Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

2013/04/14 § 1 kommentar

Deus le volt, Deus le volt! Orden ekade som hammarslag över Clermont i november år 1095. Påven Urban II hade proklamerat det första korståget och därmed hade en ny katolsk idé om heligt krig sett dagens ljus och en konflikt som ger eko in i vår egen tid hade inletts. Korstågen ledde emellertid inte endast till ond bråd död – de kristnas egna beskrivningar om erövringen av Jerusalem år 1099 tycks förfära den mest hårdhudade läsare – en sidoeffekt blev även ett oväntat kulturellt utbyte mellan böckernas folk.

Khidr – den gröna mannen, är ett mystiskt helgon inom islam som dyker upp på de mest oväntade ställen i såväl judisk som kristen tradition. Khidr var en gåtfull främling som trots sitt vita skägg var en yngling som aldrig åldrades, han återfinns i Koranen där han agerar vägvisare åt Moses. I judisk tradition identifieras han med profeten Elia men det är i den kristna världen som han kanske har fått den mest spännande och sagolika formen; berättelsen om Khidr anses idag ha inspirerat författaren till det medeltida Arthureposet.

Khidr i sin gröna dräkt

Khidr i sin gröna dräkt

Berättelserna om Arthur och riddarna av runda bordet är idag – genom Hollywoods otaliga populariseringar – kända för flertalet västerlänningar men härstammar ursprungligen troligtvis från Historia Britonum (800-talet) av Nennius. Berättelserna om Arthur och hans kamp mot den saxiska invasionen var mycket populära under medeltiden och många nya sagor tillfördes mängden av berättelser om Camelots kung och hans tappra riddare. Inspirationen till dessa sagor är naturligtvis många men senare forskning har visat att det muslimska inflytandet inte varit obetydligt. Förutsättningarna för att detta skulle ske var korståget och det utbyte av berättelser och myter som spreds mellan halvmånens apologeter och alla de tusentals kristna som tog upp korset.

Framförallt menar man att den Gröna riddaren i sagan Sir Gawain and the Green Knight (ca 1350-tal) är att identifiera med det muslimska helgonet Khidr. I sagan utmanas Gawain att attackera en mystisk grön riddare om han accepterar villkoret att den gröna får slå tillbaka. Gawain hugger huvudet av sin antagonist som oberört fäster tillbaka huvudet och lovar att återkomma om ett år och en dag.

Religiösa antipatier till trots spreds muslimska texter (långt många fler än de arabiska översättningar av grekiska filosofer som brukar nämnas) inte minst Koranen. Svaret på hur Khidr hamnade i sagorna om Arthur kan troligen sökas hos Robert av Ketton (111? – 116?) som översatte Koranen till latin under 1100-talet och lästes med stort intresse av tidens skolastiker som inte till alla delar av sina väsen var några islamofober. I själva verket visade medeltida lärde stort intresse för islam och den muslimska kulturen, även om man självfallet ”visste” att muslimerna var otrogna som skulle dömas på den yttersta dagen, intresset var allt som oftast rent akademiskt.

Berättelserna och myterna vandrade åt båda hållen. Den muslimska världen tog till sig myterna om St. Göran, den grekiske officeren i den romerska armén som dödar en drake och som i sin tur avrättas av kejsaren Diocletianus. Även vad gäller detta omtyckta kristna helgon förknippas han med den gröna Khidr. I den muslimska versionen dödar Khidr en sjödrake som håller Beiruts invånare i skräck.

Khidrs helgedom är belägen vid Beit Jala utanför Betlehem och är en av de få platser som både kristna, muslimer och judar ber vid, alla heliga krig till trots.

Gawain och den gröna riddaren

Gawain och den gröna riddaren

Annonser

Taggad: , , , , , , ,

§ Ett svar till Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvatten

  • Renovatio Mundi skriver:

    Jag får tacka så mycket för denna informativa text om ”den gröne” och hans många skepnader. Som ett lustigt litet sammanträffande så började jag alldeles nyligen läsa Gustav Meyrinks esoteriska roman Det gröna ansiktet (1916) och stötte där på en liknande föreställning rörande en viss Chidher – ”det evigt gröna trädet”. Man får väl anta att denna figur utgör en sorts judisk variant på al-Khidr.

    Inom konsten brukar förövrigt ”den gröne” ofta uppträda i såväl djävulens som vildmannens gestalt. Mitt favoritexempel på det förstnämnda är Matthias Grünewalds mycket kontroversiella och omdiskuterade gestaltning av Lucifers lovsång till Jesusbarnet i Isenheimaltaret (1515).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Medeltida multikulti: Interkulturellt utbyte i korstågens kölvattenLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: