En mormonernas Moses; om Brigham Young och exodusen ur Illinois

2012/05/06 § Lämna en kommentar

Brigham Young (1801 -1877) var en hängiven mormon som under sina missionärsresor arbetade hårt och därför steg han snabbt i hierarkin inom kyrkan. Under tiden Young gjorde karriär inom mormonrörelsen satt kyrkans grundare Joseph Smith (1805 – 1844) i fängsligt förvar i Illinois anklagad för att ha låtit vandalisera tidsskriften The Nauvoo Expositors redaktion som hade varit fräcka nog att kritisera mormonkyrkan och dess traditioner som innefattade polygami. I väntan på rättegång lyckades en uppretad mobb ta sig in i häktet och Smith slutade därmed sina dagar år 1844 ihjälslagen i en fängelsecell.

Efter mordet utbröt en tronföljdskonflikt som i viss mån delade kyrkan. Vid ett konvent år 1847 lyckades Young med konststycket att locka majoriteten till sig och han utsågs till Smiths efterträdare. Vid tiden stod det fullständigt klart att mormonerna inte längre kunde vara kvar i Illinois och i synnerhet inte sedan då Smith mördats och konflikten med det omgivande samhället eskalerat till den grad att man talade om Mormon War in Illinois. En plan för att utvandra till Utah – som vid tiden var en del av Mexico – fanns redan klar och hade delvis redan satts i verket. Nu föll det på Young att likt Moses leda sitt utsatta folk ut ur Illinois till ett förlovat land där de kunde leva i frid.

På våren 1847 begav sig en karavan bestående av tusentals mormoner – många skulle ansluta längs vägen – av till det förlovade landet. Känslan av att historien återupprepade sig och att Bibeln utspelade sig i USA var säkerligen stark vilket inte minst visar sig i att marschen gått till historien som the Mormon Exodus. I likhet med Israels stammar upplevde även mormonerna stora umbäranden under sitt uttåg, färden gick över både frusna sjöar och oförsonliga landskap, försörjningsfrågan var ett ständigt bekymmer. Totalt vandrade man dryga 200 mil innan man nådde Salt Lake Valley där man slog sig ned.

Efter alla umbäranden och förföljelser njöt man säkerligen av sin nyfunna frihet, i Utah kunde man leva ostört och praktisera sin polygami ohämmat. Young själv tog sig inte mindre än 55 fruar med vilka han fick 57 barn varav hela 46 nådde vuxen ålder. Lyckan skulle dock inte bli långvarig. USA låg i krig med Mexico och inte långt efter att USA besegrat sitt södra grannland sände man en kontingent till Utah för att tvinga in området i unionen. I och med detta utbröt the mormon Utah War (1857 – 1858).

I synnerhet verkar det som om mormonernas polygama leverne var den främsta stötestenen i ett annars tolerant USA. Presidenten, James Buchanan, var pressad av sina republikanska motståndare att slå ned på ”barbari och polygami” varför han var fast besluten att tillsätta en icke-mormon som guvernör över Utah. Young å sin sida var lika fast besluten att försvara sitt leverne med sina 55 fruar och förklarade att undantagstillstånd och krigslagar skulle tillämpas. Under Youngs ledning inledde man nu ett gerillakrig och en relativt omfattande sabotageverksamhet vilket tvingade presidenten att sända ytterligare soldater för att rå på de fromma mormonerna. Efter ett års strider – några regelrätta fältslag utkämpades dock aldrig – fick mormonerna ge upp och fick erkänna USA:s överhöghet. Sedan dess har man gett upp polygami men kyrkan har ett fortsatt betydande inflytande i Salt Lake City.

En samtida karikatyr över Youngs äktenskapliga säng

En samtida karikatyr över Youngs äktenskapliga säng

Annonser

Vad tar ni för juden i fönstret?; etnisk människohandel i Ceausescus Rumänien

2012/05/01 § Lämna en kommentar

Den stora stötestenen i mellankrigstidens och efterkrigstidens djupt balkaniserade Rumänien var den strukturellt ingrodda animositeten mellan landets etniska minoriteter å ena sidan och titulärnationen å den andra. Trots att merparten av Rumäniens judar förintades under andra världskrigets förlopp utgjorde de nationella minoriteterna hela 28 % av landets befolkning 1948.

Vis av deccenniers erfarenhet av etnisk fragmentisering, virulent fascism och uppslitande xenofobi valde den rumänska monarkin att i kölvattnet av fredsslutet 1945 söka överbrygga de etniska motsättningar och garantera minoritetsfolken en viss grad av politisk, kulturell och institutionell autonomi (med undantag för den tyska minoriteten som ansågs vara kollektivt skyldig till krigets fasor). Även efter monarkins resignation och det kommunistiska maktövertagandet 1947 bibehölls harmoniseringspolitiken.

Efter att Niculae Ceausescu (1918-1989) greppat regeringstyglarna 1965, anammat nationalkommunismen och gjort ”Rumänien åt rumänerna” till sin paroll kom minoriteternas sötebrödsdagar till vägs ände. Emigration för såväl rumäner som nationella minoriteter blev i praktiken nära nog omöjlig. Potentiella emigranter stigmatiserades ofta offentligt eller ”övertalades” till att stanna av den fruktade och omnipotenta säkerhetstjänsten Securitate.

Till följd av att Rumäniens internationella prestige förbättrades avsevärt i slutet av 1960-talet efter regimens taktiska avståndstagande från Sovjetunionen kunde Ceausescu signera samarbetsavtal med Västtyskland och Israel. Avtalen utnyttjades av den skrupellöse Ceausescu för att sälja och repatriera rumänska tyskar och judar till Västtyskland respektive Israel. Beroende på ålder och grad av utbildning kunde försäljningen av en tysk inbringa 4000-10 000 DM.

Vid ett möte med sin inre krets av servila stövelslickare ska Ceausescu till och med deklarerat att ”olja, judar och tyskar är Rumäniens viktigaste exportvaror”. Betydelsen av denna veritabla människohandel, som inom kort nådde gigantiska proportioner, ska inte underskattas. I ett Rumänien där elektricitet, vatten och gas var avstängda under större delen av dygnet för att spara energi utgjorde den västerländska hårdvalutan försäljningen av etniska minoriteter genererade ett signifikant smörjmedel för den stagnerande ekonomin.

De demografiska förändringar som försäljningen av Rumäniens judiska och tyska minoritet medförde var också betydande. Tyskarna, som emigrerat till Rumänien under medeltiden, vars antal uppgick till dryga 300 000 år 1977, hade minskat till cirka 100 000 tjugofem år senare. De rumänska judarna, vars samhällen blivit kraftigt decimerade under andra världskriget, uppgick till ungefär 380 000 år 1948. Efter Ceausescus detronisering 1989 levde emellertid endast 20 000 judar kvar i Rumänien.

Värst drabbade av Ceausescus ”romaniseringspolitik” och krav på assimilering var dock den ungerska minoriteten som fick se sina rättigheter kraftigt beskurna och sina institutioner nedmonterade under diktatorns tid vid makten. Den numerärt stora ungerska minoriteten utgjorde överhuvudtaget ett av Ceausescus största bryderier och hatobjekt. Värst, i diktatorns ögon, var att ”den socialistiska brödrarskapspolitiken” och ekonomiska realiteter gjorde det omöjligt att helt sonika sälja den ungerska minoriteten till sitt utfattiga moderland. Inte konstigt då att behandlingen av den ungerska minoriteten i Rumänien och den rumänska minoriteten i Ungern fortsätter att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan de båda post-kommunistiska grannländerna.  

Lurik rekommenderar: Joo Ludanyi. The Hungarian minority’s situation in Ceausescu’s Romania.Columbia University Press 1994.

Niculae Ceausescu (t.v.) gästar USA:s president Jimmy Carter 1978

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för maj, 2012Luriks Anakronismer.