Klassisk rysk tonårsrevolt: Peter den store och hans Glada sällskap

Peter den store (1672 – 1725) var som tonåring en mycket vetgirig person som inte lät sig begränsas av det annars konservativa och traditionstyngda ryska hovet. Tsaren älskade att umgås med utlänningar, som bodde i en särskild avsedd förort till Moskva, där kunde han språka obehindrat med både höga officerare såväl som skeppsbyggare från Västeuropa och han slukade med hull och hår all kunskap som dessa män delade med sig av.

Detta sågs inte med blida ögon av de konservativa delarna av hovet som menade att utlänningar inte kunde annat än att dra olycka över heliga moder Ryssland och att de ryska traditionerna, med den ortodoxa kyrkan i centrum, var i direkt fara om utlänningarna vann inflytande. Bland de mäktigaste förfäktarna för det ryska återfanns patriarken Ioakim som var en xenofob av rang och som gjorde sitt bästa för att övertyga Peter om att de där utlänningarna bara innebar våda och vånda.

När patriarken lämnade jordelivet efterlämnade han ett testamente i vilket han klargjorde sin inställning: tsaren uppmanades att undvika samröre med kättare såsom protestanter och katoliker samt att kasta ut hela packet från landet och absolut inte ta till sig deras seder, bruk eller kläder. Ioakim var nog illröd i ansiktet av ilska då han blickade ned från sin himmel och skådade att tsaren beställde en garderob tyska kläder som han bar vid de frekventa inbjudningarna hos sina utländska vänner så fort patriarken var satt i jorden.

Likväl skulle detta blekna i jämförelse med vad Peter tog sig för härnäst, förutom kunskap var hans andra passion i unga år att supa om rejält. Tillsammans med sina nya vänner (och en hel del ryssar) bildade han dryckesgillet ”Glada sällskapet” som arrangerade återkommande fester i förstaden under vilka Peter gjorde sig ett namn som drinkare, det beskrivs att han kunde supa hela natten och ”upp till tre timmar efter det att solen gått upp”

Det Glada sällskapet var något av en fristad där allt tycktes vara tillåtet, titlar som ”den polske kungen” delades ut och Peter själv, sin vana trogen, tilltalade låtsaskungarna som om han själv var en slav i deras riken. Men snart tog dessa upptåg rejält snurr och man grundade ”Den helstolliga, helfulla synoden av dårar och gycklare”.

För att inte stöta sig allt för mycket med den ortodoxa kyrkan valde man att parodiera den katolska kyrkan och man utsåg både en påve, ett kardinalskollegium samt präster och biskopar, anspråkslös som tsaren var i dessa sammanhang tog han titeln diakon. I vilket fall stod supandet i centrum hos den fulla synoden och den första dogmen påbjöd att Bacchus skulle hedras medelst kraftfullt supande och att alla medlemmar var dag skulle stupa i säng av fylla.

Vid högtider tog sig festandet bisarra former, under självaste julafton paraderade hundratals av synodens medlemmar omkring i Moskva och längst fram i tåget åkte den aspackade narrpåven på en släde som drogs av ett dussintal skalliga män. Till adelns förfäran störde man deras julefrid genom att ogenerat storma in i dessas hem och kräva mat och självfallet mången julsupar.

 

Peter den store

Lurik rekommenderar: Robert Massie. Peter the Great: His Life and World. 1980.

Barnslig galghumor i Rumänien: Dekret 707 och abortlagstiftningen i Ceausescus Rumänien

Abortlagstiftningen under den östeuropeiska kommunismens egid var, trots marxismens påbud om ideologisk och social endräkt, ofta ambivalent men, från 1960-talet och framåt, generellt sett oerhört stringent och misogyn. I de länder där nominell kommunism supplementerades av etnisk nationalism och en virulent statsfinansierad och orkestrerad natalistisk diskurs kunde följderna bli ödesdigra. Nicolae Ceausescus (1918-1989) Rumänien utgör tvivelsutan det mest extrema exempel i världshistorien där den omnipotenta statens tentakler, till följd av ett omtalat dekret, inte bara sökte penetrera privatlivets skrymsligaste vrår utan även nationens livmödrar.

Det var redan i oktober 1966 som Ceausescu promulgerade det omtalade dekret 707, som bl.a. innebar att aborter blev förbjudna för kvinnor under 45, för kvinnor som redan kunde stoltsera med åtminstone fyra barn och för kvinnor som riskerade allvarliga medicinska efterverkningar. Inte nog med att Ceausescu i princip lyckades göra aborter nära nog omöjliga över en natt, i samma andetag upphörde man med i stort sett all import och produktion av alternativa preventivmedel.

Det primära syftet bakom den misogyna abortlagstiftningen och dekret 707 var givetvis idén om att kraftigt höja nativiteten och därigenom Rumäniens nationella styrka. I början av 1980-talet, när den redan drakoniska lagstiftningen skärptes ytterligare, angav Ceausescu att hans mål var att höja Rumäniens invånarantal till 2020 från i runda slängar 23 miljoner till 30 miljoner. Enligt Ceausescu själv var ”fostret [. . .] socialistisk egendom och tillhör hela samhället. Att föda barn är en patriotisk skyldighet som är utslagsgivande för hela landets framtid”. Följden blev att ”någon som avstår från att ha barn” också stämplades som ”desertör”.

Det lyckliga paret Nicolaue och Elena Ceausescu omgivna av rumänska skolbarn.

Inte nog med att läkare som inte hörsammade ”dekret 707” och utförde illegala aborter riskerade diaboliska straff, lagen gjorde också gällande att en kvinna med livshotande skador som sökt sjukhushjälp till följd av en illegal abort skulle nekas vård om hon inte genast avslöjade vem som hjälpt henne. Även läkare som laglydigt genomförde endast legala aborter riskerade grava fängelsestraff utifall myndigheterna fick för sig att läkaren ifråga praktiserade denna ynnest alltför ofta.

Dekret 707 kom i praktiken att innebära att i princip hela populationen av rumänska kvinnor i barnafödande ålder tvingades paradera sina livmödrar inför nyfikna statliga inspektörer. Arbetande och studerande kvinnor tvingades exempelvis till obligatoriska gynekologbesök varje kvartal för att intyga att de inte blivit gravida eller tidigare på olaglig väg avbrutit en grossess. Till dekret 707:s alla absurda inslag hörde också den beryktade ”celibatlagen” som kort och gott innebar att alla ogifta rumäner under 25 år tvingades underkasta sig en skattepålaga om otroliga 10 procent av total inkomst. Gifta par som inte producerade åtminstone ett barn åt den rumänska staten inom två år efter äktenskapets ingående fick betala en präktig pålaga på ungefär 20 procent av de gemensamma inkomsterna.

Lidandet som Rumäniens beryktade abortlagstiftning medfört är inkommensurabelt. I början av 1980-talet gick det 83 dödsfall per tusen födslar i Rumänien; landets kvinnor löpte alltså en tio gånger högre risk än det europeiska genomsnittet att dö i förlossningsskador. Dekret 707 lyckades heller inte att eliminera aborten som företeelse, aborter fortsatte att praktiseras i det fördolda och ofta med fruktansvärda resultat. Inte konstigt därför att den primära dödsorsaken för kvinnor i kommunismens Rumänien var just okontrollerade och misslyckade aborter.

Skräckexempel på ett rumänskt fosterhem.

Röd terror: De rödhårigas hårribla stigmatisering under Antiken och Medeltiden

Ett av historiens äldsta mobboffer är troligtvis de rödhåriga. Dessa ”gingers” har sedan antiken fram till våra dagar fått stå ut med det ena tillmälet efter det andra, vilket man självfallet har tröttnat på. Idag har alla rödhåriga en egen dag och den egna intresseorganisationen vill jämställa trakasserier av rödhåriga med etnisk diskriminering eller i vart fall hatbrott vilket man än så länge inte har fått gehör för hos lagstiftarna.

Redan de gamla grekerna, som man brukar säga, hade ett horn i sidan till rödhåriga. Aristoteles själv lär ha yttrat någonting i stil med ”de rödhåriga har dålig karaktär”. Troligtvis hade man ärvt denna uppfattning om rödhåriga från Egypten där den mindre populära guden Seth ansågs ha rött hår. Romarna tog som bekant över mycket av den grekiska kulturen och det gällde även deras aversion mot rödhåriga, i vart fall efter det att romarna hade blivit bekanta med germanernas och gallernas yxor. Dessa utgjorde något av ett existentiellt hot mot det romerska imperiet och att rött hår var mer vanligt förekommande hos dem uppmärksammades naturligtvis och därigenom blev denna eldiga hårfärg något av en symbol för barbari. Livius får illustrera detta han skrev:

”Their tall stature, their long red hair, their huge shields, their extraordinarily long swords; still more, their songs as they enter into battle, their war dances, and the horrible clash of arms as they shake their shields in the way their fathers did before them.”

Under medeltiden eskalerade mobbningen av människor med eldfängt hår och om man under antiken mest hade betraktat rödhåriga med en slags fascination för det exotiska och okända utvecklades synen på dem på ett högst otrevligt vis. Judarna var medeltidens eviga syndabockar, oavsett vad för katastrof som skedde kunde denna förklaras på ett av två vis; ”Guds straff” eller det mer behändiga ”judarnas fel”. Orsaken till hatet mot judarna bottnade i att det var de som ansågs ha mördat Jesus Kristus och den mest hatade juden av alla var naturligtvis Judas Iskariot.

Nu hör det till alla rödhårigas olycka att Judas inte sällan avbildades som rödhårig i den tidens konst och på grund av detta låg det nära till hands för medeltidens människor att dra slutsatsen att rödhårighet var ett tecken på judisk börd. Därmed var alla rödhårigas olycka gjord. Under häxprocesserna var risken för en kvinna med rött hår att bli utsatt för försörjelse högre än för andra kvinnor vilket kan härledas till den ökända Malleus Maleficarum, häxhammaren, som hävdar att rött hår var ett kännetecken för en häxa eller varulv.

Så småningom nådde dock en rödhårig kvinna den högsta makten i England, Elisabet I (Tudor) och hon tänkte inte finna sig i att vara avvikande; istället inspirerades kvinnor vid hovet att färga sitt hår i denna mytomspunna färg som plötsligt blev på modet.

Rödhårig Judas kysser Jesus.

Konstnären som gjorde en tavla: Winston Churchills omvända Dorian Gray

Winston Churchills (1874-1965) andra sejour som brittisk premiärminister, mellan 1951 och 1954, har inte gått till historien som vare sig hans eller landets lyckligaste. Den tjurige gamle premiärministerns alla idiosynkrasier till trots beslutade parlamentet att den åldrade krigsherren förtjänade att hyllas på sin 80-årsdag varpå man skramlade för att bekosta ett porträtt av Churchill. Målaren som sedermera vanns för uppdraget var ingen mindre än Graham Sutherland (1903-1980), en allaredan erkänd porträttmålare av rang.

Under sommaren 1954 satt så också Churchill, själv en engagerad amatörmålare, modell åt Sutherland som visste att ha det färdiga porträttet klart under hösten samma år. Den 30 november 1954 hölls så en påkostad ceremoni till Churchills ära där tavlan var tänkt att avtecknas och för första gången beundras av allmänheten. Avteckningsceremonin följdes dock inte av applåder utan av ett öronbedövande mumlande – porträttet var ingalunda vad någon av de församlade väntat sig.

Konsternationen orsakades inte av att porträttet inte var slående likt Churchill själv, tvärtom. Problemet var snarare att porträttlikheten var alltför markant påtagbar. Figuren som avtecknade sig på duken var nämligen den av stel, 80-årig gubbe med ena benet nere i graven och inte alls som den energirika och beslutsamma krigsledare vilken Churchill älskade att framställa sig själv som.

Sutherlands skiss på Churchill från sommaren 1954 som låg till grund för den berömda målningen.

I sitt anförande höll Churchill, som hatade målningen för glatta livet, masken, åtminstone nästan. Visserligen prisade han konstnären i smäckra ordalag och tackade ödmjukast för den ynnest som tillägnats honom men han sade också att konstverket var ett ”utmärkt exempel på modern konst”. Till saken hör att den ärkekonservative Churchill inte ska ha haft mycket till övers för modern konst. Också bland deltagarna var omdömena om porträttet blandade, flera konservativa parlamentsledamöter kallade den öppet för en ”disgrace”.

Efter avslutade högtidligheter följde Sutherlands hatade målning med Herr och Fru Churchill till villan i Chartwell. Efter att Churchills hustru, lady Clementine (1885-1977), avlidit 1977 framkom det att samma person med största sannolikhet låtit förstöra tavlan redan 1954 eller 1955. Tydligen ska Winston ha blivit melankolisk bara vid blotta åsynen av porträttet. Nyheten om Sutherlands förstörda målning utvecklades till något av en debatt. Visserligen var porträttet makarna Churchills privategendom, men hade de verkligen rätt att förstöra ett konstverk bekostat av parlamentet och skapat av en erkänd brittisk konstnär?

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att det gick aningen bättre när parlamentet år 2007 skulle hylla Storbritanniens andra konservativa politiska ledstjärna, ”Järnladyn” Margaret Thatcher (1925-2013). Vid sitt anförande efter den imposanta bronsstatyns avteckning deklarerade Thatcher: ”Jag hade nog föredragit järn, men brons duger. Det rostar trots allt inte”.

Margaret Thatcher med sin staty 2007.

Den sista samurajen: Yukio Mishimas statskupp

Året var 1877 och tiden hade sprungit ifrån det feodala Japan och framförallt det tidigare ”frälset” samurajerna. Modernisering och omdaning av hela samhället pågick i en rasande fart och inte långt senare skulle Japan bli den första utomeuropeiska stat som besegrade ett europeiskt land, i det Rysk – Japanska kriget år 1905. Men innan detta skulle ske var man tvungen att krossa det sista motståndet mot nydaningen, samurajerna, och så skedde på ett slagfällt nämnda år då en modernt utrustad värnpliktsarmé tillintetgjorde sina medeltida motståndare.

Samurajerna var en konservativ skara som följde sin mycket strikta hederskodex, bushido, som i korthet kan beskrivas som en ”ideologi” som fokuserar på ära, heder och plikt. Bushidon har sitt ursprung ur konfucianismen men även buddhismen har bidragit till denna ”krigarideologi”. En av de tidigaste vetenskapliga beskrivningarna (1899) av samurajernas kodex berättar att denna var en oartikulerad och ej nedtecknad ideologi som växt fram organiskt genom århundraden av krig.

I och med slaget 1877 och senare Japans nederlag i det andra världskriget kunde man tro att samurajerna och alla former av militaristiska hederskodex skulle vara obsolet i det japanska samhället men Bushidon skulle visa sig vara svår för vissa att släppa och även bland den kulturella eliten fanns de som bar på romantiska föreställningar om den gamla goda tiden.

En av Japans främsta efterkrigsförfattare, Yukio Mishima (1925–70), och vid tiden en mycket välkänd kulturpersonlighet som fått sina verk översatta till många språk (finns att läsa på svenska) hyste en särskild beundran för samurajer i allmänhet och för bushido i synnerhet. En av hans favoritsysselsättningar vid sidan av författarskapet var att posera i bara underkläderna med ett klassiskt samurajsvärd. Detta kanske uppfattades som excentriskt och man verkar inte ha uppfattat att författaren mer än bara vurmade för samurajer; han ville återupprätta det gamla Japan.

Yukio Mishima

År 1968 i oktober grundade Mishima skuggrörelsen Tatenokai ur en samling studenter tillhörande extremhögern. Man var dedikerade åt upprätthållandet av de traditionella japanska värdena och dyrkandet av kejsaren. Tatenokai hade genom dess grundare uppenbarligen kontakter högt upp i samhället eftersom man överraskande nog tilläts träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna och därigenom blev författaren ledare över sin egna lilla höger-milis.

Officerarna som tagit beslut om att låta Mishima och hans män träna tillsammans med självförsvarsstyrkorna skulle snart bittert få ångra sitt beslut. i november 1970 tog sig Mishima tillsammans med fyra sammansvurna in i Högkvarteret för det östra militärkommandot där de barrikaderade sig och tog en general till fånga, nu hade statskuppen börjat och Japan skulle åter vända sig till sina traditionella rötter.

Den samurajälskande författaren steg ut på en balkong ovanför en öppen plats där en stor mängd soldater samlats på grund av uppståndelsen. Därifrån höll Mishima ett eldfängt tal som uppmanade soldaterna att bistå honom i statskuppen och återinsätta kejsaren som rikets högste politiske ledare.

Soldaterna var mäkta roade av tilltaget och började genast skandera och håna kuppmakaren som satsat allt på ett kort. Man måste beundra Mishima för hans hängivenhet, när han insåg att loppet var kört genomförde han det enda rationella, seppuku, samurajernas rituella självmord då man kör in ett kort svär i magen, skär åt vänster och därefter rakt upp mot revbenen.

Yukio Mishima

Kvinnor i kosmos: Valentina Tereshkova och könskriget i rymden

Den 12 April 1961 blev Jurij Gagarin känd för en hel värld och hyllad som “rymdens Columbus” efter att ha blivit den första människan någonsin i rymden. Gagarins historiska mission var långt ifrån bara ett vetenskapligt lackmustest, den bidrog dessutom till att öppna en ny arena där det Kalla Kriget kunde utspelas inför mer eller mindre öppna ridåer och där supermakterna till synes vara så gott som jämbördiga.

Att vara först i rymden var givetvis bara första steget. Efter Gagarins framgångsrika strapats försökte såväl USA som Sovjetunionen att vara först med i stort sett vad som helst, så länge mandomsprovet utfördes i rymden – allt var en tävling. På ett tidigt stadium började därför NASA att träna kvinnor till astronauter – tanken var att näpsa till Sovjetunionen även i dess egen paradgren: jämställdheten. Sovjetunionen fick dock nys om projektet och började givetvis omedelbart hårdträna ett eget förband av kvinnliga kosmonauter. Slutligen skulle också en av dessa kvinnor ombordstiga Vostok 6 i juni 1963 och sedermera bli världsberömd som den första kvinnan i rymden någonsin; hennes namn var Valentina “Måsen” Tereshkova. Sovjetunionens förstasekreterare, Nikita Chrusjtjov (1894-1971), var inte lite belåten över Tereshkovas bedrift och skroderade på sedvanligt sätt:

“Hennes flygning varade längre än samtliga amerikanska astronauters sammantagna tid spenderad i rymden (applåder). Där har ni det “svaga könet” (stormiga applåder) [. . .] Namnet Valentina Vladmirovna kommer att skrivas in i historieböckerna. Hon har ännu en gång demonstrerat hur kvinnor uppväxta under socialismen går jämsides med sina män genom livet, i självuppoffrande arbete såväl som i heroiska dåd som förundrar omvärlden.”

Valentina Tereshkova 1963.

Bortsett från Tereshkova då? Hur vanligt förekommande var det under Kalla Kriget med kvinnliga astronauter och kosmonauter? Inte särdeles. Den första sovjetiska kvinna att upprepa Tereshkovas bravad var den envetna testpiloten Svetlana Savitskaya, men först 1969. 1983 blev Sally Ride den första amerikanska kvinnan i rymden och därefter tog USA över stafettpinnen. Sedan dess har 26 amerikanska kvinnor fått möjligheten att besöka rymden – 1999 blev dessutom en viss Eileen Collins den första kvinnan någonsin att få befäl över en rymdfärja.

Att det sovjetiska projektet med att träna kvinnor till kosmonauter så småningom lades på is verkar intressant nog ha haft att göra med Tershkovas erfarenheter från den framgångsrika flygningen med Vostok 6. Även om hon obstinat nekat till anklagelserna under hela sitt liv så uppgav missunnsamma kollegor att hon under flygningen lidit av ”rymdsjukan” och vid tillfälle spytt i cockpit. Anklagelserna – riktiga eller ej – innebar i vilket fall som helst att en konservativ fraktion inom det sovjetiska rymdprogrammet kunde avfärda kvinnor som olämpliga som kosmonauter till följd av deras ömtåliga fysiska konstitution.

I vilket fall som helst blev Tereshkova, efter sin återkomst till jorden, hyllad som en nationalhjälte; den enkla, faderslösa flickan från Yaroslavl med fäbless för fallskärmshoppning var i mångt och mycket som klippt och skuren för uppdraget som sovjetisk “good-will-ambassadör” i Väst. Fram till Sovjetunionens fall 1991 besökte Tereshkova lydigt i stort sett varje hörn av planeten, talade inlevelsefullt om sina äventyr och förkunnade Marxism-Leninismens budskap om fred och jämställdhet. Tereshkova var dock aldrig särdeles road av de politiska upptågen, hennes hjärta klappade alltid för rymden och hennes högsta önskan var att få bli ingenjör (något som myndigheterna ogillade och aktivt hindrade).

Valentina Tereshkova lever och frodas ännu idag och hennes livslånga kärleksaffär med den outgrundliga rymden verkar ihållande. Inte nog med att hon erbjudits en plats på en ännu inte tidsbestämd rysk rymdfärja avsedd för Mars, hon har också uttryckt en önskan om att få dö i rymden.

Sovjetisk propagandaaffisch föreställande ”Sovjetunionens hjältinna” Valentina Tereshkova

En narraktig historia: Hovnarrens funktion i medeltidens Europa

Sinnebilden av en medeltida bankett innefattar ofta en lustig dvärg som med en märkvärdig bjällerförsedd hatt på huvudet gör kullerbyttor och andra lustigheter längs långborden till gästernas stora förtjusning. Narren har en lång historia i Europa men som vi känner den – enligt beskrivningen ovan – såg dagens ljus under 1200-talet och därefter följde en storhetstid som varade fram till 1700-talet då teatern tog över narrens funktion.

Varje hov med självaktning hade minst en hovnarr som behärskade luta eller något annat musikinstrument alternativt var något av en akrobat eller jonglör. Inte sällan var det dvärgar eller fysiskt handikappade som fick denna, till synes, inte särdeles hedervärda position. Men som ofta är fallet kan skenet bedra och somliga narrar kom att utnyttja sin ställning vid hovet väl.

Åtminstone från 1200-talet känner vi till beskrivningar av narrar och ursprunget till jokern, joculatores, kommer från denna tid. Narren beskrivs av en Thomas Chobham i följande ordalag: ”Who sings the deeds of princes and the lives of saints and give people comfort either when they are ill or when they are troubled”.

Medeltida hovnarr

Hovnarren gick under den latinska benämningen domini regis joculator och var som nämnt mer en regel än undantag vid hoven, men beroende på var i Europa man befann sig kunde narren ha olika ställning. På Irland lade man stor vikt vid att narren kunde sin poesi och han var därför inte att betrakta som en fool (en term som började användas under 1500-talet). Den irländska narren var mer av en bard som kunde ge kungen goda råd eller banna dennes fiender om det behövdes. Poesin stod högt i kurs och det ansågs att denna var magisk, genom poesin kunde förbannelser utdelas och eftersom narrarna var skickliga poeter var de fruktade.

Det kan tyckas förvånande att narren kunde stå högt i kurs men det var vanligt att denna fungerade som ”sanningssägare” vid hovet. I en tid då absolutismen var allenarådande kunde det vara farligt att kritisera sin kung då man med lätthet kunde falla offer för dennes nycker. Narren hade därför inte sällan en särställning inom hovet, han kunde kritisera öppet på ett kreativt och lustigt vis och därigenom avväpnades budskapet då det kom från en person som saknade makt att hota kungens ställning. På så vis blev det nödvändiga ofta sagt samtidigt som kungen slapp tappa ansiktet.

Till de mer namnkunniga bland medeltidens hovnarrar hör den skotske kungen James VI:s narr George Buchanan. Kungen var uttråkad av de kungliga plikterna som dagarna i ända tycktes bestå av att sätta sitt sigill och skriva under brev som genom hans namnteckning erhöll laga kraft. James var troligen uttråkad av denna pappersexercis då han hade för vana att skriva under allt utan att bry sig nämnvärt om innehållet.

En dag när James slött godkände det ena pappret efter det andra stod plötsligt narren Buchanan framför honom. Fräckt öppnade narren munnen och meddelade att kungen själv nu hade blivit en narr och inte nog med det, Buchanan hade upphöjts till kung. Ett av dokumenten som nu bar det kungliga sigillet deklarerade nämligen att all kunglig makt under en två veckor lång period överlåtits till hovnarren. Glad i hågen hoppade narren upp på tronen och styrde Skottland under två veckor. Kungen slarvade aldrig igen med att läsa sina dokument.

Laughing Fool

 

Lurik rekomenderar: Beatrice K. Otto. Fools are Everywhere – The Court Jester Around the World. University of Chicago Press. 2010