Död mans kista: Tsarliket som försvann

Alexander I (1801-1825), en gång hyllad som Europas befriare och Napoleons betvingare, var under hela sin sorgesamma levnad en introvert religiös grubblare vars liv, men framförallt död, hör till de stora gåtorna i Rysslands brokiga historia.

Den rad av märkliga händelser som är associerade med Alexanders frånfälle började egentligen med att denne 1824 deklarerade sitt syfte att besöka det sydligt belägna Taganrog för att rekreera en tilltagande ”nervfeber”. Genast började rykten cirkulera som gjorde gällande att tsaren, som till synes var fullständigt frisk, förberedde sig för att möta döden.  Mycket riktigt kungjordes det ett knappt år efteråt att tsaren avlidit i all stillsamhet i Taganrog den 1 november 1825.

Nyheten bidrog till att en uppsjö av mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier spred sig som pesten vid hovet i St. Petersburg. Det var allmänt känt att Alexander endast motvilligt accepterat tronen efter att hans halvt sinnesrubbade tyrann till far, Paul I (1796-1801), blivit brutalt mördad i sitt sovrum av en hop unga konspiratoriska ädlingar. Alexander hade också blivit allt mer uppgiven och ointresserad av regeringsbestyr med åren, och flera gånger insinuerat att han önskade dra sig tillbaka till något undangömt landsgods i Amerika.

Begravningsceremonin som tog plats i St. Petersburg några veckor efter dödsbudet blev ett makabert skådespel. Flera av den avlidne tsarens närmaste släktingar lät antyda att liket i kistan omöjligtvis kunde vara Alexanders. Storfurstinnan Alexandra Fjodorovna, tsarens egen mor, lät omgående förkunna för omgivningen att ”mannen i kistan” näppeligen bar några likheter med hennes son.

Alexanders död hade med största sannolikhet blivit reducerad till en smärre skröna om det inte varit för att bolsjevikerna 1926 lät gräva upp och öppna tsarens sarkofag. Denna tillställning besannade de rykten som varit i cirkulation alltsedan Alexanders påstådda frånfälle: sarkofagen var tom. Den kontemplative och inåtvände tsaren hade således på något underligt sätt lyckats att gäcka självaste döden. Jakten på den försvunna tsaren har fortsatt allt sedan dess och diverse vilda teorier om vart denna tagit hädan framkastas alltjämnt med jämna mellanrum. Bland de mest uppmärksammade hugskotten tillhör teorin om att Alexander I, efter att han iscensatt sin egen död, levde ett tillbakadraget liv som eremit det avlägsna Sibirien. Man har bland annat funnit brev som bevisligen blivit skrivna av tsarens hand, vilket inte är så lite underligt med tanke på att Alexander, liksom sina föregångare, aldrig själv bevistade Sibirien utan föredrog att skicka mindre lyckligt lottade undersåtar i sitt ställe.

Man kan utan att överdriva påstå att Alexanders gåtfulla personlighet fängslade samtiden. En av tsarens många beundrare var den omåttligt populära skalden Alexander Pusjkin som lät dikta följande ironiska rader om honom: ”På resor ständigt drog han – i Taganrog – där dog han”.

Lurik rekommenderar: Lars Elgklou. Tsarernas Ryssland. Bra Böcker 1992.

Europas sköld: De La Valette och kampen om Malta

1565, Johanniterordens (eller, Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta) stormästare De la Valette förbereder Maltas försvar inför den väntande invasionen. Rykten har nämligen gjort gällande att den osmanske sultanen Süleyman den magnifike mobiliserat en ofantlig flottstyrka avsedd för ön och ett slutgiltigt förintande av Johanniterordens riddare.

1530 hade de osmanska turkarna fördrivit riddarna från deras tidigare huvudfäste på Rhodos och avsevärt decimerat orden. Sedan dess har man fått arrendera Malta av kejsaren Karl V mot en årlig tribut bestående av en jaktfalk. Dock hade riddarnas självförtroende inte rubbats det minsta. De såg sig som en kristendomens elitstyrka och hade med oförminskat förakt fortsatt att angripa osmanska fartyg. Utan tvivel var Süleyman irriterad över att någon rykte honom i skägget.

De la Valette var fast beslutsam att inte överge Malta, han var redo att dö på bröstvärnen och nog var han en härdad och förskräcklig krigare. Nästan hela hans liv hade varit präglat av krig vilket gjort honom skräckinjagande. Under 1538 överlevde han fyra månader i ett hål i marken som straff efter för att han nästan slagit ihjäl en lekman på grund av en mindre oförrätt. Han tillhör även den exklusiva skara som, efter att ha rymt, överlevt ett helt år som galärslav, ett öde vilket i princip var ett utdraget dödsstraff.

Med endast 500 riddare, ett par tusen maltesiska milismän och ett antal europeiska äventyrare som alla levde för krig skulle nu De la Valette möta osmanernas styrka om kanske 50 000 disciplinerade krigare. Av dessa var flera tusen janitsjarer, en fanatisk elitstyrka bestående av musketörer, inte sällan som barn rövade från kristna familjer för att uppfostras till sultanens mest hängivna krigare vars fanatism endast tycks ha kunnats mätas med stormästarens egen.

Kraftmätningen började med att Mustafa, Sultanens stridbara härförare, inledde en vansinnig terrorbombning som pågick dyngnet runt. Riddarna kunde inte göra mycket mer än att till vanvett driva på maltesarna att reparera murarna under nätterna. När bombardemanget efter en tid inte gett önskat resultat satsade Mustafa på att erövra fortet St. Elmo som försvarades av 1500 man. Striden blev fruktansvärd och varade mot alla odds en hel månad. Slutligen tog janitsjarerna fortet, som nu var en grushög, och lät avrätta alla överlevande.

Vad som räddade riddarna från förintelse tycks ha varit stormästarens beslutsamhet och hans rabiata tro som förbjöd honom att ge upp till de otrogna. Visserligen anlände sent omsider utlovade förstärkningar från fastlandet men då hade Mustafa redan påbörjat reträtten eftersom belägringen drog ut allt för länge på tiden.

De la Valette dog ett par år senare men han innan dess grunda Maltas nuvarande huvudstad, döpt efter honom själv, Valletta. På hans gravsten lär det något högtravande men passande stå skrivet: ”Han var Europas sköld”.

De la Valette

Doin’ the omoralisk schlagerfestival: Den svenska proggrörelsen och kampen mot ABBA

Den 7 april 1974 sjöng ABBA in sig i musikhistorien och den svenska folksjälen genom att i Brighton kamma hem Sveriges första seger i Eurovision Song Contest. Då det i regel jublades i stugorna efter den oväntade triumfen var långt ifrån alla benägna att stämma in i hyllningskören. Tvärtom fanns det inflytelserika kulturbestrukna grupper och kotterier som betraktade ABBA:s musik som en orgie i vulgär kommersialism och vedervärdig smaklöshet. Flertalet av dessa solidariserade sig med den alternativa musik- och kulturrörelsen där proggen under 1970-talets inledning utgjorde ett honnörsord.

I en era då Maos Kina och Pol Pots Kambodja tjänade som politiska ledstjärnor snarare är avskräckande exempel organiserade den spirande proggrörelsen i mars 1975 en sex dagar lång Alternativfestival för att bemöta och förringa det kommersiella schlagerspektakel som i och med ABBA:s lagrar för första gången förlades till Sverige samma år. Den huvudsakliga antagonisten för proggrörelsen var givetvis Stickan Andersson som ansågs underblåsa en kulturell och musikalisk depravation som till och med kontaminerat Sveriges Radio. Det huvudsakliga syftet med att arrangera Alternativfestivalen var därför att protestera mot att Sveriges Radio öste pengar över det kommersiella spektaklet, något man ansåg riskerade att undergräva den musikaliska kvaliteten på radioprogrammen.

Sett från arrangörernas sida blev Alternativfestivalen en stor succé: totalt deltog 950 musiker från 14 olika länder som framförde sina anti-imperialistiska jeremiader inför närmare 12 000 hänförda åskådare. Flera av Sveriges ledande musikaliska proggkoryféer deltog i upptåget, däribland Ville Valle & Viktor, Adolf Fredriks Flickkör, samt Nationalteatern med frontfiguren Ulf Dageby alias ”Sillstryparen” i spetsen.

Det mest minnesvärda opus som producerades under dessa marsdagar var nog annars Ulf ”Sillstryparen” Dagebys klassiska nidvisa ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival”. Denna inleddes med följande haranger vilka var en direkt passning till dem som valt att knäböja inför ABBA och Stickan Anderssons påstådda storhet:

”Det rasslar av juveler och glittrar av guld, dom sjunger om den spanska solen.

Men garotteringar och mord det skiter dom i och svänger på fascistkärringkjolen.

Och här kommer ABBA i kläder av plast lika döda som sillkonserver”

I efterhand har flera av de medverkande på Alternativfestivalen tagit avstånd från de skarpa angreppen på Stickans Anderssons nationalklenod, däribland Ulf Dageby själv som till och med erkänt att han redan då ansåg ABBA vara ”rätt häftiga”.

Proggrörelsens manifestation hade emellertid effekt. Året därpå avstod Sverige för första gången sedan 1957 från medverkan i Eurovision Song Contest. SVT var dock måna om att inte ge alternativrörelsen den tvivelaktiga äran att ha berövat svenskarna deras älskade festival, utan menade på att organiserandet av Eurovision Song Contest 1975 hade tagit alltför mycket resurser i anspråk och att man helt enkelt inte hade råd att vinna ännu en gång. Ordningen var återställd igen året därpå och sedan dess har festivalen institutionaliserades till en inhemsk högtid som antagit nära nog religiösa proportioner.

Love is the law: Eleonora av Akvitanien och kärleksdomstolen i Poitiers

Eleonora av Akvitanien (1122–1204) hade ett märkligt levnadsöde. Gift med både Frankrikes och senare Englands kungar och mor till tio barn varav de mest kända är Rikard Lejonhjärta och Johan utan land fick hon sin beskärda del av livet. Av alla de öden och äventyr hon hann uppleva ter sig den episod som utspelade sig i slutskedet av hennes liv som den förunderligast: upprättandet av kärleksdomstolarna i Poitiers.

Bakgrunden till dessa ”domstolar” går att söka i Eleonoras barndom. Hennes farfar Guillaume IX ”trubaduren” tycks ha förkroppsligat det höviska idealet, finh amors, och varit själva sinnebilden av chevalereskt manér. Otaliga var de dikter och musikstycken han producerade och nog levde han som han lärde, ”gran trichadors de dompnas, den mest belevade och som bedragit flest kvinnor i världen”, skrev hans levnadstecknare.

Uppfostrad vid ”trubadurens” hov är det mycket troligt att hertiginnan var mer än väl bevandrad i tidens romantiska kulltur. Så när hon var närmare de femtio återvände hon till sin uppväxts borg och tillsammans med en märklig präst, som skrev böcker om kärlek, och väninnor drog hon igång en kärleksdomstol dit traktens unga kunde vända sig och få en ”dom” i sina relationsbekymmer. 21 av dessa finns kvar, samtliga återgivna av brodern till siaren Nostradamus, således är de endast återgivna i en källa som tillkom drygt 300 år efter Eleonoras död.

I dessa domar framkommer på ett lite kufiskt vis tidens syn på sociala relationer som annars kan vara svåråtkomliga. En fråga löd: ”kan en sann kärlek existera mellan gifta personer?” Domen löd att kärlek inte kunde utsträckas till äktenskapet då detta var en tvingande institution i vilken man hade plikter, ridderlig kärlek fick inte innehålla plikt. Andra frågor och domar gäller vad man ska göra om mannen get sig av på korståg och inte hört av sig på flera år, får kvinnan i så fall ta sig en ny älskare? Nej var det naturliga svaret, lidandet var en central del av finh amors.

I en fråga framkommer det även hur viktigt det var med status. Följande problem ställdes upp; en ung man utan dygder och en gammal men dygdig söker båda en ung dams kärlek, vem borde damen välja? Svaret; kvinnan skulle vara oklok om hon valde att älska en ovärdig, i synnerhet som hon också tillbads av en man fylld av ärliga avsikter och med hög moral.

Lurik rekommenderar: Johan August Lybeck. Eleonore av Akvitanien. Sellin & Partner. 2006.

Veganism och nazism: Myten om Führerns grönsaksmani

Många är de fantasifulla fabler och skrönor som spritts om Tysklands herostratiskt ryktbara ledare och tillika det ”fria” Europas dödsängel: Adolf Hitler. Bland de mest verklighetsfrånvända ryktena om denna så kufiska om än sönderanalyserade gestalt tillhör påståendena om att Hitler skulle varit homosexuell och överlevt de sista ödesmättade timmarna i bunkern 1945 för att sedermera leva ett tillbakadraget liv i Sovjetunionen.

Det torde inte vara en överdrift att påstå att endast de individer lidande av inbiten konspirationsteorisk inbillelse idag kan tro på sådana påståenden. Myten om Hitlers vegetarianism och renlevnadsideal har emellertid vunnit fäste bland diverse amatörhistoriker, och även funnit sin väg in i esoteriskt formulerade akademiska analyser angåendeFührens levnadsföring.

Sanningen är den att Hitler inte självmant valde att vägledas av vegetarianismens evangelium. Enligt dennes trogna köksa, som stod vid hans sida under större delen av åren vid makten 1933-45, var och förblev Führerns mest älskade maträtt stekta och fyllda sparvar. Överhuvudtaget verkar det som att Hitler började utsöndra saliv vid tanken på allehanda fjäderfän med välfyllda krås.

Till nutida vegetarianers förtret blev Hitler med tiden allt mer besatt av att inta en strikt vegetarisk diet. Den huvudsakliga anledningen till detta var att en alltför tilltagen köttkonsumtion utmynnade i att Führern kom att lida av elakartade gasbildningar och okontrollerade tarmtömmningar. Illvilliga tungor påstår även att Hitler vid upprepade tillfällen gjorde i byxorna under sina mest vredesfyllda och uppslitande tal. Därav förklaringen till att denna i regel iklädde sig brunfärgade byxor med förmågan att göra eventuellt oönskade exkrementer innanför byxlinningen omöjliga att upptäcka för beskådaren.

Myten om Hitlers grönsaksknaprande konstruerades, liksom så många andra mer eller mindre subtila lögner och överdrifter, av dennes trogna propagandaminister Joseph Goebbels. Sålunda lade Führerns rädsla för väderspänningar vid köttintag grunden för mytmakeriet om det eftersträvansvärda renlevnadsideal som nazipropagandans Hitler personifierade, och där ett vegetariskt förhållningssätt utgjorde en av grundbultarna. Vid middagar med gäster av högre dignitet brukade Hitler ofta bedyra sin vurm för det vegetariska idealet, men i hemmets trygga vrå hade han betydligt svårare att fullständigt avhålla sig från rökt skinka och bayerska korvar.

På gästabud med Hitler.

Kunglig Sjöfylla: Kristian IV:s seglats till världens ände

Danmarks kung Kristian IV (1577 – 1648) var nog så kompetent när det gällde att utveckla landets ekonomi och bygga slott, men han var även, i vart fall i sin ungdom, en äventyrslysten festprisse som gärna tittade allt för djupt i flaskan. Så kom den dagen då Kristian fick ingivelsen att han skulle bege sig till världens ände, det vill säga klippan Nordkap i norra Norge. Resan kom att utveckla sig till en kombinerad expeditions- och fylleresa som engagerade åtta av flottans fartyg. Om denna resa finns en liten redogörelse bevarad, ca 20 sidor, skriven av adelsmannen Sivert Grubbe som ger en minst sagt otvättad bild av händelserna

Det var en munter och entusiastisk Kristian som äntrade sitt flaggskepp, Victor, tillsammans med sina vänner i april 1599. Officiellt var det frågan om att Danmark skulle hävda sin rätt till handelsvägen norr om Norge som utnyttjades friskt av engelska flottan. Dock såg kungen det hela som något av en nöjestur, enligt Grubbe deklarerade kungen att det från och med nu var belagt med dödsstraff att titulera honom på annat vis än ”kaptenen”.

Efter en kort tid till havs tog supandet och kortspelandet fart i kungens hytt som han döpte till Capernaum . Den 6:e maj skrev Grubbe att han själv spelat bort alla sina pengar i Capernaum, troligen i kraftigt berusat tillstånd då han även nämnde att en ung adelsman var så full att han inte kunde ta hand om sig själv efter ett liknande symposium dagen innan.

Festandet och kortspelandet fortgick hela vägen till Nordkap och det dröjde inte länge innan man fick höra rykten om engelska handelsskepp som låg ankrade i en mindre rysk ort. Det ena skeppet äntrades och en vild strid utbröt som danskarna vann varpå det andra skeppet gav upp utan strid. Den ryske guvernören på orten bestämde sig för att det nog var bäst att visa danskarna aktning och gick ombord på Victor med ”en meget god Skinke og et stort Brød af en udmærket Smag.” På Victor ställdes det till med en fest under vilken man, enligt Grubbe, söp så mycket att man inte betedde sig bättre än svin och bestar.

Även hemvägen gick i flaskans tecken. I Bergen bjöd stadens apotekare Kristian på fest, kungen blev så packad och upprymd att han slog sönder sin värds alla fönster. Han betalade visserligen för skadorna men festandet pågick i åtminstone fem dagar till varför man kan ana att Bergens invånare, trots den kungliga glansen, tyckte att det var rätt skönt när de höga gästerna lämnade staden.

Sivert Grubbe tyckte i vart fall att det var rätt skönt att komma hem till Köpenhamn, han avslutar sin redogörelse med en liten dikt:

Ønske ved vor Sørejses Slutning:

Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;

Gudene give, at jeg aldrig mer komme til søs.

Sivert Grubbe

Lurik på välbehövlig semester

Vi ber alla lösare om ursäkt för den sena notifieringen men under juli månad ämnar Lurik söka själslig rekreation vid någon dunkel plats Per Gessle aldrig skulle få för sig att skriva om, vilket innebär att inga nya vitterhetsepos kommer att komponeras under denna efemära – men ur vetenskapshistorisk synpunkt ack så tragiska – tidsrymd. Men den andefattige skall icke rädas att förgås i ett andligt och kulturellt beckmörker, ty under hela månaden ämnar vi att med jämna mellanrum republicera några äldre med ack så andligt kultiverande alster med start från och med dags dato. Vi tillyckoönskar alla läsare en sommar fylld av hedonistiska, sybaritiska och epikureiska muntrationer!

På återseende i augusti!

/Lurik