Nyanserad och (b)erikad gallimattias: Erik XIV:s galenskap genom hans dagboksanteckningar

2013/08/15 § Lämna en kommentar

Stackars Erik XIV (svensk konung: 1560-1568). Trots ett briljant intellekt, en herkulisk arbetsförmåga och en autentisk gudstro så har denna vår konung gått till hävderna som en ond och fullständigt sinnesförvirrad tyrann med fäbless för våld, tortyr och horeri. Varom detta? Sanningen är den att (nid)bilden av Erik XIV – som alltsedan göticismens glansdagar under 1800-talet dominerat den sämre intellektuellt bemedlade lekmannens historiemedvetande – i grund och botten är ett politiskt motiverat hopkok av lögner uppdiktade och spridda av halvbrodern och tillika efterföljaren på Sveriges tron: Johan III (1537-1592).

Nå, Erik XIV:s galenskaper är väl långtifrån enbart frän propaganda, lögn och förbannad dikt? Nej, definitivt inte. Till saken hör att Erik XIV, genom hela sitt vuxna liv, var en flitig dagboksskribent och hade för vana att nedteckna sina tankar åtminstone ett par gånger i veckan. Kanske kan den ”vansinnige” konungens egna dagboksanteckningar nyansera halvbroderns nidbild av denne vår Sveriges Nebukadnessar II

Eriks anteckningar är också fullständigt rediga, för att inte säga intelligenta, fram till den 24 maj 1567; det vill säga då den olycksaliga konungen i ett tillstånd av paranoia och okontrollerat bärserkeri på eget bevåg överfaller och hugger ihjäl Nils Sture (Sturemorden). Som bekant flyr därefter den ”av onda andar besatta” monarken till skogs och irrar under en längre tid omkring fullständigt besatt av sina demoner; under hela denna tragiska episod inbillar han sig att han är förföljd; att han blivit detroniserad som konung och att hans halvbror Johan i själva verket är Sveriges härskare. Erik XIV

Eriks förvirrade tillstånd är också uppenbart för alla och envar som läser hans dagboksanteckningar. Den eljest så flitige skribenten gör bara en slarvig anteckning under tiden mellan den 24 maj 1567 och den 12 augusti samma år: ”Lät jag halshugga kocken Christoffer”. Under hela denna tid kände sig Erik, enligt egen utsago, ”tribulerad med osägliga många lögner” och trodde sig vara halvbrodern Johans fånge när förhållandet i själva verket var det omvända. Vidare närde han fantasifulla planer på att fly till Ryssland och försona sig med sin ärkenemisis Ivan IV den Förskräcklige (1530-1584).

Dessa vanföreställningar utmynnade i en av de mest bisarra episoder i svensk historia; den 9 oktober 1576 ägde en egendomlig försoningsscen rum på Väntholmen där den förvirrade Erik ”bad honom (Johan) med den största ödmjukhet att han skulle vidgå sanningen, om han vore konungen, men jag kunde på intet sätt få veta det utom genom dunkla omsvep”.

Johan, och alla andra närvarande, måste ha funnit det svårt att finna sig i det vansinniga gycklet men av rädsla för konungens förvridna sinnestillstånd (man trodde ärligt och uppriktigt att Erik var besatt av demoner) och av opportunistiska skäl försökte man in i det sista att hålla god min. Erik föreföll dock nöjd med mötet. Enligt hans dagboksanteckningar ska Johan ödmjukt ha avsvurit sig kronan (som han aldrig innehaft). Vidare förbehöll sig Erik rätten att ” få sanningsenligt skriva sin egen historia”, att han ”inte skulle plågas med lögner” och att det skulle upprättas ”en triumfbåge av marmor”]. Vad Johan ansåg om det hela vet vi inte, men han borde ha varit glad; Eriks galenskaper innebar att Johan släpptes fri från sitt fängelse på Åbo slott och tillsammans med sina bröder kunde börja konspirera för att avsätta den till synes vansinnige konungen och själv ta över regeringstyglarna.

Eriks öde beseglades emellertid när han i juni 1567, fortfarande i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, lät äkta sin f.d. frilla Karin Månsdotter (1550-1612); antagligen genom att med hot om blodvite tvinga ärkebiskopen att förrätta vigselakten. Värst var att Erik också tvingade den svenska adeln att godkänna hans egen och Karins son, Gustav Eriksson, som svensk tronföljare.

Till saken hör att Sverige, under Eriks regeringstid, var invecklat i ett förödande tvåfrontskrig mot Danmark i väst och Ryssland i öst. I december 1567 lyckades äntligen Eriks rådgivare få konungen att inse att danskarna i princip stod utanför Stockholms murar. Detta var vederkvickelsen den sinnessjuke konungen så väl behövde. Med ens vaknade han till och påbörjade en febril verksamhet för att vända krigets utgång. Det kan mycket väl vara så att Eriks tillfrisknande räddade Sverige (och Finland); under Eriks sjukdomsperiod hade adeln misskött kriget å det alla grövsta.

I sann Machiavellisk anda inledde Erik, som var väl förtrogen med renässansdiplomatins alla regler, förhandlingar med ärkefienden Ivan IV i syfte att förhala vidare militära företag. I detta värv var han också mycket lyckosam. Därutöver lyckades han smått mirakulöst att få danskarna att, om än temporärt, retirera från Sverige. Att Erik vid denna tidpunkt är fullständigt frisk råder det inga tvivel om; exempelvis låter han publicera ett egendomligt manifest tillägnat ”det svenska folket” där han ärligt och uppriktig, om än en smula högtravande, redogör för sin tidigare ”besatthet” och klargör att han nu återfått sitt förstånd och stod i beredskap att kasta ut Sveriges fiender.

Tyvärr blev detta en kort högsommar för Sverige och Erik XIV. Hans halvbröder hade alltsedan Johans frigivelse aktivt och skickligt intrigerat för att få Erik avsatt. Den 18 juli 1568 reste hertigarna upprorsfanan i Östergötland och konungen, som till följd av sitt förutvarande psykiska tillstånd och koleriska karaktär, befann sig nästintill utan förtrogna. Trots fiendens överlägsenhet försvarade sig Erik – sedan unga år betraktad som en ynkrygg – som ett lejon. I själva verket blev han aldrig besegrad men kapitulerade frivilligt när han slutligen insåg det hopplösa i företaget.

Hertigarnas seger i det korta inbördeskriget innebar att Johan uppsteg på Sveriges tron medan Erik tvangs i fängelse. Den detroniserade konungens öde blev sedan att forslas runt från slott till slott i riket – i syfte att förekomma sammansvärjningar som sökte befria rikets rättmätiga konung – först tillsammans med sin älskade Karin och den stora familjen, men med tiden togs familjemedlemmarna ifrån honom, en efter en.

Utifrån hans dagbok kan man trots allt utläsa att kungen till en början fann sig väl i fångenskapen; det var emellertid först efter att hans älskade hustru och barn berövats honom som sinnesjukdomen återkom, och denna gång för att stanna.

Inspärrad och ensam i Västerås slott från och med 1573 skriver den kärlekskranke konungen det ena brevet efter det andra till sin älskade Karin som han tror sitter fängslad i ett annat rum men som Johan III i själva verket låtit spärra in i Åbo. Aldrig tycks hon svara, och gör hon det är breven skrivna av någon annans hand. Sakernas tillstånd ger konungens paranoia fritt spelrum. Han anklagar såväl hög och låg, men särskilt konungen av Danmark, för att söka förmå hans hustru att ”bedriva hor och otukt”.

Under sina sista två år i livet sitter Erik XIV i Örbyhus. Trots tilltagande sinnesförvirring lyckas den numera vansinnige konungen bl.a. med att utan tillgång till instrument skriva ett par kontrapunktiska kompositioner, översätta Johannes Magnus götiska krönika till svenska, samt att fränt polemisera emot kvinnlig arvsrätt.

Annars försvann den gamle kungen alltför ofta in i sin egen drömvärld där han fortfarande satt på tronen och förbehållslöst reagerade världen. Frikostigt delade han också upp världen mellan sina anhängare: Således gavs en viss Erik Andersson i Vesbo Östersjöns alla fiskar; Hakon Ladugårdsfogde fick Amerikas alla djur och Jon Månsson tilldelades Englands fotsolder. I övrigt ger den vansinnige konungens anteckningar vid handen att Erik fullständigt förlorat kontakten med verkligheteten. Ämnena som Erik uppehåller sig vid är sällan rediga och klara och vid slutet av sitt liv skriver den polemiske Erik ett stycke med den egendomliga titeln ”Guds helige tjänstander hos den fransöske kvinnan”.

Erik XIV avlider den 26 februari 1577 på Örbyhus efter att i flera dagar klagat på magont. De närvarande uppger att Erik, trots sina själsliga plågor, är alldeles lugn och redig i sinnet de sista timmarna före dödens annalkande.

Lurik rekommenderar: Ingvar Andersson. Erik XIV. Wahlström & Widstrand (1963) 2005.

Den vansinnige Erik XIV slitenmellan sin hustru Karin (här famställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Den vansinnige Erik XIV sliten mellan sin hustru Karin (här framställd som jungfru Maria) och sin påstått onda genius, sekreteraren Jöran Persson (här framställd som djävulen).

Annonser

Taggad: , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Nyanserad och (b)erikad gallimattias: Erik XIV:s galenskap genom hans dagboksanteckningarLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: