Inte vacker utan spackel: Om lösbehag och män med spetsnäsduk under 1700-talet

2013/10/02 § Lämna en kommentar

Metrosexuallitet i all ära men fjollighetens århundrade framför andra var 1700-talet. En riktig man skulle tala franska och falla ut i gråt vid väl valda tillfällen och när sminket började rinna kunde kinderna duttas med en liten spetsnäsduk. Krusat hår hade varit inne tidigare men nu var det peruk och rosa rosett som gällde om man var en världsvan adelsman vill säga.

Folk sminkade sig så pass kraftigt att myndigheterna såg sig tvingade att ingripa både här och var i Europa. I England försökte man lagstadga så sent som på 1770-talet om att de kvinnor som försökte snärja en man med hjälp av smink och lösbehag skulle betraktas som häxa vilket även då ansågs vara lite väl hårt.

Smink var en handelsvara lika exklusiv som kryddor och ingenting för vanligt folk. Modet var att vara blek – helst kritvit – så folk förstod att här kom en man eller kvinna som inte behövde försmäkta på fälten. Det vita sminket blev därför närmast en essentiell vara i de rika hemmen. I dag skulle vi nog likna krämerna man använde vid målarfärg snarare än vid smink då dessa var mycket täckande och alltid skarpa i färgerna. Det naturliga var icke önskvärt, desto mer man kunde visa att man hade råd att kladda på desto bättre. Målet var att få ansiktet att se ut som en skimrande pärla eller en porslinsdocka.

Riskfritt var det inte. Sminket innehöll så mycket tungmetaller att det kunde leda till både svåra inflammationer, tandlossning och om man var känslig; döden. Ordentligt rosiga kinder kontrasterade mot den porslinsliknande huden på ett vackert vis. Skarpa röda ringar målades på och läpparna kunde få en gulaktig färg. Blodådror kunde markeras med blå färg om man ville framhäva att man hade kungliga släktingar. Några skönhetsfläckar på det och sen var man redo för en bal på slottet.

Någonting liknande mascara användes inte. Men däremot målade man ögonbrynen på samma vis med kol (men inte i samma stil) som egyptiska kvinnor hade gjort under antiken, med den skillnaden att man nu hade blandningar som förhindrade att kolet rann ned i ögonen om man började svettas. Saknade man ögonbryn kunde hudremsor från små gnagare limmas på och målas svarta.

Det vanliga var att man bar peruk vilka kunde anta enorma proportioner – en meter höga – och i bland formas till stora båtar med mast och allt, eller till och med trädgårdar. Perukerna hade en hygienisk funktion eftersom de tvingade bäraren att hålla det egna håret kort eller rakat och på så vis slapp man lössen. Om man ändå valde att låta det egna håret pryda huvudet tvättades detta med bland annat ammoniak och lut. För att peruken skulle sitta bra smörjdes skalpen in med olika animaliska produkter som ister och benmärg vilket inte tvättades ur vid sänggåendet vilket drog till sig möss som kunde gnaga på skalpen under natten. Damerna med de flådigaste perukerna bemödade sig inte alltid att ta av sina peruker på grund av allt jobb det innebar följande dag att få allt på plats igen. I skydd av råttfällor kunde de vila ut i en skön fåtölj under natten.

Pudring av peruk

Pudring av peruk

Annonser

Taggad:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Inte vacker utan spackel: Om lösbehag och män med spetsnäsduk under 1700-taletLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: