Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg Penkovskij

2013/09/22 § Lämna en kommentar

Det var på kvällen den 10 februari 1960 – i samband med scenrättegången i Moskva mot den amerikanske spionflygaren Gary Powers – som två amerikanska studenter, i bästa spionromansanda, blev hövligt avbrutna av en medelålders rysk man som talade en i princip fläckfri engelska. Den jovialiske mannen förklarade att han önskade att ”gossarna” skulle meddela den amerikanska ambassaden att han ruvade på upplysningar, av icke ringa politisk betydelse, han önskade delge dem. Den ena studenten anade oråd och försvann från platsen. Den andra, som tydligen var av annat virke, lät sig charmeras av den karismatiske ryssen och utförde i slutändan uppdraget som fallit på hans lott.

Detta var inte den framfusige ryssens första försök att komma i kontakt med representanter för västmakterna, för vilka hans uppgifter i Kalla Krigets kontext förvisso, ansåg han i alla fall själv, var sprängstoff. Under en flerårig postering i Ankara hade han med lock och pock försökt få tag på amerikanska, brittiska och kanadensiska diplomater för vilka han kunde lätta sitt hjärta. Men till ingen nytta. Mannens närmande togs i regel som en provokation och han behandlades därför som en spetälsk.

Vem var då den till synes våghalsiga sovjetryske mannen som tycktes beredd att förråda sitt fosterland för ett öppenhjärtigt samtal med en representant för Västmakterna? Detsamma undrade den konsternerade amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Tydligen var hans namn Oleg Penkovskij (1919-1963).

Efter en närmare granskning tillkom fler frågetecken än som rättades ut. Oleg Penkovskij var i sig ingen sovjetisk höjdare, men han var känd som en påläggskalv med insyn i Sovjetunionens spionverksamhet och med förbindelser bland högdjuren. Därutöver var han en beryktad rumlare med förkärlek till kvinnor och alkohol – varför många av de ”upplysningar” han lämnade sina uppdragsgivare i Väst i själva verket var nebulösa förnimmelser av fyllesnack med höjdare iinom militär- och säkerhetstjänsten.

Länge anade västmakterna en konspiration. Det syntes fullständigt osannolikt, för att inte säga huvudlöst, att en välbeställd sovjetisk tjänsteman mer eller mindre skulle böna och be om att få bli spion för ”den fria världen”. När en sovjetisk delegation, med Penkovskij i rullorna, besökte London lyckades den brittiska säkerhetstjänsten att under nätterna etablera kontakt med den mystiske mannen. Intervjuerna som följde med den entusiastiska ryssen var, milt uttryckt, bisarra.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Rodian Malinovskij var sovjetisk försvarsminister mellan 1957 och 1967. Det var i huvudsak hans ministerium som, via Penkovskij, läckte uppgifter till Väst.

Oleg Penkovskij hade i själva verket inga personliga, ekonomiska eller ideologiska orsaker till att förråda sitt land, i själva verket levde han ett behagfullt liv i Moskva med tillgång till nomenklaturans alla bekvämligheter. Varför var då Penkovskij så angelägen om att börja spionerna för britterna och amerikanarna? Jo, berättade han öppenhjärtigt: ”Jag vill uträtta något stort – jag vill bli Nummer Ett hos er… i kampen mot kommunismen. ” Det var alltså inte politisk övertygelse utan megalomani som låg bakom Penkovskijs yviga och livsfarliga gester; han drömde om något så osannolikhet som att bli 1900-talets svar på Herostratos.

Trots alla betänksamheter gick britterna slutligen med på att anställa Penkovskij som brittisk spion. Beslutet satt långt inne och frågan är om inte britterna ångrade sig efteråt. Visserligen var Penkovskijs skryt inte bara tomt prat; som spion skulle han visa sig oerhört ambitiös och ihärdig, om än snudd på dumdristig, och inalles försåg han mellan april 1961 och september 1962 Väst med 111 Minox-rullar med bilder på omkring 5500 hemlighetsstämplade dokument. Tack vare Penkovskij uppgifter lyckades man därtill ”bränna” närmare 600 sovjetiska spioner som arbetade i Väst.

Ändå är frågan om inte Penkovskij orsakade sina amerikanska och brittiska värdar mer huvudvärk än han faktiskt löste problem. Man kan först och främst undra hur väl insatt Penkovskij i själva verket var i det sovjetiska försvarsministeriets ljusskygga förehavanden. Missilkrisen på Kuba 1962 kom exempelvis som en fullständig överraskning för mästerspionen, trots att han borde ha befunnit sig i händelsernas centrum.

Värst var den ryske rumlarens kvinnoaffärer – vilka inom kort blev en brittisk statsangelägenhet. Väl i London krävde Penkovskij stora summor pengar av sina brittiska uppdragsgivare; pengar som han vid ett uppmärksammat tillfälle spenderade på lyxparfymer på Harrods, och som han därefter oförblommerat skänkte till de näpna kassörskorna bakom disken. Därtill ville han att den brittiska regeringen skulle förse honom med minderåriga oskulder. Den brittiska regeringen gjorde så också, om än under visst knorrande: att brittiska skattebetalare bekostade en utländsk festprisses pedofila passioner var givetvis inget man var särdeles stolt över.

Sina idiosynkrasier, naivitet och utpräglade klumpighet till trots har Penkovskijs eftermäle färgats av den tjänst han gjorde sina utländska uppdragsgivare. I media utmålas denne livsnjutare ofta som  ”spionen som räddade freden”, eller ”CIA:s mest framgångsrika operation”. Detta var som sagt långtifrån sanningen. Istället borde man kanske lystra till nyktra och skarpsinniga brittiska agenten, Ray Garthof, som var djupt involverad i fallet Penkovskij: ”Penkovskijs roll har blivit våldsamt övervärderad och förvanskad”.

Oleg Penkovskijs utbredda spioneriverksamhet uppmärksammades av KGB under 1963 och han dömdes inom kort till döden för spioneri och landsförräderi. På klassiskt sovjetiskt manér sköts Penkovskij till döds med en kula i nacken.

Oleg Penkovskij

Oleg Penkovskij

Annonser

Taggad: , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Sovjetunionens Herostratos: Sanningen om myten Oleg PenkovskijLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: