Dödens berg; Potosi och Spaniens hänsynslösa rovjakt på silver

2011/07/06 § Lämna en kommentar

Numera är Potosi, strategiskt belägen på över 4000 meters höjd i anslutning till det sägenomspunna berget Cerro de Potosi, en slumrande medelstor boliviansk stad vars tragiska och händelserika historia mer eller mindre glömts bort. Annat var det i början på 1600-talet då staden, med sina knappa 200 000 invånare, var en av de största och mest välbärgade i världen.

Anledningen till detta var stadens obestridliga nav: Cerro de Potosi, också kallat Cerro Rico (det rika berget). Redan under Inkaimperiets guldålder kände man till att Cerro de Potosi innehöll rent sagolika mängder åtråvärt silver, och naturligtvis var detta rykte något som de rovgiriga spanska conquisadorerna anförda av Francisco Pizzaro snappade upp under deras erövringståg 1533.

Den nya kolonialmakten slösade lite tid: 1544 anlades staden Potosi och genast började man, med de förslavade inkaindianerna som motvillig arbetskraft, att idka gruvbrytning. Skatterna som det gryende kolonialimperiet skulle komma att forsla hem från Cerro de Potosi under de närmaste århundradena var milt uttryckt fabulösa. Det beräknas att Potosis gruvor totalt sett försedde Spanien med ofantliga 62 000 ton silver.

Silvret i Cerro de Potosi var således inte bara den i särklass viktigaste grundbulten i den spanska ekonomin under imperiets storhetstid under 1500-talet, utan bidrog också indirekt till den inflationsspiral på ädelmetaller som förebådade dess stundande politiska och ekonomiska kräftgång. Silvret från Cerro de Potosi flödade från det skuldtyngda Spanien till dess många borgenärer i Central- och Västeuropa, och mycket av det europeiska silver som numera återfinns i Kina, vilket engelsmännen använde för att tillskansa sig sitt eftertraktade te, härstammar från Potosi.

Det krävdes emellertid att de begärliga rikedomarna bärgades hem till Europa över den indianska ursprungsbefolkningens sargade lik. Dessa tvingades arbeta under omänskliga förhållanden i de dödsbringande gruvorna utan någon som helst skydd mot alla de faror arbetet innebar. Resultatet blev givetvis att indianerna dog som flugor. Spanjorerna, sin vana trogen, hävdade att ursprungsbefolkningen var inkapabelt till att utföra manuellt arbete och lyckades i början av 1600-talet få den skuldsatta spanska kronan till att sanktionera en årlig import av 2000 afrikanska slavarbetare, vilka designerades att överta eller dela inkaättlingarnas börda.

Eftersom de mulåsnor som spanjorerna använde för att pumpa vatten och forsla silver i regel hade den irriterande ovanan att dö av utmattning inom loppet av någon månad, ersatte man helt sonika dessa med svarta slavarbetare. Överlag överlevde en gruvarbetare knappt ett år i Cerro de Potosis dammiga inferno, och till de vanligaste dödsorsakerna hörde lungsjukdomar och kvicksilverförgiftning. Historiker har länge tvistat om hur många liv som Cerro de Potosi skördat under sin tragiska historia som Spaniens skattkammare, och även om man är långtifrån enig på den punkten uppskattar vissa att upp till 8 miljoner afrikaner och indianer fick sätta livet till i gruvorna.

Under 1700-talet började Cerro de Potosis ymniga silverådrar att sina och staden avbefolkades snabbt. Gruvbrytningen har dock fortsatt i samma skala som tidigare men numera är det tenn, ”den bolivianska förbannelsen”, som hämtas upp ur bergets innandöme snarare än silver.

Potosi under glansdagarna på 1500-talet

Annonser

Taggad: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Dödens berg; Potosi och Spaniens hänsynslösa rovjakt på silverLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: