Snurriga nazister: nederländsk cykelhistoria under och efter Andra Världskriget

2013/02/24 § Lämna en kommentar

Att Nederländerna är ett land till bredden fyllt av cykelentusiaster står klart för var och en som haft lyckan att besöka landet. Att 70 % av alla resor under 7,5 km utförs på cykelsadel är kanske inte så underligt med tanke på att nederländarna är synnerligen trångbodda och att landet som helhet är lika platt som Danmark. Men det finns mer till den nederländska cykelhistorien.

Liksom i övriga Europa tog cyklandet fart i Nederländerna och Belgien i slutet av 1800-talet, skillnaden var dock att medan verksamheten förblev ett aristokratiskt nöje i exempelvis England och Frankrike så kunde den spirande nederländska bourgeoisien relativt snabbt begagna sig av det nya fortskaffningsmedlet. Bortsett från en fabulös ekonomisk konjunktur vid sekelskiftet berodde den våldsamma explosionen i antalet cyklar mycket på att Nederländerna och Belgien åtnjöt billig gummiimport från sina afrikanska och asiatiska kolonier. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att den nederländska cykelexpansionen gick över indonesiska gummiarbetares lik.

Vid andra världskrigets utbrott var antalet cykelägare per capita högre i Nederländerna än någon annanstans, men tyskarna ville dock annorlunda. Under naziockupationen 1940-45 beslagtog de tyska soldaterna tiotusentals nederländska cyklar – vilket givetvis retade gallfeber på de ockuperade nederländarna – och använde dem konsekvent när inga andra transportmedel stod till buds. När den tyska armén så småningom flydde Nederländerna i all hast år 1945, efter att kanadensiska trupper stod i bevåg att befria landet, begagnade sig tusentals tyskar av de nederländska cyklarna för att så fort som möjligt sätta sig i säkerhet.

Drottningen Beatrix på cykelsadeln.

Drottningen Beatrix på cykelsadeln.

Tilltaget gjorde de berövade cykelentusiasterna förslagna, för att inte säga hysteriska. Efter Tysklands nederlag och det andra världskrigets kadens krävde tiotusentals nederländare: ”Mijn fiets terug!” (Ge mig min cykel tillbaka!) som en del av ett eventuellt krigsskadestånd.

Historien slutar givetvis inte där. Kravet på ”Mijn fiets terug!” återkom år 1966 när den blivande drottningen Beatrix äktade sin Claus von Amsberg. Demonstrationen, där slagordet skallade, samlade tusentals nederländare och var en protest mot att den unga drottningen ämnade äkta en tysk (cykeltjuv). Den nederländsk-tyska cykelanimositeten gör sig gällande även idag; år 2006 uppträdde bl.a. ett stort antal nederländska fotbollsfans med frasen  ”Mijn fiets terug!” ingraverade på sina tyska förstavärldskrigshjälmar som givetvis var målade i orange.

Även om nederländarna aldrig fått sina älskade cyklar officiellt ersatta av det moderna Tyskland innebär inte detta att en och annan f.d. tysk soldat känt dåligt samvete över stölderna under flykten från Nederländerna under andra världskriget. År 2009 kontaktade exempelvis en f.d. tysk soldat, stationerad i Nederländerna under kriget, en perifer katolsk kyrka i Nederländerna och förklarade samvetsgrant att han i slutet av kriget stulit en nederländsk cykel parkerad utanför kyrkan och nu, då han snart skulle ligga på sin dödsbädd, önskade lätta sitt samvete genom att ersätta ägaren eller dennes efterkommande ekonomiskt.

Cykelburna tyska soldater under andra världskriget.

Cykelburna tyska soldater under andra världskriget.

Annonser

Taggad: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Snurriga nazister: nederländsk cykelhistoria under och efter Andra VärldskrigetLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: