Röstskräck: kvinnligt rösträttsmotstånd i Sverige

2014/04/22 § Lämna en kommentar

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt hade kämpat i närmare två decennier när medlemmarna äntligen för första gången fick lägga sin röst i valurnan valet till den andra kammaren år 1921. Mycket forskning har gjorts av ”svenska suffragetter” och inte sällan har dessa kvinnors kamp framställts som både ihärdig och även i ett visst ljus hjältemodig. Kvinnorna som befann sig på den förlorande sidan, så att säga, den del av den kvinnliga befolkningen som absolut inte ville lägga någon röst i urnan 1921 utan uppfattade kvinnlig rösträtt som någonting abnormt har man först nyligen börjat föra fram i något ljusare dager.

Kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige började trevande ta fart mot slutet av 1800-talet med någon enstaka motion i den andra kammaren i riksdagen men framskjuten blev kampen först med bildandet av nämnda landsförening. Motståndare fanns det gott om och inte minst bland leden av medsystrar fanns de som såg med fasa på utvecklingen.

Flertalet av de kvinnliga kvinnorösträttsmotståndarna kom inte överraskande nog från borgerliga konservativa läger men även ur lägre samhällstånd engagerade man sig för nej-saken. En ung postexpedit var rädd om den säregna kvinnliga intuitionen vilken hon uppfattade var det som särskiljde kvinnan från mannen och som gjorde henne unik. Denna intuition utgjorde rentav ”kvinnokönets största kraftkälla” och den skulle det värnas om och det främsta hotet mot denna kom från rösträttens införande.

Den unga fröken menade att den kvinnliga intuitionen otvivelaktigt skulle gå förlorad genomdet outhärdligt jäktade liv en politiskt engagerad kvinna skulle tvingas leva. Orsaken till detta stavades dubbelarbete; kvinnorna skulle inte mäkta med att engagera sig mellan de kvinnliga bestyren, tvätta, reda av såsen och uppfostra barnen och därför skulle all förmåga till intuitivt tänkande helt gå förlorad menade hon.

En annan vanlig uppfattning hos de kvinnliga rösträttsmotståndarna efter den ryska revolutionen var att en röst på en liberal kvinnorösträttskämpe i förlängningen innebar en röst på ”bolsjevismen” och om revolutionärer kom till makten skulle troligen konservativa huvuden rulla befarade man. Med förskräckelse förutsåg man hur horder av arbetarkvinnor röstade socialistiskt medans de konservativa kvinnorna, sitt köns väsen troget, stannade hemma.

Ur dagens perspektiv kan de kvinnliga rösträttsmotståndarnas argumentation te sig aningen paradoxal. Det fanns de som var högutbildade (en var verksam jurist på sin mans advokatbyrå) då man samtidigt menade att även äldre kvinnor saknade förmåga till rationalitet och omdöme. Yngre kvinnor saknade å sin sida förståelse för de äldres behov samt den livserfarenhet omhändertagandet av en familj skänkte dem argumenterade man.

Allt eftersom kvinnor blev mer och mer engagerade i samhället (inom folkrörelser och välgörenhet) tvingades man komma till insikt om att det dessa kvinnor gjorde var gott även om en och annan surt muttrade att den nya kvinnan var en androgyn varelse och att Napoleon hade rätt när han hävdade att ”den bästa kvinnan var den som födde staten flest barn.”

Lurik rekommenderar: Sif Bokholm. I otakt med tiden: om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Atlantis. 2008.

Annonser

Taggad: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Röstskräck: kvinnligt rösträttsmotstånd i SverigeLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: