Konsten att uppfostra en negerpojke: Gustav Badins barndom vid det svenska hovet

2012/11/26 § Lämna en kommentar

Till sin stora lycka fick drottning Lovisa Ulrika (1720-1782) år 1757 en annorlunda gåva av landshövdingen Anders von Reisen som väl kände till att drottningen med stort intresse studerade Rousseaus skrifter och framförallt hans teorier om barnuppfostran. Gåvan bestod av en liten ”negerpojke” som troligen var tio år gammal, drottningen hade således fått ett lämpligt barn att pröva den tidens mest progressiva uppfostringsmetoder på.

Pojken hade landshövdingen kommit i besiktning av genom en dansk sjökaptens försorg som i sin tur köpt honom av en ostindiefarare. Den lille visste själv inte var han kom ifrån och det sista han mindes från sin uppväxt var att hans hus – som var byggt i bambu – stod i lågor när han fördes bort. Vid tiden var man mycket intresserad av exotiska folk som man menade levde i samklang med det ”naturliga tillståndet” såsom människan hade levt innan kulturen och civilisationen hade gjort sitt inträde på srenan; kort och gott var en romantisk föreställning om ”den ädla vilden” förhärskande i samtiden. Lovisa Ulrika var fascinerad dessa människor och på slottet i Stockholm hade hon låtit hänga upp åtminstone en tavla föreställande en ”vild” gosse.

Gossen fick namnet Adolf Fredrik Gustav Badin (1747? – 1822) och blev omedelbart en populär figur vid hovet. Det märkliga efternamnet Badin hämtade man från franskan och det betyder ungefär upptågsmakare och något mer passande namn kunde han knappast ha fått. I linje med tidens idéer gav man honom nämligen en minimal bildning, grunderna i kristendomen, skriva och räkna fick han visserligen lära sig men sedan tog det stopp. I övrigt fick Badin göra vad helst som behagade honom och detta utan att någon vuxen bestraffade honom eller lyfte ett finger för att uppfostra honom.

Badin hade hamnat i en värld fjärran från den brinnande bambuhydda han lämnat och i stället hamnat på ett slott där han fick leka som han själv ville och detta helt fritt. Som barn kom han att liva upp hovet rejält med sina bus, det fanns ingen vrå i slottet som han inte kände till och gjorde till föremål för lek och stoj.

I dagboksanteckningar från hovet framträder dock en mindre romantisk bild. Badin sågs inte riktigt som en människa, det förefaller snarast som om man uppfattade honom som en blandning mellan människa och ett husdjur. Rikskanslern skrev: ”hans manér och tal äro af grovaste plumphet, ty man skrattar åt dem, hvarigenom han allt mer och mer tror att de äro artigheter. KronPrinsen kallar han ofta ’Gustaf du skurk’, Prins Fredrik ’Munsjör Snus’, o.s.v. men det lemnas honom fritt språk.” Märk att Badin tilläts tilltala blivande Gustaf III med du.

Efter ett par år blev upptågen allt värre och man beslöt därför att överge den fria uppfostran för ett strängare regemente. Badin växte faktiskt upp till en aktad man vid hovet som kom att stå drottningen nära, han gifte sig också två gånger. På det hela taget förefaller han ha levt ett relativt gott liv trots de svårigheter det måste ha inneburit att vara svart i Sverige på 1700-talet.

Gustav Badin

Gustav Badin

Annonser

Taggad: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Konsten att uppfostra en negerpojke: Gustav Badins barndom vid det svenska hovetLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: