Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historia

2014/02/09 § Lämna en kommentar

Tuppfäktningen tillhör, inbitna djurvänners lamentationer till trots, en av våra högst älskade fritidsysselsättningar och har, liksom andra djurhetsningssporter, i princip utövats över hela världen och i alla tider. Hur viktig denna fjäderprydda kulturella institution en gång varit vittnar inte minst etymologin om. För den som råkar nära lustfyllda känslor till boxningen kan nämnas att fraseologin förknippad med sporten ytterst emanerar från tuppfäktnings räjong. Såtillvida härrör i själva verket termer som ”main event, ”battle royal” och ”ringen” (är ju som bekant ingen ring i modern boxning) från tuppfäktningen. Antagligen har du också vid något tillfälle stjälpt i dig en cocktail ”cock ale”, utan att för dens sakens skull reflektera över att ordet i grunden syftar på den ofta narkotiska vätska man brukar tvångsmata en mindre stridsvillig tupp med timmarna före en viktig batalj.

Tuppfäktningens historiska ursprung är som sagt höljt i dunkel, men man brukar anta att sporten såg sin genesis i Ost- och Sydostasien (där man från Antiken och framåt hade för vana att i underhållningssyfte hetsa rapphöns mot ripor), och det är också här som sporten har sina djupaste kulturella rötter. Tack vare prominenta antropologer som Clifford Geertz och Margaret Meade har tuppfäktningen detaljstuderats hos primitiva folk i Sydoastasien och den australiska övärlden. Bland primitiva stammar på Bali, för att ta ett uppmärksammat exempel, utgör tuppfäktningen en högaktad kulturell institution som utövas, inte bara för underhållningssyfte, utan av vitt skilda anledningar: från att överbrygga inbördes konflikter till att utdriva demoner.

För majoriteten av balineser är tuppfäktningen en sakral handling. Stridstupparna – som balineserna i regel skämmer bort och ammar  oförblommerat under alla dygnets timmar (ofta på bekostnad av de egna barnens förplägnad) – symboliserar ägarens manlighet, d.v.s. hans penis. En eventuell förlust i en tuppfäktningsmatch är såtillvida kostbar, inte minst socialt. Till detta ska tilläggas att balineserna, frånsett den högt älskade stridstuppen, i regel inte är några djurvänner. Eftersom flertalet av de demoner som balineserna söker skydda sig från traditionellt bär djuransikten utgör djur av alla sorter en form av paria (primitiva balineser är ingalunda vegetarianer men föredrar att äta animalisk föda fort och på stående fot). Hundar torteras exempelvis ofta och gärna.

Tuppfäktning i romarriket - bild bevarad från Pompeji.

Tuppfäktning i romarriket – bild bevarad från Pompeji.

Nå, i Europa var romarna, som lärde sig gebitet från grekerna, tuppfäktningsfantaster av oanade proportioner och lade sig till med att avbilda exemplariskt dristiga stridstuppar på sina silvermynt. Bland alla Roms tuppfäktningsentusiaster kan nämnas det första triumviratets Julius Caesar (100 f.Kr. – 44 f.Kr.) och Markus Antonius (83 f.Kr. – 30 f.Kr.). En legend gör gällande att dessa båda framtida kombattanter i ungdomens år hade för vana att utmana varandra på tuppfäktning. Tydligen så ska Caesars tupp alltid ha krönts som segrare och därmed förebådat dennes kommande maktövertagande och det första triumviratets tragiska kadens.

Genom Roms försorg spred sig också tuppfäktningen till de brittiska öarna där den redan under medeltiden utvecklade sig till populär folksport. I Skottland gick det så långt att hela kyrkogårdar togs i anspråk för att anordna tuppfäktningsmatcher. Liksom på kontinenten så var det aristokratin som – med sina specialuppfödda stridstuppar i bjärta färger – satte an takten, men tuppfäktningen var trollbindande för såväl hög som låg, och på söndagarna arrangerades, till allmänhetens stora förtjusning, tuppfäktningar på stort sett varje öppen yta som stod till buds.

Under sent 1500-tal började, till Shakespeares stora fasa (javisst, han var också ett fan av tuppfäktning), de dystra puritanerna att polemisera mot den blodbesudlade folksporten och åberopade någonting så löjligt som ”djurens rättigheter” (från en strikt religiös synvinkel, givetvis). Naturligtvis föll denna religiösa puritanska nit till föga. Tuppfäktningen förbjöds i Storbritannien först år 1849; och inte var det djurvänner som stod bakom, utan tvärtom en bekymrad stat och en klass av profithungriga kapitalister. Tuppfäktningen hade, resonerade man, slagit an hos de sämst bemedlade skikten i samhället och vadslagningarna som följde i sportens spår hade en narkotisk effekt på den outbildade massan – summa summarum: tuppfäktningen var ett oregerligt opium för proletariatet. Och varför skulle fattiga människor satsa sina surt förvärvade ören på en sådan primitiv sysselsättning när mitten av 1800-talet blev genombrottet för den ståndaktigare hästkapplöpningen? Tuppfäktningens folklighet blev, med andra ord, sportens förbannelse.

Inte så i Amerika. Bland de fritidssysselsättningar som brittiska immigranter medförde till Nordamerika utgjorde tuppfäktningen, näst boxningen, den i särklass mest uppskattade kulturimporten. Man kan, utan att överdriva, deklarera att hela den unga amerikanska politiska och kulturella eliten var besatta av sporten. Bland USA:s hänryckta tuppfäktare märks bland annat: George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, Jonathan ”Stonewall” Jackson” och Abe Lincoln (1809-1865). Det ryktas till och med att den sistnämnda, Abraham Lincoln, tillskänktes sitt smeknamn, ”Honest Abe”, på grund av sitt rättvisepatos och sin stoiska beslutsamhet i egenskap av domare i lokala tuppfäktningsmatcher.

I USA skulle dock småningom kverulanta djurvänner få sin vilja igenom: 1879 förbjöds institutionaliserad tuppfäktning. Detta innebar dock inte på några sätt att den populära folksporten fullständigt eroderade, tvärtom. Under depressionsåren i början av 1930-talet beräknas det exempelvis att tuppfäktning inbringade så mycket som 5 000 000 dollar i intäkter per år. Siffran har sedan dess stadigt växt. En annan oförvägen tuppfäktningsentusiast var för övrigt en viss Ronald Reagan som, på sedvanligt skämtsamt manér, förtäljde följande humoristiska anekdot under en informell middag år 1980:

”How do you tell who the Polish fellow is at a cockfight? He’s the one with the duck. How do you tell who the Italian is at the cockfight? He’s the one who bets on the duck. How do you know the Mafia was there? The duck wins.”

Som lite avslutade kuriosa kan nämnas att Venezuelas myndigheter firade huvudstaden Caracas 400-års jubileum år 1967 genom att organisera allmänna tuppfäktningar och att Iran organiserade sitt första – men långtifrån sista –  nationella tuppfäktningsmästerskap år 1969.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Tuppfäktningsscen från London i början av 1800-talet.

Annonser

Taggad: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Galet så man tuppar av: Om tuppfäktningens historiaLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: