Forskning att fästa sig vid: Hur dog Jesus på korset?

2013/03/28 § Lämna en kommentar

Inom kristendomen är Jesus lidande på korset en central del, inte minst i annalkande påsktider. Runt om bland världens kristna ska minnet av Jesus död och återuppståndelse uppmärksammas. Med sig mot Golgata hade han såklart sitt tunga träkors som senare skulle användas i avrättningen. Korsfästelse var en vanlig avrättningsmetod hos de romerska härskarna, och det är långfredagens syfte att påminna de kristna om spikarna genom händer och fötter som så småningom skulle leda till döden. Intresset för Jesus korsfästelse har emellertid inte stannat vid den religiösa berättelsen. Genom årens lopp har finurliga entusiaster försökt rekonstruera, hur snickarsonen från Nasaret faktiskt mötte döden en fredag för sådär 2000 år sedan.

På 1930-talet blev en fransk kirurg vid namn Pierre Barbet omåttligt fascinerad av att se den så kallade Jesus liksvepning – ett tyg som bevaras i Turin och som enligt många kristna är samma tyg som Jesus ska ha svepts i efter korsfästelsen. Tyget lär ha vandrat från Jerusalem till Konstantinopel för att sedan bli krigsbyte under fjärde korståget 1204. På 1500-talet hamnade tyget i Turins domkyrka som en fin gest av Savojens kung. Barbet som var djupt kristen kunde inte släppa tanken på liksvepningen och den bild av Jesus ansikte som han tyckte sig se i den. Kirurgen i honom uppmanade till exakta experiment i syfte att vetenskapligt gestalta Jesus lidande och död på korset. Man kan tänka sig att Barbet bad en bön innan han satte igång.

Via sina kontakter på en anatomisk institution lyckades Barbet komma över ett lik som han omsorgsfullt spikade upp på ett lämpligt kors. Han tog några steg tillbaka och studerade sitt tveksamma experiment. Nöjt fann han att den bibliska berättelsen stämde – en spik i vardera handled och en genom de korslagda fötterna skulle leda till kvävning genom den hängande ställning människokroppen hamnade i. Salig av sitt ledande i bevis läste Barbet högt ur Davids psalm 130: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”, med det uppspikade liket hängande framför sig.

40 år efter Barbets likskändning tog den amerikanske rättspatologen Frederick Zugibe upp tråden med korsfästelseforskning. Till skillnad från Barbet höll sig Zugibe mer till de forskningsetiska principerna. Han lät spänna fast några frivilliga på kors och studerade sedan försökspersonernas puls, andning, smärta och blodtryck. Det visade sig att ingen av försökspersonerna hade problem med varken andning eller smärta, och därför kunde Zugibe inte annat än underkänna Barbets slutsatser, om hur Jesus ska ha dött på korset. Dödsorsaken var istället, menade Zugibe, medicinsk chock och kraftiga blödningar som ledde till hjärtkollaps. Detta berodde i sin tur på den misshandel och tortyr som Jesus hade utsatts för före och under själva korsfästningen.

Så frågan om hur Jesus faktiskt mötte döden på korset väntar fortfarande på ett entydigt svar – och på att fler hängivna pionjärer drar sitt kors till stacken.

Lurik rekommenderar: Hans Furuhagen. Bibeln och arkeologerna. Natur & Kultur 2010.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Den omtvistade Turinsvepningen.

Nukleär misär av insulär karaktär: Storbritanniens kärnvapenprover i Australien

2013/03/25 § Lämna en kommentar

Robert Menzies (1894 – 1978) var Australiens premiärminister under inte mindre än 18 år och troligen den mäktigaste landet har haft. Menzies satt vid rodret när Tyskland invaderade Polen vilket fick Storbritannien att förklara tyskarna krig. Den australiensiske premiärministern ansåg att en naturlig konsekvens därav var att hans land nu också var i krig eftersom man delar statschef med Storbritannien.

Menzies var en anglofil in i själen. Så det var inte förvånande att den brittiska armén valde att ringa honom när de skulle utveckla sina egna kärnvapen under 1950-talet. Premiärministern som alltid ställde upp när det gamla imperiet kallade kände sig ärad av att britterna ville smälla av en atombomb i hans land och välkomnade det hela med glädje.

Efter att de första vapnen briserat på en ö strax utanför kusten förklarade britterna att man nu ville ha ett stort permanent testområde på det australiensiska fastlandet med tillhörande flygplats, järnväg samt ett klimat som britter kunde arbeta i. Menzies gjorde sitt bästa för att uppfylla önskemålet och år 1953 hade man hittat ett lämpligt område som döptes till Maralinga. Britterna som har en gedigen erfarenhet av att behandla urinvånare med inte fullt så mycket respekt passade på att fråga om det verkligen inte fanns några aboriginer i området? Till svar fick man att området var öde: ”även om en eller annan gammal svarting kunde förvirra sig in i området.” För säkerhets skull spikade man upp några skyltar som skulle varna urinvånare för att närma sig. Till saken hör att testområdet hade en diameter på 200 miles och att så gott som alla auberginer var analfabeter på 1950-talet.

Självfallet drabbades urinvånarna hårt av britternas bomber. Vid ett tillfälle hittade man till och med en hel familj som slagit läger i en krater efter en lyckad smäll. Familjen fördes bort till en saneringsstation där man upptäckte att det minst sagt ”strålade” om dem. Hur många aboriginer som skadades eller avled åratal senare på grund av provsprängningarna är det ingen som vet.

Under de följande åren sprängde Storbritannien tolv atombomber i Maralinga innan man ansåg sig ha tillräcklig kunskap om vapnet och därför bestämde sig för att avveckla testområdet vilket skedde 1963. Mot slutet av 1960-talet förklarade Storbritannien att man äntligen lyckats att sanera området och att allt radioaktivt material som används forslats bort på ett säkert vis. De australiensiska myndigheterna såg ingen anledning att kontrollera saken och man undertecknade dessutom ett avtal som befriade britterna från allt framtida ansvar.

Australiensarnas naiva inställning skulle naturligtvis straffa sig. När man på 1980-talet äntligen fick den ljusa idén att själva mäta strålningen i Maralinga upptäckte man att britterna förfalskat sina mätningar. Strålningen var över tio gånger så hög som man hade angett dryga 25 år tidigare och vad etter värre var; man hade grävt ned den radioaktiva utrustningen istället för att forsla bort den.

Nu inleddes en verklig sanering som man inte var klar med förrän i början av 2000-talet. Skadeståndskraven har haglat från både aboriginer som hävdat äganderätt till området och från australiensare som arbetade med att testa inte fullt så fungerade skyddskläder för britternas räkning i området. Eftersom man undertecknat avtalet om ansvarsfrihet fick de australiensiska skattebetalarna själva stå för notan.

Lurik rekommenderar: Lorna Arnold & Mark Smith. Britain, Austrailia and the Bomb:  The Nuclear Tests and their Aftermath. Palgrave Macmillan. 2006.

Rysk dryckenskap #2: Alkoholism i den Röda Armén

2013/03/22 § Lämna en kommentar

Röda armén skrämde inte bara halvt ihjäl nyinkallade rekryter genom (till största delen sanna) rykten om genomgripande sadism och pennalism, utan också en utbredd, depraverad alkoholism. Inte konstigt då att desertering och hopknåpandet av desperata litanior var en veritabel folksport i sovjetsamhället, inte sällan orkestrerad av hopplösa medelålders mödrar.

Liksom dylika institutioner i västvärlden var militärtjänstgöringen i Sovjetunionen ämnad att kultivera solidaritet och kamratskap, samt att ledsaga den unge rekryten till vuxen- och manlighet. Att manlighet och dryckenskap ofta är intimt sammanbundna i den östslaviska kultursfären vittnar det hälsovådliga supandet om som pågick inne i barackerna. Samtida uppskattningar (år 1985) tyder på att omkring 20 % av Röda Arméns rekryter var kroniska alkoholister, medan 30-35 % drack ”mycket eller väldigt mycket”. Till detta ska läggas två saker: Konsumering av alkohol var strängenligt förbjudet i armén och rekryter härstammande från bl.a. Baltikum och Centralasien drack i regel betydligt mindre än sina slaviska ”bröder” (detta ansågs vara ett feminint drag och rekryter som ratade dryckesgillen blev ofta gruppens hackkycklingar).

Rekryternas löner gick knappt att leva på, än mindre hade de råd att köpa och smuggla in sprit. Hur gjorde de då? Vanligt var att rekryter på vift sålde stulet och svårfunnet militärmateriel till någon lättflörtad lokal bonde i utbyte mot ett par burkar eller ett tjog tandkrämstuber fyllda med samogon (hembränd sprit). Annars kunde den finurlige finna alkoholstinna godsaker även på närmare avstånd. Vanligt var att rekryterna berusade sig genom att konsumera parfym, (sovjetisk) tandkräm, lim och bromsvätska (föredragen ”upphettad”). Värre var kanske vanan att bre skokräm på en bit bröd, ”lämna denna ute i solen och vänta på att alkoholen separerades ut och kunde konsumeras”.

Att disciplinen i förbanden var urusel och att brutal pennalism var vardagsmat rådde det inga tvivel om. Ett frekvent anmält brott var nämligen våldtäktsförsök på unga rekryters påhälsande mödrar.

Roligast var kanske ett i Väst uppmärksammat fall när en sovjetisk pansarvagn synbarligen manövrade fel och kom bort i skydd av mörkret under en övning i Tjeckoslovakien. Runt midnatt brummade pansarvagnen in i en mindre tjeckisk gränsby och kompaniet snubblade in på byns enda krog, som fortfarande var öppen. Pansarvagnen bytte därinne omedelbart ägare för motsvarande två lådor med vodka, lite inlagd gurka och några sillar. Kompaniet upptäcktes knappa två dagar senare då de låg och sov av sig ruset i en skogsglänta. Senare framkom att den tjeckiske krogägaren som köpt pansarvagnen av rekryterna sålt sin nya trofé till en närbelägen metallåtervinningsfabrik.

Inom flygvapnet var situationen minst lika oroväckande. MIG-24:an behövde exempelvis 14 ton jetbränsle och ett halvt ton alkohol för att bromssystemet skulle fungera smärtfritt, varför planet blev känt som ”den flygande restaurangen” bland törstig servicepersonal. Den starka alkoholhaltiga vätska som bärgades från planet benämndes ”det vita guldet” och för att osynliggöra stölderna ersatte man allt som oftast bränslet med vatten. Inte konstigt därför att sovjetiska provflygningar hade en oförklarlig förmåga – till följd av ”motorfel” – att sluta i att planet störtade och piloten avkom.

Lurik rekommenderar: Boris Segal. The drunken society: Alcohol abuse and alcoholism in the Soviet Union, a comparative study. Hippocrene Books 1990.Röda armén

Panta med Welsers: tyska bankirers guldjakt i Nya världen

2013/03/18 § Lämna en kommentar

I tider av bailouts, grexit och värdelösa statspapper kan det vara lärdomsfullt att studera exemplet med kejsar Karl V:s budgetsatsningar och speciellt hans affärer med det mäktiga bankhuset Welser. Affärer som skulle leda till pantjakt i Sydamerikas djungler.

Då kejsarvalet 1519 skulle avgöras, insåg Spaniens kung Karl att de sju kurfurstarnas omdöme inte var att lita på. Karls bittre rival var den franske kungen Frans I, med vilken han senare skulle komma att utkämpa kostsamma och utdragna krig i Italien. Medan Frans I tömde sin spargris för att vinna kurfurstarnas röster, vände sig Karl till dåtidens främsta bankirhus – Fugger och Welser i Augsburg. Med bortåt 600 000 gulden på fickan hade Karl tryggat segern i kejsarvalet och kunde krönas till ny tysk-romersk kejsare efter sin farfar Maximilian.

Fest och gamman följde såklart, men med den grå vardagen kom också de tyska bankirerna med sina fordringar. Karl – numera V – hade bara att bita ihop och betala. Fugger godkände inkomsterna från Tyrolen och Spanien som pant. Welser satsade däremot på den tidens hetaste marknad – den nya världens ädelmetaller. Risken var större, men det var även vinstchanserna. Så med ett pantbrev från Karl V som gav Welser rätten till dagens Venezuela skickade bankhuset 1528 ut 300 tyska conquistadorer som skulle visa sig minst lika djärva och hänsynslösa som sina spanska kollegor.

Karl V

Karl V

Tre tyska guldjägare utmärkte sig under Welsers expeditioner. Ambrosius Ehinger lämnade sitt trista skrivbord i hemlandet för sökandet efter det legendariska Eldorado. Chibchafolket levde på högplatån kring dagens Bogota och var mycket skickliga guldsmeder, vilket tilldrog sig Ehingers intresse. Tillsammans med förslavade indianer som bärare och tyska bergsmän marscherade Ehinger in bland de andinska bergmassiven. Företaget gick illa: alla bärare dog av svält, kyla och utmattning, och bara en ynka rest av den stolta truppen lyckades återvända till startpunkten över två år från avmarschen. Kamrer Ehinger själv dog i strid med indianer under återtåget. Han hade vänt tio mil från målet.

Den mantel som Ehinger tappat axlades av landsmannen Georg Hohermut. Denne avskräcktes ingalunda av sitt olycksbådande efternamn utan återupptog Ehingers upptäcktsfärder. Under tre år marscherade Hohermut och hans mannar runt i bergspass och regnskog motsvarande en sträcka på 350 mil. Emellertid fortsatte Eldorado att gäcka den tyska effektiviteten. Hohermut avled, innan han hann påbörja en ny expedition.

Till sist lyckades så en tysk nå fram till chibchafolket på dess högplatå. Nikolaus Federmann tjänstgjorde under Hohermuts expeditioner men gav sig även upp i bergen på egen hand. 1539 nådde en ömkligt utsvulten och söndertrasad skara män fram till det så eftertraktade Eldorado i chibcharikets centrum. Efter tre års umbäranden och strapatser kunde de överlevande – däribland Federmann – jubla. Dessvärre hade redan två spanska conquistadorer med anhang hunnit dit före tyskarna. Medlidsamt bjöd de Federmanns grupp på mat och guld som de nyligen stulit från de stackars chibchafolket. Federmann och hans mannar kvicknade snart till och var behjälpliga i rövandet, och vår gode och numera rike tysk kunde återvända till den gamla världen som en av Eldorados ökända utplundrare.

Bankhuset Welser fick dock inte ut mycket i slutändan för den kejserliga panten. Man processade utan framgång mot hemvändande Federmann som dock hade den dåliga stilen att avlida 1542 utan att ha fråntvingats ett öre. Man fick se rätten till Venezuela försvinna 1555 med inte mindre än att bankhusets egne kronprins Bartholomäus Welser under påsken 1546 blev tillfångatagen och mördad av spanjorerna i Venezuela. Säkert ångrade bankens ägare att man en gång i tiden accepterat kejsarens olycksaliga pant. År 1614 beseglades Welsers öde, då banken gick i konkurs.

Lurik rekommenderar: J. G. Leithäuser. Stränder bortom synranden. KF 1965

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Bartholomeus Welser i gravyrtryck.

Bartholomeus Welser i gravyrtryck.

Galenskapen låg honom i kali-fatet: Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakims regeringstid

2013/03/15 § Lämna en kommentar

Den blott elva år gamla Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim (996–1021) satt förskräckt i ett träd och vägrade att komma ned hur mycket än hovmännen vädjade till honom. Den unge Hakim var troligen i chock på grund av att hans far, kalifen över det fatamidiska Egypten, precis somnat in. Pojken tog därför sin tillflykt till ett träd som han vägrade klättra ned från vilket troligen ansågs opassande eftersom han nu var Al-Hakim bi Amr al-Lāh (ungefär Guds utvalde kung) men tillslut hämtade sig Hakim och klättrade ned. Väl nere kröntes han på plats och man placerade en diamantprydd turban på hans huvud, tryckte pannan mot marken, kysste den och brast ut i glädjeskrik över att de rättrogna nu hade en ny befälhavare som hade visat modet att klättra ned från trädet.

Efter denna något oroväckande start på Hakims regeringstid skulle han visa sig vara en mycket lovande härskare. Han var i sin ungdom opretentiös, klädde sig i enkla kläder och visade sig inte sällan bland de fattigaste stackarna i Kairo som han till och med ska ha samtalat och skrattat med. Gudsfruktig verkar han också ha varit och visade han någon last så var det nog den att kalifen tenderar att ha skrutit en hel del om sitt till det närmaste spartanska leverne. Men det skulle visa sig att den lovande unge mannen som uppfostrades att regera enväldigt var en latent katastrof som skulle brisera så snart han fick makten i sina egna händer.

Hakim blev troligen svårt psykiskt sjuk ungefär samtidigt som han började regera självständigt, åtminstone om man får tro västerländsk historieskrivning i vilken han brukar refereras till som ”the mad caliph”. Hans märkliga nycker talar för att man har rätt i detta, Hakim skulle fram till sin död visa prov på det ena psykotiska tilltaget efter det andra.

De första som fick känna på kalifens vrede var Egyptens hundar. Överallt i det medeltida Kairo sprang det omkring byrackor och muslimer är som bekant inte särledes förtjusta i hundar så det kanske inte uppfattades som så märkligt när orden kom att alla hundar i hela riket skulle dödas. Besynnerligare blev det dock när alla katter gick samma öde till mötes.

Om man inte redan nu misstänkte att Hakim hade drabbats av galenskap skulle man nog börja göra det när nya påbud började hagla över folket. Alla förbjöds att äta vindruvor och russin vilket skulle kunna ha en koppling till alkoholförbudet inom islam men snart förbjöds också krasse och olika fiskarter. Vid den här tiden var det inte ovanligt att man i Egypten nyttjade alkohol som inte var gjord av druvor vilket fick den verkligt alkoholhatande kalifen att även förbjuda honung, vid ett tillfälle ska över 5000 lerkärl med den söta varan förstörts. Han fick även för sig att han arbetade bäst om nätterna och sov därför om dagen, en vana som han genom en lag påtvingade kairoborna att följa.

Kalifen började trakassera både judar och kristna som annars, som traditionen bjuder inom islam, behandlas med respekt. Kristna tvingades bära tunga järnkors runt halsen och judar en kalv av trä som ständigt skulle påminna dem om när de svek Moses och tillbad guldkalven. Snart stod både synagogor och kyrkor i hela det fatamidiska riket i brand.

Ingen gick dock säker för galenskaperna. Hakim fick även för sig att han skulle ”rena” islam och förbjöd till och med ramadan. Det beskrivs att han i slutet mot sitt liv var så konstant hög på olika droger att han om vart annat brukade ragla omkring okontaktbar på gatorna och när han inte var påtänd ägnade sig kalifen åt att stympa kvinnor vid hovet. År 1021 fick dock hans syster nog (tror man) och arrangerade ett lönnmord.

Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim

Abu Ali Mansur Tāriqu l-Ḥakim

Tex-mex i bönorna: Myten om den vita cowboykulturen

2013/03/12 § Lämna en kommentar

Hollywoods tillrättalagda spaghettiwestern kan lätt lura filmentusiasten att föreställa sig den laglösa västern som ett etniskt homogent gränsland där vita macho-män, d.v.s. cowboys, slogs mot vildsinta indianer. Sanningen är dock att över en tredjedel av alla cowboys i själva verket var mexikaner eller svarta och att det hårdhudade boskapssamhället i mångt och mycket var ett brokigt lapptäcke av varierande etniciteter och nyanser.

Den mexikanska cowboyen var särskilt vanlig i den ”Vilda västern” då gränserna mellan den amerikanska södern och det f.d. spanska Amerika var synnerligen diffusa och ofta flöt samman. Förutom att ha rykte om sig att vara utomordentligt skickliga i kampen mot indianerna anses också mexikanska cowboys ha förädlat västernkulturen genom införandet av den för västernentusiasten obligatoriska lasson.

I efterdyningarna av slaveriets slutgiltiga abolition i USA år 1865 ökade också andelen svarta och färgade cowboys lavinartat. Många gånger hade de emanciperade slavarna inget annat val än att, trots ringa erfarenhet, söka sitt ekonomiska uppehälle på de karga stäpperna i väst; vissa dukade under, andra fann en fridstad hos välvilliga indianer medan en minoritet smälte in i den nya miljön och med tiden blev framgångsrika i sin nya roll som boskapsuppfödare.

Bland de senare kan exempelvis nämnas Nat ”Deadwood Dick” Love (1854-1921), en legendarisk äventyrare och rodeoartist, och John Ware (1845-1905) som sitt amerikanska ursprung och sin mörka hudfärg till trots med tiden kom att bli hyllad som den största cowboyen i Kanadas historia.

John Ware

John Ware

Minst lika intressant ur historiskt synvinkel är de tyvärr ofta svagt dokumenterade öden som väntade svarta f.d. slavar som sökt sig en fristad bland västerns hårt ansatta indianstammar. Flera av dessa upptogs sinom tid i stammen och avlade egna avkomlingar med indiankvinnor. Solidariska med sina rödhyade stamfränder blev också många av dessa f.d. slavar cowboys som, med stammens överlevnad för ögonen, slogs med frenesi mot vita (och kanske också svarta och mexikanska) nybyggare. På så sätt skapades en nära nog förträngd form av svart anti-hjälte som skarpt kontrasterade mot det ”vita” cowboyidealet

Den mest ökända av dessa svarta renegater var den blott 18-år gamla negern Rufus Buck, vars band av svarta och mulatter, The Rufus Buck Gang, satte skräck i Arkansas och Oklahoma mellan 1895-1896 genom en serie synnerligen morbida mord- och våldtäktsturnéer. Även om detta gäng av våldsfixerade ligister saknade regelrätta mål med det urskillningslösa mördandet är det ändå talande att Rufus Buck hoppades att deras aktioner skulle få regionens indianer att resa sig mot de vita förtryckarna.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att också etniciteten och ursprunget hos vita cowboys har varit under lupp bland amerikanska historiker. Detta ter sig mycket intressant då många cowboys, likt de f.d. slavarna, mer eller mindre tvingades att bli boskapsuppfödare i den oregerliga västern i sin suktan efter en egen jordplätt och ekonomisk självständighet. Givetvis var många av dessa nyanlända och utfattiga immigranter från Europa. Det är därför kanske inte så underligt att historiker kommit fram till att oproportionerligt många amerikanska cowboys efter år 1850 i själva verket var polacker och tyskar.

Det enda efterlämnade fotografiet på "The Rufus Buck Gang". Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Det enda efterlämnade fotografiet på ”The Rufus Buck Gang”. Ledaren Rufus Buck åtfinns i mitten på bilden.

Kardinalen som nära nog utrotade (H)ungern: Tamás Bakóczs bondekorståg

2013/03/07 § Lämna en kommentar

Under 1500-talet hade Ungern fortfarande ett feodalt samhällssystem där bönderna var livegna och herrarna allsmäktiga. Bönderna hölls i ovanligt stränga tyglar, den som tillhörde ståndet hade i princip ingen frihet överhuvudtaget och var totalt utlämnad till sin länsherres nycker, den som försökte fly från sin lott att framleva sina dagar i armod och blev infångad kunde se fram emot det tidigmoderna Europas grymmaste tortyr.

En av de högst uppsatta herremännen i Ungern vid tiden var den makthungrade Tamás Bakócz  (1442 -1521) som innehade de ståtliga titlarna kardinal och ärkebiskop av Ezstergom och titulärpatriark av Konstantinopel, men han ville ha mer. År 1514 hade det varit påveval och Bakócz hade hoppats att bli vald men när den vita röken steg mot skyn stod det en annan mans namn på de flesta av röstsedlarna. Som Påve hade vår ambitiöse ungrare velat ta i tu med den osmanska faran som han menade hotade Ungern och kanske även resten av Europa.

När det stod klart för Bakócz att han inte skulle få sin snövita skrud bearbetade han istället den nya påven som glad över sin seger skrev en bulla som gav Bakócz rätt att organisera ett tionde korståg mot halvmånen. Ett företag som skulle visa sig bli ett misslyckande i nivå med det fjärde korståget som slutade med att man plundrade Konstantinopel år 1204.

Till ett korståg behöver man heliga krigare som gav upp sina ägodelar och tog korset mot löfte om förlåtelse för sina synder eller någon världslig belöning, problemet var bara att den ungerska adeln mest ägnade sig åt intriger och att förtrycka bönderna än hårdare och än värre var att självaste kungen hade mage att odla vänskapliga relationer med sultanen.

Lösningen på problemet blev den påvliga bullan som gav Bakócz möjlighet att beväpna de livegna bönderna om de tog korset. Dessa trashankar ville inget hellre än att slippa ifrån sina eländiga liv och inom kort hade uppemot 100 000 bönder skrivit in sig i den heliga armén. De  var så många att händelsen beskrivs som en veritabel flykt från landsbygden. Uppdraget att organisera den brokiga samlingen delegerades till en man vid namn György Dózsa som var en ärrad krigsveteran.

Nu föll det sig så illa att den ungerska monarkens förhandlingar med osmanerna mynnade ut i ett vänskapsförbund som tvingade Bakócz att ställa in sitt heliga krig. Huruvida det slog honom att han nu hade 100 000 beväpnade och organiserade livegna på halsen är oklart men när det gick upp för dessa att de inte skulle marschera mot halvmånen slog tanken dem att de kunde göra upp med det feodala systemet istället. Bönderna bad György Dózsa att leda dem och han som inte direkt verkar ha brytt sig om vem han slogs mot så länge han fick kriga gick entusiastiskt med på förslaget.

Snart satte de arga bönderna Ungern i brand när de likt en jättelik gräshoppssvärm for fram mot den hatade adeln. Lyckan skulle dock inte stå dem bi, adeln stampade fram en armé av legosoldater som visserligen i antal räknat var vida underlägsen bönderna men man hade både erfarenhet och riktig träning i krigets konst. Bönderna hade inte en chans och när det avgörande slaget stod massakrerades bondehären fullständigt. Dózsa tog man levande och lät avrätta genom att tvinga honom att sätta sig på en rödglödgad järnstol.

 Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz


Senare minnesmynt föreställande kardinal Tamás Bakócz

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för mars, 2013Luriks Anakronismer.