Bluffen om gryningsmänniskan

2011/06/26 § Lämna en kommentar

I paleontologins barndom var man fascinerad av äldre människoarter, fynden av dessa var särskilt omvälvande då uppfattningen om jordens ålder hade en stark religiös prägel. Jakten på fossiler präglades av tidsandan, imperialismen, nationalismen och tron på den egna rasens överlägsenhet spelade också en viss roll. Tyskarna hade funnit neandertalaren år 1856 vilket skapat sensation och därmed kunde tävlingen om människans ursprung sägas ha tagit fart. England hade ett Imperium att tänka på och inte minst var det viktigt att vårda bilden av det. Gud skulle alltjämt förbli en engelsman och vad kunde vara mindre otroligt om inte världens första människovarelse trampade den engelska jorden först för att därefter spridas över världen?

De nationalistiska motiven var därmed av viss betydelse då man 1908 hittade vad som betraktades som den felande länken mellan apa och människa i ett grustag utanför Piltdown i närheten av  Hastings. Historien tog sin början med att gruvarbetarna hittade benrester som de visade för amatörforskaren Charles Dawson som påbörjade en egen undersökning av grustaget. Efter ett par år tog Dawson kontakt med paleontologen Arthur Smith och det dröjde inte länge innan de funnit resterna av en skalle och ett käkben med människoliknande platta tänder.

Fyndet blev offentligt 1912 då Dawson och Smith presenterade detta som den äldsta kända förfadern till homo sapiens, eftersom man i närheten funnit rester av en elefant och en mastodont och av det drog man slutsatsen att skallen var otroliga 500 000 till 1 000 000 år gammal. Javamänniskan (Homo erectus), ansågs vara 750 000 år gammal men den hade en hjärna som var knappa hälften så stor som Dawsons gryningsmänniska (Eoantrophus Dawsoni). Därmed menade man att detta var ursprunget till den moderna människan.

Sanningen skulle dock komma i dager ett par årtionden senare. Under 1940-talet utvecklades mer sofistikerade metoder för att åldersbestämma fossiler och snart utfördes tester på alla fynd i grustaget. Djuren visade sig vara mellan en och två miljoner år, skallen däremot var bara mellan 40 000 – 50 000 år gammal. Efter ytterligare tester upptäckte man dessutom att käken kom från en apa som troligen avlidit strax före 1908 samt att tänderna på ett klumpigt vis filats ned.

I början av 1950-talet stod det klart att det vetenskapliga samhället gått på en bluff under flera årtionden, en bluff som till råga på allt inte ens var särskilt väl utförd. Först misstänkte man Dawson och Smith men även Conan Doyle, Sherlock Holmes författare, som tidvis deltog i utgrävningarna. Den skyldige upptäcktes 1996 då man på vinden till British Museum fann en väska med skelettdelar behandlade på samma sätt som Dawsons fynd som hade tillhört zoologen Martin Hinton. Han hade placerat ut ”fyndet” för att reta sin chef när han fortfarande var lärling. När han senare gjorde karriär som forskare vågade han antagligen inte berätta vad han gjort i sin ungdom.

Lurik rekommenderar: Frank Spencer. The Piltdown Papers 1908-55; The Correspondence and Other Documents Relating to the Piltdown Forgery. Oxford University Press. 1990.

Ur en populärvetenskaplig tidskrift om den stora bluffen

Annonser

Taggad: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Bluffen om gryningsmänniskanLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: