Från utblottad särling till maktglad bataljmålare i habsburgarnas tjänst: Albrecht Altdorfer och Slaget vid Issos (1529)

I jämförelse med den italienska renässansen råder det inom den tyska kultursfären en närmast total avsaknad av ikoniska verk av den sort som Leonardo da Vincis Mona Lisa och Sandro Botticellis Våren. Det kanske enda tyska exempel som i någon bemärkelse skulle kunna tåla en jämförelse med italienarnas stora kulturbärande mästerverk är Albrecht Altdorfers bataljmålning Slaget vid Issos (1529). Detta var en målning som konstnären ursprungligen lät utföra på uppdrag av hertig Wilhelm IV av Bayern och som alltsedan sin tillkomst tjänat som en slags upphöjd urbild över hur ett riktigt fältslag bör gestaltas inom bildkonst, film och andra visuella medier.

Albrecht Altdorfers (ca 1480-1538) karriär utgjorde i sig en riktig framgångssaga. Efter att som barn sett faderns målarverkstad försättas i konkurs tvingades han från unga år att bygga upp sin verksamhet från grunden. Albrecht – som var en mycket slipad marknadsförare av sin person – inledde karriären genom att slugt ikläda sig rollen som excentrisk målarslusk och kom tidigt att utveckla en kommersiellt gångbar smak för det bisarra och överdrivna. Hans tidiga verksamhet innefattade bland annat en rad spektakulära publika tillställningar där han inför penningstinna mecenater färdigställde sällsamma landskapsteckningar i transliknande koncentration.

Albrechts dragning åt det sensationella visade sig snart vara ett riktigt lyckokast. När väl Slaget vid Issos färdigställts 1529 räknades målaren redan som en av sin tids främsta mästare och hade dessutom lyckats skapa sig en karriär som hårdför maktpolitiker i hemstaden Regensburgs rådsförsamling. Sannolikt var det just denna egenskap som äregirig streber som gjorde att staden gav honom i det närmaste fria händer att skapa ett verk av aldrig tidigare skådat slag. Syftet med beställningen var dock först och främst propagandistiskt. Som uppdragsgivare stod nämligen den krigstörstande hertig Wilhelm IV av Bayern vilken vid denna tid försökte få till stånd en stor militäroffensiv mot turkarna vilka misstänktes stå i begrepp att invadera Österrike. Motivet – som var tänkt att inspirera den habsburgska kejsarmakten till stordåd – skulle ha sin utgångspunkt i Alexander den stores mytomspunna fältslag mot perserkungen Dareios III, 333 f.Kr.

Någon som låtit sig inspireras av Altdorfer är en viss Peter Jackson. Det anses vara ”Slaget vid Issos” som ligger till grund för regissörens framställning av ”Slaget vid Pelennor Fields” i den berömda filmatiseringen av Tolkiens Sagan om Ringen (Lurik).

Den litterära förlagan till målningen låg påpassligt nära i tid. Redan 1527 hade nämligen Wilhelm varit förutseende nog att ge den tyske historikern Johannes Aventinus i uppdrag att skriva ett jättelikt hjälteepos där just Bayern och dess folk historiskt utmålades som särskilt betydelsefulla när det gällde att hålla hednafolken i öst stången. Bland annat anses Altdorfers gestaltning av Alexander som den segrande solguden – längst till höger i bild – vara hämtad från detta chauvinistiska mästerstycke. Även Aventinus överdrivna uppgift om att omkring en miljon soldater deltog i striderna torde ha inspirerat Altdorfer till en milt uttryckt överbefolkad krigsscen.

Det existerar förövrigt en lustig anekdot rörande målningens vidare öde. Efter att under århundraden tryggt befunnit sig i hertigarna av Bayerns förvar kom målningen år 1800 att tas som krigsbyte av Napoleon Bonapartes invaderande trupper. Napoleon, som ansåg sig vara ”den nye Alexander”, fattade givetvis genast tycke för målningen och lät hänga upp den i sitt badrum. Där kunde sedan den maktfullkomlige generalen ligga i sitt badkar och drömma om det annalkande världsherraväldet alltmedan ett av renässanskonstens stora mästerverk drog på sig betydande fuktskador.

Luriks Spökskrivare: Jan Nilsson

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Albrecht Altdorfers ”Slaget vid Issos”

”Slaget vid Issos” – detaljstudie.

Den unge örnens fall: Kronprins Rudolfs självmord och liberalismens undergång i Central- och Östeuropa

Det var i en luxuös jaktkstuga i Meyerling utanför Wien 1889 som en tjänare fann den Habsburgska kronprinsen och morfinisten Rudolf (1858-1889) död tillsammans med sin blott 17-åriga älskarinna: Marie ”Mary” Alexandrine von Vetsere (1871-1889).

Vad som egentligen hände denna ödestimma i jaktstugan i Meyerling har aldrig blivit uppdagat, men med största sannolikhet hade de unga älskade, på kronprins Rudolfs förslag, ingått en självmordspakt. Efter att ha rannsakat de inblandades dagböcker, nagelfarit vittnesmål och låtit arkeologer undersöka kvarlevor tillhörandes de båda självmördarna har historiker kommit fram till att den gravt deprimerade kronprinsen antagligen, med sin unga älskarinnans tillåtelse, låtit förgifta densamma varefter han själv drack sig modig på cognac för att slutligen skjuta huvudet av sig själv. Men historien är som sagt omtvistad.

Detta var milt uttryckt en oerhört skandalös affär. Rudolf var inte bara arvinge till den Habsburgska tronen men kejsar Franz Josefs (1830-1916) och kejsarinnan Elisabeths (1837-1898) enda överlevande son. Emellertid utvecklades han från tidig ålder till en obstinat och melankolisk natur. Att det på sexualitetens räjong ryktades om att han led av homofila böjelser och dessutom inledde flera snudd på pedofila romanser (”Mary” var blott 15 år när hon för första gången delade säng med den 29-årige tronarvingen) må vara förlåtet. Att han vid tiden för självmordet var gift med den högt aktade belgiska prinsessan Stephanie, ansågs värre. Värst av allt var emellertid att den intellektuelle men mentalt bräcklige Rudolf var en vän av liberalismens evangelium och föredrag att omge sig med allehanda reformister. Denna liberala fäbless var ingenting arbetsmyran Franz Josef hade mycket till övers för; han hade inte mycket till övers för ideologier överhuvudtaget, utan satte i gammal god tysk anda ”plikten framför allt” och ägnade plikttroget merparten av sin långa regeringstid framför skrivbordet.

Kronprins Rudolf och prinsessan Stephanie

Kejsarparet agerade snabbt, trots sorgen, för att undvika en internationell jätteskandal. Kejsarinnan Elisabeth vägrade inse Rudolfs roll i det makabra dubbelsjälvmordet utan anklagade den unga ”Mary” för att ha förlett och antagligen mördat den sinnessvaga tronarvingen. På den förkrossade kejsarinnans befallning fördes ”Marys” kropp, trots hennes inflytelserika familjs enträgna böner, skyndsamt till en allmän kyrkogård och begrovs i all hast.

Rudolfs kadavers öde var minst lika intrikat. Den fullständigt förkrossade kejsaren Franz Josef – han skulle av ett ödets nycker under sitt långa liv mista sina älskade på de mest makabra vis – tvingades be påven på sina bara knän om att förse sonen med en kristlig begravning. I traditionell katolsk diskurs – som givetvis utgjorde en ideologisk hörnsten i den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin – var självmördare utestängda från himmelen och därmed också en sakral gravsättning. Franz Josefs böner fann dock gehör hos påven som välvilligt nog tillerkände Rudolf en kristlig begravning med anledning av att tronpretendenten med största säkerhet var sinnesförvirrad (en förmildrande omständighet) vid självmordstillfället. Kejsarparets familjelycka var dock förstörd för all framtid; efter det makabra dubbelsjälvmordet uppträde den tillintetgjorda kejsarinnan Elisabeth – vars förhållande till den oregerliga sonen varit ansträngd – alltid i svart vid offentliga sammankomster.

Rudolfs självmord innebar den embryoniska konstitutionella liberalismens frånfälle i det Habsburgska imperiet. Inte nog med det, hans död symboliserade på många sätt liberalismens gravsättning i hela Central- och Östeuropa. År 1881 föll den ryska liberalismens försvarare och tillika de livegnas frigörare tsar Alexander II (1818-1881) offer för ett ohyggligt anarkistiskt terrordåd. Hans efterföljare kom, till Rysslands stora förtret, att bli reaktionismens förelöpare på den europeiska scenen. I Tyskland, likaså, avled den liberala kejsaren Fredrik III (1831-1888) i halsstruma år 1888 efter att ha reagerat i blott 99 dagar (den en gång så kraftfulla tronarvingen var under sin korta regeringstid i det närmaste helt oförmögen att tala överhuvudtaget). Istället kom det tyska kejsarriket i händerna på Fredriks brådmogna och egenmäktiga son, en viss Vilhelm II (1859-1941).

Självmördaren Rudolf på lit de parade.

Trubbel i paradiset: Tongas erövring av den libertarianska Republiken Minerva

Den 21:e juni 1972 firade Tongas kung, Taufa’ahau Tupou IV (1918 – 2006), en storslagen seger. Han hade identifierat ett hot, samlat sina väpnade styrkor och segerrikt anfallit och erövrat. Målet för monarken – förövrigt världens då fetaste kung med en vikt på 200 kg enligt Guinness – var ”grannlandet” Minerva som utan motstånd gav upp sin självständighet. Nöjd som aldrig förr halade Taufa’ahau Tupou själv Minervas flagga och i dess ställe hissades Tongas.

Bakgrunden till Tongas nyvunna koloniala ambitioner var den nyligen utropade staten Minerva som omedelbart identifierades som en säkerhetsrisk av Tongas regent. Minerva var dock snarare ett storskaligt affärsprojekt än en riktig stat. Michael Oliver (1930 – ), en excentrisk miljonär från Las Vegas, hade låtit köpa upp mängder med sand och jord i Australien som han därefter byggde en artificiell paradisö av drygt 50 mil söder om Tonga (budgeten för projektet låg på ca 100 000 000 US Dollar). När ön väl var på plats lät han resa ett torn där en nationsflagga hissades och därefter utropades den suveräna republiken Minerva.

En surfandes Taufa’ahau Tupou IV

Olivers syfte med ön var att skapa ett libertarianskt paradis. Republiken skulle fungera helt utan skatt och alla former av ekonomiska interventioner från statens sida skulle vara helt banlysta. Inkomsterna skulle komma från turistande miljonärer som kände sig kvävda av staterna i sina hemländer samt fiske och planerade industrier.

Grannländerna till den nyligen utropade de facto-staten var föga entusiastiska till projektet. Australien, Nya Zeeland, Tonga, Fiji och Samoaöarna samlades illa kvickt och luftade sitt ogillande, Tonga vidtog dock den smått märkliga åtgärden att erkänna Minerva bara för att genom en proklamation förklara krig mot det nya landet. Man skrev:

”His Majesty King Taufaʻahau Tupou IV in Council DOES HEREBY PROCLAIM:

WHEREAS the Reefs known as North Minerva Reef and South Minerva Reef have long served as fishing grounds for the Tongan people and have long been regarded as belonging to the Kingdom of Tonga has now created on these Reefs islands known as Teleki Tokelau and Teleki Tonga; AND WHEREAS it is expedient that we should now confirm the rights of the Kingdom of Tonga to these islands; THEREFORE we do hereby AFFIRM and PROCLAIM that the islands, rocks, reefs, foreshores and waters lying within a radius of twelve miles [19.31 km] thereof are part of our Kingdom of Tonga.”

De övriga nämnda staterna erkände Tongas rätt och så tog planeringen inför den kommande invasionen vid. Denna genomfördes med hjälp av en färja som transporterade kungen själv och ett par soldater till ön, som vid tillfället var folktom, varpå den annekterades. Här kunde historien om Minerva ha tagit slut men 1982 försökte en grupp amerikaner genomföra ett återerövringsförsök men dessa ”slogs” enkelt tillbaka av Tongas armé.

Mer allvarligt menade krav är Fijis som på senare tid ångrat sitt beslut att erkänna Tongas rätt eftersom det kan finnas värdefulla mineraler i området. Mindre stridshandlingar har ägt rum under 2000-talet då Fijis flotta förstört navigationsbojor i Minervas lagun vid två olika tillfällen. År 2011 skickade Tonga två krigsfartyg till ön som hamnade öga mot öga med den Fijiska flottan som valde att hellre fly en illa fäkta.

Minerva idag

Turners vs. Sokols: Flyktig tysk-tjeckoslovakisk gymnastikhistoria

Den tyskfödda gymnastiska kulturhistorien faller oåterkalleligen tillbaka på en viss Friedrich Ludwig Jahn (1778-1852), mer känd som Turnwater Jahn: gymnastikens fader. Den gode Turnwater Jahn var, mången missuppfattningar till trots, en svuren demokrat, men en mycket tysk sådan. Han observerade med förfäran sitt älskade Tysklands militära och politiska desintegration i kölvattnet av nederlaget mot Napoleon och ansåg som många andra att Tyskland var i ett desperat behov av en moralisk och andlig revolution. Vad som gjorde Turnwater Jahn unik var att han såg denna Tysklands renässans i gymnastiken.

Den ideale tysken var, i Jahns ögon, den ideale gymnasten; och som sådan skulle denna visa prov på: ”dygdighet, renhet, förmåga, oräddhet, ärlighet och beredskap att ta till vapen”. Hans ideal var den imaginära teutoniska krigaren sammansvetsad i en kollektiv och osårbar enighet. Detta var något som appellerade till unga tyskar som anslöt sig till Turnwater Jahns rörelse som flugor till socker.

Den underliggande kollektivistiska och disciplinära ideologin till trots så behöll Turners sin eldfängda liberaldemokratiska agenda även efter frontfigurens frånfälle 1852 och upplöstes, trots sin popularitet, tämligen omgående efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933.

Turnwater Jahn – Den moderna gymnastikens fader.

Men det fanns ju tyskar även utanför Tyskland. I Tjeckoslovakien antog Sudettyskarnas (vilka utgjorde ungefär 25 % av Tjeckoslovakiens befolkning under 1930-talet) självpåtagna messias, Konrad Heinlein (1898-1945), en gymnastiklärare och krigsveteran, Turners ethos och blev under sent 1930-tal nazismens galjonsfigur i Tjeckoslovakien. Vad som allt som oftast negligeras i modern anti-nazistisk historieskrivning var att Heinlein, innan han vände kappan efter vindarna i det hegemoniska nazistiska Tyskland, länge förhöll sig trogen till Turnwater Jahns demokratiska ideal och sökte samförstånd inom ramen för det multikulturella Tjeckoslovakien.

Men Sudettyskarna var inte de enda i Tjeckoslovakien som vinnlade sig om at bevara Turnwater Jahns gymnastiska arv, så gjorde också de etniska tjeckoslovakerna under sin karismatiska nestor och tillika professor i estetik: Miroslav Tyrš (1832-1884). Under hans ledning blev den liberaldemokratiska och nationalistiska tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, vilken snart nådde oanade proportioner, känd som Sokols.

Trogen Turnwater Jahns ideal uppvisade 1938 omkring 30 000 tjeckoslovakiska gymnaster sin opposition mot den tyska nazismen genom en gymnastisk-kollektivistisk massdemonstration under fanfaren: ”En ed till Republiken”. Andra världskriget och den tyska ockupationen till trots så gav sig inte Sokols; deras sista massdemonstration skedde 1948, i protest mot det krypande kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien.

Detta betydde dock inte undergången för den populära tjeckoslovakiska gymnastikrörelsen, utan tvärtom. De tjeckiska kommunistpartiet, som höll stramt i regeringstyglarna från och med Pragkuppen 1948, såg nämligen oanade politiska och propagandistiska möjligheter i gymnastiken och började från tidigt 1950-tal anordna grandiosa gymnastiska massmanifestationer som förhärligade kommunismen och dess nationella och internationella koryféer. Framgången lät inte vänta på sig, inom kort exporterades det ”tjeckoslovakiska gymnastikundret” till ”brödrafolken” i Östeuropa. I decennier skulle sedan Östeuropas kommunistiska stater dominera gymnastikscenen i OS-sammanhang samt framgångsrikt förfina konsten att utnyttja konstformen i propagandistiska massmanifestationer.

Gymnastisk massmanifestation i kommunismens Tjeckoslovakien.

Dassiga regenter: Om toalettmord man minns

Inom åtskilliga kulturer har en ärofylld död stått högt på önskelistan. Att man stirrat döden i vitögat och varit stoisk i dödsögonblicket har varit mycket viktigt, inte minst för att ättens goda ryktes skull. För vissa – såsom vikingarna – krävde tron att man dog med vapen i hand om man ville festa på Odens mjöd. Andra har gått till historien för att de i dödsögonblicket samlat sig och fällt ett par bevingade ord som gjort att deras namn överlevt i århundraden. Kort och gott, döden är mycket viktig. Men alla kan inte dö ärofyllt och personerna i det här inlägget vrider sig nog i sina gravar och önskar troligen att få bli glömda. De dog alla på det allra nesligaste vis: mördade när de befann sig på toaletten. Åtminstone om man får tro legenderna.

Den japanska krigsherren Oda Nobunaga hatade innerligt sin rival Uesugi Kenshin (1530 -1578). De två potentaterna kämpade om kontrollen över ett län; blodiga strider hade utkämpats under lång tid men kombattanterna och deras arméer tycktes jämbördiga. Så kom det sig att Nobunaga valde att skicka en lönnmördare till Kenshins hov. Valet föll på en dvärg som mer eller mindre levde i en kruka. Det tänkta offret hade under vintern 1577 fått väldiga problem med magen och spenderade därför åtskillig tid hukandes på dasset. År 1578 skulle Kenshin drabbas av värre magsmärtor än vanligt då han försökte uträtta sina behov. Dold i latrinen väntade nämligen Nobunagas dvärg med ett spjut som han körde rakt upp i den fursteliga baken så snart den visade sig. Vakter stormade in men dvärgen simmade lugnt bland skiten och ingen upptäckte honom.

Man skulle kunna tro att Kenshins öde är unikt men så är icke fallet; dvärgen var inte först med sin lömska teknik. Edmund II Ironside (989 – 1016), kung av Wessex, utkämpade en långvarig kamp mot den danska kungen Knut den store som strävade efter att inkludera Edmunds kungarike i Danelagen. I ett episkt slag vid Assandun blev Edmund besegrad av Knut och hans saxiska allierade, i uppgörelsen som följde bestämdes det dock att han skulle få behålla landet söder om Themsen jämte East Anglia och Essex. I tron att han var säker besökte Edmund hemlighuset men vad han inte visste var att i latringropen väntade vikingen Eadric Streona som inte tvekade att använda sin dolk för att ta den olycklige konungen av daga.

Edmund II Ironside och Knut den Store efter slaget vid Assandun.

Historikerna är dock långt ifrån ense om att dessa berättelser verkligen är sanna. Japanska historiker menar inte sällan att Kenshin dog av hetsätande och angående Edmund är det troligast att han föll i strid. Men detta faktum tar inte udden av underhållningsvärdet. Däremot vet vi att Jakob I av Skottland (1394 – 1437) verkligen dog på toaletten. Han hade styrt med järnhand i tretton år och således skaffat sig gott om fiender. Vid tillfälle 1437 väcktes kungen av larmet från inkräktare som kom för att mörda honom. Det var tydligt att inkräktarna hade övertaget och kungen kunde inte göra annat än att försöka fly.

Jakob provade både fönster och dörrar men ingen väg tycktes finnas ut, tillslut tvingades han i desperation till hemlighuset där sökte gömma sig. Jakob hoppades fly genom kloaktunneln men denna hade blivit igenmurad på grund av den märkliga anledningen att man inte ville att tennisbollar skulle försvinna den vägen. Man sökte överallt efter kungen men han stod ingenstans att finna. Tillslut trodde dock Jakob att inkräktarna flytt fältet med oförrättat ärende varför han började skrika efter hjälp. Hans rop drog till sig bannemänen som inte tvekade att låta kungen dö i skiten.

Jakob I av Skottland

Pennan mäktigare än svärdet?: När Kalmarkriget skulle avgöras i svensk-dansk kungaduell

Det var den 9:e augusti år 1609 som Sveriges hårdföre konung Karl IX (1550-1611) drabbades av sitt första av många slaganfall. Orsaken till attacken var given på förhand då Karls koleriska humör på ålderns höst gränsade till sinnessjukdom. Och även om vi inte känner till detaljerna bakom slaganfallet så gör både Axel Oxenstierna och 1600-tals historikern Johannes Messenius gällande att den sardoniska konungens obalanserade humör var den direkt bidragande orsaken.

Slaganfallet kom minst sagt olägligt. I öster slogs svenskarna för glatta livet mot stundtals överlägsna ryska och polsk-litauiska fiender. Etter värre var att Danmarks unge och otålige konung, Kristian IV (1577-1648), inte önskade annat än att återupprätta den för svenskarna så förhatliga Kalmarunionen (1397-1521).

Under flera års tid agerade Kristian därför hotfullt mot Sverige närhelst han fick chansen och vägrade därtill länge att blankt acceptera Karls kungakrona. Slutligen fick också den danske konungen med sig ständerna på sin krigiska bana vilket resulterade i en krigsförklaring den 4 april 1611. Kriget, som fått namn efter staden kring vilket lejonparten av kriget kretsade, varade i två år och utmynnade i en bokstavligt talat dyrköpt fred för Sveriges del.

Karl IX

Karl höll sin vana trogen på att brisera av raseri när han meddelades om Kristians uppenbara brott mot Stettinfreden. När danskarna sedan lyckades med bedriften att erövra såväl Kalmars som Borgholms slott brast det för den snarstuckne gamle konungen som i blint raseri författade ett brev till sin danska ärkefiende vari han krävde att kriget skulle avgöras i en duell mellan honom själv och Kristian:

Vi Karl IX [. . .], låte dig, Kristiern den fjärde, konung uti Dannermark, veta, att du haver gjort som ingen ärlig eller kristen kung [. . .] Men på det att yttermera blod för din skull icke må utgjutas, föreslå Vi nu dig, att du begiver dig uti egen person, efter de gamle göters lovliga bruk och sedvana, uti en kamp med Oss på slätte marken [. . .] Om du icke detta gör, så hålla Vi dig för ingen ärlig konung eller krigsman att vara. Där rätta dig efter!  

Karl uppges ha varit nöjd med brevet; även om slaganfallen nästintill gjort honom oförmögen att tala så besatt han likväl fortfarande kraft och medel för att förödmjuka sina fiender. Nu visade sig emellertid att Kristian, som inte alls var intresserad av att duellera med den närmare mer än trettio år äldre kungen, var strået vassare än Karl på att med fjädern i handen malträtera sina fiender. Kristian IV:s ripost var nämligen ett barskt avvisande på Karls propå, lika mördande som det var fränt:

Vi, Kristian den fjärde, låte dig, Karl den nionde, konung uti Sverige, veta, att din lättfärdiga, obeskedliga skrivelse är Oss genom din trumpetare tillhanda kommen [. . .] Men eftersom vi förmärka, att hundedagerne ej äro förbi i din hjärna, så have Vi måst skicka Oss efter det gamla ordspråket, att som man ropar i skogen får man svar. [. . .] Det diktar och ljuger du Oss på som en den där sin mun icke kan styra och som en äreskändare, den där som sig med skällsord ärja vill, när makten icke räcker till.

Det har stundtals rått stor oenighet om huruvida Karls uppmaning till duell var ärlig och uppriktigt menad. Klart är att det svenska riksrådet ansåg hela affären oerhört pinsam; Kristian IV:s svar fick trots allt den svenske konungen att inför utomstående framstå som en gammal besinningslös stridstupp. Kanske var det för Sveriges vidkommande därför bra att den gamle konungen fick byta krigsskådeplatsen mot dödsbädden redan under krigets inledningsskede.

Kristian IV av Danmark

Huledamej vilken dansö(s): Drottning Kaahumanu och förtryckandet av hula-hulan på Hawaii

James Cook skrev i sin dagbok år 1778: ”Their dances are prefaced with a slow, solemn song, in which all the party join, moving their legs, and gently striking their breasts in a manner and with attitudes that are perfectly easy and graceful.” Vad kapten Cook bevittnade var hawaiianer som dansade hula-hula och han var djupt imponerad.

Dansen som är så starkt förknippad med Hawaii kom till ön med de ursprungliga invandrarna från Polynesien. Hulan var dock mer än en underhållningsform. Hawaiianerna saknade ett skriftspråk och hulan utgjorde därför en vital pusselbit i strävan att hålla minnet av berättelser och genealogier vid liv. Genom att dansa till en mässa eller sång (mele) bevarades minnet och jordens fruktbarhet.

Den här viktiga delen av hulan gick senare europeiska missionärer helt förbi. Det enda de såg var halvnakna kvinnokroppar som rörde sig farligt sensuellt; de långsamma vågiga rörelserna var sannerligen inte kristna till sin natur. År 1820 anlände den protestantiska missionären Hiram Bingham till ön, han blev förfärad över vad han såg och skrev:

”The whole arrangement and process of their old hulas were designed to promote lasciviousnous, and of course the practice of them could not flourish in modest communities. They had been interwoven too with their superstitions, and made subservient to the honor of their gods, and then rulers, either living or departed or deified.”

Traditionell hula.

Saken stod klar. Skulle dessa vildar bli kristna måste hulan utrotas. Bingham hade tur. När han anlände hade kungen dött och för tillfället regerade drottning Kaahumanu (1768 -1832) och hon hade siktet inställt på att förbättra kvinnornas situation på ön. Hawaiianska kvinnor var att betrakta som andra klassens invånare och lydde under strikta lagar, bland annat var de förbjudna att äta kokosnötter och fläsk. Som ett led i hennes ”feministiska” strävan inledde drottningen en kampanj mot de gamla gudarna och både tempel och avgudarbilder förstördes. Mitt i allt detta anlände Bingham och hans alternativa religion lockade drottningen.

Kaahumanu och Bingham försökte bygga kyrkor och underminera hulans ställning men hawaiianerna fortsatte oförtrött att dansa. År 1824 upphöjde drottningen protestantismen till Hawaiis officiella religion och författade dessutom egenhändigt en ny lag som grundade sig på Luthers texter och lät döpa om sig till Elizabeth. Ett par år senare, 1830, gjorde Elizabeth processen kort med hulan och förbjöd den helt sonika.

Hula-hulan fortsatte dock att utövas men nu i hemlighet. Offentligt kunde man inte dansa men på undanskymda platser av ön kunde man i skymningen ana de mjuka förbjudna rörelserna. År 1832 avled Elizabeth. De kungar som följde delade inte hennes förakt för hawaiianska traditioner och sakteligen började hulan återinträda i det offentliga rummet. Men det var inte fören kung Kalakaua kom till makten år 1883 som hulan återigen blev Hawaiis främsta kännetecken. Han skrev: ”Hula is the language of the heart and therefore the heartbeat of the Hawaiian people.”

Drottning Kaahumanu.