taggad: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Kungen av Island; vagabonden Jørgen Jørgensens öde och äventyrLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: