Statliga otjänster: Könsdiskriminering i reformskugga

2013/10/27 § Lämna en kommentar

Riskdagens beslut 1919 att ge kvinnor rösträtt i de allmänna valen brukar anses som den främsta segern för jämställdhet i den moderna svenska historien. Mången övertygad feminist har emellertid indignerat hävdat kampens fortsatta aktualitet, och att lika möjligheter mellan kö­nen ännu lyser med sin hånfulla frånvaro. Ty även om en politisk jämlikhet mellan könen kunde hävdas i och med 1921 års val, fortsatte en ekonomisk och social ojämlikhet att gäcka jämlikhetssträvarna.

Sedan mitten på 1800-talet hade kvinnor haft tillträde till statligt reglerade tjänster, där folk­skollärarinnorna utgjorde den talrikaste gruppen. Post- och telegrafverken följde efter och erbjöd lägre tjänster till kvinnor. Runt år 1900 arbetade ca 500 kvinnor på främst lägre poster inom den statliga förvaltningen. Att kvinnor beklädde tjänster med låga löner sågs inte som något problem av dåtidens manliga makthavare och arbetsgivare, medan högre tjänster inne­bärande chefsbefattningar inte betraktades som lämpliga för denna halva av befolkningen.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Talande insyn i Televerkets verksamhet på 1960-talet.

Regeringen Edén-Branting passade dock på att öppna fler dörrar för kvinnor inom statens yr­ken, då den som ett preludium till rösträttsreformen drev igenom att kvinnor tilläts inneha tjänster som rektorer, lektorer och adjunkter på statliga läroverk. Denna reformregering kon­struerade även behörighetslagen från 1925 som visserligen ökade kvinnors rättigheter att an­ställas på högre statliga tjänster, men flera tjänster undantogs i lagtexten. Till exempel accep­terades inte kvinnor som domare, gymnastiklärare, poliser, präster eller militärer. Poster som kunde ge kvinnor alltför stor makt över alltför många män hölls fortfarande på avstånd från progressivitetens kvarnar.

Post- och televerket samt SJ deklarerade tydligt sitt motstånd mot kvinnors nya yrkesvägar och pekade på att verkens ”skiftande arbete” och inslag av ”förmanskap” inte lämpade sig för kvinnliga utövare. Regeringen fick även träda in och begära individuell prövning av tre post­assistenttjänster inom generalpoststyrelsen, där 65 kvinnliga sökande uppenbart kringgåtts. I de påföljande prövningarna visade myndigheten prov på utsökt fantasifull misogyni.

En av de kvinnliga sökande till generalpoststyrelsen tjänster fick av verket omdömet att hon säkert torde lämplig, såvida det inte ”hos henne förefunnes en viss nervositet, som kan anas om också icke märkas”. När det gällde en annan kvinnlig sökande förklarade generalpoststy­relsen att ”hennes uppträdande mot allmänheten och personalen varit oklanderligt. Men detta är ju alltid fallet då någon känner sin oförmåga”. Patriarkatet kunde ännu räcka lång näsa åt reformens lansdragare.

1946 fastställde riksdagen lika löner oavsett kön inom statliga tjänster utom militär- och prästtjänster. Idag beräknas den oförklarade statliga löneskillnaden mellan könen uppgå till 1,2 procent.

Luriks Spökskrivare: David Nilsson

Lurik rekommenderar: Kjell Östberg. Efter rösträtten. Symposion 1997.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

SJ-anställda i Stockholm, 1952. Lägg märke till den kvinnliga konduktören.

Annonser

Taggad: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Statliga otjänster: Könsdiskriminering i reformskuggaLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: