Tysklands Dr. Livingstone: Jakten på Emin Pasha

2014/08/30 § 2 kommentarer

Den tyskättade Emin Pasha (1840-1892), eller Isaak Eduard Schnitzer som han egentligen hette, var på många sätt en märklig man redan under sin egen tid. Denna den tyska akademins ledstjärna var bl.a. polyglot och talade inalles 20 olika språk. Som muslimsk konvertit kunde Schnitzer resa fritt inom det osmanska riket (där han sinom tid kom att bli betitlad ”Emin Pasha”) och startade, efter diverse omvägar, en medicinsk praktik i det karga Albanien. När Schnitzer, alias Emin Pasha, återvände till sina tyska hembygder 1873 skapade han en mindre skandal; i släptåg hade han nämligen en muslimsk änka och hennes barn, samt ett inte oansenligt koppel negerslavar. Tysken själv chokade sin omgivning genom att insistera på att bära fez.

1875 reste Emin Pasha till det nominellt osmanska Egypten där det brittiska Sudans nya koryfé, hjältegeneralen Charles ”Kina-Gordon”, höll ställningarna. Gordon var mäkta imponerad av den intellektuelle tysken och utnämnde honom till guvernör för den fjärran och odemarkerade Ekvatorialprovinsen (Södra Sudan med omnejd). Här hade antagligen Emin Pasha försmäktat i all glömska och aldrig uppmärksammats av omvärlden om det nu inte varit för den sudanesiska fundamentalismen som borgade väg för mahdins uppror. Som bekant lyckades mahdins trupper belägra Khartoum där ”Kina-Gordon” höll hov. Trots tappert motstånd stupade Gordon 1886, vilket föranledde att Emin Pasha och ekvatorialprovinsen plötsligt befann sig helt isolerade från den vita europeiska omvärlden. Det förekom dock aldrig Emin Pasha att ge slaget förlorat, istället stannade han pliktskyldigt på sin post och försökte desperat meddela sitt prekära läge till Europa via opportunistiska vänner i Zanzibar.

Tilltaget visade sig bli Emin Pashas stora lycka. I Europa blev den stridsvillige tysken snabbt helgonförklarad och opinionen, i framförallt Tyskland och Storbritannien, krävde unisont att expeditioner skulle skickas för att befria Emin Pasha. Sålunda påminde Emin Pashas fängslande öde inte så lite om Dr. Livingstones. Det skulle visa sig finnas fler likheter männen emellan.

a

a

Britterna, som ju trots allt anställt Emin Pasha, visade sig inledningsvis mest angelägna. Vem skulle då leda en eventuell brittisk expedition med uppgift att befria Emin Pasha? Svaret visade sig vara lika enkelt som det var självklart. Mannen på vars lott det föll att finna den bortappade tysken var nämligen ingen mindre än en viss Henry Morton Stanley (1841-1904), samme man som några år tidigare lyckats finna den halvt förvirrade Dr. Livingstone i Afrikas hjärta.

Med opinionen i ryggen såg den brittiska regeringen det nödvändigt att uppfylla alla Mortons krav, vilket gjorde att expeditionens numerär var överlägsen, för att inte säga dumdristig. På sin svåra väg från Zanzibar till Buganda och ekvatorialprovinsen gick närmare två tredjedelar av den stolta expeditionskåren under. Dock lyckades Stanley i sitt uppdrag. Han fann verkligen Emin Pasha.

Därefter gick det dock på tok. Till Stanleys stora förvåning så vägrade den omutlige tysken att lämna sin post. Han meddelade Stanley helt frankt att han föredrog att bli kvar och dö på sin post snarare än att för allmän acklamation uppvisas som en apa i bur på Londons gator. Samtalen mellan de båda imperialisterna i det fjärran Sudan blev också livliga, för att inte säga snudd på våldsamma. Emin Pasha, tysk som han var, vägrade att överge sina marker. Efter mycket lock och pock lyckades dock engelsmännen att lugna ner den rabiata kverulanten och transportera densamma hem. Det ska dock tillstyrkas att Emin Pasha föll för frestelsen först efter att Stanley, vars tålamod var på upphällning, hotat med våld för att beveka tyskens hjärta. Tyska och brittiska soldater under Emin Pashas befäl verkade dessutom att orkestrerat tappa framtidstron.

Kort efter att Stanley lämnat Ekvatorialprovinsen med Emin Pasha i släptåg ankom en försenad tysk undsättningsstyrka – men det visade sig vara försent. Emin Pasha var redan britternas prominenta fånge. Istället lyckades tyskarna lura med sig merparten av Emin Pashas trupper i syfte att erövra det angränsande Buganda med omnejd – till liten nytta.

Emin Pasha mördades brådmoget i Afrika 1892. På senare år har den tyske konvertiten fått, orättvist eller inte, bekläda ansvaret för att ha infört sömnsjukan i Östafrika (via Kongos allomstädes närvarande tse-tse flugor).

Henry Morgan Stanley 1877.

Henry Morgan Stanley 1877.

 

Annonser

Iskall diplomati: Grönländska eskimåers sorgliga öden i Danmark på 1600-talet

2014/08/13 § Lämna en kommentar

Grönlands historia är förknippat med otaliga misslyckade kolonisationsförsök, valfångstens betydelse för den europeiska ekonomin och förhållandet till jätteöns ursprungsbefolkning, eskimåerna. Det ska framhållas att Danmarks hegemoni över ön ingalunda varit en självklarhet, från 1300-talet fram till 1740 opererade många andra och framgångsrikare europeiska aspiranter på och utanför Grönland – däribland basker, holländare och britter. Den grönländska naturen var i det närmaste ett Eldorado, främst lockade valrossbetar (det grönländska elfenbenet) och det begärliga valspäcket.

Under sin energiske men ack så alkoholiserade konung, Kristian IV (1577-1648), genomförde Danmark från tidigt 1600-tal flera försök med att återupprätta sin makt på och kring Grönland. Dessa misslyckades i regel och slutade allt som oftast med att man plundrade kustbesittningarna och rövade med sig ett par hjälplösa eskimåer. Vid upprepade tillfällen enleverades de oftast djupt förvirrade eskimåerna till Köpenhamn där de paraderades inför hovet och huvudstadens dignitärer.

År 1605 lyckades exempelvis en dansk-brittisk expedition tillfångata och röva bort två grönländska eskimåer som sinom tid kom att bli medelpunkten i de muntrationer som följde på att expeditionen återvände till Köpenhamn. De båda grönländarna tvingades bl.a. att delta med en kajak i en kapprodd mot en slup med 16 av kungens mest betrodda roddare. Deras vidare öden är inte kända.

Kristian IV

Kristian IV

En liknande expedition vid samma tid slutade med att man tillfångatog fem grönländska män. Att dessa inte hyste någon större entusiasm för att enleveras till Danmark vittnar det faktum att samtliga grönländare försökte att ta sitt liv genom att kasta sig i havet så fort den grönländska kusten försvann ur synhåll – en lyckades.

De fyra överlevande fördes till Danmark. Utanför sitt verkliga element vantrivdes grönländarna och blev snart desperata. Vid ett tillfälle tog de saken i egna händer och försökte med kajaker ta sig ut genom Öresund. En storm tvingade dem dock att gå iland vid Skånes kust, där de vidskepliga bönderna nära nog hade ihjäl grönländarna i tron att de var havstroll. De förrymda grönländarna återbärgades till Köpenhamn men gjorde inom kort ett nytt utbrytningsförsök. Denna gång nådde de långt ut i Kategatt innan kungens skepp fick korn på dem – tre av dem tvingades återvända till Danmark, den fjärde grönländarens öde är dock okänt. Dessa stackars förvillade naturmänniskor lyckades aldrig anpassa sig till den danska miljön och den siste av dem avled bitter och förtvivlad efter tolv år i fångenskap.

Mest beryktade är emellertid de expeditioner till Grönland som genomfördes mellan 1652 och 1654 under befäl av nederländaren David Dannel. Dannels expeditioner blev som brukligt misslyckade och kaptenen själv slutade sina dagar beslagen i kedjor. Dannel lyckades dock, på äventyrliga omvägar, tillfånga fyra grönländare, en man och tre kvinnor, som sinom tid fördes till Köpenhamn. Grönländarna fick en audiens med den danske konungen, Fredrik III (1609-1670), och man försökte, med viss framgång, att med deras hjälp utarbeta en dansk-grönländsk ordbok. Redan kort efter sin ankomst till Danmark blev emellertid alla fyra angripna av mässlingen – samtliga avled inom kort. Efter denna fadäs avtog danskarnas fascination vid sina ”grönländska kusiner” och i fortsättingen studerade man i regel eskimåer och deras kultur i dess rätta element, det vill säga på Grönland.  grönland

Konsten att konversera med en kejsarinna: Kronprins Gustavs oförglömliga möte med Katarina den Stora

2014/08/04 § Lämna en kommentar

Sommaren 1777 besökte greven av Gotland – alias Gustav III – sin kusin Katarina II i S:t Petersburg. Den svenska konungen var mäkta imponerad av det ryska hovet och beundrade förbehållslöst den ryska kejsarinnan. Gustavs öppenhjärtiga uppskattning av sin kusin var dock inte besvarad – Katarina rördes inte det minsta av den svenska konungens annars så avväpnande karisma och fällde syrliga kommentarer om att Gustav i själva verket var en opportunistisk kappvändare. Givetvis skulle Katarina, som så många gånger förr, få rätt i sak.

Katarina den Stora var som bekant en flitig brevskrivare som uppehöll kontakten med flera av tidens kulturella och politiska storheter, däribland Voltaire och Fredrik den Store. Efter statsbesöket 1777 brevväxlade också den upplysta kejsarinnan med sin svenska kusin; brevens innehåll var i regel ytterligt torra och Katarinas favoritämne rörde främst barnuppfostran. På så sätt var hon inte bara förtrogen med, utan också delaktig i, den svenska kronprinsens, sedermera Gustav IV:s, uppfostran.

Redan före sin alltförtidiga död 1792 hyste Gustav III planer på att få kronprinsen gift med en rysk prinsessa och på så sätt konsolidera det ”vänskapliga” förhållandet med den mäktiga grannen i öst. Förmyndarregeringen som vidtog efter konungens frånfälle var av samma åsikt. Således skickades den brådmogna och halsstarriga kronprinsen till den åldrande Katarinas hov i S:t Petersburg.

Det ska i sammanhanget tilläggas att den oäkta kronprinsen var av att helt annat virke än sin far. Om Gustav III var en upplyst despot, pragmatisk diplomat och den kulturella noblessens självpåtagna mecenat och idol så var den blivande Gustav IV en religiös grubblare, benhård i sina ståndpunkter och en kulturelitens och snobberiets självutnämnda baneman.

Kronprins Gustav, blivande Gustav IV Adolf, som ung.

Kronprins Gustav, blivande Gustav IV Adolf, som ung.

 

Nåväl, kronprinsen följde, till synes uppriktigt, sin avlidna faders och förmyndarregeringens önskemål och for 1796 till S:t Petersburg för att där fria till en blott 13-årig rysk prinsessa (den svenska kronprinsen var vid tillfället 17 år gammal). Till skillnad från sin fader så gjorde den principfaste kronprinsen stora framgångar vid Katarinas hov. Den gamla kejsarinnan själv (som vurmade för älskare av den svenska kronprinsens ålder och intellektuella kaliber) blev helt betagen av den svenska kronprinsen och kunde inte annat än skräda med superlativen.

Förlovningen mellan den blivande Gustav IV och den timida ryska prinsessan skulle offentliggöras på en enormt påkostad middag den 22 september 1796. Katarina den Stora hade klätt upp sig själv och hela hovet i finaste högtidsdräkter för ändamålet. I flera timmar väntade det exalterade ryska hovet på att den svenska kronprinsen skulle göra dem sällskap, men han infann sig aldrig.

Den svenske tronarvingen hade låst in sig i sitt rum i protest mot att hans tilltänkta gemål, väl installerad i Stockholm, skulle få behålla sin ortodoxa troslära (något som kronprinsen måste ha varit informerad om innan avfärd till S:t Petersburg). För den renläriga Gustav – som sedermera kom att betrakta Napoleon som en reinkarnation av djävulen – förblev det otänkbart att gifta sig med någon som inte delade hans protestantiska troslära, propåer och böner från den svenska beskickningen klingade ohörda.

Den blivande Gustav IV:s resa slutade alltså i ett formidabelt fiasko, det var i alla fall så ryssarna såg på saken. Katarina II hade uppenbarligen svårt att svälja förödmjukelsen; efter att den svenska kronprinsen gett sin tilltänkta gemål korgen drabbades kejsarinnan av ett mindre slaganfall. Detta passerade utan mindre väsen. Utan att helt ha återhämtad sig drabbades emellertid kejsarinnan av ett nytt slaganfall blott tre veckor senare – dagen därpå avled Katarina den Stora. Om nu inte Gustav IV lyckades åstadkomma mycket som regent så gjorde han desto mer som kronprins – sällan har han dock fått erkännande för att, om än indirekt, ha bidragit till att ta en av Rysslands mäktigaste envåldshärskare av daga.

Katarina den Stora på ålderns höst.

Katarina den Stora på ålderns höst.

 

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2014Luriks Anakronismer.