Mästertjuven i Kairo; kung Farouks excentriska styre

2012/08/29 § Lämna en kommentar

Egyptens näst sista kung, Farouk (1920 – 1965), förkroppsligade sinnebilden av en monark som lever i överdåd fjärran från sitt folk. Farouk kröntes redan som sextonåring till kung och var sedan barnsben ordentligt bortskämd – sin första bil fick han på elvaårsdagen – en sida av honom som skulle genomsyra hela hans tid vid makten. Som den tonårskung han var levde Farouk ett playboyliv så det förslog. Sportbilar, lyxiga restauranger, flickor och shopping i Europa hörde till kungens vanliga förströelser. Till hans främsta skandalösa meriter hör att han skilde sig från sin populära drottning år 1948 för att tre år senare gifta om sig med en sextonårig flicka. Smekmånaden spenderades på Caesar Augustus Hotell på Capri där paret ockuperade samtliga 150 rum i 13 veckor varefter man reste vidare till Cannes där turtorduvorna huserade i alla de 32 rummen på Carlton Hotel.

Detta gjorde dock inte att han skilde ut sig från vare sig dåtida eller nutida regenter. Vad som generade den kungliga familjen och Egypten var att deras kung både var hetsätare samt kleptoman och en hängiven såväl som en mycket skicklig ficktjuv. För Farouk var ficktjuveriet en konstart som han ämnade lära sig att bemästra till fullo. Han lät av den anledningen anställa en av Kairos många tjuvar som sin läromästare. Även om det mesta Farouk stal var småsaker genomförde han ett par stölder som orsakade både skandal såväl som smärre diplomatiska kriser. Under ett av Winston Churchills besök vid hovet passade den långfingrade kungen på att stjäla hans klocka. Storbritanniens regering uppskattade inte tilltaget och krävde att klockan skulle återbördas till dess ägare. Farouks brist på känsla för takt och ton visade sig främst när han stal ett ceremonisvärd och medaljer från shahen av Persiens lik som förevisades på lit de parade   

Överhuvudtaget spenderade Farouk livet som en värdig efterträdare till de gamla faraonerna när det kom till upphöjdhet och excesser. Efter att ha drömt om att ett lejon jagade honom gick han beväpnad till Kairos zoo och sköt ihjäl två lejon bara för att vara på den säkra sidan. Han ägde hundra bilar som alla var röda för att polisen inte skulle stoppa sin härskare på dennes vansinnesfärder, alla andra var nämligen förbjudna att äga en bil i denna färg. Hans egen mor, drottning Nazil klagade: ”Jag är en misslyckad mor, jag har uppfostrat ett monster som aldrig slutför någonting. Hans utbildning, äktenskap och styre är exempel på detta. Han är en despot som bara tänker på att tillfredställa sig själv.”

Det var maten som skulle bli Farouks baneman. Han åt enorma mängder till varje måltid och vägde snart en god bit över 180 kilo. Enligt samtida rykten ska han ha konsumerat 600 ostron i veckan. År 1965 avnjöt Farouk sin sista måltid tillsammans med sin senaste flickvän på en restaurang i Rom. I vanlig ordning åt Farouk som om hans sista dag var kommen – vilket det den här gången faktiskt var – utan förvarning gav han plötsligt upp andan mitt i maten. Vid det tillfället var han dock en monark i exil, den Egyptiska militären med Gamal Abdul Nasser i spetsen hade kastat ut honom i en kupp år 1952.

Victoria´s Secret – for real; Sanningen om drottning Viktorias sexliv

2012/08/26 § Lämna en kommentar

Den långa viktorianska eran i Storbritanniens historia, som i princip sammanfaller med den senare delen av 1800-talet, har gått till hävderna som en tid när undanträngandet av sexualiteteten och stoiskt förtryckande av libidon var en aristokratisk folksport och bigotteri nära nog utgjorde ett honnörsord. En välkänd historisk skröna, om än överdriven, gör exempelvis gällande att viktorianerna maniskt skylde stolsben med dukar eller annan dekor då dess former i annat fall påminde om sensuella och välsvarvade kvinnoben. Den som i historieböckerna förkroppsligat den trångsynta viktorianska sexualmoralen och som lånat perioden sitt namn var som bekant den seglivade drottningen Viktoria I (regent: 1837-1901).

En ofta citerad anekdot av tvivelaktig äkthet behandlar drottningens trogna kammarjungfru (i vissa versioner är kammarjunfrun utbytt mot en av drottningens döttrar) som inför sin stundande bröllopsnatt sökte stöd och råd hos Viktoria. När kammarjunfrun lite genant frågade drottningen hur hon skulle bete sig på bröllopsnatten svarade den åldrade monarken att: ”blunda och tänk på imperiet”. Även i realpolitiken verkar Viktorias kompromisslösa inställning till sexualiteten ha lyst igenom; hon instruerade bl.a. sitt parlament att inte lagstifta emot lesbiska förhållanden, inte för att hon på något sätt kände sympatier med gruppen som sådan utan för att hon betraktade sexuell njutning mellan två kvinnor som en fysisk omöjlighet.

Till saken hör att drottningen i själva verket inte alls var någon prudent puritan vad sex anbelangar utan tvärtom något av en njutningslysten epikuré på sexualitetens räjong. År 1840 gifte sig den kärlekskranka drottningen med sin effeminerade 18-åriga kusin prins Albert av Sachsen-Gotha. Redan före giftermålet ryktades det om att Albert var latent homosexuell och på frågan varför han inte sått sin vildhavre före förlovningen med drottningen svarade den osäkre  prinsen att kvinnor: ”That species of vice disgusts me”.

Det stod genast klart för parets omgivning att Victoria var den sexuellt aggressiva kontrahenten i förhållandet medan  stackars Albert gjorde sitt bästa för att undslippa drottningens ”omfamningar”. Allehanda hovdignitärer visste att berätta om hur Albert ofta låste in sig i sitt privata sovgemak medan den rosenrasande och kärlekssvultna drottningen stod utanför, bankade på dörren och skrek på tyska: ”Öppna dörren! Jag är drottningen!”

Drottning Viktorias och prins Alberts äktenskapliga lycka

De många kärleksakterna utmynnade i att Viktoria alstrade inalles nio barn till världen. Drottningen var dock ingen kärleksfull moder och, intygade hennes läkare, hatade grossesen över allt annat då denna tvingade henne att avstå från älskog eftersom dåtidens rön gjorde gällande att sex under graviditeten kunde vara direkt farligt för fostret. Prins Albert, som i sin ungdoms glans dagar hyllades som en tysk Adonis, hade med åren blivit både skallig och oerhört korpulent och dog i tyfoidfeber år 1861, endast 42 år gammal. Hovskvallret lät förtälja att Alberts fysiska degeneration och förtidiga död berodde på att den sexuellt omättbara drottningen ”fullständigt slitit ut honom”.

Eftert Alberts död tog Victoria en burdus och gravt alkoholiserad skotte vid namn John Brown till älskare. Drottningen chockade samtiden genom att bryta mot såväl sociala konventioner som gängse sedlighetsmoral då hon insisterade på att dela sovgemak med Mr. Brown. Kärleksaffären blev så pass uppmärksammad att den republikanska pressen föraktfullt kallade drottningen Mrs. John Brown.

Den ryktas också om att Victoria och John Brown i hemlighet ingick ett morganatiskt äktenskap men det har aldrig kunnat bekräftas. Emellertid visade det sig när man öppnade drottningens sarkofag att hon begravits med prins Alberts balsamerade hand på sin ena sida och ett porträtt på John Brown på den andra. Etter värre var att förlovningsringen på hennes finger hade tillhört John Browns sedan länge avlidna moder.

John Brown avled år 1883 vilket fick till följd att Viktoria, vars aptit för passion långt ifrån var stillad trots en aktningsvärd ålder, sökte sig en ny älskare. Drottningens nya ”toyboy”, om uttrycket tillåts, blev till hovets konsternation en ung och stilig indisk betjänt vid namn Abdul Karim. Karims förtjänster i sängkammaren gav honom en post som drottningens rådgivare och framledes brännmärkte Viktoria alla som hade modet att säga emot den nya gunstlingen som rasister.

Drottning Viktoria tillsammans med sin alkoholiserade älskare John Brown

Semester i grevens tid; Carl Gustaf von Rosen och bildandet av Biafras flygvapen

2012/08/22 § Lämna en kommentar

Mellan åren 1967 och 1970 förfärades svenskarna av TV-bilder föreställande svältande barn med flugor surrandes kring ögonen. Dessa barn var offer för det nigerianska inbördeskrig – Biafrakriget – som rasade under dessa år. Kriget var en typisk postkolonial historia, England som tidigare koloniserat Nigeria hade premierat igbofolket med utbildning och tjänster inom administrationen. När självständigheten väl kom såg de övriga etniska grupperna inte med blida ögon på igbo som mördades i vad som liknade ett folkmord. På grund av detta utropade igbo den självständiga staten Biafra och därmed var inbördeskriget i full gång. Det gick dåligt för de Biafranska styrkorna, Nigeria var en överlägsen motståndare som förfogade över relativt modern materiel. Inom ett år hade man ringat in den lilla republiken och därmed var svälten ett faktum.

I Sverige och många andra länder samlades det in pengar till ”biafrabarnen” och Röda korset drog igång en massiv hjälpinsats för att lindra den värsta nöden. Men TV-bilderna nådde även en greve vid namn Carl Gustaf von Rosen (1909 – 1977) som berördes till den milda grad av barnens grymma öde att han bestämde sig för att göra en insats. Von Rosen var trafikpilot till yrket men hade tidigare varit chef för Etiopiens flygvapen och nu tänkte han sätta en djärv och till synens galen plan i verket. Tillsammans med ett gäng andra svenska trafikpiloter köpte greven fem sportplan som flögs till Frankrike där man lyckades köpa ett stort lass raketer som planen bestyckades med. Nu var det bara för den brokiga svenska skaran av legosoldater att flyga till Biafra, och på så vis skapades Biafras flygvapen.

"Biafrabarn"

”Biafrabarn”

Fram till dess hade Nigeria ensamt härskat i luftrummet så det var en förvånad nigeriansk befälhavare som plötsligt upptäckte att ett gäng utlänningar dök upp i små sportplan – populärt kallade Biafra Babies – som sköt raketer mot hans på marken stående jetplan. Von Rosen genomförde sitt första av  många anfall mot en nigeriansk flygbas och nådde stora framgångar. Den svenska styrkan fortsatte under hela kriget att anfalla nigerianerna, såväl  flygplan som militära konvojer attackerades från låg höjd utan egna förluster. Osäkra uppgifter pekar mot att 500 nigerianer dog i dessa operationer.

Nigerianerna var naturligtvis vansinniga och klagade hos den svenska regeringen som gick dem till mötes och  fördömde de svenska legosoldaterna. Men bland svenska trafikpiloter fanns många som ville göra en insats för biafrabarnen medans andra bara ville leka stridspiloter. På semestern reste man ner och flög i von Rosens styrka och återvände sedan till sitt vanliga liv vilket föranledde att styrkan föraktfullt kallades för ”semesterkrigare”. Inte heller Röda korset var glada, de menade att von Rosens privatkrig hindrade dem från att ge verklig hjälp. Ett påstående som kom till sin spets när Nigeria lät skjuta ned ett svenskt Röda korset-plan.

Även om Biafras flygvapen gjorde en betydande krigsinsats och med stor sannolikhet bidrog till att kriget blev en utdragen historia  blev övermakten till slut för stor och Biafra gav upp. Von Rosen återvände till Sverige men begav sig år 1975 åter till Etiopien där han ägnade sig åt ”matbombning” under konflikten där. 1977 dog Carl Gustaf von Rosen i Etiopien i samband med att en granat träffade hans hus.

Carl Gustaf von Rosen

Carl Gustaf von Rosen

From Russia – with peace; Admiral Bodiscos fredliga krig på Gotland

2012/08/18 § Lämna en kommentar

När högsommaren nu är över, börjar Gotlands besökssiffror så sakteliga sjunka. Efter almedalsveckan och den efterföljande stockholmsveckan i juli, består den sista turistruschen av medeltidsveckans entusiaster i augusti. Bland den ca miljonen mångnationella turister som styr kosan till Gotland under sommarmånaderna lyser ryska besökare av någon anledning med sin frånvaro. Annorlunda var det år 1808. Då beslöt tsar Alexander I att Gotland skulle införlivas i det ryska tsarriket. Projektet skulle visa sig bli en av de dråpligaste men också fredligaste konfrontationerna i det svensk-ryska kriget.

22 april 1808 landsteg ryska trupper under befäl av konteramiral Nikolaus Bodisco i Slesviken på sydöstra Gotland. I skuggan av det pågående svensk-ryska kriget som i första hand fördes i Finland, kläckte tsar Alexander I idén att erövra Gotland. Uppgiften lades på nämnde Bodisco. Med 1 000 man vadade han iland i den långgrunda viken och började i vårsolen tåga mot Visby.

Gotland saknade försvar, och när Bodiscos soldater marscherade upp mot Söderport, insåg visbyborna det meningslösa i att bjuda motstånd. Den 600-åriga kalkstensmuren runt Visby hade sedan länge spelat ut sin roll som försvarsverk. Liksom staden öppnat portarna för danske kungen Valdemar Atterdags knektar den varma junidagen 1361, öppnades dem nu för amiral Bodisco. Visbys borgmästare Grevesmühl mötte upp och förklarade stadens kapitulation.

Visby och Gotland hade alltså framgångsrikt erövrats utan att ett enda skott hade avlossats. Amiral Bodisco kunde nöjt somna in efter att ha inkvarterat sina officerare i stadens hus, vilka till skillnad från dagens påkostade renoveringar, restaureringar och uppfräschningar för sommarboende i många stycken var fallfärdiga historier. Kanske drömde Bodisco om hur ryska förstärkningar skulle anlända för att definitivt befästa den ö som han så enkelt hade säkrat. Kanske skulle han bli överöst med medaljer och belöningar av tsaren. Denne hade emellertid på andra sidan Östersjön tappat intresse för gotlandsexpeditionen, och några förstärkningar var inte på väg. Däremot satte en svensk eskader med fyra bataljoner i Karlskrona snart kurs på Gotland med uppdrag att driva bort Bodisco.

I maj kastade de svenska skeppen ankar i Sysne på östra Gotland, och trupperna sattes iland för att göra slut på den ryska ockupationen, som för övrigt tycks ha varit av det stillsammare slaget. När Bodisco inte fått några förstärkningar från tsaren, beslöt han att börja förhandla med den svenske befälhavaren, vilket resulterade i att den ryska truppen lika fredligt som den tågat in 22 april tågade 16 maj ut ur Visby. Enligt avtalet med den svenske befälhavaren fick de lämna kvar sina vapen och ammunition i utbyte mot fri lejd. Med Bodisco i täten äntrade de sina skepp i Slite på östra sidan av ön och seglade hem.

Gotland var alltså bara ockuperat i en knapp månad, och utan att något människoliv gick till spillo, eller att något skott avlossades. Ändå eller kanske just därför blev den ryska invasionen 1808 startskottet för den svenska militariseringen av rikets största ö. Flera regementen upprättades, och fram till 1990-talet och Sovjetunionens fall skulle Gotland komma att ses som den yttersta försvarsposten mot ryssen. Dessa 150 år av militarisering syns i Fårösunds och Tingstäde fästning, i radaranläggningar vid Hoburgen och i pansarvärn längs Gotlands kuster som lätt chockar en fredlig turist på Visbys Strandpromenad eller på stenstranden nedanför Fårö fyr.

Så varför syns inte ryska turister i Gotlands nutida besöksstatistik? Är det av genans inför senaste besöket? Är det på grund av känslan att inte vara välkommen bland öns försvarsmilitära minnen? Eller är det bara en slump? En sak är i alla fall säker – om krig nu tvunget måste föras, borde det föras i enlighet med Gotlands erövring och återerövring 1808.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Gunnar Svahnström. Visby under tusen år. 1984.

Dagens Söderport i Visby

Korruption i Kaukasus; Georgiens gudfader och hans nemesis

2012/08/15 § Lämna en kommentar

Benhård centralstyrning av ekonomin och en besatthet av att uppfylla planmålen utgjorde ingalunda effektiva bromsklossar för att stävja den utbredda korruptionen i Sovjetunionen. Tvärtom debiliterades den sovjetiska ekonomin vid återkommande tillfällen av gigantiska korruptionsskandaler vilka allt som oftast tystades ned av centralmakten eller helt sonika ignorerades. Den i särklass största korruptionsskandalen som uppdagades i imperiets historia fick dock ett rättsligt efterspel och involverade bl.a. en flink maffiaboss och en genomkorumperad politruk i det sovjetiska Georgien.

I och med att den fruktade skarprättaren Lavrentij Beria (1899-1953) fängslades och avrättades i kölvattnet av Stalins död 1953 utsågs en viss Vasilij Mzhavanadze till ny generalsekreterare (1953-1972) för det georgiska kommunispartiet. Mzhavanadze blev omdelbart herostratiskt ryktbar för sin fåfänga, hedonistiska livsstil och gränslösa dryckenskap. I sina frivola eskapader stöttades Mzhavanadze ovillkorligt av sin hustru, Tamara (som inom kort fick smeknamnet Drottning Tamara till följd av sin extravaganta livsstil), vars huvudsakliga passion i livet föreföll bestå i att samla pälsar, diamanter och luxuösa parfymer i hög.

Trots de modesta inkomster uppdraget som georgisk generalsekreterare inbringade i teorin blev  Mzhavanadze i praktiken mångmiljonär. Orsaken till detta var att den skupellösa generalsekreteraren lierade sig med och aktivt understödde den spirande georgiska maffian och deras ledare Otari Lazishvili, mer känd som Georgiens gudfader.  Lazishvili var en f.d. chaufför som misslyckats med att erhålla en universitetsexamen och prövade sin lycka i den undre världen istället. Gudfaderns affärsidé bestod i att alliera sig med korrupta företagsföreståndare, erbjuda dem en billig penning för överskottsmaterialen de hamstrat på olaglig väg och sedan använda dessa för framställningen av åtråvärda konsumtionsvaror i väl skyddade fabriker belägna i de kaukasiska bergen.

Vasilij Mzhavanadze

På detta vis kunde Lazishvili fylla den sparsmakade och utsvultna sovjetiska marknaden med allehanda lyxprodukter – exempelvis tröjor med polokrage, regnrockar och strandskor – som i annat fall endast var tillgängliga i Väst och därför kostade multum. Lazishvilis ljusskygga affärer, sanktionerade av Mzhavanadze, gjorde att Georgiens gudfader blev något av en nationell celebritet vars förehavanden sågs med beundran eller avundsjuka. Lazishvili flyttade runt mellan sina två lyxvillor med tillhörande utomhuspooler och bjöd på överdådiga festligheter i Moskva, Kiev och Alma-Ata närhelst hans älskade fotbollslag behagade att vinna. På höjden av sin makt under 1960-talet  kunde Lazishvili ommöblera det georgiska kommunistpartiet efter eget huvud och såg givetvis till att samvetgranna kverulenter som höjde sina röster mot den utbredda korruptionen oavkortligen tystades ned.

År 1972 hade emellertid Moskva fått nog av vanstyret i Georgien och avsatte Mzhavanadze, vilket också betydde början till slutet för Lazishvilis imperium. Ny generalsekreterare blev nämligen den moraliskt oantasteliga Eduard Shevardnadze (georgisk generalsekreterare 1972-1985) som genast iscensatte en utrensningskampanj inom det diskrediterade kommunistpartiet. Flera av Mzhavanadzes genomkorrumperade hejdukar fick bita i gräset och inom kort arresterades också Georgiens gudfader som därefter fick tillbringa 15 år i fängsligt förvar.

En av Shevardnadzes första åtgärder som ny georgisk generalsekreterare var att samla partiets koryféer och anmoda alla som önskade bekämpa korruptionen att resa sin vänsterhand. De resta händerna blottade otaliga importerade guldklockor, varpå Shevardnadze krävde att dessa symboler för bourgeiosins överflöd omedelbart skulle kasseras och bytas ut mot sovjetiska motsvarigheter för att signalera starten på en ny era. Ledamöterna biföll generalsekreterarens krav, om än under vemodigt muttrande.  

Eduard Shevardnadze tillhörde den reformvänliga falangen i Sovjetunionen och promoverades till sovjetisk utrikesminister av Michail Gorbatjov 1985, en tjänst han behöll till år 1990 då han valde att avgå i protest mot Gorbatjovs auktoritära vänstervridning. Mellan åren 1995 och 2003 var sedan Shevardnadze det fria Georgiens president men störtades år 2003 i rosornas revolution. Anledningen? Grava korruptionsanklagelser, givetvis (Shevardnadzes innersta cirkel ska ha kontrollerat så mycket som 70 % av Georgiens ekonomi).

Lurik rekommenderar: Hedrick Smith. The Russians. New York Times Book Co. 1976.

Eduard Shevardnadze

De odödligas hemligheter; Shi Huangdis jakt på evigt liv

2012/08/12 § Lämna en kommentar

Qin Shi Huangdi (259 f.Kr. – 210 f. Kr) enade de kinesiska kungarikena och lade som Qinimperiets förste kejsare grunden till det moderna Kina. Mest känd är han kanske för att ha ställt till med historiens största bokbål. Främst lät kejsaren bränna konfuciansk litteratur i ett försök att utplåna minnet av de tidigare – nu underkuvade – staterna och stärka den nya centralmakten.

Den förste kejsaren av Qin var en orolig härskare, på gränsen till paranoid när det kom till att kontrollera befolkningen och sin egen hälsa. I takt med att tiden gick tilltog kejsarens oro för sin hälsa och han började fundera allt mer över om det fanns något vis att lura döden på. Detta var allvarliga funderingar, kejsaren var himmelens son och Shi Huangdi hade tidigare erfarenheter av att bråka med gudarna. Vid ett tillfälle hindrade en storm honom från att besöka det heliga berget Xiang. Det tillsynes oskyldiga berget straffades med att kalhuggas och målades i skurkarnas röda färg.

Qin Shi Huangdi

Qin Shi Huangdi

År 219 f. Kr lät sig den åldrande kejsaren övertalas av sin hovmagiker, Xu Fu, att denne visste var ett ”livselixir” fanns gömt. Den undergörande drycken skulle finnas i förvar hos ”de odödliga” på andra sidan ”Östhavet” på en mytologisk ö som kallades Penglai. Xu Fu utrustades med en rejäl flotta och fick av någon magisk anledning (får man förmoda) med sig 3000 pojkar och flickor som alla var oskulder.

Xu Fu sågs inte till på många år efter att han givit sig av på sin annorlunda upptäcktsfärd. Möjligen insåg han att han aldrig skulle hitta ”de odödliga” och höll sig därför undan för kejsarens vrede. Tillslut återfanns den gode magikern på Kinas nordöstra kust och kejsaren störtade dit för att få sitt elixir.

När det väl gick upp för Shi Huangdi att expeditionen misslyckats krävde han förklaringar av Xu Fu som drog någon fabel om att han faktiskt hittat Penglai men att inloppet vaktades av monstruösa hajar och kanske även andra havsvidunder. Han behövde bågskyttar för att undanröja hindret och därefter skulle han erövra elixiret. Kejsaren som grep varje halmstrå valde att tro på Xu Fu, utrustade hans flotta med bågskyttar och önskade honom lycka till. Xu Fu drog nog en lättnadens suck när han återigen hissade segel och återsågs sedan aldrig igen. Möjligen steg han iland på Japan.

Qin Shi Huangdi dog kort efter avfärden. En av hans läkare blandade nämligen till ett eget livselixir som baserades på kvicksilver och kejsaren lät sig väl smaka

Xu Fus expedition under sökandet efter ”de odödligas” elixir

Bittra bataljer man glömt; Slaget vid Kirkholm år 1605

2012/08/07 § Lämna en kommentar

I exoterisk svensk historieskrivning nämns vanligtvis slaget vid Poltava år 1709 som Sveriges i särklass största militära katastrof, vilket är sant, men bara delvis. Proportionellt sett är det gruvliga slaget vid Kirkholm år 1605 ( beläget cirka 1,5 mil utanför Riga) inte bara Sveriges men ett utav 1600-talets största militära katastrofer som vida överskuggar Karl XII:s omhuldade seger vid Narva år 1700 avseende militära förluster. I svensk historieskrivning omnämns dock det ödesdigra slaget sällan, detsamma gäller polsk-litauisk historieskrivning, trots att slaget i mångt och mycket utgjorde ett av det polsk-litauiska samväldets största militära bravader.

Slaget vid Kirkholm utgjorde den militära kulmen på det andra polska kriget (1600-1629) som i grunden handlade om Sigismund III:s (svensk konung 1592-1599, polsk-litauisk konung 1587-1632) anspråk på den svenska tronen och huruvida det svenska Estland skulle tillhöra det polsk-litauiska samväldet (vilket fadern Johan III implicit utlovat utifall hans son blev vald till polsk-litauisk kung) eller fortsätta att styras från Sverige. Den svenska usurpatorn och tillika Gustav I:s yngsta son, Karl IX (regeringsföreståndare 1599-1611), ledde den svenska styrkan vid Kirkholm som bestod av dryga 10500 man (till hälften utgjordes den svenska styrkan av utländska legosoldater).  

Sigismund III:s situation var ingalunda avundsvärd. Den polsk-litauiska adeln såg med avsmak på konflikten med det perifiera Sverige över en oländig landsände i norra Baltikum och vägrade i regel att förse konungen med pengar för att betala arméns sold. Inför slaget vid Kirkholm bestod den polsk-litauiska hären därför endast av ungefär 3600 man (vilken i huvudsak utgjordes av polacker, litauer, tatarer, tyskar och de beryktade bevingade husarerna) under den meriterade Jan Chodkiewiczs befäl. Det var också Chodkiewicz, sin avoghet gentemot Sigismund III till trots, som utrustat armén och som tvingades betala dess sold. Kungens svaga ställning i det polsk-litauiska samväldet gjorde Sigismund III oförmögen att på eget bevåg ställa en armé på benen.

Slaget vid Kirkholm år 1605

Trots att svenskarna förskansat sig strategiskt på en kulle skulle slaget utveckla sig till en militär katastrof. Bataljen var över på blott en halvtimma och slutade i en panikartad flykt. Om man får tro de svenska armérullorna ska inalles 7602 man fått sätta livet till vid Kirkholm, varav huvuddelen avrättades under slagets efterspel när tatarer och husarer högg ned de vilt flyende svenskarna utan pardon. Karl IX ska enligt utsago ha utbrustit: ”De lup undan och läto sig hackas i nacken likt en hop höns ”. Konungen undkom slakten vid Kirkholm med blotta förskräckelsen; hans häst skadades dödligt under bataljens inledning och det var endast tack vare att en ärofull adelsman ställde sin egen häst till den Karls förfogande som denna undkom slagfältetet oskadd. Adelsmannen själv slaktades obönhörligen tillsammans med större delen av det svenska infanteriet.

Sveriges katastrofala nederlag vid Kirkholm innebar att Livland och Estland lämnades i princip oförsvarat. Emellertid befann sig den hårt ansatta Sigismund III oförmögen att utnyttja segern eftersom hans kverulenta adel styvnackat vägrade att betala för arméns utgifter.  Jan Chodkiewicz tvingades därför att upplösa sin segerrika armé. Det andra polska krigetutvecklades därmed, förintelseslaget vid Kirkholm till trots, till en slutgiltig svensk seger år 1629 vilket också utgör huvudanledningen till varför förlusten delvis undanträngts i svenska historieböcker. Sällan har talessättet att ”vi förlorade slaget men vann kriget” rungat starkare och mer träffande.    

Polsk-litauiskt minnemärke i Salaspils (den lettiska benämning på Kirkholm) som är bekostat av den polska staten.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2012Luriks Anakronismer.