”Grexit” förr och nu: Storbritannien och besvikelsen med det grekiska frihetskriget

2014/01/07 § Lämna en kommentar

1821 tog grekerna till vapen mot sina osmanska förmyndare vilket blev inledningen på det tragikomiska befrielsekrig som avslutades 1829 och ledde till att grekerna, till följd av internationell intervention, lyckades kasta ut turkarna och frigöra sig från det osmanska oket. År 1822 skrev grekerna sin egenkomponerade konstitution och bad ödmjukt det kristna Europa om hjälp mot det turkiska förtrycket. Den grekiska propagandan – som var ytterst effektivt – utmålade turkarna som gudlösa plågoandar, mördare och våldtäktsmän. Denna missvisande propagandakampanj, som var långtifrån sann, gav frihellenismen en skjuts framåt i Europa i allmänhet och i Storbritannien i synnerhet; resultatet blev att tusentals militärt oprövade europeiska intellektuella samlades under de grekiska fanorna för att försvara ”Europas vagga”.

Det mest namnkunnige av alla dessa britter var som bekant den flambojante brittiske poeten Lord Byron (1788-1824). Denna eldsjäl dog dock i blodförgiftning innan han hann delta i någon strid, och tur var kanske det. En annan meriterad britt som slogs på grekernas sida var den sedermera världsberömda generalen Charles ”Kina-Gordon” (1833-1885) som hjältemodigt skulle dö i försvaret av Khartoum 1885. Vid ett tillfälle ledde ”Kina-Gordon” sin lilla grekiska här mot ett kloster som var förskansat av turkiska och egyptiska styrkor. Anfallet lyckades, trots bristande grekisk disciplin; till Gordons stora fasa vägrade dock de grekiska trupperna att konsolidera segern utan fann det mer roande att bestialisk mörda och lemlästa de fullständigt försvarslösa turkiska krigsfångarna. Efter denna episod flydde ”Kina-Gordon” omedelbart Grekland för all framtid och skrev i sin dagbok att landet och dess degenererade folk skadat honom ”såväl fysiskt som själsligt”.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Grekisk propagandaaffisch under det grekiska frihetskriget.

Gordons misströstande var dock ingenting mot vad den genialiske brittiske amiralen Thomas Cochrane (1775-1860) skulle få uppleva. Denna det moderna Royal Navys grundläggare hade gjort en lysande karriär i Storbritannien för att därefter ta värvning i olika Sydamerikanska länder där han bland annat var behjälplig med att organisera Chiles och Brasiliens sjöstridskrafter mot den spanska respektive portugisiska fienden. Det ska dock tilläggas att Lord Cochrane inte hade mycket till övers för loja sydamerikaner. I Brasilien utgjordes exempelvis landets samlade sjöstridskrafter som Cochrane fick befäl över av blott en ynka läckande fregatt. Värre var dock besättningen som Cochrane beskrev som ”miserabelt underbetalda, miserabelt disciplinerade, och i hjärtat olojala”. Inte undra på att amiralen år 1826 var glad över att byta den Sydamerikanska barbarismen mot Grekland och den ”europeiska civilisationen”. Grekerna hade nämligen i åratal bönat Lord Cochrane om att ta över befälet över deras samlade sjöstridskrafter.

Väl i det ”civiliserade” Grekland fick den gode britten en chock; inte nog med att en imponerande egyptisk flotta blockerade Athen och hela Peloponessos, de ”samlade grekiska sjöstridskrafterna” innefattade inte ett enda sjödugligt krigsfartyg. Omedelbart tog Cochrane ett lån från England och beställde sex ångdrivna (!) krigsfartyg för den grekiska flottans räkning. Fartygen skulle dock aldrig komma fram. I Storbritannien fann man det besynnerligt, och blev i det närmaste förnärmade; vad var det för fel på gamla klassiska segelfartyg (britterna skulle, sina sjöstridskrafter till trots, bli bland de sista aktörerna i Europa att byta segel mot ånga)?

I sin nöd var Lord Cochrane tvungen att utrusta ett sorglig ansamling brigantiner för krigstjänst, och med dessa utverkade han verkligen underverk. Det var emellertid den fullständigt inkompetenta grekiska besättningen som fick bägaren att rinna över för den annars så taktiske och metodiske britten. Han fick överhuvudtaget inte sin grekiska besättning – som mest var intresserad av pirateri gentemot den egna befolkningen – att attackera turkarna utan att hota (och stundtals tilldela) knytnävsslag. Efter denna episod lämnade också Lord Cochrane Grekland för all framtid. I sin dagbok antecknade han att grekerna ”som kollektiv är de fegaste uslingar jag haft att göra med”. Historien slutade som bekant med att britterna – numera hjärtligt trötta på sina grekiska ”allierade” – tvangs skicka en egen flotta till Grekland för att till syvende och sist krossa de turkisk-egyptiska sjöstridskrafterna.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

Storbritanniens grekhatande Lord Cochrane.

Annonser

Taggad: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Grexit” förr och nu: Storbritannien och besvikelsen med det grekiska frihetskrigetLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: