Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

2013/01/30 § 1 kommentar

Den kärlekskranke medicinstudenten Girolamo Savonarola (1452 – 1498) satt i sitt föräldrahem i Ferrara och diktade smäktande kärlekssonater till föremålet för sin trånad, en flicka av adelsätten Strozzi. Snart skulle han fria och framleva resten av sina dagar som familjefar och läkare. Så var i vart fall tanken. När den unge studenten väl tog mod till sig och bad om sin kärestas hand möttes han endast av förakt och flickans familj förklarade med all önskvärd tydlighet att ingen Strozzi skulle sänka sig till att dela säng med en Savonarola.

Girolamo Savonarola blev förkrossad över nesan och grävde ned sig i en djup depression, livet hade plötsligt förlorat sin mening och inte ens kunde hans studier av de antika filosoferna – hans andra kärlek i livet – hjälpa honom ur krisen. Allt tycktes ha blivit meningslöst. I denna tragiska tillvaro härdade vår protagonist ut i två år fram tills dess att han år 1474 bevistade en predikan och fick en uppenbarelse; Gud kallade honom till sig.

En gryning kort därefter tassade den unge Savonarola med några få tillhörigheter ut från sitt föräldrahem med siktet inställt på att bli novis i Dominikanorden. När hans föräldrar vaknade fann de till sin förfäran ett brev i vilket deras son kungjorde sitt beslut tillsammans med en dikt där all hans samlade och ackumulerade ilska som byggs upp under åren av depression fanns samlad under titeln ”Om föraktet för världen”.

Efter endast ett år som novis blev Savonarola – tack vare sitt läshuvud – fulfjädrad munk och efter ytterligare ett par års studier ansåg man att hans kapacitet var tillräcklig för att sändas till klostret San Marco i Florens där han skulle skrivas in i historieböckerna. Savanarola hatade staden av hela sitt hjärta och nu förstärktes även hans hat mot världen till ett inferno av avsky och förakt. Överallt såg han fattigdom, prostitution, spel och dobbel, girigbukar som lånade ut mot ränta; ingenstans verkade det finnas någon Gudsfruktan i detta veritabla helvete som kallades Florens.

Framförallt riktades munkens hat mot den styrande familjen, de mäktiga de’ Medici, som han ansåg endast drevs av ett girigt egenintresse. Med en glödande frenesi började Savanarola predika om bättring, om inte väntade helvetets eldar och den som  djävulen skulle finna störst glädje i att sluta sina käftar om var ingen mindre en den styrande ättens överhuvud; Lorenzo de’ Medici. Somliga spådomar slår in och de’ Medicis patriark dog plötsligt.

Nu greps hela Florens av religiös hänförelse, munken visste att Lorenzo skulle dö och nu väntar nog samma öde oss resonerade man och plötsligt befann sig Savanarola i maktens centrum som en slags religiös doge över en av renässansens mest lysande städer. Som ofta är fallet förbyttes nu munkens initiala välvilja till galenskap och fanatism.

Raskt infördes stenhårda lagar med tillhörande grymma straff. Sedligheten kom att kontrolleras av fattiga pojkspolingar som äntligen fick en plats i världen. Dessa gäng attackerade alla som föreföll rika eller ägnade sig åt osedligheter såsom spel. Kvinnor som bar smycken rånades och förnedrades offentligt, rika hem stormades och plundrades. Inte ens kyrkan gick fri när Savanarola lät smälta ned förgyllda kalker och dela ut guldet bland stadens fattiga.

Efter hand kom den ekonomiska verkligheten ikapp den teokratiska regimen och till råga på allt hade hans kritik mot kyrkan med dess rikedomar uppmärksammats av påven som nu passade på att exkommunicera sin belackare.  Savanarolas dagar var s¨åledes räknade. Han greps av sina forna anhängare och tvingades under grym tortyr erkänna sig skyldig till kätteri och lögn varefter man hängde honom, brände liket och kastade resterna i floden Arno.

Girolamo Savonarola

Girolamo Savonarola

Annonser

Taggad: , , , , , ,

§ Ett svar till Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas Florens

  • Renovatio Mundi skriver:

    Man får tacka så mycket för denna fina redogörelse över en av renässanskulturens mest förnämliga och inflytelserika fanatiker! Hittade bara för några veckor sedan följande kärnfulla citat där Savonarola i upprörda ordalag går till attack mot vad han uppfattade som tidens alltför extravaganta kyrkokonst:

    ”Ni fyller kyrkorna med er egen fåfänga. Tror ni verkligen att jungfru Maria gick klädd på det sätt som dessa målningar försöker påskina? Jag skall berätta för er att hon klädde sig lika anspråkslöst som en fattig kvinna och täckte ansiktet på ett sådant vis att det knappt syntes. Detsamma gäller även den heliga Elisabet. Det enda rimliga vore att förgöra alla dessa oanständiga bilder. Ni får jungfru Maria att framstå som en hora.”

    …God jul förresten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Manisk munk med morbid massrörelse; kärlek och teokrati i Savanarolas FlorensLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: