Förspelet till Konstantinopels fall 1204: Bysans och Henrik VI:s korståg

2014/10/27 § Lämna en kommentar

År 1204 föll kristendomens fyrbåk, Konstantinopel, för det fjärde korstågets framfart. Det var sålunda inte de fruktade muslimerna i öst som skulle visa sig besegla stadens dystra öde utan tvärtom bysantinarnas latinska trosfränder i väst. Konstantinopels fall skulle dock kunnat ske tidigare, redan under sluttampen av det tredje korståget.

Under slutet av 1100-talet var Bysans stjärna i dalande och landet sönderslets av inbördes strider. År 1195 kom den slösaktige Alexius III Angelos (1195-1203) till makten genom att låta blända och spärra in den rättmätige kejsaren, Isaac Angelos (1185-1195) – som också råkade vara hans bror. För att tvätta bort sin usurpatorstämpel och bringa aristokratin till lydnad inledde Alexius III sin regering med att närmast urskillningslöst ösa guld och gröna skogar över diverse parvenyer och politiska koryféer. Inom kort hade det bysantinska rikets en gång i det närmaste överfulla skattkistor fullständigts tömts på sitt innehåll.

Alexius III Angelos

Alexius III Angelos

Bysantinarna var i regel inte särdeles populära i det latinska Västeuropa; schismen mellan den romerska och grekisk-ortodoxa kyrkan förgiftade relationerna liksom bysantinarnas geopolitiska intressen i Syditalien. Vid jul år 1196 fick sålunda kejsare Alexius III ett ultimatum från sina unga och energiska tysk-romerska kollega, Henrik VI (1191-1197). I detta krävde Henrik VI att 5000 pund guld omedelbart skulle betalas i tribut, i annat fall skulle den tysk-romerska kejsarens planerade korståg (mer känt som Kejsare Henrik VI:s korståg – ett appendix till det tredje korståget), ta omvägen förbi Konstantinopel (på ett tidigt stadie började Henrik VI att uppvakta diverse armeniska furstar i hopp om att få deras stöd gentemot det bysantinska riket).

Att samla ihop denna enorma summa var en omöjlighet för den barskrapade Alexius III och till sin lycka accepterades motanbudet om 1600 pund guld av den tysk-romerska kejsaren. Men var skulle Alexius få pengarna ifrån? Hans initiala plan var att tillkalla senaten och få detta i vanliga fall lydiga regeringsintrument att instifta en särskild ”tyskskatt”. Resultatet blev nära på ett upppror. Inom kort tvingades Alexius III att slå den förhatliga tyskskatten ur hågen.

Vad skulle den barskrapade kejsaren hitta på istället? Jo, Alexius III kom, till folkets stora förtret, på genidraget att plundra de kejserliga sarkofagerna i den ikoniska De Heliga Apostlarnas Kyrka. Gravplundringen visade sig så framgångsrik att den skrupellöse kejsaren befann sig beredd att bryta upp låset till Konstantin den Stores gravkista när han emellertid nåddes av budet att de redan utförda likskändningarna inbringat en summa om 7000 pund silver. Konstantin den Store fick alltså trots allt vila i frid.

Till kejsare Alexius III:s stora lycka så avled hans ärkenemesis Henrik VI helt oväntat 1197 och det plundrade silvret nådde aldrig Tyskland. Pengarna kunde den slösaktige kejsaren istället lägga på lyx och underhållning. Hotet ifrån korsfararna var dock inte över till följd av den tysk-romerska kejsarens frånfälle, tvärtom. År 1203 stod korsfararna utanför Konstantinopels murar; denna gång kom ingen till Alexius III:s hjälp, han flydde fegaktigt sin huvudstad varpå grekerna utropade hans numera bländade och verklighetsfrånvända broder (Isaac II Angelos) till ny kejsare.

Det fjärde korståget intar Konstantinopel 1204.

Det fjärde korståget intar Konstantinopel 1204.

Annonser

Magi i misär: Charmanta charlataner i transitionens Ryssland

2014/10/09 § Lämna en kommentar

Mikhael Gorbatjovs (sovjetisk generalsekreterare 1985-1991) genomgående reformprogram, som ruckade Sovjetunionen I dess grundvallar, utmynnade som bekant inte i det ekonomiska, moraliska och sociala uppsving som det kommunistiska ledargarnityret hoppades på. Öppenheten (glasnost) föranledde tyvärr inte den efterlängtade sociala och ekonomiska omstruktureringen av det sovjetiska samhället (perestroika), snarare tvärtom.

Synkretismen mellan glasnost, å ena sidan, och ekonomisk och social kollaps å den andra, gav upphov till mängder av intressanta kulturella och transitionella hybdrider; däribland ett utbrett intresse för ockultism och nekrologi – kvasivetenskapliga discipliner som tidigare ignorerats eller censurerats. Dessa materialiserades i att mängder av ungdomar drog till skogs; levde och klädde sig som zombies. Andra återuppväckte den gryende sovjetiska hippierörelsens ideologi och sökte leva ett liv i samklang med naturen fjärran från storstädernas dystopiska gråhet.

Öppenheten innebar också att diverse charlataner, i huvudsak självpåtagna magiker, fick fritt spelrum i medierna och därigenom enorm resonans i ett samhälle präglat av defaitism och hopplöshet. En av dessa som utnyttjade etermedia till fulländning var en viss hypnositör vid namn Arkadij Kashpirovskij – alias den ”nya Rasputin”.

Inom kort blev Kashpirovskijs entimmarsprogram det mest sedda i Sovjetryssland (hans televiserade stjärna föddes 1989), inte ens den populäre Boris Jeltsin kunde dra så många tittare till TV-apparaterna. Inte undra på det. Inte nog med att den eldfängde hypnositören helade människor på löpande band under programmets gång, han hade, om man får tro honom själv, också den magiska kraften att hela programmets tittare. Sålunda deklarerade Kashpirovskij att han kunde hela sina tittare från allt från diabetes och hjärtproblem till skallighet och strålningsskador. Han kunde, enligt egen utsago, få hopplösa alkoholister att sluta dricka och ”återställa hälsan i vårt samhälle”.

Kashpirovskij i sitt esse (1989).

Kashpirovskij i sitt esse (1989).

Under sin högsommar 1989-1990 följdes Kashpirovskijs TV-sända sessioner av ungefär 90 % av den sovjetryska befolkningen, ett oslagbart rekord. Det var också många, främst äldre, som verkligen trodde på denna televangelists mirakelbud. Många, men långtifrån alla, blev besvikna. Såtillvida har det idag uppmärksammats att många defaistiska ryssar – desperata för tröst i sitt sociala och ekonomiska lidande – tog livet av sig när mirakelmannen Kashpirovskijs seanser inte verkade bära frukt, andra hävdar till denna dag att hypnositören faktiskt hjälpte dem igenom diverse trauman förknippade med Sovjetrysslands plågsamma transition. Det var inte för inte som Kashpirovskij, utan större mankemang, blev invald i den ryska Duman 1993.

Kashpirovskijs största utmanare, när tiden begav sig (1989-1991), var den flegmatiske vithårige (Kashpirovskij uppträdde i regel i svart) ”magikern”Alan Chumak. Denna likaledes framgångsrike televangelist hade för vana att kannalisera sin ”kosmiska energi” till TV-tittarnas glas eller kastruller fyllda med vatten – dessa skulle sedan få magisk effekt och bota diverse åkommor. Intressant nog är att den av Kreml understödda charlatanen deklarerade att hans mirakelkurer inte skulle fungera för alkoholister, vilket givetvis stod i samklang med det explicita budskapet i Gorbatjovs stora nykterhetskampanj. Nåväl, Chumaks välsignelser togs bokstavligen av många ryska kvinnor som inom kort hävdade att deras vattenbaserade hudkrämer hade erhållit magiska krafter, något som naturligtvis kunde locka vidskepliga köpare i ett ekonomiskt och spirituellt urlakat samhälle.

Alan Chumak i direktsändning på tiden då det begav sig.

Alan Chumak i direktsändning på tiden då det begav sig.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för oktober, 2014Luriks Anakronismer.