Statliga otjänster: Könsdiskriminering i reformskugga

2013/10/27 § Lämna en kommentar

Riskdagens beslut 1919 att ge kvinnor rösträtt i de allmänna valen brukar anses som den främsta segern för jämställdhet i den moderna svenska historien. Mången övertygad feminist har emellertid indignerat hävdat kampens fortsatta aktualitet, och att lika möjligheter mellan kö­nen ännu lyser med sin hånfulla frånvaro. Ty även om en politisk jämlikhet mellan könen kunde hävdas i och med 1921 års val, fortsatte en ekonomisk och social ojämlikhet att gäcka jämlikhetssträvarna.

Sedan mitten på 1800-talet hade kvinnor haft tillträde till statligt reglerade tjänster, där folk­skollärarinnorna utgjorde den talrikaste gruppen. Post- och telegrafverken följde efter och erbjöd lägre tjänster till kvinnor. Runt år 1900 arbetade ca 500 kvinnor på främst lägre poster inom den statliga förvaltningen. Att kvinnor beklädde tjänster med låga löner sågs inte som något problem av dåtidens manliga makthavare och arbetsgivare, medan högre tjänster inne­bärande chefsbefattningar inte betraktades som lämpliga för denna halva av befolkningen.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Regeringen Edén-Branting passade dock på att öppna fler dörrar för kvinnor inom statens yr­ken, då den som ett preludium till rösträttsreformen drev igenom att kvinnor tilläts inneha tjänster som rektorer, lektorer och adjunkter på statliga läroverk. Denna reformregering kon­struerade även behörighetslagen från 1925 som visserligen ökade kvinnors rättigheter att an­ställas på högre statliga tjänster, men flera tjänster undantogs i lagtexten. Till exempel accep­terades inte kvinnor som domare, gymnastiklärare, poliser, präster eller militärer. Poster som kunde ge kvinnor alltför stor makt över alltför många män hölls fortfarande på avstånd från progressivitetens kvarnar.

Post- och televerket samt SJ deklarerade tydligt sitt motstånd mot kvinnors nya yrkesvägar och pekade på att verkens ”skiftande arbete” och inslag av ”förmanskap” inte lämpade sig för kvinnliga utövare. Regeringen fick även träda in och begära individuell prövning av tre post­assistenttjänster inom generalpoststyrelsen, där 65 kvinnliga sökande uppenbart kringgåtts. I de påföljande prövningarna visade myndigheten prov på utsökt fantasifull misogyni.

En av de kvinnliga sökande till generalpoststyrelsen tjänster fick av verket omdömet att hon säkert torde lämplig, såvida det inte ”hos henne förefunnes en viss nervositet, som kan anas om också icke märkas”. När det gällde en annan kvinnlig sökande förklarade generalpoststy­relsen att ”hennes uppträdande mot allmänheten och personalen varit oklanderligt. Men detta är ju alltid fallet då någon känner sin oförmåga”. Patriarkatet kunde ännu räcka lång näsa åt reformens lansdragare.

1946 fastställde riksdagen lika löner oavsett kön inom statliga tjänster utom militär- och prästtjänster. Idag beräknas den oförklarade statliga löneskillnaden mellan könen uppgå till 1,2 procent.

Luriks Spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Kjell Östberg. Efter rösträtten. Symposion 1997.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

Annonser

Det förlorade korståget: Gyllene Horden och underkuvandet av Ryssland

2013/10/23 § Lämna en kommentar

Mongolernas anstormning 1237-1240 fullständigt ödelade Kievskaja Rus (Kievriket) och gjorde slarvsylta av alla arméer som kristna ryska och östeuropeiska furstar lyckades uppbåda. Europa räddades av ett ödets nycker; när de rovlystna och till synes oövervinneliga mongolerna nåddes om budet att Djingis Khans son, Ögadei Khan (1186-1241), avlidit i det fjärran Karakorum (i våra dagars Mongoliet) vände de plundrande ryttarskarorna tillbaka, lika snabbt som de en gång uppenbarat sig.

Detta var dock inte slutet på ”det mongoliska oket” utan tvärtom dess inledningsfas. På återtåget upprättades khanatet Gyllene Horden med huvudstaden Sarai som, med få avbrott, kom att dominera Rysslands politiska, ekonomiska och sociala liv mellan 1240 och 1480. Det skulle ta tid innan de stolta och strängt ortodoxa ryska furstarna i det fjärran norr förstod att mongolerna representerade en långt mycket effektivare och dödligare militärmaskin än några av de stäppfolk man därförinnan haft nöjet att stifta bekantskap med.

Gyllene Horden

Gyllene Horden

Inledningsvis försökte också de inbördes kivandes ryska furstarna att gå samman och uppbåda den kollektiva styrka som krävdes för att kasta ut inkräktarna. Två av dessa furstar, Mikhail av Chernigov (1186-1246) och Daniel av Galizien-Volynien (1205-1255), hade blivit fördrivna från sina riken när mongolernas härar uppenbarade sig 1237 och hade alltsedan dess sökt skapa allianser med ärkehertigdömet Litauen, Ungern och den Heliga Stolen i syfte att driva ut barbarerna. I sina strävande fick de stöd av Rysslands starkaste furste: Andreij II av Vladimir-Suzdal (1222-1264). Tillsammans bildade de trenne en formidabel ortodoxt kristen militärallians som, syntes det, skulle kunna ha möjlighet att befria Ryssland från det mongoliska oket.

Så blev inte fallet. Tvärtom besegrades ryssarna tämligen enkelt av Gyllene Hordens beridna styrkor. Intressant i sammanhanget är dock de tre furstarnas öden i kölvattnet av nederlaget. Alla tre furstar blev nämligen kallade till Gyllene Hordens huvudstad Sarai i syfte att visa sin underkastelse inför khanen och mongolernas hegemoni.

Andreij II var den första att göra sin canossavandring. Detta var i och för sig inte särdeles underligt. Sedan sitt nederlag hade han detroniserats från sina arvriken av sin yngre broder, den numera beryktade och helgonförklarade Alexander Nevskij. Alexander Nevskij var, till skillnad från sin bror, en mästare på att sykofantiskt och opportunistiskt kohandla med sina mongoliska överherrar – något som hans hagiografi och modern rysk historieskrivning medvetet förträngt. Andreij II:s ödmjuka avbön i det fjärran Sarai innebar emellertid att livhanken räddades och att han småningom återinstallerades som rysk furste.

Daniel av Galizien-Volynien

Daniel av Galizien-Volynien

Mikhail av Chernigov var den som lyckades hålla ut längst då han in i det sista hoppades på en allians med Ungern. Efter otaliga diplomatiska misslyckanden tvingades dock Mikhail se sanningen i vitögat och gjorde också så han sin canossavandring till Sarai. Väl i Gyllene Hordens huvudstad avrättades han omedelbart och det på det mest bestialiska sätt.

Daniel av Galizien-Volyniens levnadsöde är det mest intressanta i detta sammanhang. Efter att den inledande mongolinvasionen fullständigt ödelagt hans rike och gjort honom statslös, lyckades den våghalsige fursten återerövra detsamma och expandera dess gränser – något man inte såg med blida ögon på i det fjärran Sarai (trots att han bevistat Sarai redan 1246 och skenbarligen ”kow-towat” inför khanen). Till Daniels förtjänster hör hans statsbyggande reformverksamhet som bland annat utmynnade i att judiska och armeniska handelsmän och näringsidkare fann en fristad i hans blomstrande rike.

Daniel förde också i det fördolda en desperat diplomatisk kamp mot Gyllene Horden och erbjöd påven Innocentius IV (1195-1254) att han, och hans undersåtar, skulle konvertera till den katolska tron i utbyte mot ett korståg. Påven blev förtjust, lovade Daniel sitt stöd och sände otaliga brev till khanen i Sarai där han ödmjukt bad om ett definitivt slut på förföljelserna av de kristna. År 1253 kröntes också Daniel av påvens sändebud, men handlingen var till största delen enbart symbolisk. Daniel muttrade redan då att han inte önskade en krona utan en armé. Ett korståg för Daniel och Rysslands räkning lyckades dock Innocentius IV aldrig uppbåda. Därmed miste antagligen den Heliga Stolen sin sista möjlighet att återföra Ryssland till den katolska kristenhetens fålla.

Lurik rekommenderar: Charles Halperin. Russia and the Golden Horde: The mongol impact on medieval Russian history. Indiana University Press 1985.

Innocentius IV

Innocentius IV

Saten i gaten: Om Karl XII:s sjörövarflotta och Lasse i Gatan

2013/10/20 § Lämna en kommentar

Piraten är genom Hollywoods försorg oskiljaktigt förenat med Västindien och Karibien. I dessa områden hittar vi också mycket riktigt de mest namnkunniga piraterna såsom kapten Svartskägg (som Lurik skrivit om tidigare) och Francis Drake – eller El Draque som hans spanska fiender kallade honom – verksamma. Man behöver dock inte rikta blicken mot andra sidan jorden för att finna intressanta pirater. Under det stora nordiska kriget (1700 – 1721) bibehöll Karl XII en mäktig piratflotta och även om den främsta svenska piraten kanske inte hade ett namn som var i samma ”piratklass” som Svartskägg eller El Draque var han inte desto mindre fruktad; Lasse i Gatan (1689 – 1718).

Bakgrunden till piratflottans tillkomst var att man led brist på krigsfartyg. Då armén var upptagen med strider i Polen och i de svenska provinserna var man rädd att Danmark skulle ge sig på ett nytt försök att ta Skåne. Av den anledningen patrullerade den Svenska flottan nitiskt Öresund samtidigt som man även höll  uppsikt över eventuella ryska fartyg. Denna koncentration österut lämnade Göteborg oskyddat varför Karl XII skrev ut så kallade ”kaparbrev” till civila fartyg som därigenom transformerades från handelsfartyg till legala piratfartyg redo att hissa ”Jolly Roger” (svenska fartyg använde dock aldrig den fruktade dödskalleflaggan).

Som mest hade Sverige en piratflotta om hela 156 fartyg. Målet var framförallt att stoppa alla fartyg som försökte nå de baltiska hamnarna samt stoppa den norska timmerexporten. Lasse i Gatan (eller Lars Gathenhielm som han adlades till) ägde själv 50 av flottans fartyg och han skydde inga medel på havet. Vittnen från det Lübeck-flaggade skeppet St. Peter berättar att piraterna tog allt de kom över, de ska till och med ha rövat skorna från en piga som var med som passagerare.

Lasse i Gatan attackerade mängder med fartyg utanför Västsverige och gjorde havet så pass osäkert att han så småningom tvingades gå utanför ramarna för det kungliga tillståndet för att kunna fortsätta sitt värv. Verksamheten förflyttades längre väster- och söderut. Enda ner mot engelska kanalen kunde man mot slutet av kriget råka ut för svenska pirater.

Den svenska sjörövarflottan skadade allvarligt handeln i Nordeuropa. Enbart mellan åren 1710 och 1714 fördes 110 erövrade handelskepp från Danmark, Nederländerna och Lübeck till Göteborgs hamn där bytet delades upp av en för ändamålet upprättad domstol. Engelsmännen drabbades mycket hårt, enbart under 1710 kapades inte mindre än 136 engelskflaggade skepp. Detta accepterades naturligtvis inte och både de engelska och nederländska krigsflottorna började eskortera sina handelskepp och inledde utöver detta direkta stridshandlingar mot nordens pirater.

Lasse i Gatan dog i bentuberkulos endast 28 år gammal men i hans ställe trädde hans hustru, Ingela Gathenhielm, fram och tog över makens verksamhet. Hon var inte desto mindre framgångsrik under de återstående åren kriget pågick. När freden väl kom och kapartillstånden drogs tillbaka befann sig Ingela i en mardröm av tillkrånglade avtal och processer som mestadels handlade om vem som hade investerat i vad och hur mycket alla intressenter hade rätt till. Ingela var dock inte den som gav sig i första taget. Efter åratal av processer lyckades hon lösa skulderna genom att kräva kronan på pengar. Tillslut fick således även den svenska staten hala flagg inför en Gathenhielm.

Lars Gathenhielm

Lars Gathenhielm

Den sanna myten om det galna geniet: Berömda 1500-talsmålare födda under Saturnus tecken

2013/10/16 § Lämna en kommentar

En populär myt som länge frodats inom framförallt konstnärs- och författarkretsar är den om konstnären som varande ett slags gudabenådat geni vilket anser sig stå höjd över samhällets alla lagar och förordningar och endast låter sig vägledas av den gudomliga inspirationen. Föreställningen har nog skiftat en hel del under årens lopp men i huvudsak anses den kunna spåras tillbaka till renässansen och den genikult som vid 1400-talets slut tog sin början vid de mäktiga florentinska hoven. Vi skall nu ta oss en närmare titt på några av de mest excentriska konstnärssluskar som denna förment upplysta kulturepok lyckades föda fram ur sitt sköte.

Bland alla galna målare som någonsin förärats en plats i konsthistorien intar nog den italienske manieristen Jacobo da Pontormo (1494-1557) en föga smickrande hedersplats. Om vi får tro den framstående manieristen och konsthistorikern Giorgi Vasaris (1511-1574) biografiska verk Berömda renässanskonstnärers liv (1550) var Pontormo en förskrämd ensling vilken fruktade människosläktet i sådan hög grad att han stora delar av sitt liv isolerade sig i sin vindsvåning dit besökaren endast kunde nå med hjälp av en repstege som målaren bara vid sällsynta tillfällen hissade ner genom en lucka i taket. Det hävdas också i samma bok att Pontormo, som skall sägas var en av sin tids mest ansedda målare, var så paniskt rädd för döden att ingen ens tilläts att nämna ordet i hans närhet och att han sprang och gömde sig vid bara åsynen av en kraxande korp.

Bland konservativa konsthistoriker har det länge varit kutym att avfärda uppgifter av detta slag som blott lustiga anekdoter att krydda en annars händelsefattig konstnärsbiografi med. I Pontormos fall kommer vi dock inte ifrån att uppgifterna antagligen har ett korn av sanning i sig eftersom målarens egen dagbok turligt nog bevarats åt eftervärlden och bara ytterligare understryker vad som redan var känt genom Vasaris vittnesmål. I denna egendomliga lilla skrift kan vi bland annat utläsa att Pontormo inte bara var en hypokondriker av rang, som noggrant antecknande varje inbillad krämpa han kunde komma att tänka på, utan också pedantiskt kartlagde allt han åt och drack samt likt en nervklen ädling frenetiskt noterade minsta skiftning i vädret.

Arbetet med dagboken torde av allt att döma ha upptagit större delen av målarens arbetsdag och när han väl lade ifrån sig pennan så var det inte till stafflit han i första hand sökte sig utan till sängen där han tillbringade resten av dagen vridande sig i svår ångest. Det har även berättats att målaren ibland kunde stå en hel dag i sträck och bara drömma om alla de storverk han en gång skulle komma att fullborda. Inte undra på att Pontormos uppdragsgivare klagade över att den store mästaren aldrig tycktes ha tid att färdigställa sina beställningar.

Jacopo Pontormos "Korsnedtagningen" (ca 1523-1525.)

Jacopo Pontormos ”Korsnedtagningen” (ca 1523-1525.)

Nästan lika tokig som Pontormo var hans läromästare Piero di Cosimo (1461-1521). Om denna mycket besynnerliga man berättar Vasari att han på sin meny endast hade kokta ägg och att dessa varsamt tillagades i samma balja där han smälte klister och bindningsmedel till sin konstnärliga verksamhet. Äggen i fråga kokades, inte sex eller åtta åt gången, utan snarare omkring 50 till antalet. Sedan lade han dem alla att svalna i en stor korg och åt dem därefter en efter en. Att leva sitt liv på ett annat sätt än detta var enligt Piero att likställa med slaveri.

Piero di Cosimo kan förvisso kanske inte fullt ut jämställas med Pontormo när det gäller graden av excentricitet men det gemensamma människohatet var säkert något som förenande dem när de arbetade tillsammans i verkstaden. Bland de företeelser i tillvaron som Piero hatade allra mest nämner Vasari gråtande barn, folk som harklade sig, ljudet av kyrkklockor samt munkar som reciterar psalmer. Precis som Pontormo – och förövrigt flera av de andra riktigt stora genierna från denna tid – så valde Piero att leva sitt liv i celibat.

Huruvida konstnärerna verkligen kan antas ha varit mera tokiga under renässansen än under andra epoker är något som länge har diskuterats. Klart är hur som helst att det under den så kallade tidigmoderna tiden existerade en rad av mystik präglade idétraditioner som delvis hjälpte till att understödja bilden av konstnärsjälen som ett asocialt nervvrak vilket på alla sätt och vis avvek från det övriga samhället. En sådan tradition som cirkulerade var att konstnärssjälen troddes behärskas av den dystra planeten Saturnus och därmed vara hemfallen åt ensamhet, vidskepelse, melankoli, sexualskräck och sinnessjukdom. Man talade i detta sammanhang om det kreativa geniet som ”född under Saturnus tecken”.

I början av 1600-talet kom emellertid kulturklimatet att förändras ganska så radikalt och plötsligt var det inte lika trendigt att vara en galenpanna längre. Uppe i norr lanserade den holländske barockmålaren Rembrandt van Rijn (1606-1669) m.fl. ett helt nytt konstnärsideal när han iklädde sig rollen som ”den glade borgaren” och stolt visade upp såväl ägodelar som sin fint uppklädda familj i sitt måleri. Nere i Italien lät man dock sig inte imponeras så lätt av dessa nymodiga idéer och det gamla beprövade stolleidealet fortlevde här i ytterligare några decennier. Bland tidens tokar återfinner vi bland annat fullblodspsykopaten Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610) och den kvinnohatande paranoikern Guido Reni (1575-1642). Men gestalter som dessa tillhörde nu ett utdöende släkte och det skulle dröja ända fram till 1800-talet tills det återigen ansågs fint att vara knäpp.

Lurik rekommenderar: Margot och Rudolf Wittkower, Born under Saturn: The Character and Conduct of Artists : A Documented History from Antiquity to the French Revolution. New York Review Books 2007.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Piero di Cosimos "Kefalos och den döda Prokris" (ca 1495).

Piero di Cosimos ”Kefalos och den döda Prokris” (ca 1495).

Bobby Brown goes to Vilnius: När Litauen bytte Lenin mot Frank Zappa

2013/10/13 § Lämna en kommentar

När Litauen äntligen återvann sin självständighet 1991 i kölvattnet av Sovjetunionens desintegration följde ett interludium av ikonoklasm – frågan var bara med vilka symboler den pånyttfödda nationen skulle ersätta den förhatliga kommunismens landmärken. En viss konstnär och fotograf, Saulius Paukstys, hade svar på tal.

Paukstys var vid denna tid ordförande för Litauens diminutiva men zelotiska Frank Zappa-fan club. Den frispråkige amerikanske rocklegenden – denna USA:s svar på Eddie Meduza – var i inledningen av 1990-talet i princip okänd för den stora massan av litauer som i decennier försmäktat bakom järnridåns kulturella bakvatten. Detta ville Paukstys och hans anhang av USA-frälsta konstnärssjälar ändra på. Kanske, vilket han senare erkänt själv, gick Paukstys till överdrift; tillsammans med sina likasinnade anordnade han utställningar med klockor, knivar och kläder som, påstods det, skulle ha tillhört rocklegenden. Allting var givetvis falsk rekvisita.

Frank Zappa

Frank Zappa

Varför insisterade då Paukstys och hans vänner så innerligt på att just Frank Zappa skulle vara den perfekta symbolen för ett fritt, självständigt och anti-kommunistiskt Litauen? Det kanske trots allt inte var så konstigt. Med låtar som Bobby Brown och Jewish Princess hade Zappa gjort sig berömd och stundtals avskydd för sin frispråkighet. Och det var just frispråkigheten som Paukstys – sedan barnsben invand med att uttrycka sina känslor via Aesopiskt språkbruk- såg, för att medvetet låna ett slitet ord från Marxismens evangelium, som själva antitesen mot dogmatisk och utsliten kommunistisk fraseologi.

Att Frank Zappa aldrig satt sin fot i Litauen tycktes heller inte bekymra Paukstys: ”Vi såg aldrig någonsin Zappa, men ingen har heller aldrig någonsin sett Gud, och ändå går folk till kyrkan.”  Till slut skulle ändå konstnärskollektivets bemödanden, som fokuserades på att få en staty upprest över den nya nationalhjälten, bära frukt, även om myndigheterna länge var skeptiska (man förfäktade länge, och felaktigt, att Zappa var en del av den amerikanska ultra-vänstern, att han var drogliberal och, värst av allt, att karlen i själva verket var homosexuell).

I slutändan restes en byst av Litauens nya ofrivilliga nationalhjälte utanför studenthospitalet i centrala Vilnius år 1996. Själva avteckningsceremonin var så ofrivilligt postmodernistisk att det nästan var löjligt: En marschorkester spelade Zappa-låtar för fulla muggar medan skålar utbringades till Frank Zappa, den inbjudne och fanatiskt anti-kommunistiske tjeckiske presidenten Vaclav Havel och bystens formgivare – en viss Konstantinis Bogdanas. Den sistnämnde hade ironiskt nog varit en av Sovjetunionens mest renommerade Leninskulptörer (Sovjetunionen hade under sin högsommar kunnat ståta med en veritabel armé av Leninskulptörer som alla hade specialiserat sig på att fånga ett visst anletsdrag hos kommunismens obestridlige nestor och fanbärare).

Frank Zappa står kvar utanför det gamla ramponerade studenthospitalet än idag, men inte bara där. En exakt kopia av statyn restes på den litauiska statens bekostnad i Frank Zappas hemstad Baltimore år 2010. Gesten var långt ifrån enbart symbolisk. Den internationella publicitet som projektet tilldrog sig har evaluerats vara mer betydelsefullt för Litauens vidkommande än något som en litauisk president någonsin lyckats tilldra sin person eller utföra i nationellt PR-syfte. Vår kära vän Saulius Paukstys uppges ha varit mäkta stolt över hur hans hugskott utvecklat sig till en kultförklarad nationalsymbol. Vad Frank Zappa tyckte om saken får vi tyvärr aldrig veta eftersom rocklegenden avled 1993.

Frank Zappa på piedestal i Vilnius.

Frank Zappa på piedestal i Vilnius.

Sylvasst spörsmål: om Longinus och Ödets lans

2013/10/09 § 1 kommentar

Romarna hade för vana att i all sin barmhärtighet krossa smalbenen på sina korsfästa offer. Att krossa benen ledde till att den korsfästes kropp kollapsade på ett sådant vis att bröstkorgen trycktes ihop och därigenom infann sig döden illa kvickt genom kvävning.

När Jesus korsfästes drog det ut på tiden och sabbaten närmade sig med stormsteg. Som vi alla vet är arbete strikt förbjudet i den judiska traditionen på lördagar och då duger det inte heller att hänga på ett kors. Därför bönföll man Pontius Pilatus att krossa offrens smalbenen så att Jesus, och de två olycksaliga som delade hans öde, kunde dö någon gång och begravas före sabbaten. Sagt och gjort, benen krossades på två av männen men Jesus var redan död vilket en romersk soldat kontrollerade genom att köra in sitt spjut i sidan på kristendomens grundare. I Biblen står det att läsa: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten” . Märk väl att soldaten inte nämns vid namn men han skulle bli känd som Longinus och lansen som ”ödets spjut” vilken genom att vidröra Jesus blod transformerades till en magisk artefakt som mäktiga män har kämpat för att besitta i dryga två millennium.

Longinus nämns första gången i det apokryfiska Nikodemusevangeliet som författades av farisén Nikodemus långt efter det att händelserna evangeliet beskriver ska ha utspelat sig. Den romerske soldaten blev sedermera saligförklarad för sitt martyrskap men det torde vara unikt i historien om helgonlämningar att man redan på 700-talet ägnade sig åt källkritik gällande reliker förknippade med Jesus; Sabine Baring-Gould skrev år 715: ”Det infördes bland västerlänningarna genom det apokryfa Nikodemusevangeliet. Det finns ingen tillförlitlig källa för detta helgons heliga handlingar och martyrskap”.

Lansen ”återfanns” i Jerusalem under 500-talet av en pilgrim som hävdade att lansen fanns i ”basilikan på berget Zion” tillsammans med törnekronan. Dock är inte pilgrimen ensam om att ha hittat lansen, åtminstone två andra män hävdar under 500-talet att de funnit lansen varav en bevisligen aldrig besökte Jerusalem vilket gör upptäckten än mer spektakulär.

Ödets lans påbörjade nu sin golgatavandring genom historien och kom att åtrås av åtskilliga mäktiga. Först ut var enligt legenden den persiske kungen Chosroes II som år 615 rövade den från Jerusalem men som i en akt av övertygelse överlämnade toppen av spetsen, som brutits av, till Konstantinopel där man skulle förvara det märkliga föremålet innefattad i en ikon i Hagia Sophia.  Denna delen av lansen såldes långt senare till Ludvig IX av Frankrike där den blev kvar fram till den franska revolutionen då den försvann.

Longinus kadaver blev också föremål för dyrkan. En tradition berättar att hans kropp hittades i Bologna under 1200-talet där den blev föremål för en kult. En annan förtäljer att kroppen återfanns tillsammans med lansen som fortfarande bar spår av Kristi blod i Mantua år 1304 medans man på Sardinien också hävdade att man förfogade över relikerna. På det här viset höll det på fram till 1500-talet då Jean Calvin räknade ut att det i Europa fanns minst fyra lansar som gjorde anspråk på att vara den rätta.

Under det andra världskriget ska Hitler ha kommit över lansen, troligtvis den som idag finns på slottet Hofburg i Wien och som vi vet är från 600-talet. Denna ska vid krigsslutet ha återfunnits av amerikanarna som återbördade lansen. Inte otroligt har det faktum att Hitler ägt lansen givit upphov till åtskilliga konspirationsteorier; men det är en annan historia som vi ämnar återkomma till.

Den mest kända av "ödets lansar" som finns i Wien

Den mest kända av ”ödets lansar” som finns i Wien

Rysk dryckenskap #4: Manlighet, dödlighet och alkoholism i Sovjetunionen

2013/10/06 § Lämna en kommentar

Det var i slutet av 1960-talet som det grånade ledargarnityret började uppmärksamma de sociala effekterna av Sovjetunionens utbredda missbrukskultur och den kostnad det allestädes närvarande supandet orsakade den redan urholkade ekonomin, och samhället i stort. Det hälsovådliga drickandet tärde inte minst på den familjära lyckan och i närmare 50 % av fallen angav kvinnan makens alkoholism som orsak till skilsmässoansökan. Medellivslängden hos män, som 1970 var uppe i 64,5 år, hade år 1986 sjunkit till 62,5 år till följd av det utbredda supandet. Utvecklingen saknar motstycke i den industriella världen under fredstid.

Liksom annorstädes var det främst kvinnorna som fick bära bördan när männen hängav sig åt dryckenskap. Det sovjetiska kvinnans ok var kanske än tyngre att bära då hon bortsett från att ta hand om en berusad make var tvungen att arbeta fulltid mot en knaper betalning; köa i timtal för att införskaffa livet nödtorft; och därefter på egen hand sköta om hushållet. Ingen sovjetisk man med självrespekt skulle lyfta ett finger för att underlätta hustruns arbete med hushållsbestyren. Detta trots att en sovjetisk kvinna under 1970-talet generellt sett hade mindre än sex timmar per dag att ägna åt sig själv, sömn inberäknat.

En intressant aspekt av den sovjetryska alkoholkulturen under efterkrigsåren var det veritabla institutionaliserandet av zanachka. I sovjetsamhället hade alla medborgare, såväl kvinnor som män, som bekant rätt till ett arbete. Mannen uppfattades trots detta som brödvinnaren, medan kvinnan förutom förvärvsarbetet hade hushållsbestyren att tänka på. Intressant nog ansvarade i regel kvinnorna för familjens ekonomi – en rysk man förväntades inte kunde avgöra huruvida skjortan eller köttstycket han köpte var av undermålig kvalitet eller inte – varför mannen i regel gav sin inkomst till sin hustru som därefter hushöll med pengarna så att de räckte månaden ut. Undantaget var ”personliga fickpengar”, zanachka, som uppgick till mellan 10 och 20 % av lönen och som mannen sedan använde sig av för att dricka och förkovra sig tillsammans med vänner och kollegor.

Den sociala och institutionella betydelsen av zanachka i Sovjetunionen såväl som i den postsovjetiska världen ska inte underskattas. För många hårdarbetande kvinnor var institutionaliserandet av zanachka ett effektivt sätt att kontrollera makens alkoholintag. Gnabb och bråk kring storleken och omfattningen på zanacchka var emellertid en konstant källa till split och oro i hemmet, och i händelse av galopperande struptorka gjorde hustrun i regel bäst i att ge vika.

"Inte en droppe!"

”Inte en droppe!”

För männen var zanachka ett sätt att frigöra sig från makans kontroll över den gemensamma ekonomin och åtnjuta självständighet. Därför var också storleken på zanachka avgörande. En man som undanbad sig rusningsdrycker och lystrade till sin hustrus jeremiader var ingen riktig man (muzhik), utan ostracerades ofta från den kollegiala gemenskapen.

Om hur unga män socialiserades in i den alkoholkultur där zanachkan utgjorde en av de ideologiska och institutionella hörnstenarna finns otaliga historier. Här låter vi den blott 14-årige industriarbetaren Evgenij Petrovich berätta om sina erfarenheter från 1951:

Som alla vet finns det en tradition i Ryssland som kräver att du ”dricker” ditt första lönekuvert. Med din första lön dricker du, och bjuder din förman och den lärare som lärde upp dig (i mitt fall en verktygsreparatör) [. . .] Och så var vi alltså tre ”gubbar”: förmannen, läraren och jag. Vi gick till en av de små kaféerna nära fabriken. De sa till mig: ”Petrovich – idag ska vi fira dig. Nå, ska vi inte beställa 150 gram vodka  (till oss själva) och några glas öl? Och för dig – 50 gram och det är allt. Ta med dig resten av pengarna hem.” Jag var liten och i slutet (av tillställningen) var jag fullständigt aspackad.

I kölvattnet av Sovjetunionens fall och de f.d. sovjetrepublikernas mödosamma marsch mot marknadsekonomi och demokratisk konstitutionalism började systemet med zanachka att vittra sönder. Plötsligt var man inte längre garanterat ett arbete. Följden blev att många män – som tidigare uppfattat sin manliga identitet sammanvävd med sin yrkesroll och zanachka – förlorade sin sociala ställning inom familjen såväl som i samhället. Resultatet av denna utveckling blev att allt fler män vände sig till flaskan och att mannens medellivslängd i Ryssland år 1997 var nere på 60,5 år och fortsatte att sjunka till nivåer vi förknippar med de fattigaste staterna i utvecklingsländerna.

Lurik rekommenderar: Sarah Ashwin. Gender, state and society in Soviet and post-Soviet Russia. Routledge (2000) 2006.Soviet alkohol2

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för oktober, 2013Luriks Anakronismer.