Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskkött

2014/03/18 § Lämna en kommentar

Grisen har inte haft det alldeles lätt genom historien; att använda ordet ”svin” i pejorativ mening har en lång historia med rötter i Antiken i såväl Europa som Mellanöstern. Det eviga Kina utgör ett undantag i sammanhanget då grisens högaktade ställning i den traditionella kosmogonin gjort det till en komplimang att kalla någon för ett riktigt ”praktsvin”.

Få kan väl ha undgått att ortodoxa judar och muslimer skyr fläskkött som pesten. En än färre skara torde ha reflekterat över varför. Om vi bortser från religiös mytologisering, varför kommer det sig att religiösa kulturer med ursprung i Mellanöstern eller den arabiska halvön inte varit särdeles pigga på att inkludera fläskköttet bland de gängse kostvanorna? Tro det eller ej, men forskningen på detta område har hundratals år på nacken och är än idag en het potatis.

Med största sannolikhet emanerar det judiska och muslimska påbudet om att undfly det religiöst kontaminerade fläskköttet från Antikens Egypten. Det ska i sammanhanget klargöras att Antikens egyptier inte var konsistenta grishatare, förhållandet till grisen skiftande mellan olika dynastiers uppgång och fall, men generellt sett ansågs svinfarmare vara de lägst stående kastet i den sociala och politiska hierarkin. Detta hängde antagligen ihop med att de högre skikten i den egyptiska samhällshierarkin, och då särskilt prästerskapet, var, till följd av sin sociala status och pekuniära rikedom, rabiata vegetarianer (vegetarianism har, ur historisk synvinkel, alltid varit en ”överklasssport”).

"Det bökande svinet" - enligt kinesiskt mytologi.

”Det bökande svinet” – enligt kinesiskt mytologi.

Det är intressant att studera hur grisens ställning i den egyptiska mytologin ständigt förändrades till det sämre under historiens gång. Under det nya Kungariket (1550 f.Kr. – 1077 f.Kr.) blev grisen den ”behållare” som förde en annars gudstrogen medborgares synder till dödsriket.

Intagandet av fläskkött var, i det nya Kungariket, en ”ynnest” enbart reserverad för slavar och samhällets heloter. Om man får tro Torah så torde en viss Moses, som spenderade åtskillig tid med den egyptiska överklassen, måhända lärt sig av sina översittares vanor. När samme man, återigen enligt Torah, reste upprorsfanan och ledde sitt folk ut ur Egypten så blev egyptiernas förakt för fläskköttet också judarnas.

Vare sig man är beredvillig till att tro på Moses stordåd eller ej verkar historiker överens om att det judiska grisföraktet spred sig som en löpeld till den arabiska halvön, där en viss Muhammed (570-632) – som utom tvivel hade kontakt med diverse judiska handelsmän och jordbrukare – tog intryck av påbudet. Inom kort förkunnade islams apologeter att fläskköttet – utom i yttersta nödfall – var ”hands-off” för varje gudfruktig muslim.

Om man nu bortser från religiös historiografi kan också andra intressanta och icke-religiösa orsaker nämnas som anledning till det välkända muslimska påbudet. Många historiker, med Annales-skolans etikett, gör nämligen gällande att det muslimska påbudet att avstå från fläskköttet har sitt ursprung i det expanderande muslimska ”civilisationens” tilltagande urbanisering. Svinuppfödning kännetecknade, enligt denna historiesyn, en form av självförsörjning som gick stick i stäv mot de centraliserande och administrativa imperialistiska tendenser som kännetecknade den gryende Omajjad-dynastin (661-750). Liksom antikens imperier fick omajjaderna sin rikedom genom skatter i form av naturaprodukter, i synnerhet spannmål. Om spannmål ”kastades som pärlor för svin”, för att göra bruk av ett välkänt citat, infann sig naturligtvis inga skatter. Svinuppfödare skulle, med denna logik i ryggen, därför elimineras.

Oavsett om man väljer att ge Annales-historikerna rätt eller inte är åtminstone en sak intressant i sammanhanget: Påbudet om att undvika fläskkött skiftade i takt med centralstatens centrifugering; i tider av politiskt och religiöst kaos föreföll det som att även de till synes mest gudfruktiga muslimer återföll i kärlek för fläskköttet (särskilt i Nordafrika). Även om beläggen är bristfälliga så torde det först vara under högmedeltiden som påbudet om att undvika fläskköttet rönte genklang i hela den dåvarande muslimska världen.

Det ska i sammanhanget tilläggas att Annales-skolans kanske största frontfigur, en viss Ferdinand Braudel (1902-1985), i en mindre ihågkommen passus föreslog att den ”muslimska civilisationens” förfall under senmedeltiden och kristenhetens uppgång  i samma veva berodde på att den ”muslimska civilisationen” övergav fläskköttet. Samme man har, i en likaledes bortglömd passus, deklarerat att den kinesiska civilisationens relativa recession under Ming-dynastin (1368-1644) berodde på att kineserna övergav intagandet av produkter baserade på vete till förmån till sådana baserade på ris. Europa kan således tacka sin fäbless för bröd och bacon för sitt relativa välstånd.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Den grisälskande franska historikern Ferdinand Braudel.

Annonser

Taggad: , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Svinaktiga påbud: Varför judar och muslimer inte är särdeles pigga på fläskköttLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: