Sebald Beham och de gudlösa målarna i Nürnberg: Konstförfalskning, pornografi och andra försyndelser i reformationens skugga

2014/01/31 § Lämna en kommentar

Den stundtals hetsiga debatt som på senare tids förts angående författares och konstnärers upphovsrätt är inte som man lätt kan tro enbart en modern företeelse utan har i själva verket rötter långt bak i tiden. Som det allra äldsta dokumenterade rättsfallet brukar historikerna idag räkna Albrecht Dürers upprörda brev till den italienske kopparstickaren Marcantonio Raimondi 1511 där konstnären anklagar sin kollega för att ha plagierat hans verk och signatur för att sedan sålt verken vidare för samma pris som ett original. Efter anklagelserna drog Raimondi genast tillbaka sin utgåva – vilket tyder på att rättsprocess faktiskt följde – men kontroversen i fråga visade sig snart bara vara början på en störtflod av mer eller mindre begåvade plagiat utförda i Dürers namn. En ironi i sammanhanget var dessutom att man bland alla förslagna skojare även återfann Dürers egen bångstyriga elev Sebald Beham.

Sebald Beham (ca 1500-1555) tillhörde tillsammans med brodern Barthel Beham (ca 1502-1540) de så kallade ”Kleinmeister”, vilka under inflytande av Albrecht Dürer spelade en avgörande roll när det gällde att utveckla den grafiska konsten vid 1500-talets början. Bägge var egentligen målare till yrket men kom tidigt att inse att det var inom tryckkonsten som framtiden och de stora pengarna fanns. Omkring 1524 inledde Barthel och Sebald arbetet med en serie tryck och etsningar med erotiska motiv där bröderna, inspirerade av redan nämnda Raimondi, upptog teman från den grekisk-romerska antiken vilka de sedan laddade med ett mer eller mindre pornografiskt uttryck.

Sebald Behams "Festande bönder" från 1547.

Sebald Behams ”Festande bönder” från 1547.

Bröderna Behams pornografiska tryck blev omedelbart en stor försäljningsframgång och kort därpå påbörjades arbetet med ett ännu större projekt där man hämtade motiv från lantlivets fester och vedermödor. Rekvisitan var även denna gång av det mer smaklösa slaget och innehöll förutom raglande kärlekspar och spyende suputer även kontroversiella sexuella inslag vilka associerade till orgier och ”ménage à trois”. Kontroversiellt var i hög grad även det faktum att bröderna lånat flera av sina bildkompositioner från Albrecht Dürer för att sedan fräckt nog tillfogat motiven obscena detaljer som knappast torde ha roat den store mästaren. Överlag var bilder av detta slag inget som de världsliga myndigheterna brydde sig särskilt mycket om men inom kort skulle de två värstingbröderna även ge sig in i storpolitiken.

I juni 1524 utbröt det stora tyska bondekriget och i egenskap av hantverkare tillhörde Barthel och Sebald just den samhällsklass som ansåg sig ha mest att vinna på att den gamla ordningen kastades över ända. Bröderna Beham utgjorde här inget undantag från regeln och redan innan upproren kommit igång på allvar hade de två dragits inför rätta och dömts för att ha spridit kätterska och samhällsomstörtande pamfletter. Sannolikt var det också i samband med denna rättegång som bröderna, tillsammans med kollegan Georg Pencz (ca 1500-1550), tilldelades den föga smickrande benämningen ”de gudlösa målarna i Nürnberg”. Samtliga inblandade kom dock överraskande nog undan med livet i behåll men blev givetvis genast av med sina medborgarskap i staden.

Efter att upproret väl slagits ner och omkring 100 000 bönder och upprorsmän dödats av de regimtrognas knektar förlät man som brukligt de djupt ångerfulla målarna och tillät dem att återvända. Barthel – som var den mer tjurskallige av de två – valde emellertid demonstrativt att bosätta sig i det katolska München och arbetade där fram till sin död åt bayerska hertigar som William IV och Ludwig X. Sebald å sin sida återvände emellertid glad i hågen till sin hemstad och återupptog snart verksamheten som folkkär provokatör.

Glädjen över att återvända blev dock kortvarig och bara några år senare stod Sebald återigen inför rätta; nu anklagad för att ha plagierat Albrecht Dürers ännu outgivna avhandling om hästars proportioner som han dessutom falskeligen gett ut i eget namn. Denna gång beslutade domstolen att invänta Dürers version av arbetet, varpå en slutgiltig dom kunde fastställas. Knappt hade detta beslut fattats förrän Sebald hals över huvud flydde staden utan vare sig ägodelar eller ytterrock. Rocken nödgades hustrun sedermera skicka med sändebud till hemlig ort så att den stackars målaren inte skulle frysa ihjäl. Efter denna skandal övergav Sebald Nürnberg för gott men började nu istället oförtrutet att sprida sin gudlösa konst från det mer liberala Frankfurt am Main.

För den nyfikne och kunskapssvultne läsaren som är intresserad av att ytterligare förkovra sig i detta eminenta ämne och alla dess epistemologiska avarter vill Lurik varmt rekommendera författarens initierade blogg: http://renovatiomundi.blogspot.co.uk/

Sebald Behams "Den lille narren" från 1542.

Sebald Behams ”Den lille narren” från 1542.

Annonser

Taggad: , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Sebald Beham och de gudlösa målarna i Nürnberg: Konstförfalskning, pornografi och andra försyndelser i reformationens skuggaLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: