Lurik på semester

2013/06/30 § Lämna en kommentar

Under juli månad kommer Lurik söka själslig rekreation vid någon dunkel plats Per Gessle aldrig skulle få för sig att skriva om, vilket innebär att inga nya vitterhetsepos kommer att komponeras under denna efemära – men ur vetenskapshistorisk synpunkt ack så tragiska – tidsrymd. Men den andefattige skall icke rädas att förgås i ett andligt och kulturellt beckmörker, ty under hela månaden ämnar vi att med jämna mellanrum republicera några äldre med ack så andligt kultiverande alster med start från och med morgondagens rosenfingrade inträde. Vi tillyckoönskar alla läsare en sommar fylld av hedonistiska, sybaritiska och epikureiska muntrationer!

På återseende i augusti!

/Lurik

Tasskig avkoppeling: Hundhetsningens historia i Japan

2013/06/27 § Lämna en kommentar

En av de mest fanatiska hundälskarna i den  japanska historien var den oduglige regenten Hojo Takatoki (1316-1326). Sina 1000-tals hundar matade han med luxuösa delikatesser och smyckade med både guld och silver samtidigt som inbördeskrig och uppror stod som spön i backen utanför palatsmurarna.

Hojo Takatokis hundkärlek hade också en morbid sida. Det fanns nämligen ingenting regenten fann mer underhållande än ceremoniella masshetsningar av hundar. Hojo Takatoki hade för vana att beordra specialuppfödda hundar från när och fjärran att sändas till hans hov där man flera gånger i månaden anordnade hundslagsmål där uppemot tvåhundra hundar desperat deltog och gav sitt allt för att slita halspulsådrorna av varandra. För att skänka själsligt lugn åt den lidelsefulla djurvännen kan nämnas att Hojo Takatoki småningom avsattes och mördades till följd av sitt vanstyre.

Redan under tidig medeltid, före Hojo Takatokis revolution på hundhetsningens räjong, finns det belägg för att lite uppfriskande hundtortyr var snudd på folksport i Japan. Rastlösa samurajer hade tydligen för vana att anordna lustspel där man formade en ring av ett rep på en offentlig plats. Man släppte sedan lös en hund i mitten av ringen och försökte skjuta ihjäl det stackars vettskrämda djuret med pilbågar innan det panikartat hann fly ut ur ringen.

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hundshogunen Tokugawa Tsunayoshi

Hunden skulle dock få sin upprättelse under den hängivet buddistiska shogun Tokugawa Tsunayoshis (shogun: 1680-1709)  regeringstid. Tokugawa Tsunayoshi råkade av ett ödets nycker vara född i hundens år vilket med tiden gjorde honom fullständigt besatt av sina fyrfota vänners väl och ve så till den milda grad att han år 1687 utfäste ett edikt som proklamerade att ”alla levande ting”, och då särskilt hundar, skulle beskyddas. Hädanefter skulle inte bara den som skadade en hund straffas med döden utan djuren skulle också hälsas med ”Herr eller Fru Hund” när dessa påträffades på gatan. Tyvärr utmynnade shogunens edikt i att tusentals herrelösa hundar tog över gatorna i Japans större städer, ett problem som kom att gäcka Tokyo i decennier.

Japanernas törst för hundhetsning släcktes dock inte till följd av Tokugawa Tsunayoshis lagstiftningsarbete på området. Efter Meijirestaureringen (1866-1869) blev européer med köttiga hundar en allt vanligare syn på japanska gator, och japanerna begeistrades över de europeiska hundarnas imponerande storlek. Därför började man inom kort att med frenesi försöka korsa olika muskelstinna europeiska hundraser med varandra för att avla fram en egenproducerad japansk kamphund. Resultatet blev det uthålliga och smärttåliga djuret Tosa Ito som alltsedan tidigt 1900-tal dominerat den japanska hundhetsningsscenen. Detta hindrade dock inte rasen från att nära nog utrotas i kölvattnet av Andra Världskrigets slut då det rådde hungersnöd i Japan och de köttiga hundarna blev mycket åtråvärda på middagsbordet.

Japanska hundhetsningstävlingar skiljer sig dock i form och innehåll från de blodstinna fighter i ramponerade källarlokaler vi brukar associera med verksamheten i stort. I Japan är hundhetsning lika mycket teatralisk och kulturell symbolism som blodbesudlad underhållning. Vanligtvis pågår matcherna i uppemot trettio minuter men mycket sällan avlider någon av kombattanterna i stridens hetta. Det finns också en mycket raffinerad hierarki inarbetat i systemet och framgångsrika japanska kamphundar furneras i traditionsenliga munderingar och hyllas på samma sätt som lyckosamma sumobrottare.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Prisbelönad Tosa Ito i cermoniell klädsel.

Ap(plåderad) middagsgäst: om orangutangen Rose och kejsarinnan Josephines privata zoo

2013/06/23 § Lämna en kommentar

I likhet med många tidigare regenter hyste Napoleon Bonapartes första hustru Josephine de Beauharnais (1763 – 1814) en stor fascination för exotiska djur som hon samlade i stor skala i sitt favorit-chateau – Malmaisons – park. Kejsarinnan ogillade dock köttätare och införskaffade därför endast växtätare som fritt strövade omkring vilket fick parken att likna ett veritabelt Edens lustgård.

Djuren sändes till Josephine av äventyraren och forskaren Nicolas Baudin (1754 – 1803). Baudin inledde sin karriär vid den franska handelsflottan vid 15 års ålder och snart fick han en anställning vid det Franska ostindiska kompaniet. I oktober år 1800 fick naturvetaren i uppdrag av den franska kronan att i likhet med James Cook utforska den Australiensiska kontinentens kust i syfte att utforska möjligheterna att grunda nya franska kolonier.

Dessa expeditioner var så gott som alltid tvärvetenskapliga projekt. Förutom kartografer var även nio zoologer och botaniker med på resan. De följande åren dokumenterade man över 100 000 arter och lämnade på så vis ett betydande bidrag till eftervärlden om den australiensiska faunan. För att vinna kejsarinnans gunst sände även Baudin en mängd djur till Malmaison som han kom över på sina resor.

Baudin dog i tuberkulos på vägen hem till Frankrike men till kejsarinnans stora förtjusning överlevde en svart svan, en känguru och en emu resan vilka bereddes ett nytt hem i Malmaisons park. Förutom dessa djur fanns det även sälar, otaliga fåglar och gaseller i trädgården. Den enda tillåtna köttätaren var hunden Fortune som älskades så högt av kejsarinnan att Napolion – till hans stora förtret – tvingades att dela säng med denna efter att Josephine förklarat att hon vägrade sova med kejsaren om inte hunden bereddes plats i sängen. Ett rykte från samtiden berättar att Fortune vid ett tillfälle ska ha bitit Napoleon i baken när han och Josephine hade sex.

Fortune tävlade om att vara Josephines favorit med en orangutang vid namn Rose. Rose hade troligtvis det märkligaste liv en orangutang någonsin har levt. Hon gavs en ordentlig uppfostran och behandlades som en liten människa. Hon kläddes i vackra vita klänningar och fick pälsen på huvudet ordnat så gott det gick. Fascinerande gäster vid Malmaison fick beundra orangutangens fina bordskick när denna dinerade vid kejsarinnans sida under formella middagar. Allt som oftast serverades Rose sin favoriträtt, kålrötter. Enligt gästerna ska hon ha uppfört sig vänligt och belevat mot kejsarinnans besökare men till Napoleons harm fick han även stå ut med att stundom dela säng också med Rose.

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Teckning från 1800-talet föreställandes Josephine, Napoleon och hunden Fortune

Besinningslösa bokstravstroende bibliofober: Om muslimska bokbål man minns

2013/06/17 § 4 kommentarer

Ofta betvingas vi tillgodogöra oss uppgifter rörande medeltiden som gör gällande att de kristna vandrade sin tid an i ett kulturellt och religiöst mörker medan deras muslimska grannar såtade sig i en kulturell och civilisatorisk glans som bar den religiösa toleransens förtecken. Detta är i bästa fall en sanning med modifikation eller, mer troligt, en anakronistisk historietolkning fylld av återvändsgränder. I sanning fanns det religiösa vettvillingar även i de vidsträckta länder som beboddes av halvmånens folk och i själva verket kan ”muslimerna”, för att medvetet generalisera, påbördas två medeltida bokbål av proportioner som gjort en viss Adolf Hitler grön av avund: brandskändningarna av de legendariska biblioteken i Alexandria och Cordoba.

Det legendomsusande biblioteket i egyptiska Alexandria ska ha färdigställts år 290 f. Kr. och påstås under sin högsommar ha inrymt uppemot 600 000 papyrusrullar. Under bibliotekets glansdagar tvangs t.o.m. inkommande skepp att temporärt lämna ifrån sig alla sina böcker/rullar till bibliotekets kopieringsavdelning, och bara om det var absolut nödvändigt höll de snikna bibliotekarierna sina löften och återbördade böckerna/rullarna till sina rättmätiga ägare efter fullgjort värv.

Det var emellertid i efterdyningarna av att araberna, anförda av kalif Omar (579-644), under 640-talet erövrade det bysantinska Egypten som bibliotekets flammande öde beseglades. Den  av trovärdiga källor obekräftade myten gör gällande att kalif Omar ska ha blivit tillfrågad vad man ämnade göra med bibliotekets alla (ovärderliga) papyrusrullar: ”Om böckerna överensstämmer med Koranen, då behövs de inte. Om de säger emot Koranen, då är de inte önskvärda. Därför så förstör dem”, ska han ha svarat. Myten förtäljer vidare att papyrusrullarna i biblioteket ska ha använts som bränsle för att koka varmt badvatten åt alla Alexandrias stationerade soldater i hela sex månader.

Ruinerna av biblioteket i Alexandria.

Ruinerna av biblioteket i Alexandria.

Ett minst lika imposant muslimskt bokbål stod att finna i Al-Andalus huvudstad Cordoba, ungefär 350 år senare. Här hade bl.a. kalif Al-Hakam II (915-976) givet riket rykte om sig för att vara ett toleransens Mecka – en plats där muslimer, judar och kristna arbetade samfällt och levde endräktigt – och en kulturell fyrbåk. Till Al-Hakam II:s stora kulturhistoriska förtjänster hör färdigställandet av ett storslaget bibliotek och lärdomscentra som under sin glans dagar ska ha inrymt cirka 400 000 böcker och pergament (det kristna Europas största lärdomscenter vid denna tid, Sorbonne, kunde ståta med knappa 2000 böcker och pergament).

Tyvärr smittades Al-Hakam II:s efterföljare av zelotiskt ortodoxa vindar från sina muslimska trosfränder i Nordafrika och började allt mer frenetiskt att söka erodera den religiösa toleransens tunna fernissa. Av ett helt annat kynne var nämligen tronföljaren Ibn Abi Amir (938-1002), mer känd som Al-Mansur ”den segerrike”, som tog över regeringstyglarna år 976. Al-Mansur var en religiös fanatiker och en hänsynslös krigare som drev de kristna inkräktarna tillbaka till norra Spanien och som egenhändigt kopierade koranen.

För sin regims legitimitet och sin personliga säkerhet förlitade sig Al-Mansur på Cordobas fromma men fanatiska muslimska tiggare (faqiherna), och för att blidka dessa fundamentalister lät Al-Mansur beordra utrensning i biblioteket . Flertalet av kalif Al-Hakam II:s högt skattade böcker förgicks i det kulturhistoriska helgerånet. Om ödet som väntade bibliotekets skatter – vilka hade tagit hundratals år i anspråk att samla in – förtäljde ett ögonvittne: ”Några brändes och andra kastades i palatsets brunnar och täcktes med jord och stenar”.

Al-Mansur

Al-Mansur

I fablernas tid(elag): tidigmoderna sexualbrott med magiska varelser

2013/06/13 § Lämna en kommentar

Straffet för att ha idkat tidelag under tidigmodern tid var döden. I en tid när kyrkan inte ville höra talas om sex på söndagar sågs det inte med blida ögon på när någon stackars ensam dräng bekantande sig närmare med sin husfars kor. Under 1600- och 1700-talen var det emellertid inte endast för att ha kopulerat med diverse fyrbenta vänner man kunde bli dömd för tidelag, även sex med diverse fabeldjur och demoner kunde klassas som tidelag beroende på varelsens natur.

Allehanda varelser florerade i den svenska faunan, skogsrån, näcken, tomtar, troll och naturligtvis Lucifers demoniska anhang som försökte locka människorna i fördärvet. Näcken är kanske den mest namnkunnige av dessa farliga varelser. Bilden av en naken man som lockar och pockar med sin fiol är dock en något senare uppfattning. Under 1600-talet föreställde man sig i stället en Näcken i färgglada kläder men som inte för den sakens skull var mindre dödsbringande. Med hjälp av sin klädedräkt lockade han till sig kvinnor, låg med dem bara för att senare  röva bort deras gemensamma barn.

År 1623 stod ”löskonan” Ragnill Pedersdotter inför rätta i sin frånvaro för att ha begått hor och mördat resultatet av sin verksamhet. Eftersom hon lagt benen på ryggen företräddes Pedersdotter av sin husbonde som lade fram en minst sagt intressant historia. Han menade att: ”föregaff hon at Elfuen aff wattnet bolade medh henne” och på så vis skulle hon ha blivit med barn och att det i själva verket var ”Elfuen aff wattnet” som tagit tillbaka babyn. Man kan misstänka ett visst intresse från husbondens sida i att skylla på ett magiskt väsen eftersom han var far till den gifta man som hade begått hor med Ragnill. Men även resten av bygden svor på att ”Waten-elfuen medh henne bolade” och om detta hade hon försökt göra myndighetspersoner uppmärksamma på under lång tid. Rätten kom dock fram till: ”Alt war fabell och luge, och förbemälte löskona förkom och mördade några barn.”

Enligt Magia Incantatrix som författades av kyrkoherden Erik Prytz år 1632 var alla magiska varelser fallna änglar som bland annat kunde visa sig i gestalterna incubi och succubi; manliga och kvinnliga sex-demoner. Det förefaller som om dessa två egentligen var en och samma gestalt vilken i sin kvinnliga skepnad låg med män i syfte att komma över deras säd som användes för att som man befrukta en kvinna, brukligt medelst våldtäkt. Detta öde drabbade den stackars pigan Anna Larsdotter som inför en domstol vittnade om att hennes utomäktenskapliga graviditet var ett resultat av att ha blivit våldtagen av Näcken. Detta skulle kunnat ha klassats som tidelag, men det visste Larsdotter med all sannolikhet inte om.

Anklagelserna mot Anna Larsdotter löd att hon hade nedkommit med ett monster, ett grodliknande djur som dessutom var utomäktenskapligt. Larsdotter försvarade sig med att det var Näcken som varit framme och därför var hon oskyldig. Nu hände det sig som så att den blivande ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus fick höra talas om fallet och nitisk som han var drog han igång en grundlig utredning. Han började spekulera i om inte Larsdotter i själva verket har drabbats av en incubi som manipulerat stulen sädesvätska vilket i så fall skulle förklara babyns monstruösa utseende. Dock tvivlade den gode Gothus på den här förklaringen och han avslutade sin redogörelse med  brasklappen att han hört talas om ett liknande fall där det visade sig att gårdens dräng var den skyldige.

Magia Incantatrix

Magia Incantatrix

Lurik rekommenderar: Mikael Häll. Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Malört förlag. 2013.

Rysk dryckenskap #3: Sovjetisk ungdom på glid

2013/06/10 § Lämna en kommentar

Ett av många problem som pockade på det sovjetiska ledargarnityrets uppmärksamhet i kölvattnet efter segern i andra världskriget var den yngre generationens förehavanden och speciellt dess fäbless för borgerliga kulturimporter från väst. För de höga herrarna i Kreml var striden om ungdomen och dess kultur en del av det Kalla krigets logik och generationens sociala och fysiska välbefinnande utslagsgivande i kampen mot USA-imperialismen.

Tyvärr, för Sovjetunionens vidkommande, visade efterkrigsgenerationen – som ju saknade formativ erfarenhet av krigets fasor – tecken på social alienering, missbruk och ideologisk ”omogenhet” (förkärlek till konsumtion av västerländska kulturprodukter). Den sociala dimensionen av problemet förvärrades av ideologiska återvändsgränder; lärofadern Karl Marx hade trots allt oomkullrunkeligen fastslagit att blotta tanken på en generationskonflikt i ett socialistiskt samhälle var absurd.

Ur ideologisk synpukt var ungdomen designerad rollen som ”kommunismens konstruktörer”; barn och tonåringar skulle därför stöpas i samma ideologiska form. De ungdomar som av en eller annan orsak undandrog sig den offentligt sanktionerade och institutionaliserade ungdomsverksamheten brännmärktes som neformaly, ett ord som inbegrep i sort sett alla inofficiella ungdomskulturer i sovjetsamhället, från breakdansare och hippies till drogmissbrukare och fotbollshuliganer.

Bland neformaly var antagligen hippies mest hatade av renläriga marxister. Sovjetunionens rudimentära hippierörelse – som givetvis hade amerikanska förebilder – uppstod egentligen i Rysslands, Ukrainas och Baltikums överfyllda studentlägenheter under 1970-talet. Under sommarmånaderna blev det med tiden allt populärare att resa på semester till Sovjetunionens centralasiatiska republiker där fälten med marijuana, vallmo och annat smått och gott växte högt och fritt. Givetvis hyllades dessa innovativa pionjärer i regel som kungar och drottningar när de inför hösten återvände till sina studentlägenheter med kappsäckar fyllda av godsaker. Enligt officiella sovjetiska siffror, och dessa hade för vana att vara politiskt och ideologiskt friserade, var 80 000 av imperiets 130 000 registrerade narkomaner barn och ungdomar.

Sovjetiska hippies

Sovjetiska hippies

Sammantaget växte ungdomsbrottsligheten med smått osannolika 73 % mellan 1983 och 1989, och 40 % av alla unga lagförbrytare uppgavs komma från problemtyngda familjer som eroderat till följd av alkohol- eller drogmissbruk. Under stora delar av 1984 hade samtliga barn och ungdomar i Leningrad fått tillbud om att utegångsförbud gällde för dem efter klockan 21.00.

Den sovjetiska ungdomens alienation, utsatthet och missbruksmentalitet uppmärksammades först och främst i de statligt orkestrerade mediekanalerna, och under 1980-talet – ackompanjerat till lockelsetonerna av perestrojka och glasnost – började  basunera ut magistrala men samtidigt snudd på sensationalistiska artiklar och program som behandlade problematiken på djupet.

Artiklarna berörde bl.a. (Izvestija 1988) ett par obstinata gymnasietjejer som hoppade av skolan och började sälja sexuella tjänster till ”moraliskt korrumperade” män i utbyte mot sprit, rockmusik och västerländska jeans. Naturligtvis vill det sig inte bättre än att lokala myndigheter, efter några månader av att leva ”den kapitalistiska drömmen”, finner de båda flickorna i ett båthus; mördade, skändade och gravt vanställda.

Det sovjetiska ledargarnityret och majoriteten av neformaly höll trots allt med varandra om de utlösande faktorerna till ungdomens fall: Sovjetsamhället var ytterligt slätstruket, formaliserat och ointressant samtidigt som det saknades gemensamma sociala mötesplatser eller forum där ungdomar kunde träffas och umgås spontant och bekymmersfritt. För att åtgärda problemet beordrade partiet att man på lokal nivå skulle smälla upp caféer, ungdomsgårdar och diskotek där ungdomar kunde sammanstråla under överinseende av vuxna ortodoxa kommunister. Tyvärr sköt man sig samtidigt i foten då man insisterade på att all musik som spelades på konserter, diskotek eller andra offentliga platser där ungdomar samlades till 80 % skulle utgöras av material från Unionen av Sovjetiska Kompositörer.

Inte heller den äldre generationen var särskilt imponerad av partiets försök att återställa ungdomens förtroende för sovjetiska institutioner och kulturyttringar. En sovjetrysk poliskonstapel uttryckte det på följande sätt: [. . .] ”varje uns energi slösat på dansgolvet var energi som kunde, och borde, investeras i upprättandet av en hydroelektrisk kraftstation”.pionjärer

Månghövdad muslimsk Messias: Mahdis många missioner

2013/06/02 § Lämna en kommentar

Enligt den muslimska eskatologin ska det komma en frälsare och härskare känd som Mahdi som ska styra mellan sju och nitton år och grunda det rike som föregår apokalypsen. Den grundläggande iden är att Mahdi redan har levt men försvunnit och nu lever i det fördolda, gömd för världen men som kommer att träda fram när tiden är den rätta. Denna muslimska messias har under historiens gång utgjort en mäktig kraft då det inte är ett försumbart antal män som utgjort sig för att vara den återvändande imamen.

Till äldre tiders män som utgett sig för att vara Mahdi hör Muhammed Jaunpuri (1443-1505) som växte upp i nordvästra Indien men kom att bli Mahdi när han på en pilgrimsresa till Mecka stod framför den heliga Kaba och högtidligt kungjorde till var och en som ville lyssna att han var den heliga imamen som återvänt. De skriftlärde i Mecka verkar mest ha uppfattat honom som en tok och man lät honom helt enkelt hållas tills dess att han efter ungefär nio månader  reste hem till Indien. Väl hemma proklamerade han vid två ytterligare tillfällen att han var Mahdi och här lyckades han väcka en del uppmärksamhet få talrika följare och grunda en egen kult. Under återstoden av sitt liv reste Jaunpuri omkring i Indien och Centralasien i syfte att sprida sin lära innan han avled i en ålder av 63 år i dagens Afghanistan.

Fram till 1900-talet fortsatte en mängd män att kalla sig Mahdi men bland alla dessa sticker framförallt Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah (1884 – 1885) ut. Denne sudanes och religiösa fanatiker gjorde uppror mot det Egyptiska styret i Sudan och därmed även mot Storbritannien som i sin tur styrde Egypten. År 1881 Proklamerade Abdullah att han var den efterlängtade Mahdi och en religiöst färgad revolt var i och med detta i rullning. Den nya Mahdi var övertygad om sin sak och tog det huvudlösa beslutet att hans här skulle slåss på samma vis som Muhammed hade slagits på 600-talet således med spjut och sabel. Efter att ha mött brittiska styrkor beväpnade med resultatet av 1200 års utveckling sedan Profetens dagar backade man från påbudet och började använda moderna vapen. När rebellerna väl kastat sina spjut och plockat upp gevären gick det hela bättre, på bara ett år lyckades man erövra hela Sudan och grunda en ny huvudstad; Omdurman.

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Muhammed Ahmed ibn Seijid Abdullah

Det religiösa styret blev mycket hårt. Sång, musik och dans förbjöds, flickor skulle beslöjas från fyra års ålder. De som inte följde lagstiftningen var utlämnade till grymma straff. Krig började föras mot grannländerna vilket föranledde Storbritannien att tillslut gripa in och göra slut på Mahdistväldet.

Till de senaste männen som har pekats ut som den återvändande imamen hör den aningen obskyra figuren Wallace Fard Muhammed (1893 – 1934?)  som grundade Nation of Islam i USA vilken både Malcolm X och Muhammed Ali skulle komma att tillhöra. Nation of Islam etablerades under 1930-talet och kom delvis att bli något av en svart befrielserörelse. Wallace Fard Muhammed utropade emellertid aldrig sig själv till Mahdi den biten sköttes effektivt av en tidig medlem vid namn Elijah Poole (senare Elijah Muhammed). Elijah Muhammed predikade att hans mästare var Mahdi och att Gud verkade direkt genom honom för allas bästa. Lärjungen tog strax före Fard Muhammeds mystiska försvinnande (vissa tror att han blev ihjälskjuten av polis) över som ledare för Nation of Islam.

Wallace Fard Muhammed

Wallace Fard Muhammed

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juni, 2013Luriks Anakronismer.