Dödsviktiga budskap; om romares sista ord

2012/01/29 § Lämna en kommentar

Romarna var verkliga citatmaskiner, troligen har inget folk vare sig tidigare eller senare i historien producerat så pass många tänkvärda och tidlösa ordstäv. De flesta känner även till några av dessa och då främst de som yttrades av Julius Caesar (100 f.Kr – 44 e.Kr) såsom”alea iacta est” (tärningen är kastad). Emellertid är troligen de flesta av dessa citat efterhandskonstruktioner som är tänkta att ge en vissdramatik åt historien när den återberättas. Det är dock inte omöjligt att Caesar yttrade citatet ovan när han med sin legion korsade Rubicon – och därmed förklarade krig mot senaten – men om så, är det också troligt att han talade på grekiska och inte på latin eftersom grekiska var det tungmål patricierna föredrog.

Om man ska ta de antika historieskrivarna på orden var romarna även duktiga på att säga något tänkvärt när de låg på sin dödsbädd. Dessa citat är intressanta därför att de i en kort mening sammanfattar hur den döende romaren ville att eftervärlden skulle uppfatta honom eller hur historieskrivaren såg på personen i fråga. Kejsar Augustus (63 f. Kr – 14 e. Kr) var som bekant imperiets första kejsare och sällar sig till de mest regeringsdugliga imperatorer som kom att härska över Medelhavsvärlden. Hans dagbok – som finns bevarad i sin helhet – är ett under av självberöm och inte desto blygsammare var hans sista ord som bestod av en retorisk fråga: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut, applådera!”

Efter att Augustus gått ur tiden följde en nedåtgående spiral vad gäller regeringsdugligt material hos den Julisk-Claudiska dynastin. Den tredje kejsaren, Gaius (Caligula 12 – 41 e.Kr) yttrade sina sista ord i likhet med Julius Caesar i samma stund han blev mördad. Caligula var oerhört hatad och led möjligen av en uppsjö av patologiska sjukdomar. Omgivningen var därför hjärtligt trött på hans livsfarliga nycker och slutligen tog hans livvakt honom av daga. Efter att de första svärdshuggen penetrerat kejsarens kropp lär han föraktfullt ha utropat: ”Jag lever fortfarande!”

Ett lika dåligt renommé som Caligula erhöll kejsar Nero (37 – 68e.Kr). Hans tid på tronen var inledningsvis framgångsrik och en rad av prestigebyggen påbörjades. Emellertid drabbades Rom av en förödande brand år 64 – som Nero själv beskylls för att ha startat – varefter kejsaren inledde en bestraffningskampanj mot stadens kristna vilka han ansåg var de skyldiga. Så småningom spreds sig ett uppror mot Nero ända till senaten. När kejsaren insåg att även de mäktigaste i imperiet var emot honom kallade han till sig sin närmast förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos, som skulle assistera Kejsaren vid hans självmord och lyssna till hans sista ord. Nero skar i en ålder av trettioett år av sig sin egen hals, innan denna slutgiltiga handling lär han ha sagt: ”Vilken konstnär dör inte i mig!”.

De romerska kejsarna var inte ensamma om att ha fått sina sista ord att slå rot i historien, även andra romare har blivit ihågkomna för vad som sluppit ur dem strax före dödsögonblicket. En av Neros främsta generaler, Domitius Corbulo, väckte genom sina framgångar på slagfältet snarare sin härskares avundsjuka istället för dennes gunst. Han kallades till Rom där Nero beordrade honom att ta livet av sig. Corbulo drev ett svärd genom sitt hjärta och lär buttert ha konstaterat: ”Rätt åt mig!”

Till kategorin bisarraste slutord hör utan tvivel de som uttalades av kristna martyrer i det romerska riket. Prästen Laurentius dömdes år 258 till döden efter att han vägrat att lämna ut sin kyrkas heliga föremål som skatt till staten. Straffet var att stekas levande. Laurentius förlorade vare sig hoppet eller sin humor trots det makabra straffet. Efter en tid över glöden ska han ha sagt: ”Jag är mör på den här sidan, ni kan vända på mig nu.”

"Den stekte Laurentius" Medeltida avbildning av Laurentius från en kyrka i Anga, Gotland

Annonser

Dalai Lamas sionistiska världskonspiration; om makarna Ludendorffs tyska obskurantism

2012/01/24 § Lämna en kommentar

Den stora floran av obskuranta socialdarwinistiska och anti-semitiska sekter och kotterier som växte upp som svampar ur jorden i 1930-talets Tyskland har utgjort ett veritabelt smörgåsbord för rastlösa idéhistoriker under efterkrigstiden. De flesta av dessa var dagsländor som blomstrade under en kortare period och sedan föll i glömska eller alternativt anslöt sin verksamhet till den spirande nazismens institutioner.

En av de mest inflytelserrika förepsråkarna för den obskuranta germanska sekterismen var krigshjälten och paganisten Erich Ludendorff (1865-1937) som under första världskriget varit Paul von Hindeburg (1847-1934) behjälplig med att krossa de ryska styrkorna på östfronten.

I kölvattnet av det tyska kejsarrikets fall 1918 tog den desillusionerade Ludendorff värvning I Adolf Hitlers NSDAP och var med om att anordna den misslyckade ”ölstugekuppen” 1923. Liksom Hitler vurmade Ludendorff för ”dolkstötslegenden” och var övertygad om att det tyska folket och dess segerrika armé blivit förrådda av marxister, judar och frimurare.

Efter att till en början ha sett Adolf Hitler som Tysklands räddning blev han alltmer avogt inställd till densamme och deklarerade officiellt att han ansåg ”österrikaren” vara på tok för liberal i sina ideologiska ställningstaganden. Privat kontemplerarade Ludendorff till och med huruvida det faktiskt var så att Hitler var en judisk lakej och gick i sionismens ledband. 1927 ledde konflikten med Hitler till att ”radikalen” Ludendorff uteslöts ur nazistpartiet.

Erich Ludendorff och hans ytterligt fundamentalistiska hustru, Mathilde, sökte underblåsa ett nytt religiöst förhållningssätt inom den sjudande nazistiska rörelsen som desavouerade kristendomen och anknöt till forngermansk hedendom och radikal anti-semitism. Erich Ludendorff anslöt sig för en tid till det utbredda dyrkandet av den forngermanska gudomen Wotan; en nordtysk ekvivalent till den nordiska Oden.

Det var emellertid hustrun Mathilde som höll i de ideologiska och kvasi-religiösa tyglarna. Hon var doktorand i neurologi och dotter till en protestantisk pastor; trots sin bakgrund, eller just därför, kom Mathilde att inleda ett korståg mot kristendomen som hon avskydde av hjärtats lust. I sina böcker attackerade hon religiositeten hos det germanska folket och påstod att konfessionella rasbiologer gjorde fel när de beskrev Jesus som av ariskt ursprung, och menade istället att han varit en skenhelig alkoholiserad jude.

Vad som slutgiltigt kom att alienera paret Ludendorff från den nazistiska rörelsen var deras påstående att katoliker, marxister, frimurare och lägre stående raser inte kontrollerades av den depraverade sionismen. Istället, argumenterade paret, styrdes den internationella judendomen och alla dess avarter av den fjärran Dalai Lama i Tibet. Dalai Lama hade således, genom att domptera judendomen, anskaffat en maskin ämnad att förgöra den germanska civilizationen. Makarna Ludendorffs krav på en invasion av Tibet föll dock till föga eftersom Hitler sedan länge vägrade låna sitt öra till deras verklighetsfrånvända idéer.  

Makarna Ludendorff utanför sitt hem

Det mångkulturella Schutzstaffeln; om icke-tyska dödskalleförband

2012/01/19 § Lämna en kommentar

På de vanliga nazistiska propagandaaffischerna porträtterades Det tredje rikets soldater med isblå ögon och ett rågblont hår i en dramatisk pose i färd med att kasta en stavhandgranat mot Tysklands fiender. Hakan är bred och är formad i en perfekt vinkel som även framhäver det kraftiga käkbenet, figuren är tydligt v-formad. Han måste vara minst en och nittio lång. Affischen visar den tyska soldatens arketyp. Designad för att väcka stolthet och tillförlitlighet hos den egna befolkningen samt för att visa den germanska rasens överlägsenhet.

I synnerhet skulle soldaterna i Schutzstaffel, SS, leva upp till kravet om ariskt utseende men ju längre kriget pågick kom bilden av både SS och wehrmacht att förändras och även om propagandan upprätthöll föreställningen av den ariska tyska armén var sanningen en annan. Hitler damsög krigsskådeplatserna på sympatisörer som delade vissa mål med nazisterna. Om de stridande var arier eller inte spelade ingen roll så länge de underställde sig någon av de tyska krigsorganisationerna.

Azad Hind Legion, Indische Freiwilligen Legion 950 var en styrka som bestod av en brokig blandning av hinduer, sikher och muslimer från Indien. Denna styrka stred på Tysklands sida i Europa från dess att den hade bildats av den indiske nationalisten Subhas Chandra Bose – som ville befria Indien från Storbritannien vilket förklarar det protyska ställningstagandet – år 1941. Till en början var man främst ett icke stridande förband som skötte bevakningen av Atlantvallen. Från och med 1944 blev man en del av SS och deltog i flera strider mot de allierade i Frankrike.

Efter det nazistiska betvingandet av konungariket Jugoslavien år 1941 rekryterade både wehrmacht och SS flitigt bland lokalbefolkningen i syfte att bekämpa kommunistiska partisaner. Till de mer ökända förband som upprättades hör Waffen Gebigsdivision der SS som bestod av muslimer och var därför utrustade med en egen fältimam. Det senare var inte helt oproblematiskt eftersom SS var en strikt ateistisk organisation. Även kosovoalbaner formade liknande styrkor vars befälhavare utbildades i Tyskland, dessa slogs senare samman med Gebigsdivision.

Inte mycket är skrivet om dem men till SS rekryterades även ett buddhistiskt nomadfolk under namnet Kalmücken Kavallerie Korps, K.K.K. Förbandet tog inte lätt på religion och hade därför med sig sin egen Lama under striderna i södra Ryssland. Befälhavarna var dock européer, mellan 1942 – 1944 styrdes förbandet av grundaren Othmar Rudolf som även kallades ”Dr. Doll”. Rudolf var en gammal räv som under det första världskriget varit officer i Österrike-Ungerns armé. Efter ett par år förflyttades hela styrkan till Kroatien bara för att bli besegrade, de överlevande utlämnades efter kriget till Stalins fångläger. Inte oväntat straffades hela folkgruppen senare hårt av Stalin och tvångsförflyttades.

Förutom Kalmuckerna kom mängder av Sovjetmedborgare att slåss på Tyskland sida i kriget varav majoriteten inte var etniska ryssar. Två kosackdivisioner sorterade under SS och även dessa slogs i Jugoslavien. En brokig skara av diverse icke ryska folkgrupper skulle komma  att forma 162:a infanteridivisionen vilken gick under namnet division Turkistani.

Till de mer misslyckade förbanden som sattes upp på Himmlers initiativ hör Britisches Freikorps som var en del av SS pansarförband. Styrkan blev knappt en pluton stark – ca 30 man – och bestod förutom av britter även av kanadensare, australiensare, sydafrikaner och en man från Nya Zeeland. På grund av det låga antalet entusiaster blev styrkan mer eller mindre ett fiasko.

Soldat i Kalmücken Kavallerie Korps

Alla afghankrigs moder; massakern vid Gandamak och det första afghankriget

2012/01/16 § Lämna en kommentar

Det karga och oländiga Afghanistan har i alla tider visat sig vara en hård nöt att knäcka för potentiella erövrare. Såväl greker och moguler som britter och ryssar har gått bet i sina försök att betvinga bergsmassiven. Ingen armé har dock lidit ett sådant förkrossande nederlag mot de vildsinta afghanska stammarna som britterna under det första afghankriget 1839-1842.

Under 1830-talet blev britterna allt mer oroliga över Rysslands växande inflytande i den centralasiatiska regionen och försökte med hot och lockelser att få den afghanska härskaren, Dost Mohammed (1793-1863), att överge sitt fraterniserande med ryska sändebud. Den självsvådliga regenten vägrade dock att gå britterna till mötes och följden blev en illa förberedd brittisk invasion. Britterna hade sin egen kandidat till Afghanistans tron, en viss Shah Shuja (1785-1842), som kommmit som flykting till brittiska Indien i sällskap med sitt harem bestående av 600 konkubiner efter att ha blivit utkastad från sitt forna rike år 1809.

Den brittiska armén som marscherade mot Afghanistan från Indien 1839 bestod av dryga 20 000 soldater och, vilket så småningom blev expeditionens akilleshäl, cirka 40 000 fruar, prostituerade, danserskor, underhållare och kameler.

Kriget föreföll vara över i en handvändning: Kabul föll tämligen enkelt, Shah Shuja och hans jättelika harem återinstallerades i sitt palats, Dost Mohammed gav sig frivilligt, och engelska soldater kunde under våren 1839 anordna cricketturneringar i den afghanska huvudstaden. Lyckan skulle dock bli kortvarig.

Medan britterna fortsatte att förlusta sig i Kabul organiserade den tillfångatagna Dost Mohammeds son, Akbar Khan (1816-1845), framgångsrikt motståndet mot ockupanterna. Samtidigt hade den hämndlystna Shah Shuja gjorde sitt bästa för att alienera sina undersåtar och britterna hade den dåliga smaken att utnämnda den gaggiga och indolenta William Keith Elphinstone till ny ledare för invasionsföretaget. Elphinstone hade inte sett röken av ett slagfält sedan Napoleonkrigets högsommar.

I slutet av 1841 stod hela Afganistan i brand och Elphinstone fann ingen annan utväg än att beordra reträtt. I de trånga och snöfyllda bergspassen tvingades de utmattade britterna att slåss dag och natt mot väldrillade afghanska gerillakrigare, och Elphinstones trupper stupade i drivor.

Akbar Khan erbjöd sig slutligen att förbarma sig över expeditionens kvinnor och barn, och lovade att dessa skulle repatrieras oskadda till Brittiska Indien. Efter mycket tvekan accepterade Elphinstone erbjudandet med tillägget att han skulle göra kvinnorna sällskap. För männen gavs dock ingen pardon. De sista resterna av den brittiska expeditionen massakrerades till sista man vid Gandamak i inledningen av år 1842. Av den cirka 16 000 man starka evakueringsstyrkan (civilister inräknade och repatrierade undantagna) överlevde endast en person.

Den lyckliga överlevaren var en viss doktor Brydon som återfanns mer eller mindre medvetslös på sin halta häst utanför Jalalbads murar med ansiktet uppskuret av sabelhugg.

Trots detta förintade nederlag som skakade Storbritannien i grunden skulle krigets efterspel dock spela Imperiet i händerna. Akbar Khan blev förgiftad år 1845, antagligen på order av sin fader, och Dost Mohammed kunde därefter återvända till sin tron. Trots år i brittisk fångenskap, eller just därför, skulle den åldrade despoten hädanefter visa sig vara den såtaste av Storbritanniens vänner. Afghanistan var därefter under flera deccennier en någorlunda lugn utpost i det Brittiska Indien. Det första afghankriget var således, från brittiskt perpektiv, inte bara ett katastrofalt företag utan också fullständigt onödigt.

I Elizabeth Butlers legendariska målning "Remnants of an army" avbildas en dödligt sårad doktor William Brydon på sin väg till Jalalabad för att berätta om massakern vid Gandamak.

Kunglig hindersprövning; när Gustav Vasa förvägrades att gifta sig

2012/01/12 § 5 kommentarer

År 1551 avled hastigt Gustav Vasas (1496 – 1560) hustru, Margareta Leijonhufvud, och även om kungen uppriktigt sörjde sin hustru kunde en monark vid denna tid inte stå utan en drottning vid sin sida allt för länge även om han hade hunnit fylla 55 år. Snart var jakten på en ny gemål igång.

Vid en resa till sin framlidna hustrus syster, Britta Leijonhufvud och hennes man, Gustav Stenbock, i Västergötland fick kungen träffa sin hustrus systerdotter Katarina Stenbock (1535 – 1622) som då var sexton år gammal. Det var från kungens sida kärlek vid första ögonkastet – något olämpligt i att hon var hans föredettas systerdotter tycks kungen inte ha reflekterat över – den vresige kungen hade bestämt sig; det var henne han skulle ha.

Andra hinder såsom att han var drygt fyrtio år äldre eller att hon redan var förlovad med den betydligt yngre adelsmannen Gustav Johansson av Tre Rosor bekom honom inte heller. Åldersfrågan var i tiden inget man lade någon vikt vid, flickans trolovning var mer ett praktiskt problem för den enväldiga konungen. Johansson beordrades istället att gifta sig med Katarinas syster och fick några fina titlar som plåster på såren. Att de unga tu skulle ha sagt nej till arrangemanget fanns inte på kartan, det var potentiellt förenat med livsfara att neka den erkänt barske kungen vad han ville ha.

Gustav Vasa hade gjort sig själv till kyrkans överhuvud genom reformationen men kyrkan var för den sakens skull inte helt maktlös och man såg inte med blida ögon på kungens planer. Enligt kyrkans syn var kungen och Katarina allt för nära släkt, det hela kunde närmast liknas vid otukt, vilket kungen var medveten om. Olikt honom gick kungen till en början varsamt fram när han presenterade sina planer för biskop Henrik. Denna – som allt för väl kände till kungens humör – vågade inte svara utan vidarebefordrade frågan högre upp i hierarkin till ärkebiskopen.

Ärkebiskopen i sin tur saknade inte mod och skrädde därför inte orden i sitt svar. Han förklarade med all önskvärd tydlighet det olämpliga i kungens planer och skrev att detta stred mot all kyrklig hävd. Kungen brydde sig inte om detta överhuvudtaget och beordrade ärkebiskopen att viga honom och Stenbock till äkta makar.

Nu skedde något som var nästan otänkbart, ärkebiskopen svarade kungen att kyrkan vägrade att godkänna äktenskapet. Man menade att inte ens kungen kunde tillåtas att göra vad Gud själv förbjudit. Kungen gick nu på motoffensiv och lät svara att han personligen rådslagit ”med andra kloka män” som föga förvånande kommit fram till att kyrkan hade fel i sina tolkningar. Härnäst inleddes en närmast juridisk strid mellan kyrkan och de kungatrogna. Föga förvånande slutade det hela med att det kungliga rådet i det närmaste dikterade vad kyrkans representanter skulle tycka och tänka i frågan. Rådets huvudsakliga argumentation gick ut på att gamla testamentet – där det står skrivet vilka släktled som inte lämpar sig för äktenskap – endast följdes av judar och var därför inget att bry sig om.

Efter en bitter strid som inte varit utan hot om efterräkningar skulle bröllopet stå år 1552. Återigen skulle det otänkbara ske; ärkebiskopen vägrade att viga kungen och drottningen och inte nog med det, han vägrade även prompt att överhuvudtaget delta i spektaklet. Otroligt nog verkar kungens humör ha mildrats av det lyckorus han befann sig i och brydde sig därför aldrig om att hämnas på ärkebiskopens illvilja mot äktenskapet.

Lurik rekommenderar: Carl Henrik Martling. Episoder ur svensk kyrkohistoria under tusen år; Andra bandet. Verbum: 1995.

Katarina Stenbock

Högermode; om fascismens fäbless för skjortor

2012/01/07 § Lämna en kommentar

När Benito Mussolini (1883-1945) modellerade sin paramilitära styrka Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale, mer känd som ”svartskjortorna”, efter mönster från Garibaldis (1807-1882) legendariska ”rödskjortor” och marscherade mot Rom 1923 var han ännu omedveten om att detta facismens urmode inom kort skulle kopieras av liknande rörelser runt om i världen.

Först ut var Adolf Hitler vars SA (Sturmabteilung) i folkmun kallades ”brunskjortorna”. Färgen var inte vald av en slump. Under Första Världskriget hade den tyska regeringen låtit tillverka tusentals bruna kolonialuniformer som var tänkta att användas av tyska trupper i Afrika. Eftersom så inte blev fallet kunde nazisterna sedemera köpa upp och furnera sina paramilitära trupper med dessa för en billig penning.

Efter ”de långa knivarnas natt” år 1934, då Hitler på brutalaste sätt lät likvidera det bångstyriga SA, fick det lojala SS (Schutzstaffel), som i regel föredrog svarta skjortor och uniformer, överta dess roll. Bland producenterna av SS-munderingar märktes bland annat Hugo Boss. Också den flamboyante Sir Oswald Mosleys (1896-1980) brittiska fascistparti, British Union of Fascists, blev synonymt med svartskjortor.

På Irland kallade Eoin O’Duffy (1892-1944) – mannen som en gång förutspått att han skulle bli Europas tredje mäktigaste man efter Hitler och Mussolini – sitt diminutiva fascistparti för ”blåskjortorna”, och samma färg anammades av fascisterna i Kanada.

I Brasilien blev de inhemska fascisterna beryktade som ”grönskjortorna” och samma epitet användes om den ultraklerikala och eskatologiska ”Ärkeängeln Mikaels Legion”, populärt kallad Järnvakten, i Rumänien.

Överhuvudtaget var geografiskt avlägsna fascistorganisationer minst lika välklädda som sina europeiska motsvarigheter. I Irak verkade bland annat en närmast sekteristisk fascistorganisation under 1930-talet som gått till historien under namnet ”vitskjortorna”. Fascismens starkaste bastion utanför Europa var annars utan tvekan Sydafrika, där den mäktigaste fraktionen benämndes ”gråskjortorna”. Efter Andra Världskrigets slut 1945 uppgick många av den sydafrikanska fascismens centralgestalter i det nygrundade nationalistpartiet och var därmed behjälpliga i utformandet av apartheid.    

Vilken fascistorganisation hade då de vackraste och mest exklusiva skjortorna? Om detta tvista di lärde såväl som modeintresserade dillitanter. Man har bland annat föreslagit William Dudley Pelleys (1890-1965) naziinspirerade”Silverlegion” i USA, vilken givetvis blivit känd under namnet ”silverskjortorna”. Fascismens största modelejon torde dock ha varit mexikanarna, vars extravaganta fascistorganisation Acción Revolucionara Mexicanista gått till hävderna under namnet ”guldskjortorna”. 

Lurik rekommenderar: Stanley G. Payne. A history of Fascism 1914-1945. Routledge 2005 (1995).

En upphöjd Mussolini tillsammans med sina svartskjortor

En judarnas Jesus; om den klentrogna Messias Sabbatai Zvi

2012/01/05 § Lämna en kommentar

Alltsedan kristendomen uppstod som en liten judisk sekt i det romerska imperiets periferi har judendomen haft ett komplicerat förhållande till Jesus som Messias. Enligt den klassiska judendomen har man allt sedan profeten Elias dagar väntat på att Guds son ska stiga ned på jorden och bringa frälsning. Den gängse uppfattningen är att judendomen inte erkänner Jesus som Guds son, dock förhåller sig saken inte så enkel. Inom judendomen fanns tidigare en tradition inom vilken man hävdade att Messias återkommer eller reinkarneras i varje generation. Inom denna ”messianska rörelse” trodde man att Jesus faktiskt var Messias men endast den första i en lång rad av Gudssöner.

Denna inriktning av judendomen kan knappast påstås ha nått en större skara anhängare men den messianska rörelsen har emellanåt nått ett större antal judar då en särskilt förtroendegivande Messias uppträtt. Till de mest framgångsrika – och kanske den sista ”reinkarnerade” Jesus – hör en man vid namn Sabbatai Zvi (1626 – 1676). Zvi växte upp i Smyrna (som idag ligger i västra Turkiet) men hade genom sin far, som arbetade för en engelsk handelskammare, viss kontakt med västerlänningar och det var troligen genom dessa kontakter han fick höra talas om en idé som spreds bland judar i Västeuropa: år 1648 skulle Guds son stiga ned på jorden och återbörda Eretz Yisrael (det bibliska Israel) till judarna.

Zvi hade en karismatisk karaktär, var välutbildad och förtrogen med judiska myter om Messias återkomst. År 1648 bestämde han sig således för att ytterligare sprida tron på Gudssonens återkomst och började predika. Snart visade det sig att hans förmåga att övertala och inge förtroende var ovanligt välutvecklad vilket föranledde hoppfulla anhängare attströmma till hans predikningar. Efter denna inledande övning i profetens gebit begav sig Zvi på en pilgrimsresa till Konstantinopel, Palestina, Kairo och slutligen Jerusalem.

Vart Zvi än kom fann han fler anhängare, han tycktes tända ett verkligt hopp hos judarna om att Guds son verkligen skulle komma under det innevarande året. I Jerusalem trodde Zvi att han skulle finna den eftersökta Messias men mötet med mannen som Zvi hoppades på skulle bli helt annorlunda än vad han hade tänkt sig.

Zvis tilltänkta Messias var också en hängiven profet med talrika anhängare vid namn Nathan av Gaza. Denne Nathan var möjligen än mer förfaren än Zvi i övertalandets konst samtidigt som han förefaller ha haft något av en skrupelfri karaktär. Efter att de båda profeterna funnit varandra övertalade Nathan istället Zvi att proklamera sig själv som Messias.

Zvi lät därefter sända efter representanter för judiska samfund från både Europa och Mellanöstern, hans rykte var gott och det var många som hörsammade kallelsen. På mötet som hölls under rosh hashanah (det judiska nyåret) år 1665 förklarade Zvi, påhejad av otaliga profeter, att han verkligen var den utlovade frälsaren som påbörjat sin mission det utlovade året 1648. Den judiska världen var hänförd, snart skulle man säkert få tillbaka sitt nationalhem Eretz Yisrael.

Inte oväntat fick även de osmanska myndigheterna höra talas om att judarnas kung återvänt och även om man var nog så tolerant i religiösa spörsmål tänkte man inte tillåta detta spektakel. Under en resa till Konstantinopel greps Sabbatai Zvi och ställdes inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö på bålet. Den judiska världen höll andan, hur skulle Messias nu agera? Zvi valde att bli muslim.

Sabbatai Zvi

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för januari, 2012Luriks Anakronismer.