Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra Världskriget

2013/04/08 § Lämna en kommentar

Redan under år 1944, då kriget ännu fortgick, hade de tyska myndigheterna initierat det sorgesamma projektet med att repatriera tyska minoriteter från Central- och Östeuropa, som stod i begrepp att rensas från inbillade eller verkliga fientliga element av den annalkande Röda Armén. Till följd av den akuta nöden och avsaknaden av reella resurser förmådde det inringade Tyskland bara att inleda projektet och istället var det Hitlers nemesis Stalin (1878-1953) som skulle se till att tyskarnas rensades ut från Central- och Östeuropa en gång för alla.

Den tyska minoriteten, i främst Polen men också andra i nyutropade kommunistiska stater, utgjorde vid slutpunkten för Andra Världskriget ett gigantiskt problem. Bara i det som var tänkt att bli det nya Polen bodde år 1945 cirka 10 miljoner tyskar. Ungefär 1,5 miljon av dessa hade kommit till Polen över den inhemska befolkningens lik och i enlighet med Hitlers önskningar gjort sig bosatta i Polen som nybyggare och kolonisatörer. Andra tyska grupper hade räknat de central- och östeuropeiska staterna som sina hemländer alltsedan de lämnade Tyskland under högmedeltiden. Således hade de själva ingen formativ erfarenhet av det s.k. ”fäderneslandet”.

För Stalin spelade dessa förmildrande omständigheter – ofta betraktade som störande  petitesser – ingen roll: Gränserna, de etniska inräknat, för det framtida Europa skulle ritas om; tyskarna skulle i största möjliga mån rökas ut ur Östeuropa. Följden blev en morbid och nära nog förträngd folkomflyttning som genomfördes med kuslig precision.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Stalin inte under några omständigheter saknade internationell sanktion för sin plan på ett etniskt homogent Polen, utvidgat västerut på Tysklands bekostnad. Tvärtom. USA:s president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) sade exempelvis att ”tyskarna förtjänade att fördrivas med terror” medan hans föregångare, Herbert Hoover (1887-1964), hade kallat befolkningsomflyttningar för ”ett heroiskt botemedel”. Winston Churchill (1874-1865), å sin sida, lovade krasst polackerna ”rent hus”.

Mellan 1945 och 1947 satte sig Stalin därför för att homogenisera Östeuropas etniska lapptäcke efter Hitlers devis. Polacker tvangs lämna litauiska, belarusiska och ukrainska SSSR för att istället omplaceras i de västra delarna av Polen som fram tills krigsslutet varit integrerade delar av Tyskland. Samtidigt tvångsomflyttade man miljoner tyskar från denna landsända som majoriteten av dem betraktat som sitt hem sedan otaliga generationer tillbaka.

Andra följde Polens exempel. I det återupprättade Tjeckoslovakien förklarade presidenten, Eduard Benes (1884-1948), att den tyska nationen ”upphört att vara mänsklig”, vilket blev ett startskott på en veritabel hetsjakt på landets 3,5 miljoner tyskar (en fjärdedel av befolkningen). Majoriteten av dessa fördrevs. Under de etniska utrensningar mördades cirka 30 000 tyskar; dryga 5500 tog självmord i Tjeckoslovakien under  ”repatrieringarnas” höjdpunkt år 1945.

Terrorn som följde i Röda Arméns och tvångsrepatrieringens fotspår var ofta obeskrivlig. För de lyckliga väntade en osäker framtid i fattigdom och utanförskap i ett ”hemland” de aldrig tidigare sett. Många andra fängslades och skickades till arbetsläger i Polen eller Sovjetunionen. Totalt sett tillfångatog Röda Armén omkring 520 000 flyende tyskar i syfte att sätta dem i slavarbete. Värst var kanske ändå de urskillningslösa våldtäktsorgier som följde i den Röda Arméns fotspår; på vissa platser våldtog soldaterna samtliga närvarande på såväl dagis som ålderdomshem. Vanligt var därför att tyska kvinnor i desperation skar upp sina handleder för att på så viss gäcka en anstormande angripare.

Totalt sett tvångsomflyttades cirka 7,6 miljoner tyskar från Central- och Östeuropa under perioden 1944 till 1947, minst 300 000 dog under de umbäranden som repatrieringarna och Röda Arméns hänsynslösa härjningar innebar. För att undslippa sitt öde valde många, som under Hitlers ockupation av Polen uppgett sig för att vara tyskar, att bedyra de nya sovjetformerade polska myndigheterna att de i själva verket alltid varit polacker.

Lurik Rekommenderar: Timothy Snyder. Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin. Albert Bonniers förlag 2011.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Tyska kvinnor (1945) som hellre skurit av sina pulsådror än att bli offer för Röda Armén.

Annonser

Taggad: , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Det tyska återtåget: Minoritetstyskarnas okända öde i kölvattnet av Andra VärldskrigetLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: