Rysk dryckenskap #3: Sovjetisk ungdom på glid

2013/06/10 § Lämna en kommentar

Ett av många problem som pockade på det sovjetiska ledargarnityrets uppmärksamhet i kölvattnet efter segern i andra världskriget var den yngre generationens förehavanden och speciellt dess fäbless för borgerliga kulturimporter från väst. För de höga herrarna i Kreml var striden om ungdomen och dess kultur en del av det Kalla krigets logik och generationens sociala och fysiska välbefinnande utslagsgivande i kampen mot USA-imperialismen.

Tyvärr, för Sovjetunionens vidkommande, visade efterkrigsgenerationen – som ju saknade formativ erfarenhet av krigets fasor – tecken på social alienering, missbruk och ideologisk ”omogenhet” (förkärlek till konsumtion av västerländska kulturprodukter). Den sociala dimensionen av problemet förvärrades av ideologiska återvändsgränder; lärofadern Karl Marx hade trots allt oomkullrunkeligen fastslagit att blotta tanken på en generationskonflikt i ett socialistiskt samhälle var absurd.

Ur ideologisk synpukt var ungdomen designerad rollen som ”kommunismens konstruktörer”; barn och tonåringar skulle därför stöpas i samma ideologiska form. De ungdomar som av en eller annan orsak undandrog sig den offentligt sanktionerade och institutionaliserade ungdomsverksamheten brännmärktes som neformaly, ett ord som inbegrep i sort sett alla inofficiella ungdomskulturer i sovjetsamhället, från breakdansare och hippies till drogmissbrukare och fotbollshuliganer.

Bland neformaly var antagligen hippies mest hatade av renläriga marxister. Sovjetunionens rudimentära hippierörelse – som givetvis hade amerikanska förebilder – uppstod egentligen i Rysslands, Ukrainas och Baltikums överfyllda studentlägenheter under 1970-talet. Under sommarmånaderna blev det med tiden allt populärare att resa på semester till Sovjetunionens centralasiatiska republiker där fälten med marijuana, vallmo och annat smått och gott växte högt och fritt. Givetvis hyllades dessa innovativa pionjärer i regel som kungar och drottningar när de inför hösten återvände till sina studentlägenheter med kappsäckar fyllda av godsaker. Enligt officiella sovjetiska siffror, och dessa hade för vana att vara politiskt och ideologiskt friserade, var 80 000 av imperiets 130 000 registrerade narkomaner barn och ungdomar.

Sovjetiska hippies

Sovjetiska hippies

Sammantaget växte ungdomsbrottsligheten med smått osannolika 73 % mellan 1983 och 1989, och 40 % av alla unga lagförbrytare uppgavs komma från problemtyngda familjer som eroderat till följd av alkohol- eller drogmissbruk. Under stora delar av 1984 hade samtliga barn och ungdomar i Leningrad fått tillbud om att utegångsförbud gällde för dem efter klockan 21.00.

Den sovjetiska ungdomens alienation, utsatthet och missbruksmentalitet uppmärksammades först och främst i de statligt orkestrerade mediekanalerna, och under 1980-talet – ackompanjerat till lockelsetonerna av perestrojka och glasnost – började  basunera ut magistrala men samtidigt snudd på sensationalistiska artiklar och program som behandlade problematiken på djupet.

Artiklarna berörde bl.a. (Izvestija 1988) ett par obstinata gymnasietjejer som hoppade av skolan och började sälja sexuella tjänster till ”moraliskt korrumperade” män i utbyte mot sprit, rockmusik och västerländska jeans. Naturligtvis vill det sig inte bättre än att lokala myndigheter, efter några månader av att leva ”den kapitalistiska drömmen”, finner de båda flickorna i ett båthus; mördade, skändade och gravt vanställda.

Det sovjetiska ledargarnityret och majoriteten av neformaly höll trots allt med varandra om de utlösande faktorerna till ungdomens fall: Sovjetsamhället var ytterligt slätstruket, formaliserat och ointressant samtidigt som det saknades gemensamma sociala mötesplatser eller forum där ungdomar kunde träffas och umgås spontant och bekymmersfritt. För att åtgärda problemet beordrade partiet att man på lokal nivå skulle smälla upp caféer, ungdomsgårdar och diskotek där ungdomar kunde sammanstråla under överinseende av vuxna ortodoxa kommunister. Tyvärr sköt man sig samtidigt i foten då man insisterade på att all musik som spelades på konserter, diskotek eller andra offentliga platser där ungdomar samlades till 80 % skulle utgöras av material från Unionen av Sovjetiska Kompositörer.

Inte heller den äldre generationen var särskilt imponerad av partiets försök att återställa ungdomens förtroende för sovjetiska institutioner och kulturyttringar. En sovjetrysk poliskonstapel uttryckte det på följande sätt: [. . .] ”varje uns energi slösat på dansgolvet var energi som kunde, och borde, investeras i upprättandet av en hydroelektrisk kraftstation”.pionjärer

Annonser

Taggad: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Rysk dryckenskap #3: Sovjetisk ungdom på glidLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: