Army of lovers: Thebes homosexuella brödralegion

I dagens arméer skyr man homosexualitet som pesten, bäst illustreras detta av den amerikanska don´t ask, don´t tell– policyn som infördes av Clinton-administrationen år 1993. Denna policy gav armén rätt att avskeda den soldat som öppet visade sin homosexualitet eller den officer som krävde svar från misstänkta fjollor om dessas sexuella läggning. Över 13 000 soldater hann avskedas innan Barack Obama, till de konservativas stora förtret, upphävde don´t ask, don´t tell. Rädslan för homosexuella ”fjollsoldater” bottnar, som mycket annat som rör synen på sexualitet, i kristendomen; där äktenskapet mellan man och kvinna utgör ett av de heliga sakramenten.

Erfarenheterna från historien talar dock emot dagens uppfattning om homosexuella soldater.  Från det antika Grekland finns talrika historier om homosexuella hopliters överlägsenhet i strid. De äldsta beläggen för detta återfinns hos den grekiske historieskrivaren Plutarkos (46 – 120 e.Kr.) som skrev om det Lelantinska kriget mellan stadsstaterna Chalkis och Eretria på 700-talet f.Kr. Enligt Plutarkos hade Chalkis hopliter övergivit pederasti (ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en ung pojke). Deras befälhavare, Cleomachus, hade däremot hållit fast vid traditionen och blivit stärkt av sin unge älskares ömma känslor så till den milda grad att han ledde sina styrkor till en lysande seger. Överbevisade om den styrka pederasti skänkte karaktären valde Chalkis hädanefter att återigen omfamna traditionen och gossebarnet.

Ingen militärmakt har vare sig förr eller senare litat så mycket på den inneboende kraften i kärleken män emellan som man gjorde i stadsstaten Thebe. Denna stads elitstyrka gick under namnet the sacred band (svenska: brödralegionen) och bestod uteslutande av manliga kärlekspar. Brödralegionen grundades av den thebetanska överbefälhavaren Gorgidas år 378 f.Kr. Enligt Plutarkos ska Gorgidas varit övertygad om att ett verkligt kärleksband skulle gjuta mod i trupperna i stridens hetta, Plutarkos skrev: ”eftersom älskande kommer att skämmas över att bli förnedrade inför sin älskare, kommer de med stor frenesi kasta sig in i striden och hjälpa varandra”

I enlighet med sin övertygelse handplockade Gorgidas kända par ur sin armé och lade på så vis grunden till vad som troligen är historiens enda elitstyrka bestående av enbart homosexuella kärlekspar. Styrkan utgjordes av 150 par som slogs sida vid sida, i enlighet med tron på styrkan i pederasti bestod varje par av en äldre ”älskare” och en yngre ”älskad”. Brödralegionen blev hädanefter en stående styrka som tränade hårt, i synnerhet lade man mycket tid på brottning och – överraskande – dans.

De dansande kärleksparen var dock inga man skrattade åt i samtiden. Under kraftmätningen mellan Athen och Sparta i det Peloponnesiska kriget (431 – 404 f.Kr) besegrade man den antika världens mest hårdförda soldater: de spartanska hopliterna. Den mest lysande segern stod vid Leuctra där thebetanerna med brödralegionen i spetsen i grunden besegrade en dubbelt så stor spartansk armé och bland de många döda återfanns även den ena av Spartas två kungar. Alla segrar till trots skulle brödralegionen till slut gå under. Det var dock inte avsaknaden av mod som skulle fälla den säregna elitstyrkan, istället var det brist på nytänkande och envisheten att hålla kvar vid den traditionella falang-taktiken i strid. När man ställdes inför den Makedonske kungen Filip II:s styrkor år 338 f.Kr. ska hela brödralegionen tagits av daga. Efter det förintande slaget visade den makedoniske kungen sin vördnad för brödralegionens duglighet; gråtande förklarade Filip att ingen man någonsin fick tvivla på deras förmåga.

Brödralegionen i strid

Svensk dödsstraffsnostalgi: Skarprättare Dalmans livsgärning

1920 dog Anders Gustaf Dalman. Ner i graven försvann inte bara hans kista utan också en månghundraårig yrkestradition. Året efter sopade dock riksdagen undan alla förhoppningar för dem som eventuellt hade planer på att få ta vid efter Dalman. 1921 avskaffades nämligen dödsstraffet i fredstid i Sverige, och därmed kom nämnde Dalman att bli den siste bödeln i landet. Dalmans yrkeskarriär sträckte sig över 30 års tid och innebar resor över hela landet, då bödelsyrket blev allt svårare att locka folk till. Tiden var numera förbi då dödsdömda fångar kunde få benådning mot att de tog på sig uppdraget att ta andra av daga. Därför var det dåtidens svenska rättssystems smala lycka att Dalman mot faktura tog på sig detta blodiga uppdrag.

I Stenkumla på Gotland och i sörmländska Vittlånge halshöggs 1876 de två rånmördarna Hjert och Tektor.  Detta var sista gången offentliga avrättningar tilläts i Sverige. 1877 förbjöds de, och därefter berövades de dödsdömda livet innanför svenska fängelsemurar. Dalmans första uppdrag blev halshuggningen av den så kallade Yngsjömörderskan Anna Månsdotter  i Kristianstad 1890, där Dalman tvingades höja yxan två gånger innan jobbet var utfört. Dalman lät sig emellertid inte nedslås av denna halvdana debut utan ställde under de kommande åren upp ytterligare fem gånger då han kallades. I denna tjänst fick Dalman resa till Malmö, Karlskrona, Västerås och Gävle – alltid i sällskap med sin yxa. Sista uppdraget utfördes i hemstaden Stockholm.

1910 blev året då den sista avrättningen genomfördes i Sverige. Platsen var Långholmens centralfängelse. Ander hette fången och hade dömts till döden för ett rånmord på ett växlingskontor i Norrmalm i Stockholm. Dalman hyrdes in och hade sina två söner till hjälp. För att genomföra sitt uppdrag mer precist hade de köpt in en giljotin från dess hemland Frankrike. Dalman hade upplevt att handyxan inte alltid träffade perfekt, något som avrättningen i Kristianstad 1890 hade visat. Med giljotin skulle jobbet bli snyggare gjort var tanken. I Frankrike var den standard och användes långt in på 1970-talet, fram till 1981 för att vara mer exakt, då dödsstraffet där avfördes som påföljd. Mycket sand behövdes också för att samla upp blodet. Anders huvud föll för giljotinen, och han blev därmed också den siste att avrättas i Sverige. Elva år senare, 1921, avskaffades dödsstraffet i fredstid av riksdagen, och 1972 tog en annan riksdag bort dödsstraffet i krigstid.

2011 beräknade människorättsorganisationen Amnesty att minst 676 fångar avrättades runt om i världen. Dock misstänks Kina i sin statistik dölja kanske tusentals avrättningar. I topp ligger Kina, Iran, Saudiarabien, Irak och USA. Doldisen Japan som 2007 – 2009 avrättade 31 personer genomförde för första gången på 19 år ingen avrättning under 2011. I Europa är det bara Belarus som ännu tillämpar avrättningar. Så även om bödelssysslan tillhör det förflutna i Sverige, har Dalmans kollegor utomlands år 2012 fortfarande bråda och vämjeliga dagar.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Jan G. Ljungström. Skarprättare, bödel och mästerman. 1996.

Anders Gustaf Dalman – Sveriges sista skarprättare.

Konsten att charma en arab; Roosevelt vs. Churchill i kampen om Abdul Aziz gunst

För det moderna Saudiarabiens grundare, beduinkungen Abdul Aziz (1876-1953, mer känd som Ibn Saud), var mitten av 1940-talet, Andra Världskriget till trots, en triumfens period. Oljan som de ”otrogna” borrade upp hade givit den feodala monarkin en plats i solen. Nu, år 1945, hade inte bara en utan två utländska statschefer i princip bönat och bett om att få sammanstråla med den saudiska kungen och diskutera regionens (läs: oljeutvinningens) framtid. Inte nog med detta, statscheferna ifråga var inga mindre än Förenta Staternas president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill (1874-1965).

Franklin D. Roosevelt var hetast på gröten och ordnade ett möte med Abdul Aziz ombord på den amerikanska flottans kronjuvel USS Quincy direkt efter den ödesdigra Jaltakonferensen i februari 1945. Meningen var att Abdul Aziz skulle hämtas upp av ett amerikanskt fartyg, USS Murphy, i Jidda och transporteras till Roosevelts oceangående högkvarter. Emellertid höll företaget på att sluta i katastrof innan det ens börjat. Den saudiska delegationen höll på att lämna skeppet i protest då de förvägrades att ritualslakta omkring 100 får ombord.

När mötet mellan Roosevelt och Abdul Aziz ombord på USS Quincyväl inleddes tvingades den amerikanska presidenten lyssna på den gamla beduinkungens oförsonliga diatriber riktade mot judarna och sionismen. Abdul Aziz kunde inte för sitt liv begripa varför västmakterna planerade att försöka pracka på Palestina Europas överlevande judar. Det var ju tyskarna som hade försökt likvidera judarna, inte de stackars Palestinaaraberna. Om nu judarna tvunget måste ha ett nationalhem borde detta därför upprättas på tysk jord, ansåg Abdul Aziz. Roosevelt lyssnade med låtsat intresse på beduinkungens anti-sionistiska jeremiader och förklarade vänligt för Abdul Aziz att även om de inte var överens på alla punkter så lovade den amerikanska presidenten att vidareförmedla saudiernas synpunkter till berörda beslutsfattare.

Abdul Aziz med Franklin D. Roosevelt ombord på USS Quincy år 1945. Roosevelt avled cirka två månader efter mötet med den saudiarabiska kungen.

När de båda männen for ner för att äta lunch i var sin hiss ombord på USS Quincy tryckte Roosevelt skyndsamt på nödstoppsknappen, panikrökte två cigaretter och sammantrålade sedan med Abdul Aziz vid middagsbordet. Roosevelt ville absolut inte förolämpa den strikt wahabitiske saudiern genom att röka i hans närhet, av samma anledning undvek Roosevelt att dricka alkohol under middagen.

Tre dagar efter mötet med Roosevelt tog Abdul Aziz emot Winston Churchill utanför Kairo. Den spetsfundige brittiska premiärministern anlade dock ett annat förhållningssätt till den stridbara araben. Till att börja med viftade Churchill trumpet bort Abdul Aziz sedvanliga anti-sionistiska litania; judarna skulle få ett nationalhem och därmed basta!

Etter värre var att Churchill vid middagsbordet förklarade i ett litet tal att samtidigt som han insåg ”att det ingick i Hans Majestäts religion att inte använda vare sig tobak eller alkohol, måste jag påpeka att mina egna livsregler som en absolut helig rit föreskriver att jag måste röka cigarrer och dricka alkohol före, efter och om så erfordras också under alla måltider och under perioderna mellan dem.” Sagt och gjort. Under hela den tre timmar långa middagen bolmade Churchill ogenerat på sin cigarr och hinkade i sig rent befängda mängder whiskey

Det kanske inte är att undra på då att Abdul Aziz, liksom Josef Stalin (1878-1953), föredrog den trankila och medgörliga amerikanska presidenten framför den en smula mindre taktiske Winston Churchill. Roosevelt föreföll också generösare än sin brittiska kollega. Inför mötet med Abdul Aziz hade Churchill skänkt beduinkungen ett parfymetui på ett värde av ca 100 brittiska pund. Därför blev den brittiske premiärministern något förlägen när han till sin bestörtning meddelades att hans amerikanska kollega skänkt sin arabiska värd en fullutrustad DC-3:a samt sin egen rullstol.

Lurik rekommenderar: Robert Lacey: Saudiernas Rike. Askild & Kärnekull 1982.

Winston Churchill tillsammans med Abdul Aziz. I bakgrunden står flera av den saudiska kungens söner. Totalt framavlade den potenta konungen 43 söner

Rage against the machine; Luddismens historia

Frukterna av den industriella revolutionen bestod långt ifrån endast av ett ökat välstånd. I dess spår följde inte sällan både fattigdom och armod. I takt med att kugghjulen snurrade allt snabbare och effektivare produktionsmetoder togs fram sattes den stora massan som arbetat med småskalig produktion inom det traditionella småskaliga proto-industrin på obestånd. De nyblivna fattiglapparnas enda hopp om överlevnad stod nu istället till fabriksägarna och snart fann man sig stående vid en maskin där man för en liten penning producerade en liknande produkt som man själv tidigare tillverkat i den egna stugan.

År 1779 ska enligt en i samtiden vida spridd historia en smått mentalsjuk man vid namn Edward Ludlam – känd som Ned Ludd – gått lös på två stycken vävmaskiner och slagit sönder desamma. Målet för hans raseri var troligtvis inte slumpmässigt, Ludd var nämligen son till en vävare som hade varit ett lätt offer för fabrikerna med dess vävmaskiner. Historien om Ludd spred sig och snart blev det en stående kvickhet i hela England att Ludd hade varit framme så fort en maskin brakade samman.

1800-tals-bild föreställande Ned Ludd

Där kunde historien om Ned Ludd ha tagit slut – man vet faktiskt ingenting mer än så om honom – men hans namn skulle leva vidare in i våra dagar tack vare berättelsen om de sönderslagna vävmaskinerna. Under Napoleonkrigen drabbades England hårt ekonomiskt och även om många hade muttrat tyst för sig själva över att mycket av produktionen automatiserats hade man knutit näven i fickan och härdat ut. Men ur den kärvande ekonomins kölvatten föddes en romantisk bild av livet före den industriella revolutionen och självfallet vändes all frustration mot det industriella samhällets främsta symbol: maskinerna.

I Nottingham år 1811 hade missnöjet nått sin kulmen, arbetarna organiserade sig och man antog en egen ”ideologi” inspirerad av Ned Ludds handlingar som man kallade luddismen. Denna var strängt antimaskinell; automatiserade processer var orsaken till fattigdom och arbetslöshet och det gällde därför att med våld göra sig kvitt orsaken till eländet. Sagt och gjort, luddisterna – eller maskinstormarna på svenska – smög sig nattetid in i fabriker över hela Nottinghamshire för att helt sonika slå sönder fienden. Det dröjde inte länge innan systergrupperingar utvecklades i andra delar av England och snart stod inga fabriker säkra för luddisternas släggor. Till saken hör att man var mycket disciplinerade och man tränade likt militären exercis och anfall vilket förklarar hur man kunde slå sönder tusentals maskiner.

Man opererade företrädesvis nattetid eftersom man hade gjort klart inom rörelsen att människor inte fick komma till skada. Fabriksägarna kunde självfallet inte stillatigande se på när en militant maskinhatande mobb förberedde sig på att förstöra deras livsverk och man hade regeringen på sin sida. Under 1811 och 1812 drabbade Lancashires luddister samman två gånger med brittisk militär – som sattes in i tusental – i regelrätta fältslag.

Maskinstormarna fick trots sina våldshandlingar – man mördade även en del folk – stöd från högt uppsatt håll, namnkunnigast bland påhejarna var troligen Lord Byron (1788 – 1824). Kampen mot maskinerna dog sakteligen ut efter att man låtit avrätta sjutton luddister i York men liknande stormar mot maskinerna skulle blossa upp sporadiskt igen under de kommande årtiondena, om än i mindre skala.

Luddistisk kampsång:

Chant no more your old rhymes about bold Robin Hood
His Feats I but little admire I will sing the Achievements of General Ludd
Now the Hero of Nottinghamshire
Brave Ludd was to measures of violence unused
Till his sufferings became so severe
That at last to defend his own Interest he rous’d
And for the great work did prepare.

Luddister i aktion

Bonnläppsdiplomati; Roman Stashkovs osannolika klassresa

Den 18 november 1917 var det meningen att den sovjetiska delegationen skulle lämna Petrograd (St. Petersburg) för att inta sina platser i den tyska arméstabens högkvarter i Brest-Litovsk för att förhandla om ett avslut på kriget som hotade Ryssland med upplösningstillstånd. Ett oväntat problem hade dock uppkommit som försenade ryssarna.

En av huvudanledningarna till att bolsjevikerna i oktober 1917 kommit till makten i det av krig och revolution hårt ansatta Ryssland var genom löftet om en omedelbar fred med tyskarna. De stundande fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk hade propagerats med sedvanlig uppblåst och triumfatorisk fraseologi över hela landet och bolsjevikerna lovade därtill att representanter från alla de klasser som utgjort grundbultarna i den segerrika revolutionen skulle få sin plats vid förhandlingsbordet. Såtillvida skulle representanter för Rysslands soldater, sjömän, arbetare, bönder och kvinnoorganisationer närvara i Brest-Litovsk.

När chefsförhandlarna för den sovjetiska delegationen Adolf Joffe (1883-1927) och Lev Kamenev (1883-1936) gjorde sig i färd att lämna Petrograd på kvällen den 18 november upptäckte man dock till sin stora fasa att man helt glömt bort att invitera en representant för Rysslands bönder (vilket inte säger så lite om bolsjevikernas styvmoderliga inställning till bönderna). Joffe och Kamenev påbörjade därför en panikartad irrfärd genom Petrograds öde gator i jakt på en potentiell representant. Av en ren tillfällighet fick de efter mycket letande syn på en till synes uråldrig och luggsliten bondgubbe som släpade en maläten säck i riktning mot Centralstationen.

Efter att Joffe och Kamenev frågat ut bondgubben om dennes politiska övertygelser och fått det tillfredställande svaret att han stod så långt till vänster som det överhuvudtaget var möjligt erbjöd de honom att ”komma med oss till Brest-Litovsk och skipa fred med tyskarna”. Bondgubben var först tveksam, det var förskräckligt mycket att göra hemma på gården och han hade aldrig tidigare vistats utanför området kring Petrograd. Efter att ha blivit utlovad en rundlig ersättning för sina tjänster ändrade sig gubben dock snabbt.

Så kom det sig att Roman Stashkov, en illitterat gammal bonnläpp, tog sin plats bland det ryska, tyska och österrikiska militära och politiska ledargarnityret vid förhandlingsborden i Brest-Litovsk och så småningom kom att sätta sitt namn på det dokument som innebar slutet på Första Världskriget på den östra krigsskådeplatsen.

Till en början hade dock den gamle bondgubben vissa problem med att smälta in och bete sig naturligt på de överdådiga och flärdfulla banketter som avlöste varandra under förhandlingarna. Värst var det här med att tvingas äta med bestick. Stackars Stashkov hade förtvivlat svårt med att lära sig tekniken och förstod inte alls meningen med dessa attiraljer. Hemma på gården hade man ätit utan bestick i hundratals år och det hade fungerat alldeles utmärkt. Med tiden började dock Stashkov att trivas allt bättre med diplomatlivet i Brest-Litovsk. Mest förtjust var han i de fina viner han blev serverad stup i kvarten. Sådant fint ”supa” hade man definitivt inte hemma på gården.

Vid tillfälle fick hans oborstade men oskuldsfulla manér till och med de annars så tillknäppta och gravallvarliga tyskarna att dra på smilbanden. När den prålige kyparen frågade honom huruvida han önskade ett glas claret eller vitt vin till huvudrätten ska den förbryllade bondgubben instinktivt ha vänt sig till sin tyska bordsgranne, en viss prins Ernst von Hohenlohe, och frågat: ”Vilket är starkast?”. Efter avslutat värv återvände en nöjd Stashkov till sin gård och lämnade därmed diplomathistorien för gott.

Herrarna Lev Kamenev (t.v.) och Adolf Joffe (t.h. om Kamenev) spankulerar i Brest-Litovsk under en paus i fredsförhandlingarna.

Lurik rekommenderar: Orlando Figes. A people’s tragedy: The Russian Revolution 1891-1924. Pimlico 1997.

Uppochnedvänd fakta svart på vitt; om svarta slavägare i Nordamerika

Det är lätt att få för sig att alla slavägare i det etniskt segregerade amerikanska 1800-tals samhället var vita européer och att alla slavar i sin tur var svarta afrikaättlingar. Sanningen är dock mer nyanserad och verklighetens slavsamhälle, om uttrycket tillåts, inte alls så svartvitt. I själva verket kunde USA, från kolonisationens inledningsfas under tidigt 1600-tal till slaveriets slutgiltiga avskaffande år 1865, stoltsera med mängder av såväl svarta som indianska slavägare.

År 1621 kom exempelvis angolanen Antonio de Negro – som inom kort fick sitt namn anglifierat til Anthony Johnson – till den spirande brittiska kolonin Jamestown i våra dagars Virginia. Vid denna tid hade ännu ingen rasdiskriminerande lagstiftning trätt i kraft vilket gjorde att svarta och vita åtnjöt i princip samma förmåner och delade samma skyldigheter. För Anthony Johnson innebar detta, liksom det gjorde för flertalet vita, att han vid ankomsten till Virginia tvingades arbeta och träla under slavliknande förhållanden under flera års tid hos en så kallad borgenär.

I vanliga fall varade denna period som livegen i sju år varpå den livegne befriades och tillldelades mellan 50 till 250 tunnland jord för att starta sitt liv i den Nya Världen. Anthony Johnson fick sin frihet och sin mark år 1635 och kom så småningom själv att låta nyanlända immigranter slava på sin jord. Flera av dessa var givetvis vita européer, vilket torde ställa alla vedertagna postulat om vita slavägare och svarta slavarbetare helt på huvudet. År 1670 förbjuds emellertid svarta slavägare från att äga kristna européer. Förbudet förhindrade dock inte att fenomenet med svarta slavägare bredde ut sig över hela den nordamerikanska kontinenten i takt med att immigrationen från såväl Europa som Afrika ökade lavinartat.

Anthony Johnson på sin ålders höst.

Även om man inte ska överskatta antalet svarta slavägare så bör det tillstås att dessa inte på något vis var en ovanlig syn i den amerikanska södern under 1800-talet, som ju annars traditionellt utmålas som uppdelat i två sinsemellan antagonistiska raser där svarta var subordinerade de vitas nycker. I New Orleans, som ju i mångt och mycket var slaveriets Mecka, levde exempelvis år 1860 10 689 registrerade ”negrer” varav hela 3000 var slavägare.

Flertalet svarta slavägare ägde bara en eller ett par slavar. Vanligt var att fria ”negrer” köpte sina släktingar från vita slavägare vilket innebar att slaven ifråga de jure fortfarande var slav men de facto kunde leva sitt liv förhållandevis fritt så länge han eller hon höll sig på en armlängds avstånd från sin ägare. Det fanns dock exempel på f.d. ”negerslavar” som lyckats komma upp sig i livet, profitera på slaveriet och sedan själva sluta som förmögna slavägare. Ett sådant exempel var William Ellison. Ellison fick sin frihet år 1820 och blev snart stormrik på att producera och exportera gin. Ginproduktion krävde naturligtvis arbetskraft och i taxeringsrullorna från år 1860 kan man utfinna att Ellisons egendom bland mycket annat innehöll 63 ”negerslavar”.

Att tala om ”svart” slavägande kan vara aningen missvisande eftersom merparten svarta slavägare i själva verket var mulatter och i regel såg ned på sina afrikanska kusiner. Dessa slavägande mulatter var vanligtvis resultaten av sexuella relationer mellan svarta slavkvinnor och vita slavägare. Hudfärgens aningen ljusare nyans gjorde mulatterna benägna att se sig som överlägsna de afrikanska slavarna och slavägande mulatter var i allmänhet inte mer välvilligt inställda mot sina slavar än vita slavägare i gemen. I Charleston, Louisiana, där en tredjedel av alla svarta uppgavs vara slavägare i början av 1800-talet, vägrade mulatter till och med att bevista kyrkorna vid samma tidpunkt som de svarta. Charleston var ingalunda ett enskilt exempel.

Tidstypisk rasmässigt uppblandad slavägarfamilj från amerikanska Södern.

Under korkeken; historien om verklighetens tjuren Ferdinand

Så gott som alla svenskar är bekanta med historien om tjuren Ferdinand som föredrog att ta det lugnt och ha det skönt under korkeken framför att stångas med de andra ungtjurarna på ängen. Boken om Ferdinand gavs ut år 1936 och Disney gjorde sin kortfilm två år senare vilken belönades med en Oscar. Kuriosa är att SVT hade mage att ersätta Ferdinand med Den fula ankungen år 1982 men folkstormen lät inte vänta på sig och snart var svenskarnas favorittjur och hans förstående ko-mamma tillbaka i rutan.

Skulptur av Ferdinand under sin korkek som återfinns på Ekerö

Någon historisk bakgrund till historien existerar troligtvis inte men ett liknande äventyr utspelade sig slumpartat nog på en tjurfäktningsarena i Barcelona samma år som Ferdinand the Bull gavs ut i Amerika. Huvudpersonens namn var Civilón och han var en stridstjur som levde ett gott liv på de spanska ängarna. Det bör nämnas i sammanhanget att en spansk stridstjur inte är något passivt offer på arenan, de är bland de farligaste och mest aggressiva djur människan har lyckats avla fram. Dessa monster är muskelberg på 500 kilo, springer korta sträckor lika snabbt som en travhäst och likt Ferdinands vänner älskar de att stångas och träna på de spanska ängarna. Spanjorerna själva skattar tjurarna högt och mycket stränga krav ställs på dem, en tjur ska vara aggressiv men likt en medeltida riddare även äga nobleza eller värdighet.

Civilón var aggressiv och stark men ägde dessutom en sällsynt nobleza. Han förstod att inte slåss mot allt som rörde sig – vilket annars är dessa djurs natur – och han lät sig både klappas och matas. Denna raritet blev snart en kändis i hela Spanien och något av en turistattraktion.  Civilón var så snäll att man kände sig trygg med att släppa in barn i hagen som fick klappa honom på mulen. Vid tiden var man i Spanien än tokigare i tjurfäktning än idag och antalet arenor hade fullkomligt exploderat under slutet av 1800-talet då man byggde över 100 stycken med plats för upp till 12000 åskådare. På arenan i Madrid kunde 50 000 åskådare följa det blodiga drama som en tjurfäktning är. Självfallet ville alla se Civilón kämpa mot picadorer, banderilleros och slutligen dö för en skicklig matadors hand.

Platsen för dramat blev den stora tjurfäktningsarenan i Barcelona dit Civilón fördes under stort spektakel. Han fick träffa pressen och den matador som hade utsätts till hans motståndare; El Estudiante. Kampen inleddes med den vanliga paraden och marschband varpå kampen tog vid som brukligt inleddes med att de hästburna picadorerna med sina två meter långa spjut ansatte Civilón. Vår hjälte slogs för sitt liv och stångade hästarna flera gånger. In kom den tilltänkta banemannen El Estudiante med sitt svärd och sin cape för att inleda den sista dödsdansen.

Likt publiken på en romersk gladiatorarena ibland kunde ta en gladiator till sina hjärtan krävde man nu med en röst att Civilón skulle benådas. Detta beviljades – något som bara inträffat ett par gånger – problemet var bara hur man skulle få ut den frustande stridstjuren från arenan när man mindes Civilóns nobleza. En man gick in till honom med en näve hö som tjuren väl lät sig smaka för att därefter i triumf marschera ut från arenan.

Där kunde historien ha fått sitt lyckliga slut men kort därpå bröt ett än blodigare drama ut – det Spanska inbördeskriget. Civilón fick istället ett ovärdigt slut på de fascistiska truppernas tallrikar.

Civilón vid ett av de berömda barnbesöken

Russia’s greatest love machine; sanningen om Rasputins sexliv

Grigorij Rasputins (1869-1916) leverne var legendomspunnet och skandalomsusat redan i samtiden och har sedan dess antagit smått fantastiska proportioner; mytmakeriet har i regel sällan kretsat kring den frivola munkens politiska ambitioner utan istället varit fast centrerat på dennes ostensivt omättliga sexuella aptit. Den i Ryssland så omåttligt populära tyska discogruppen Boney M släppte 1978 hitsingeln ”Rasputin – Russia’s greatest love machine” som uppenbarligen inspirerades av och förstärkte myterna om Rasputins osannolika libido.

För att göra en lång historia kort så upptogs den självpåtagna staretsen (ungefär: helig man) i det ryska hovet år 1905 då hans elaborerat folkliga böner, besvärjelser och kvacksalverier hade en helande inverkan på den gravt blödarsjuka tronarvingen Aleksej Nikolajevitj (1904-1918). Sjukdomen ansågs vid denna tid obotlig och utmynnade allt som oftast i en förtidig död. Rasputin var i själva verket en gravt alkoholiserad hästtjuv från västra Sibirien som, beskrev han själv, erhållit religiösa uppenbarelser och med himmelens försorg förplägats med en förmåga att skåda in i framtiden och bota de sjuka. I vilket fall som helst innebar Rasputins intima förbindelse med tsarfamiljen och den blödarsjuka tronarvingen att den karismatiska staretsen fick ett reellt inflytande över den ryska politiken, och han besatte därutöver en närmast demonisk attraktionskraft på aristokratins damer.

I den anti-monarkistiska och vänstervridna propagandan som fick ett enormt genomslag under Första Världskriget utmålades tsaritsan Alexandra Fjodorovna (1872-1918) – sitt teutoniska ursprung gjorde att kejsarinnan svartmålades som ”tyskan”, trots att både hon själv och tsaren Nikolaj II (1868-1918) var anglofiler och viktorianer ut i fingerspetsarna – som Rasputins tillgivna och sedeslösa sexslav. Fanns det då någon sanning i dessa anklagelser?

Anti-monarkistisk pamflett föreställande Rasputin som ondskefull domptör och tsaren och tsaritsan som hans viljelösa nickedockor.

Ett ofta citerat brev daterat till 1912 skrivet av tsaritsan till Rasputin brukar framhållas som bevis för deras sexuella relation. I detta skrev Alexandra: ”Jag kysser dina händer och lägger mitt huvud uppå dina välsignade axlar. Jag känner mig så lycklig. Sen vill jag bara sova, sova för alltid mot din axel, i din famn”. Det är visserligen sant att en tvättäkta viktoriansk puritan som Alexandra aldrig skulle vare sig skriva eller tala öppet om sexuella ting, men brevet kan naturligtvis ändå inte tas som ett bevis för att en sexuell relation mellan henne själv och Rasputin verkligen existerade.

Klart är dock att Rasputin – flottig, ovårdad och med skägget fyllt av brödsmulor – innehade en abnorm sexuell dragningskraft på Alexandras omgivning och de sexuellt utsvultna societetsdamerna. Hur utövade han då denna? En av alla dessa damer vittnade om att när hon för första gången förärades att dela säng med Rasputin blev hennes orgasm så våldsam att hon svimmade. Felix Jusupov, utpekad som Rasputins homosexuella älskare, förtäljde att staretsen, som av en genetisk sinkadus, hade en abnormt stor vårta strategiskt belägen på ollonet vilket gjorde honom kapabel att utan ansträngning tillfredställa såväl kvinnor som män.

Till saken hör emellertid att andra uppgifter och hörsägen tvärtom pekar på att Rasputin i själva verket var oförmögen arr delta i de kuriösa sexuella utsvävningarna som hovets många fiender anklagade honom för att organisera. Efter att ha blivit utsatt för ett mordförsök år 1914 blev Rasputin undersökt av en läkare som fann att hans genitalier var såpass små och skrumpna att staretsen med största säkerhet var impotent. Rasputin ska också ha skrävlat inför en högt uppsatt munk att han inte hade några som helst problem med att dela säng med en kvinna utan att känna passion eftersom ”hans penis inte fungerade”.

Sanningen om Rasputins motsägelsefulla sexliv är därför höjd i dunkel, klart är dock att den anti-monarkistiska och bolsjevikiska propagandan, inom ramen för vilken den komprometterade staretsen utmålas som en amoralisk organisatör av tygellösa orgier, är gravt överdriven.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att legenderna om Rasputins osannolika libido och abnorma potens bidragit till att skapa rent absurda myter och rykten. Under 1920-talet ska exempelvis ett kotteri av förmögna exilryssar i Paris ha organiserat en obskyr fertilitetskult kring Rasputins avhuggna penis. Enligt kultisterna själva skulle Rasputins vagabond till dotter ha avlägsnat faderns penis efter att denne mördats år 1918, vilket naturligtvis endast är fantasifullt fabulerande. Vem som verkligen varit ägare till den dyrkade manslemmen har dock aldrig uppdagats.

Rasputin omgiven av sina många aristokratiska beundrarinnor.

Fuck You!; historien om långfingret

Obscena gester människor i mellan har säkerligen alltid förekommit. I vår tid är troligtvis det uppsträckta långfingret flankerat av ring- och pekfingret – som symboliserar en penis med pungkulor – den mest spridda gesten; var man än befinner sig i världen fungerar denna gest som provokation. ”Fingret” har följt människan så pass länge att detta tecken nu kan anses vara en del av västerlandets kulturarv då redan de gamla grekerna sträckte upp långfingret åt varandra i syfte att förnedra.

Det är fullt troligt att gesten förekom tidigare och i andra kulturer än i den helleniska men det är härifrån vi har de första i dag kända beläggen för ”långfingret” och dess betydelse. Omkring 500 f.Kr vet vi att grekerna använde tecknet som en symbol för homosex män emellan, gesten kallades för katapugon viket var en förening av orden för ned och rumpa. Katapugon var inte en förolämpning med den betydelsen vi tänker oss, grekerna hade som bekant en helt annan syn på homosexualitet och pedofili. Vad grekerna istället ansåg vara perverst var sexberoende, en man som lät sig styras av sina begär och som spenderade allt för stora summor på prostituerade tonårspojkar var en katapugon. Att däremot då och då ägna sig åt homosex var det ingen som höjde på ögonbrynen åt, lagom var bäst även i det gamla Grekland.

Som mycket annat övertog romarna även ”fingret” från grekerna och det var nu gesten som man kallade digitus impudicus (ungefär; oartigt finger) fick den form av grov förolämpning som fuck you har idag med samma symbolik, nämligen phallus- en erigerad penis. Ett råd från samtiden av poeten Marcus Valerius Martialis (ca 41 – 102 e.Kr.) ger oss ett illustrerande exempel på hur man lämpligen kunde tillämpa förolämpningen: ”skratta högt, Sextillus, när någon kallar dig en fjolla och sträck ut ditt mittersta finger.”

Även en av romarrikets mest namnkunniga historiker, Suetonius, (75 – 160 e. Kr.) skrev om ”fingret”. Vid ett tillfälle ska kejsar Augustus bestraffat en skådespelare  efter att denne reagerat på burop från en besviken publik med att visa digitus impudicus åt allihop. Den visserligen tendentiöse Suetonius beskriver också hur den hatade kejsaren Caligula – som är känd för sina  galenskaper – lät sina undersåtar   kyssa hans uppsträckta långfinger istället för hans hand. Kanske var det långfingret som ledde till att en av kejsarens favoritmobbningsoffer, Cassius, slutligen fick nog och mördade sin kejsare.

Under medeltiden tycks långfingret ha fallit i viss glömska. Den katolska kyrkan kan ha haft ett finger med i spelet eftersom långfingret tillsammans med pekfingret används vid välsignelser ville man inte att ett av de heliga fingrarna skulle kunna utgöra en obscen gest. En berömd historia från hundraårskriget gör gällande att fransmännen hade för vana att skära av halva långfingret på tillfångatagna engelska soldater för att dessa inte skulle kunna avfyra sina fruktade långbågar. Detta visade sig inte fungera, de stympade engelsmännen fortsatte att förmörka himlen med sina pilar. För att ytterligare reta gallfeber på fransmännen höll man upp sitt stympade finger och visade på så vis  att man fortfarande kunde pluck yew som det kallades när man spände bågen. I en annan variant av berättelsen lät man hugga av både pek- och långfingret, engelsmännen ska ha hållit upp båda dessa stympade fingrar och på så vis ska V-tecknet ha sett sin fodelse.