Knarkande brevbärare i Anderna

2011/07/27 § Lämna en kommentar

Under sin högsommar (ungefär 1438-1533) beredde det oländiga Inkaimperiet, Sydamerikas i särklass mest utvecklade inhemska civilisation, ut sig i en båge över de vidsträckta Anderna som innefattade stora delar av våra dagars Ecuador, Peru och Chile. Då de storslagna Anderna utgjorde ryggraden i detta imperium innebar det att Inkaindianerna föddes, dog och arbetade på en höjd som skulle få den mest morska och vältränade skidåkare att kippa efter andan.

Naturligtvis var goda kommunikationer helt avgörande för konsolideringen av Inkarikets makt och expansion, och sällan eller aldrig i historien har brevbäraren åtnjutit en sådan kultförklarad status som i denna precolumbianska civilisation. För att vidareförmedla och implementera diktat och nyantagna juridiska rättesnören var nämligen Inkan (kejsaren) beroende av ett snillrikt kommunikationssystem som med kort varsel garanterade dess åtlydnad i de mest perifera och karga av bergsprovinser. Inte konstigt därför att Inkaimperiets vindsnabba brevbärare tillägnades en social status av oproportionerliga mått.

Den lycksamma yngling, brevbäraren vill säga, som förlänades uppdraget att förmedla Inkans visdomsord till en avlägsen satraps öron sprang åtskilliga kilometer över Andernas karga bergsvidder i vindens hastighet till närmaste ”brevbärarstation”. Väl där avbyttes han av nästa löpare till vilket han varsamt viskade meddelandets innehåll. Så fortlöpte proceduren till dess att meddelandet nått sin mottagare. På detta vis kunde en muntlig anvisning färdas över imponerade 100 kilometer på en dag.

Arbetet som föll på dessa Inkaimperiets brevbärares lott var naturligtvis ytterst ansträngande då den tunna bergsluften försvårade alla fysiska ansträngningar. Brevbärarna var därför en av de få yrkesgrupper, utanför den svällande armén, som tilläts och uppmuntrades knapra på de välgörande kokabladen under pågående arbetsuppdrag; något som mer eller mindre garanterade ”spring i benen”.

Efter att den legendariska conquistadoren Francisco Pizarro 1533 betvingat det gigantiska Inkariket släppte man oavkortat kokatuggandet fritt i Anderna. På kung Filip II:s (1527-1598) enträgna begäran eggande man dessutom de nykonverterade indianska slavarna, vilka nu tjänade som motvilligt arbetskraft, att tugga i sig groteska mängder kokablad. De nyetablerade conquistadorerna, agerande som amatörekonomer, hade nämligen kalkylerat att en förslavad f.d. inkaindian tvångsmatad med kokablad var bra mycket mer produktiv än en som undvarats denna ynnest.

Även om brevbäraryrkets glans har falnat i Sydamerika har nyttjandet av kokabladen bestått. Numera är det dock inte i huvudsak högreståndspersoner som låter sig smaka av den omtalade växten utan snarare utfattiga proletärer och då särskilt gruvarbetare. Liksom under den spanska kolonialismens guldålder uppmuntras fortsatt kokatuggandet av myndigheter eller penningstinna företagskonglomerat i rent vinstintresse.

Annonser

Taggad: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Knarkande brevbärare i AndernaLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: