Centrumhets; John Quincy Adams, mullvadsfolket och jakten på jordens center

John Quincy Adams (1767-1848), USA:s sjätte president (1825-29), har gått till hävderna för sina framsynta diplomatiska talanger och obstinata motstånd mot slaveriet. Även om Adams besatt moraliska skupler utöver det vanliga och därtill var en framstående sekulär rationalist, eller just därför, så närde den ålderstigne presidenten en och annan idé som föll utanför normalitetens snäva ramverk.

Bland de mer besynnerliga tillhörde tron på att jorden var ihålig och därutöver befolkad av allehanda märkliga varelser. Adams, och många med honom, var nämligen fast övertygade om att människan besatt möjligheten och tekniken att färdas till jordens medelpunkt genom håligheter belägna vid Syd- respektive Nordpolen.   

Teorin om att jorden var ihålig var ingalunda ett utslag av en gammal inåtvänd surkarts fantasifulla nycker utan hade tvärtom existerat alltsedan antikens glansdagar. Exempelvis trodde ju grekerna som bekant att Hades dödsrike var beläget i underjorden och att jordens inre därmed var befolkat, liknande religiösa tankeföreställningar återkommer i flera andra kulturer. 

Mannen som introducerade idén i USA och gav dess ontologi en brittsommar var en krigsveteran vid namn John Cleves Symmes Jr. (1779-1829). I kölvattnet av fredsslutet 1814 begav sig Symmes ut på en föreläsningsturné där han ivrigt argumenterade för att jorden var ihålig och omslöts av ett ca 850 km tjockt skal med öppningar vid de båda polerna. Vad som fanns därinunder trodde sig Symmes också veta: med största sannolikhet var jordens centrum bebott av det välvilligt inställda mullvadsfolket och kanske också ett mer obskyrt krabbfolk.

För att söka bevisa att hans hugskott inte var fantisfull gallimattias inledde Symmes en intensiv lobbyverksamhet inom ramen för vilken han försökte övertyga amerikanska politiker att utrusta en expedition till Nordpolen som skulle finna de nämnda håligheterna i jordskorpan.

Symmes epigoner fortsatte efter föregångarens sjukdom och död 1829 framgångsrikt kampen för en expedition till jordens centrum. Till slut bar deras samlade bemödanden frukt och deras propåer rönte politisk uppmärksamhet men kongressen valde att rösta ned förslaget med 56 röster mot ja-sidans 44. Den styvnackade presidenten var dock av en annan åsikt. I sina snustorra memoarer berättar exempelvis John Quincy Adams om att han, efter ett möte med Symmesanhängaren Jeremiah Reynolds, insett nödvändigheten av att utrusta en sådan forskningsexpedition men att motståndet från trolösa reaktionärer skulle bli en tuff nöt att knäcka: ”That day will come, but not yet, nor in my time. May it be my fortune and my praise to accelerate its approach!”. Tyvärr hann Adams aldrig att bistå i upprättandet av en expedition med sikte på jordens centrum eftersom han avkläddes sitt ämbete år 1829 efter blott fyra år som president.

John Quincy Adams

The Game under antiken; Ovidius raggningshandbok

Publius Ovidius (43 f.Kr. – 18 e. Kr.) förekom Neil Strauss och hans raggningsbok The Game med dryga 2000 år när han publicerade sin handbok i förföring: Kärlekskonsten – vilken byggde på hans egna erfarenheter i ämnet. Ovidius var utan tvekan den tidiga kejsartidens mest namnkunnige kvinnoerövrare, vilket inte till fullo uppskattades av kejsare Augustus som genom en serie av sedlighetsbevarande lagstiftning försökte väcka liv i den stränga moral som han ansåg hade existerat tidigare i Rom. Nu föreföll dekadensen breda ut sig och Augustus valde att landsförvisa författaren år 8 e.Kr.

Ovidius var född patricier och det enda yrke gott nog för en ung man av Ovidius stånd var politikerns. Hans far sände därför honom till Rom för att studera de nödvändiga disciplinerna grekiska, litteratur och självfallet den romerska paradgrenen retorik. Som alla unga studenter långt hemifrån ägnade sig Ovidius, vid sidan av sina studier, åt festande och raggande.

Efter att Ovidius under ett par år innehaft tråkiga tjänster inom den statliga förvaltningen började han samla sina erfarenheter till vad som skulle bli historiens första renodlade raggningsbok. Enligt Ovidius var alla knep tillåtna och att en kvinna råkade vara gift utgjorde inget hinder för den som var drabbad av kärlekens hunger, vilket naturligtvis inte överensstämde med kejsarens uppfattning.

Den antika raggningsexperten förklarar att för den oerfarne är teatern en utmärkt plats att hitta en kvinna på; teatern var en farlig plats för den flicka som önskade behålla sin oskuld. Dock var raggaren nödgad att göra vissa uppoffringar, armhålorna fick inte stinka get om man skulle gå hem hos de romerska kvinnorna. Kapplöpningsbanan var också en utmärkt plats. Trängseln tvingar en att stå mycket nära och ”offret” kan inte flytta på sig även om hon inte vill; ”tryck hela tiden höften emot hennes höft, håll dig så nära du kan” skrev Ovidius.

Kärlekskonsten bjuder på en hel hög praktiska råd om hur man ska fånga en kvinna. Riktiga män bör inte använda locktång eller snagga sig, raka benen eller använda smink. Däremot lade han stor vikt vid renlighet och prydlig klädsel samt att man skulle vara social och inleda konversationer om meningslösa ämnen närhelst tillfälle gavs.

Om man satsar sina kort på redan gifta kvinnor gällde det att man till en början låtsades söka en platonsk relation för att inte skrämma iväg henne, men med tiden kan man börja skriva kärleksbrev. Romarna skrev på vaxtavlor och Ovidius råder därför läsaren att vara extra uppmärksam på att den tavla man skriver på inte ska bära spår av brev till andra kvinnor.

Även de fulaste knep uppmuntrades för att inledningsvis förstärka en spirande relation, varför inte spela sjuk för att vinna sympatier? Man skulle inte dra sig för att ljuga eller för att lova kvinnor guld och gröna skogar. Att ljuga och svika flickor straffas man inte för konstaterade Ovidius muntert.

Lurik rekommenderar: Publius Ovidius. Kärlekskonsten. Natur & Kultur 1990.

Staty föreställande Ovidius som återfinns i Rom

Turkmenska hundår; president Berydmukhamdovs krig mot herrelösa hundar

President Saparmurat Niyazov (1940-2006) – också känd som Turkmenbachi (ordagrant: Alla turkmeners fader) – utgör tvivelsutan en av det nya millenniets mest idiosynkratiska, megalomaniska och egensinniga diktatorer. Inte nog med att han välvilligt lånade sitt namn till januari månad i den turkmenska kalendern, upprättade guldstatyer till sin egen ära och skrev om Koranen till ett turkmenskt nationalepos, han närde också ett glödande förakt för allt vad husdjur hette.

När den gode presidenten färdades på huvudstaden Ashgabats gator hade han för vana att beordra säkerhetstjänsten att i förutbyggande syfte skjuta ihjäl alla herrelösa hundar och katter de kunde komma över. Ett välkänt fall förtäljer att en äldre herre som promenerade med sin hund i närheten av en teater som presidenten råkade bevista blev illa misshandlad av polisen och, på presidentens uttryckliga order, fick välja mellan ett par veckors fängelsevistelse eller sin fyrfota väns omedelbara avlivande.

När den maktfullkomlige presidenten helt oväntat avled år 2006 och Gurbanguly Berydmukhamdov tog över den tungrodda turkmenska skutan trodde sig landets djurvänner äntligen kunna andas ut. Nu råkade det sig emellertid inte bättre än att den nye presidenten hatade fyrfota husdjur än mer och inom kort inledde ett veritabelt förintelsekrig mot herrelösa hundar och katter.

Till följd av denna aversion har Turkmenistan mer eller mindre institutionaliserat mördandet av katter och hundar i alla landets större städer. Den ytterst effektiva taktiken säkerhetstjänsten begagnat sig av för att tillfredställa presidentens nycker går i huvudsak ut på att fylla små godbitar av korv och köttbullar med krossat glas eller allehanda gifter. När utsvultna hundar eller katter sedan sätter tänderna i dessa delikatesser slutar företaget allt som oftast i utdragna krämpor som varar i flera dygn och i regel utmynnar i en synnerligen plågsam död. Strategin har långtifrån förankrats hos det turkmenska folket som nätterna igenom tvingas åhöra de döende hundarnas dystra och hjärteskärande litania.

Resultatet av detta institutionaliserade djurplågeri har blivit att hund- och kattkadaver ligger och förruttnar under den brännande solen på huvudstadens gator, vilket naturligt nog sprider en elakartad stank. President Berydmukhamdov uppges dock vara nöjd och med nuvarande takt kan den goda diktatorn inom kort titulera sig världens i särklass flitigaste utrotare av hundar. Högljudda protester från djuraktivister har av naturliga skäl uteblivit då det råder strängt förbud mot att upprätta dylika organisationer i det centraliserade och ytterligt auktoritära turkmenska samhället.

Turkmenistans hundhatande diktator Gurbanguly Berydmukhamdov tillsammans med Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Människans bästa vän; Luriks top-five

Hunden har ofrånkomligen spelat en viktig roll genom historien; i första hand som sällskapsdjur men därutöver återfinns fyrfota vänner som ovedersägligen också fört mänskligheten och civilizationen framåt. Vanligare är dock att hundar medelst sin trofasthet och ovillkorliga kärlek stärkt sina ägare i deras politiska värv. Vilka hundar har då haft störst inverkan på historien? Frågan kan givetvis inte ges ett allmängiltigt svar, vilket å andra sidan inte hindrar att spekulationer för spekulationens egen sak kan vara både ett intellektuellt stimulerande och extremt roande företag. Nedan presenterar vi Luriks top-five, åsikter och synpunkter välkomnas givetvis:

#5 Pompe: Vår egen krigarkonung, Karl XII (1697-1718), var en hundälskare av rang. Under sitt korta liv ägde konungen inte mindre än tre hundar med namnet Pompe (en humoristisk anspelning på den romerska fältherren Pompejus namn). Karl XII:s obestridliga favorit var utan tvekan Pompe nr 2 som åtföljde sin husse på fälttåget mot Polen. Pompe uppges alltid ha delat fältsäng med den kärvänliga konungen. Till Karl XII:s stora sorg avled emellertid Pompe i det svenska fältlägret vid Torun 1703 och konungen påstods ha varit utom sig av sorg. Eftersom Karl XII:s kärlek till sin Pompe var välkänd tilldelades den döda hunden otaliga dikter från diverse opportunistiska lyriker. Mest känd är antagligen första strofen från Israel Holmströms (1661-1708) epigram:

”Pompe Kongens trogne dräng Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.”

#4 Sergeant Stubby: 1917 fann en viss John Robert Conroy en herrelös pitbullterrier på Yales campus. När samme man skeppades över till krigsfronten i Frankrike senare under året åtföljdes han av sin nyfunna vän. Hunden, som inom kort blev känd som Sergeant Stubby (1917-1926), var sin husses infanteridivision behjälplig och deltog inalles i fyra offensiver och såg inte mindre än 17 fältslag. Antalet liv som Stubby räddade är omöjligt att uppskatta; efter att ha upplevt en gasattack lärde sig den djärva hunden att varna manskapet för gasattacker och lärde sig därutöver, till följd av sin osannolika hörsel, att göra sin division medveten om inkommande granat- och artelleriattacker långt innan dess att de slog ner.

I en fransk by förärades Stubby en sämskskinnsuniform av tacksamma fransyskor varpå man kunde fästa det eskalerande antalet medaljer som den omtalande krigshjälten tilldelats. Stubby blev det mest dekorerade djuret under första världskriget och den enda hunden att belönas med titeln sergeant i amerikansk historia. Vidare utsågs Sergeant Stubby till livslång medlem i såväl Röda korset som Amerikanska Legionen. Sergeant Stubby dog 1926 i sin husses armar såsom sig bör.

Sergeant Stubby ståtar med sina medaljer

#3 Blondi: Adolf Hitlers (1889-1945) ständiga följeslagare var den tyska schäffern Blondi (1941-1945) som diktatorn emottog som gåva år 1941. Till sin blivande hustrus Eva Brauns bestörtelse tillät Hitler sin trofasta vän att dela säng med honom under de omskälvande nätterna i den berömda bunkern 1945.

Hitler kontemplerade under denna tid att begå självmord men såg med misstro på de cyanidampuller han blivit tilldelad av den likaledes trofasta Heinrich Himmler. För att försäkra sig om att ampullerna verkligen fungerade – vilket skulle förhindra att diktatorn mördades eller togs i fängsligt förvar av de annalkande sovjetiska trupperna – uppkom Hitler med snilleblixten att testa dess effekt på sin älskade Blondi. Naturligtvis avled det stackars djuret omedelbart och inom kort gjorde husse sin följeslagare sällskap på sjävmördandets väg.

Hitler leker med sin älskade Blondi

#2 Checkers: År 1952 såg det ut som om den unga pålägsskalven i det republikanska partiet, Richard Nixon (1913-1994), skulle göra ett skamfilat uttåg ur amerikansk politik. Den amerikanska pressen anklagade Nixon, som kandidarade som Dwight Eisenhowers vice-president, för korruption i samband med upprättandet av en fond som skulle betala för allehanda politiska expenser. Nixon reagerade dock snabbt, köpte sändingstid i NBC och höll den 23:e september 1952 ett direktsänt tal som gått till historien som Checkers-talet.

I sitt tal raljerade Nixon om sin moderata ekonomiska uppväxt, svårigheterna med att få privatekonomin att gå ihop, samt att han inte haft tid att på egen hand bygga upp en förmögenhet då han helt osjälviskt tjänat sitt land som militär och politiker. Avslutningsvis uppgav en sammanbiten Nixon att den enda gåva han erhållit från sina ekonomiska välgörare var en liten cocker spaniel som hans förtjusta sexåriga dotter gav namnet Checkers (1952-1964). Med emfas deklarerade Nixon att oberoende av vad hans belackare hade att säga om saken så vägrade han att återbörda familjens nya ögonsten.

Detta hjärteskärande tal som sågs av 60 miljoner amerikaner vände opinionen och räddade sannolikt Nixons politiska karriär. Nixon och Eisenhower vann en jordskredsseger i det uppkommande valet och Nixon blev som bekant sedemera själv amerikansk president. Checkers dog 1964 och begravdes i en massgrav på Long Island. Ingen inom familjen uppges någonsin ha besökt graven men gemene man har haft för vana att placera ljus på den populära hundens gravplats.

En ung Richard Nixon tillsammans med hunden som sannolikt räddade hans karriär

#1 Lajka & Friends: För att testa om människor kunde överleva rymdfärder beslöt Sovjetunionens rymdtekniker att träna hundar för att tjänstgöra som kosmonauter. Lajka (1954-1957) var en av tre herrelösa hundar som ingick i detta träningsprogram och blev sedemera utvald att som enda ombordvarande passagerare skjutas upp i rymden på Sputnik 2.

Den 3:e november 1957 skickades så Sovjetunionens nya hjältinna upp i rymden. Enligt den officiella sovjetiska propagandan överlevde Lajka i flera dygn i raketen innan hon slutligen avled till följd av bristande syretillförsel eller avsaknad på mat. Emellertid har det senare uppdagats att den stackars rymdhunden omöjligtvis kan ha klarat sig i livet i mer än någon timme efter uppskjutning då ett tekniskt fel gjorde att kabinen överhettades. I vilket fall som helst planade Lajkas ofrivilliga öde vägen för att Sovjetunionen redan år 1961 framgångsrikt kunde skicka ut den första människan i rymden.     

Minst lika viktiga för det sovjetiska rymprojektets framgång var hundarna Belka och Strelka som 1960 skickades upp i rymden tillsammans med bl.a. en kanin och två råttor. Deras öde blev emellertid lyckligare än Lajkas då samtliga passagerare återbördades till jorden välbehållna.

Lajka inför uppskjutning

Rökförbud på 1600-talet; Jakob I:s tobaksantagonism

Häxjakt på rökare är ingenting som endast kännetecknar vår egen tid. Argumenten mot att bruka tobak genom att röka den – att sniffa tobak i form av snus har alltid varit mer accepterat – har genom historien varit många och av varierande art. Hälsoaspekten underströks tidigt men också religiösa såväl som xenofobiska skäl har lyfts fram i debatten.

Bruket att röka tobak hämtade man som bekant från Amerikas indianer vilka använde tobaken vid diverse ceremonier och för njutningens skull. Rodriguez de Jerez som var med på Columbus resa 1492 blev under sin vistelse i den nya världen tobaksberoende. De Jerez skulle bittert ångra att han lagt sig till med den här vanan, väl hemma i Spanien förfärades människor när de upptäckte att det kom rök ur både hans näsa och mun. Den spanska inkvisitionen grep den nyblivna rökaren och skulle brutalt vänja honom av med ovanan. Han fängslades i åratal med motiveringen att endast djävulen kunde ge en människa kraften att andas rök.

Hur mycket den Spanska inkvisitionen än hatade rökare så var det i princip omöjligt att stoppa tobaksplantans utbredning när den väl slagit rot bland massorna varför man med tiden gav efter, även om man ansåg att bruket gränsade till trolldom. Detta hindrade dock inte prästerskapet från att lägga till med att supa tobak som man sa; 1588 kom därför det första formella förbudet som gällde både rökning och luktsnus. Ett kyrkligt dekret utfärdades detta år i Lima vilket förbjöd klerkerna att bruka någon form av tobak före mässan.

Jakob I av England (1566 – 1625) var en rökhatare av formidabla mått. År 1604 lät han författa A Counterblaste to Tabacco i vilken han i kraftfulla ordalag fördömde rökning och tog till hela sin arsenal av xenofobiska argument. Inte minst menade han att det var syndfullt att lägga sig till med en vana som härstammade från barbariska indianer och hävdade bestämt att man blev mindre civiliserad av att bruka mindre utvecklade folks vanor, inte minst i Guds ögon. Jakob skrev:

“I say abase our selves so farre, as to imitate these beastly Indians, slaves to the Spaniards, refuse to the world, and as yet aliens from the holy Covenant of God? Why doe we not as well imitate them in walking naked as they doe? in preferring glasses, feathers, and such toyes, to golde and precious stones, as they do? yea why do we not denie God and adore the Devill, as they doe?”

Förutom att klanka ned på indianer och deras vanor lyfte den rökhatande kungen även fram hur äckligt han tyckte att det luktade, att i familjer som plågades av att mannen rökte tvingades även frun i huset  ta upp den vidriga vanan om hon inte ville leva i det helvete som en ickerökare upplever i en bolmares närvaro. Jakob bestämde sig för att göra slut på bruket och införde en tobaksskatt som motsvarade en höjning på 4000 %. Hädanefter skulle tre skålpund gå lös på hela £ 1, vilket får dagens cigarettpris att likna rena rama skämtet. Prishöjningen stoppade till Jakobs förtret emellertid inte tobakens segertåg över England och Europa.

En av de tidigaste kända bilderna på en rökande europé