Renässansens Mussolini; Colo di Rienzo och den pånyttfödda romerska republiken

2011/07/03 § Lämna en kommentar

Efter att påven med sin administration flyttat till Frankrike uppstod naturligt nog ett maktvakuum i Rom. Symptomatiskt för italiensk politisk tradition upprättades inte en ny förvaltningsapparat, istället såg olika familjer sin chans att gripa makten för egen del och därmed utbröt en situation som kan jämföras med ett inbördeskrig. Flera familjer var inblandade men särskilt drivande i kampen om den eviga staden var släkterna Orsini, Frangipane och Colonna.

Cola di Rienzo (1313 – 1354) växte upp i denna depraverande stad som son till en krögare. Sonen hade begåvats med läshuvud och skickades därför att studera. Under studietiden formligen slukade di Rienzo antikens klassiker och det förefaller som om det var nu hans idé om en ny romersk kejsartid föddes, fri från det relationsbaserade system som låg till grund för anarkismen i staden.

Efter några turer till Avignon hade di Rienzo övertygat påven om läget i den eviga staden och återvänt försedd med ämbetsbrev och en månadslön av hans Helighet. Snart började han uppträda på stadens torg klädd som en romersk patricier och gick i sina tal i kraftfull polemik mot de stridande familjerna. Till en början blev flera adliga familjer intresserade av di Rienzo och man bjöd hem honom då man ville höra närmare på denne presumtiva uppviglare.

Dessa symposier utmynnade i farsartade tillställningar där di Rienzo talade om sig själv som den framtida Ceasar och han ska även – på ett artigt vis – ha lovat att dekapitera sina värdar. Ingen förefaller ha tagit honom på allvar till och det verkar som om flera familjer bjöd hem honom med enda syfte att få sig ett gott skratt.

Pingstdagen 1347 gjorde di Rienzo verklighet av sina planer och tågade till Capitolium (med stöd av kyrkan som inte hade mycket till övers för den romerska adeln) där höll han ett eldande tal inför en jublande folkmassa som var hjärtligt trött på de ständiga stridigheterna. di Rienzo talade om sociala reformer, hur republiken skulle återinföras (vilket i och för sig inte verkar ha varit hans plan) slutligen krönte han sitt tal med att utropa sig till folktribun, en titel som under republiken hölls av plebejernas representant hos senaten.

Inte så få svor trohet till sin nya folktribun och även Avignon erkände det nya styret, således gick det bra och en del sociala program hann införas och efter ett par veckor lät han ikläda sig kejsarens attribut; lagerkrans och spira och lät utlysa kejsarval. En av Di Rienzos många beundrare var poeten Petrarca, räknad som en av renässansens största, som bland annat tillägnade den narcissistiskt lagda potentaten hyllningskvädet Spirito gentil, och dessutom omnämnde denna som den nya Romalus. Di Rienzos maktfullkomlighet och groteska excesser blev emellertid för mycket för både påven och adelsfamiljerna som slöt fred med varandra för att bjuda antagonisten motstånd.

1347 tvingades han att fly från Italien. Påven hade beordrat hans gripande och därför sökte han en fristad hos kejsaren Karl IV som efter en inledande vänlighet förpassade di Rienzo till de kejserliga fängelsehålorna bara för att senare utlämna honom till påven. Efter ett drygt år i fångenskap sändes dock di Rienzo tillbaka till Rom där han emottogs med stort jubel och utnämndes till senator. Dock skulle hans nya reformer, såsom skatt på vin, inte falla folket i smaken och den här gången behövdes det ingen adelssammansvärjning för att göra sig kvitt di Rienzo.

När en arg mobb marscherade mot hans palats valde han att klä ut sig till en tiggare och ge sig ut på gatorna för att på så vis undkomma folkets vrede. Det dröjde inte länge innan han blev avslöjad då inga fattiga gick omkring med de guldkedjor som di Rienzo glömt ta av sig. Folket kastade sig över honom, högg av hans huvud och placerade det på en påle.

Trots att man numera tror att di Rienzo drevs av ett tilltagande vansinne så har hans eftermäle lång ifrån varit odelat negativt, och mången italiensk politiker och kulturpersonlighet har genom åren fängslats av di Rienzos person och politiska vision. Bland de senare finner vi såväl Verdi (1873) som Wagner (1842), och bland de förra en viss Benito Mussolini vars kapriciösa läggning, personliga idiosynkrasier och vurm för den romerska kejsartiden i det närmaste var identiska med de av Cola di Rienzo.  

Colo di Rienzo

Annonser

Taggad: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Renässansens Mussolini; Colo di Rienzo och den pånyttfödda romerska republikenLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: