Bönder, brännvin och bröllop: 1700-talets svenska bröllopsfester

2013/08/28 § Lämna en kommentar

Som så många andra sockenpräster i 1700-talets Sverige satt kyrkoherden i Hargs socken i uppland och vred sina händer i vankelmod. Föremålet för kyrkomannens grubblerier var det hämningslösa festandet i samband med främst bröllop, men även vanliga söndagar. Istället för Gudlöst supande önskade sig kyrkan att fester och bröllop skulle präglas av värdighet såsom det passade sig goda lutheraner.

Lösningen på problemet med allt för glada bröllop hette förbud som detaljreglerade festernas omfattning och vad man fick och inte fick hitta på för galenskaper. Lång- och ringdans såg prästen som ett rent av livsfarligt nöje:

”bör all försiktighet brukas vid den så kallade långdansen att ej någon av deras oförvägna springande över tak, stenar etc må fara illa, likaledes att de ej genom hastigt drickande i gårdarna medans de äro varma draga på sig ohälsa.”

Varningen vittnar om hur mycket det söps under 1700-talets bröllop. Dessa fester liknade inte våra tiders modesta endagarsbröllop utan kunde hålla på i fyra till fem dagar och det huvudsakliga inslaget var supande, skandalösa danser samt ett och annat rejält handgemäng. På vissa håll införde man till och med en ”bar” med tillhörande spelmän så att man kunde få sig ett rejält järn även under själva vigseln vilket får anses ha varit ett uttryck för katolsk lättja.

Lördagen före bröllopet hölls en möhippa hos bruden som var öppen även för manliga gäster. Under denna festlighet spottades det inte i glaset, vilket självfallet ledde till att mången druckna män och kvinnor uteblev från söndagens obligatoriska gudstjänst eller rent av vigseln om den stod dagen efter. De som närvarande kunde vara rejält bakfulla och därför passa på att sova ruset av sig i bänken, men om det ville sig väl fanns det som nämnts möjlighet att få sig en återställare. Kyrkan hotade både med böter och helvete för utebliven kyrkoplikt men det hickade man bara förnöjsamt åt, även om böter både en och annan gång utdelades.

Dubbla bröllop gav möjligheten att festa till det dubbelt så mycket. Traditionen innebar inte att det var två olika bröllop, istället gifte man sig informellt under festliga former kvällen före vigseln genom att bruden leddes till sitt blivande hem i förväg. På fjärde dagen hade man någonting som kallades hemkomstöl vilket kan liknas vid våra tiders efterfester med den skillnaden att man redan nu hade ägnat sig åt dryckenskap i tre dagar och inte ville sluta tvärt.

Det tog kyrkan hela 1700-talet ut att forma den svenska allmogens bröllopstraditioner i en mer luthersk riktning. Sedligheten bland befolkningen liknade den som råder i dag vilket traditionen med ”kubbdans” visar. Denna dans var en typ av ringdans där man dansade runt en stubbe på vilken vid ett givet tillfälle en yngling tvingades upp på för att ogenerat skandera ut vem han hade haft sex med föregående natt.

Supande allmoge (1800-tal)

Supande allmoge (1800-tal)

Veganer i djungeln: Toivo Uuskallio och det finska Brasilien

2013/08/25 § Lämna en kommentar

Finland är som stadsbyggnadsprojekt betraktat alltför ungt för att ha haft chansen till att förkovra sig i storskaliga koloniala företag (även om vissa med eldfängd emfas hävdar att Åland i själva verket är en finsk koloni). Men på sätt och vis har det dock ändå existerat finska kolonier. Mest beryktat är antagligen det ”finska Brasilien” som såg sin tillkomst år 1929 på bevåg av en viss Toivo Uuskallio.

Det var i början av 1900-talet som Finlands emigration till Syd- och Nordamerika exploderade. Många, som Toivo Uuskallio, fann en ny hemstad i Brasilien. För Uuskallio erbjöd flytten till Brasilien möjligheten att förverkliga en livslång dröm: skapandet av ett arkadiskt Utopia i den brasilianska djungeln där rigorös veganism och gudfruktighet skulle utgöra samhällets grundpelare.

Uuskallio var nämligen strängt religiös och såg med avsmak på det moderna samhället som förpestades av våld, krig och social depravation. Hans dröm var därför att skapa ett samhälle byggt på religiösa värderingar där människan levde i samklang  med naturen och höll sig till en strängt vegetariansk kosthållning.

För att förverkliga sina drömmars mål reste Uuskallio tillbaka till Finland för att värva hängivna proselyter och finna någon villig att investera i hans projekt. Otroligt nog var han lyckosam på båda punkterna. Väl tillbaka i Brasilien 1929 lyckads Uuskallio köpa en 3500 hektar stor farm vid namn Penedo. Tillsammans med ungefär trehundra finska anhängare grundar Uuskallio i Penedo det ”finska Brasilien”, en oländig koloni i den brasilianska regnskogen befolkade av ultrareligiösa finska veganer.

Toivo Uuskallio i Finska Brasilien.

Toivo Uuskallio i Finska Brasilien.

Den lilla finska kolonin skulle dock stöta på patrull mer eller mindre omgående. Med tiden blev Uuskallio själv alltmer maktsjuk och paranoid – han vägrade blankt att distribuera jord bland sina proselyter och många kolonister återvände besvikna och utfattiga till Finland eller norra Sverige. Uuskallio tvangs därutöver att spendera stor del av sin dyrbara tid på ständiga tiggarresor i USA och Europa. Det var så mycket viktigare eftersom kolonin – som ju skulle vara självförsörjande – var beroende av hårdvaluta för sin överlevnad. Detta berodde i sin tur på att Penedo tidigare varit ett kaffeplantage och att rovdriften hade åderlåtit och eroderat jorden så till den milda grad att det var omöjligt att få något att växa där. Istället var de finska kolonisterna tvungna att inhandla sin föda i de omkringliggande byarna. Snart tänjde man också på reglerna vad gällde att leva som ortodoxt grönsaksknaprande veganer och började med framgång att ägna sig åt svin- och boskapsuppfödning.

Toivo Uuskallio själv föreföll dock bli sitt religiösa och vegetariska evangelium troget in i det sista. Vid 60 års ålder skulle nämligen det finländska Brasiliens grundare somna in till följd av självsvält. Just fastan tog Uuskallio genom hela sitt liv på största allvar och det var en knaper diet bestående av vatten och bananer som blev hans fall. In i det sista vägrade den obstinata evangelisten att överhuvudtaget kontemplera det faktum att det livsfarliga fastandet höll på att skicka honom i en för tidig grav, istället var Uuskallio fast övertygad om att avfällingar bland kolonisterna hade förgiftat hans bananer.

Idag är Penedo och det finska Brasilien, med sina gemytliga hus i skandinavisk stil, ett populärt turistmål och över 250 000 besökare bevistar årligen den forna kolonin. Det är givetvis också finskättlingarna i Penedo som gjort bastubadande känt för en större brasiliansk klientel.

Våra dagars Penedo.

Våra dagars Penedo.

Präst i ost: Myten om presbytern Johannes indiska rike

2013/08/21 § Lämna en kommentar

Den bysantinske kejsaren Manuel II förundrades över brevet han nyligen fått. Innehållet var förunderligt och kunskaperna som det förmedlade var av en art som gjorde att det måste komma hela den kristna världen till del. Brevet vidarebefordrades skyndsamt till den Tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa som blev lika förundrad som sin bysantinske kollega över brevet. Dock verkade dess innehåll stämma då det av diverse lärde snabbt kunde verifieras.

Året var 1165 och det mystiska brevets avsändare var prästbyter Johannes som härskade över ett mäktigt kristet kungarike i ostligaste Asien; de tre Indierna. Visserligen kände man inte till regenten Johannes sedan tidigare men hans sagolika rike bekräftades av existerande mappa mundi (världskartor) och enligt tidens logik var det sant som nedtecknats eller avbildats.

Exempel på Mappa mundi från 1400-talet

Exempel på mappa mundi från 1400-talet

I brevet hävdade Johannes att han var en präst som regerade över inte mindre än 70 kristna kungariken i de tre Indierna. Upplysningen att det fanns ett mäktigt kristet teokratiskt styrt rike lång borta i öst var naturligtvis sprängstoff av bibliska proportioner. Inte minst var upptäckten politiskt viktig eftersom den i särklass viktigaste politiska frågan i Europa mellan åren 1075 – 1122  var den så kallade investiturstriden som rasade mellan kejsaren och påven. I grund och botten handlade osämjan de båda potentaterna emellan om vem som ägde rätten att utnämna biskopar och därmed inneha makten över de län som tillkom dessa. I och med konkordatet i Worms år 1122 avgjordes striden till kejsarens fördel (han fick vetorätt mot utnämningar i Tyskland). Frågan låg därför latent kvar och pyrde. Brevet från prästbyter Johannes stärkte kyrkans sak i och med att han härskade över kungar förhöll det sig säkerligen så att Guds mening var att kejsaren skulle böja knä inför påven.

I brevet räknades allehanda märkvärdigheter om det indiska riket upp. Först och främst tycktes det svämma över av rikedom men det befolkades även av underliga varelser såsom enfotingar, hundhuvuden, cykloper och andra monster vilket uppfattades som en bekräftelse på sanningshalten eftersom även dessa fanns beskrivna sedan tidigare.

I dag vet vi att breven (det kom tre som man känner till) är författade av en okänd Västeuropeisk präst i syfte att stödja påven mot kejsaren samt att gjuta mod i korsfararna som fick leva på hoppet att det långt borta i öster fanns en präst som med väldiga arméer som kunde slå muslimerna i ryggen.

Inspirationen till presbytern Johannes kom möjligen från patriarken Johannes besök hos påven Calixtus II år 1123. Patriarken sade sig komma från de kristna i södra Indien som var ättlingar till de av aposteln Thomas frälsta. Men något mäktigt rike var det inte tal om, snarast det motsatta. Man kopplade därefter ihop patriarken med en khitansk furste vid namn Yelü Dashi som utanför Samarkand år 1141 besegrade kristendomens fiende Seljukerna. Nyheten om segern spred sig snabbt och firades säkerligen i Rom. Därför fick man för sig att Yelü Dashi var kristen (man glömde det kätterska) och utifrån dessa inspirationskällor tänker man sig idag föddes presbytern Johannes.

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Mästerdetektivens fall: Nick Carter och kampen mot smutslitteraturen

2013/08/18 § 1 kommentar

År 2010 beslöt Sveriges riksdag att lägga ner Statens biografbyrå. En 100-årig stolt censur­myndighet somnade således stilla in, efter att de senaste decennierna levt ett ano­nymt liv. Akterseglad av tekniska utvecklingen ansågs myndigheten inte längre fylla någon funktion, och till och med dess sista generaldirektör förespråkade offentligt att den skulle be­gravas. Annat var det 1911, när Statens biografbyrå såg dagens ljus och hyllades som ett bål­verk mot filmens förråande effekter på befolkningen i allmänhet och ungdomen i synnerhet. Svenska folket skulle tvättas rent och desinficeras mot dålig och smaklös underhållning både i bild och skrift. I skottlinjen hamnade berättelserna om mästerdetektiven Nick Carter.

Sedan 1906 hade Nick Carters äventyr distribuerats i Sverige i 30-sidiga häften för den nätta summan 25 öre. I häftena kunde läsaren följa detektiven Carters kamp mot Nordamerikas mest förslagna gangsters. Häftena såldes både i tobaksaffärer och av kringvandrande försäl­jare och förefaller ha varit populära i samhällets alla skikt. Under 1908 levererades 3600 ex­emplar i veckan till Stockholms återförsäljare. Nick Carter var långtifrån den enda serien i sin genre och hade gott sällskap av kollegorna Sherlock Holmes, Pat Connor och Nat Pinkerton som alla såldes i liknande 25-öreshäften. Ändå blev det speciellt Nick Carter som attackerades för att vara extra brutal och olämplig som lektyr, ehuru en noggrannare läsning skulle ha visat att Nick Carter uppträdde både fromt och ridderligt i sin brottsbekämpning.

Senhösten 1908 inleddes kampanjen mot Nick Carter av den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda. Fördelat på två sidor med fyra spalter ringde tidningen i stormklockan mot ”smutsfloden” av billig och dålig litteratur som hotade att fördärva det uppväxande släktet. Genom att läsa Nick Carter kunde ungdomar inspireras att slå in på brottsliga banor. I en upp­följande artikel dundrade folkskoleinspektör Frans von Schéele att de tobaksaffärer som salu­förde Nick Carter-häftena borde bojkottas. Snart anslöt Stockholms-Tidningen, Svenska Morgonbladet och Stockholms Dagblad med liknande artiklar, och i december publicerade socialdemokratiska ungdomsförbundet sitt upprop mot smutslitteraturen.

Med detta tillskott i leden lyckades Nick Carter-motståndarna få försäljarna att ta bort häftena i Göteborg och Stockholm i början på mars 1909. I Malmö höll försäljarna ut lite längre, men efter en intensiv kampanj som innefattade ett bokbål av den jagade litteraturen på läroverkets skolgård sträckte även Malmös handlare vapen och avbröt försäljningen 13 mars.

Nick Carter hade alltså besegrats men antagligen berodde förlusten mer på ändrad distribu­tion, där de lanserade 25-öresböckerna från etablerade förlag kom att sudda ut gränserna mellan etablerad och ”då­lig” litteratur, och ”smutsen” blev svårare att angripa. Förutom in­rättandet av Statens biograf­byrå lagstiftade riksdagen om kortare öppettider för tobaksaffä­rerna och förbjöd ambulerande tobaksförsäljning på söndagar. Riksdagen anslog också medel till en kommitté för främjande av ”god och billig nöjesläsning” som skulle få en arvtagare i senare tids En bok för alla. Med tanke på dagens alarmerande siffror om bristande läsning hos unga är det väl frågan, om inte Nick Carter skulle låtit hållas.

Lurik rekommenderar: Boëthius, Ulf: När Nick Carter drevs på flykten. Gidlunds 1989.

Luriks spökskrivare: David Nilsson

Mästerdetektiven Nick Carter

Mästerdetektiven Nick Carter

Nyanserad och (b)erikad gallimattias: Erik XIV:s galenskap genom hans dagboksanteckningar

2013/08/15 § Lämna en kommentar

Stackars Erik XIV (svensk konung: 1560-1568). Trots ett briljant intellekt, en herkulisk arbetsförmåga och en autentisk gudstro så har denna vår konung gått till hävderna som en ond och fullständigt sinnesförvirrad tyrann med fäbless för våld, tortyr och horeri. Varom detta? Sanningen är den att (nid)bilden av Erik XIV – som alltsedan göticismens glansdagar under 1800-talet dominerat den sämre intellektuellt bemedlade lekmannens historiemedvetande – i grund och botten är ett politiskt motiverat hopkok av lögner uppdiktade och spridda av halvbrodern och tillika efterföljaren på Sveriges tron: Johan III (1537-1592).

Nå, Erik XIV:s galenskaper är väl långtifrån enbart frän propaganda, lögn och förbannad dikt? Nej, definitivt inte. Till saken hör att Erik XIV, genom hela sitt vuxna liv, var en flitig dagboksskribent och hade för vana att nedteckna sina tankar åtminstone ett par gånger i veckan. Kanske kan den ”vansinnige” konungens egna dagboksanteckningar nyansera halvbroderns nidbild av denne vår Sveriges Nebukadnessar II

Eriks anteckningar är också fullständigt rediga, för att inte säga intelligenta, fram till den 24 maj 1567; det vill säga då den olycksaliga konungen i ett tillstånd av paranoia och okontrollerat bärserkeri på eget bevåg överfaller och hugger ihjäl Nils Sture (Sturemorden). Som bekant flyr därefter den ”av onda andar besatta” monarken till skogs och irrar under en längre tid omkring fullständigt besatt av sina demoner; under hela denna tragiska episod inbillar han sig att han är förföljd; att han blivit detroniserad som konung och att hans halvbror Johan i själva verket är Sveriges härskare. Erik XIV

Eriks förvirrade tillstånd är också uppenbart för alla och envar som läser hans dagboksanteckningar. Den eljest så flitige skribenten gör bara en slarvig anteckning under tiden mellan den 24 maj 1567 och den 12 augusti samma år: ”Lät jag halshugga kocken Christoffer”. Under hela denna tid kände sig Erik, enligt egen utsago, ”tribulerad med osägliga många lögner” och trodde sig vara halvbrodern Johans fånge när förhållandet i själva verket var det omvända. Vidare närde han fantasifulla planer på att fly till Ryssland och försona sig med sin ärkenemisis Ivan IV den Förskräcklige (1530-1584).

Dessa vanföreställningar utmynnade i en av de mest bisarra episoder i svensk historia; den 9 oktober 1576 ägde en egendomlig försoningsscen rum på Väntholmen där den förvirrade Erik ”bad honom (Johan) med den största ödmjukhet att han skulle vidgå sanningen, om han vore konungen, men jag kunde på intet sätt få veta det utom genom dunkla omsvep”.

Johan, och alla andra närvarande, måste ha funnit det svårt att finna sig i det vansinniga gycklet men av rädsla för konungens förvridna sinnestillstånd (man trodde ärligt och uppriktigt att Erik var besatt av demoner) och av opportunistiska skäl försökte man in i det sista att hålla god min. Erik föreföll dock nöjd med mötet. Enligt hans dagboksanteckningar ska Johan ödmjukt ha avsvurit sig kronan (som han aldrig innehaft). Vidare förbehöll sig Erik rätten att ” få sanningsenligt skriva sin egen historia”, att han ”inte skulle plågas med lögner” och att det skulle upprättas ”en triumfbåge av marmor”]. Vad Johan ansåg om det hela vet vi inte, men han borde ha varit glad; Eriks galenskaper innebar att Johan släpptes fri från sitt fängelse på Åbo slott och tillsammans med sina bröder kunde börja konspirera för att avsätta den till synes vansinnige konungen och själv ta över regeringstyglarna.

Eriks öde beseglades emellertid när han i juni 1567, fortfarande i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, lät äkta sin f.d. frilla Karin Månsdotter (1550-1612); antagligen genom att med hot om blodvite tvinga ärkebiskopen att förrätta vigselakten. Värst var att Erik också tvingade den svenska adeln att godkänna hans egen och Karins son, Gustav Eriksson, som svensk tronföljare.

Till saken hör att Sverige, under Eriks regeringstid, var invecklat i ett förödande tvåfrontskrig mot Danmark i väst och Ryssland i öst. I december 1567 lyckades äntligen Eriks rådgivare få konungen att inse att danskarna i princip stod utanför Stockholms murar. Detta var vederkvickelsen den sinnessjuke konungen så väl behövde. Med ens vaknade han till och påbörjade en febril verksamhet för att vända krigets utgång. Det kan mycket väl vara så att Eriks tillfrisknande räddade Sverige (och Finland); under Eriks sjukdomsperiod hade adeln misskött kriget å det alla grövsta.

I sann Machiavellisk anda inledde Erik, som var väl förtrogen med renässansdiplomatins alla regler, förhandlingar med ärkefienden Ivan IV i syfte att förhala vidare militära företag. I detta värv var han också mycket lyckosam. Därutöver lyckades han smått mirakulöst att få danskarna att, om än temporärt, retirera från Sverige. Att Erik vid denna tidpunkt är fullständigt frisk råder det inga tvivel om; exempelvis låter han publicera ett egendomligt manifest tillägnat ”det svenska folket” där han ärligt och uppriktig, om än en smula högtravande, redogör för sin tidigare ”besatthet” och klargör att han nu återfått sitt förstånd och stod i beredskap att kasta ut Sveriges fiender.

Tyvärr blev detta en kort högsommar för Sverige och Erik XIV. Hans halvbröder hade alltsedan Johans frigivelse aktivt och skickligt intrigerat för att få Erik avsatt. Den 18 juli 1568 reste hertigarna upprorsfanan i Östergötland och konungen, som till följd av sitt förutvarande psykiska tillstånd och koleriska karaktär, befann sig nästintill utan förtrogna. Trots fiendens överlägsenhet försvarade sig Erik – sedan unga år betraktad som en ynkrygg – som ett lejon. I själva verket blev han aldrig besegrad men kapitulerade frivilligt när han slutligen insåg det hopplösa i företaget.

Hertigarnas seger i det korta inbördeskriget innebar att Johan uppsteg på Sveriges tron medan Erik tvangs i fängelse. Den detroniserade konungens öde blev sedan att forslas runt från slott till slott i riket – i syfte att förekomma sammansvärjningar som sökte befria rikets rättmätiga konung – först tillsammans med sin älskade Karin och den stora familjen, men med tiden togs familjemedlemmarna ifrån honom, en efter en.

Utifrån hans dagbok kan man trots allt utläsa att kungen till en början fann sig väl i fångenskapen; det var emellertid först efter att hans älskade hustru och barn berövats honom som sinnesjukdomen återkom, och denna gång för att stanna.

Inspärrad och ensam i Västerås slott från och med 1573 skriver den kärlekskranke konungen det ena brevet efter det andra till sin älskade Karin som han tror sitter fängslad i ett annat rum men som Johan III i själva verket låtit spärra in i Åbo. Aldrig tycks hon svara, och gör hon det är breven skrivna av någon annans hand. Sakernas tillstånd ger konungens paranoia fritt spelrum. Han anklagar såväl hög och låg, men särskilt konungen av Danmark, för att söka förmå hans hustru att ”bedriva hor och otukt”.

Under sina sista två år i livet sitter Erik XIV i Örbyhus. Trots tilltagande sinnesförvirring lyckas den numera vansinnige konungen bl.a. med att utan tillgång till instrument skriva ett par kontrapunktiska kompositioner, översätta Johannes Magnus götiska krönika till svenska, samt att fränt polemisera emot kvinnlig arvsrätt.

Annars försvann den gamle kungen alltför ofta in i sin egen drömvärld där han fortfarande satt på tronen och förbehållslöst reagerade världen. Frikostigt delade han också upp världen mellan sina anhängare: Således gavs en viss Erik Andersson i Vesbo Östersjöns alla fiskar; Hakon Ladugårdsfogde fick Amerikas alla djur och Jon Månsson tilldelades Englands fotsolder. I övrigt ger den vansinnige konungens anteckningar vid handen att Erik fullständigt förlorat kontakten med verkligheteten. Ämnena som Erik uppehåller sig vid är sällan rediga och klara och vid slutet av sitt liv skriver den polemiske Erik ett stycke med den egendomliga titeln ”Guds helige tjänstander hos den fransöske kvinnan”.

Erik XIV avlider den 26 februari 1577 på Örbyhus efter att i flera dagar klagat på magont. De närvarande uppger att Erik, trots sina själsliga plågor, är alldeles lugn och redig i sinnet de sista timmarna före dödens annalkande.

Lurik rekommenderar: Ingvar Andersson. Erik XIV. Wahlström & Widstrand (1963) 2005.

Den vansinnige Erik XIV slitenmellan sin hustru Karin (här famställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Den vansinnige Erik XIV sliten mellan sin hustru Karin (här framställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Nu blommar löken: Den nederländska tulpanbubblan

2013/08/11 § 3 kommentarer

I Nederländerna under 1630-talet ägde en av historiens första spekulationsbubblor rum (de ekonomiska historikerna tvistar om det inte har förekommit ”bubblor” tidigare) i det lilla låglänta landet. Orsaken till de vilda spekulationerna var någonting så bräckligt som tulpanlökar. På 1600-talet drabbades den nederländska överklassen av vad som kallats ”tulpanmani” vilket drabbade dem lika hårt som vilken ”guldfeber” som helst.

Tulpanen kom till Europa via Österrikes ambassadör, Ogier de Busbecq, i Konstantinopel. Han skickade de första tre tulpanlökarna till sina vänner i Wien år 1554. En konserverade den i socker, den andre åt upp den med salt och olja men den tredje, en professor, planterade sin. Professorn blev genast förälskad i blommorna så han tog med ett par lökar som han planterade utanför sitt universitet i Leiden och därifrån spreds tulpanen till Amsterdam där de skulle orsaka masshysteri bland de välbärgade handelsmännen.

Men det tog lite tid innan tulpanmanin spred sig. Den gode professorn försökte sälja några lökar – och även om folk gillade dem – tyckte man att de var för dyra. Så kom det sig att en ljusskygg figur en natt bröt sig in hos professorn som och stal lökarna vilka han sålde för ett för honom bra pris.

Nederländernas rikedom var helt och hållet beroende av utrikeshandeln. Pengarna strömmade in genom det Nederländska Ostindiska kompaniet och lyxkonsumtionen ökade stadigt. Samtidigt fick man på allvar upp ögonen för tulpanen som inte liknade någon annan blomma man tidigare hade sätt med sina otaliga färgkombinationer. Just färgkombinationerna tycks ha varit den starkast bidragande faktorn till den prisutveckling som skedde, på grund av dessa började det gå mode i tulpaner och de rika holländarna kunde inte motstå den status det gav att äga tulpaner och matcha dessa med sina kläder.

Därmed var spekulationsivern igång. Snart dök möjligheten upp att köpa optioner i tulpanlökar. Det fungerade genom att en köpare och säljare kom överens om ett framtida pris på ett parti lökar som ännu inte fanns. När lökarna väl levererades betalades det uppgjorda priset oavsett prisutvecklingen på marknaden, köparna spekulerade således i ökad prisutveckling snarare än i tulpaner.

År 1623 blev sorten Semper Augustus uppmärksammad första gången när den såldes för svindlande 1000 Gulden, men det var bara början. Priserna gick spikrakt uppåt fram till det hysteriska året 1636. Vid den tiden kunde man köpa en fin villa i ett av Amsterdams mest exklusiva kvarter för en enda Semper Augustus-lök. Priset för en sådan villa var annars ca. 10 000 Gulden. Samma år betalade en köpman två laster vete, två laster råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, två tunnor vin, fyra tunnor öl, två lådor smör, tusen pund ost och en kanna silver för en tulpanlök.

I februari år 1637 sprack bubblan. Man hade samlats till auktion och förrättaren inledde hoppfullt men av någon anledning bjöd ingen eftersom priserna nu var så svindlande att man helt enkelt inte vågade bjuda och de flesta etablerade spekulanterna var redan belånade upp över öronen. Nu utbröt panik och många personliga tragedier följde. Spekulanter satt fast med optioner som de fick betala hiskeliga summor för och rättsprocesserna haglade när den ene floristen stämde den andre i hopp om att undvika ruinens brant.

Satir över tulpanmanin. När krisen var ett faktum producerades nidbilder över de av tulpanmani drabbade. Ovan liknas de vid dumma apor.

Satir över tulpanmanin. När krisen var ett faktum producerades nidbilder över de av tulpanmani drabbade. Ovan liknas de vid dumma apor.

Swing it, moralisten, swing it: Dansbanedebatten år 1941

2013/08/07 § 1 kommentar

En juniafton 1941 hade kyrkoherde Gustaf Grände i halländska Tvååker fått nog. Iklädd sin prästkappa äntrade han scenen på dansbanan i Bergsätra. Från sin upphöjda plats försökte kyrkoherde Grände ”få in ett ord av förnuft och besin­ning mellan danserna”. Hans ord drunk­nade i missnöjda rop från dansparen och orkesterns irriterade tillmälen. Kyrkoherde Grände gav sig emellertid inte utan fick handgripligen ledas ut från festplatsen av danssugna besökare och dansbanans ägare Arthur Andersson. Kyrko­herden visade sig dock vara en envis herrens tjänare och återkom flera gånger under resten av sommaren, vid ett tillfälle med representan­ter från barnavårdsnämnden som skulle få se, vil­ket eländigt och syndigt näste ortens dans­bana var.

Kyrkoherde Grändes agerande var kulmen på debatten om ungdomars nöjen som under några år rasat i Sverige. Även om frågan diskuterats i riksdagens båda kamrar av och till sedan 1932 var det en skrivelse från domkapitlet i Växjö med blivande ärkebiskop Yngve Brilioth i spet­sen som 1938 krävde att regeringen skulle utreda ”den nutida nöjesindustrins omfattning”. Domkapitlet var mycket bekymrat över ungdomens moraliska fostran. Farligast var den ”den fria dansen” som ”medförde en osund sinneshets, som kan ha påtagliga sedliga vådor”. Sedan länge var det kyrkans sak att vaka över befolkningens moraliska nivå, och en föreskrift från 1936 ålade domkapitlen att hålla ett vakande öga på just ungdomens fostran. Självfallet var det Växjö domkapitels sak att slå larm.

Korståget samlade fler under fanorna. Professorn i tyska Erik Wellander oroade sig djupt över oklippta manliga abiturienter, swingpjattarnas klädsel, tonårsflickors målade tånaglar och skränande kappsäcksgrammofoner. Läkarkåren ropade efter censur och Luthers katekes, och en västgötaläkare pekade på dåtidens goda exempel Nazityskland som han menade var på rätt väg i ungdomsfrågan. Olika lärarföreningar krävde regeringens åtgärder mot ungdomarnas dekadenta nöjesliv och fick medhåll av t.ex. Röda korset, nykterhetsorganisationer, manskö­ren från Fågelfors och Göteborgs Frisksportarklubb. Alla skrev de till regeringen.

1938 hade preventivmedel tillåtits, och många förfärade präster kunde berätta, hur begagnade ”gummin” låg strödda här och var runt dansbanorna på söndagsmorgnarna. Biskopen i Göteborg rapporterade, hur en församlingsmedlem funnit en kondom i sin dotters handväska. Dottern – som ”gick i stadens dyraste läroverk” – hade då ogenerat förklarat för sin mor, att det var bäst att själv ha med kondomer, då killarna tyvärr glömde det allt som oftast.

Regeringen sjösatte en utredning 1939 för att granska hur illa det var med landets ungdom. Utredningen skulle inte bli färdig förrän 1951, och under den långa väntan hann debatten dö ut. Andra världskriget, freden och efterkrigsfrågor fick företräde framför farliga ungdomsnö­jen. Ut­redningens delbetänkande från 1945 visade att ungdomen lade tämligen liten tid på nöjen. Mest tid tillbringade de inom föräldrahemmets väggar eller inom någon ideell verksamhet. Alice Babs kunde alltså fortsätta sjunga swingens lov med ohöljd glättighet.

Lurik rekommenderar: Frykman, Jonas, 1988: Dansbaneeländet. Natur och kultur.

Luriks spökskrivare: David Nilssondansbanor

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2013Luriks Anakronismer.