Fezljummen diplomati: Mustafa Kemal och Turkiets ”hattförbud”

År 1829 proklamerade den osmanske sultanen Mahmud II (1789-1839) att alla statstjänstemän i det Osmanska riket hädanefter skulle bära en fez. Beslutet var i första hand ämnat att åstadkomma en social-religiös nivellering då turbanen dittintills hade varit de ortdoxa turkarnas favorithuvudbonad – till skillnad från turbanen (som ofta kom i diverse uppseende färger och med allehanda exotiska accessoarer) kunde fezen bäras av alla, oavsett social rang och religiös tillhörighet. Med tiden blev fezen i mångt och mycket synonymt med det Osmanska riket (d.v.s. den gamla ordningen) i sin helhet.

Redan under sin tid som militär i osmansk tjänst och militärattaché i Sofia väckte det moderna Turkiets framtida president Kemal Mustafa (Atatatürk) (1881-1938) uppmärksamhet, och i viss mån anstöt, då han vägrade bära den traditionella fezen, och istället föredrog den europeiska hatten (Mustafa Kemal var under hela sin karriär ytterst modeintresserad).

Efter att Mustafa Kemal egenhändigt avskaffat det osmanska sultanatet, såväl som kalifatet, och utropats till Turkiets president 1923, påbörjades en djupgående reformeringsprocess som år 1925 utmynnade i det så kallade ”hattförbudet”. ”Hattförbudet” innebar i korthet att turkiska statstjänstemän förbjöds att begagna sig av fezen, vilken Mustafa Kemal såg som en symbol för l`ancien regime och en emblamatisk berörelsepunkt för alla bakåtsträvare som motsatte sig hans radikala moderniseringprogram.

Kemal Mustafa Ataturk i stilenlig, europeisk hatt.

Till den turkiske presidentens egenheter hörde också att denne inte var den som spottade i glaset, och han umgicks mer än gärna med ”frigjorda”, ”europeiserade” fruntimmer som skydde den traditionella slöjan. Vid internationella gästabud drack Kemal Mustafa mer än gärna cocktails eller raki, även om han, liksom turkar i gemen, aldrig uppträdde i berusat tillstånd.

Vid en sådan internationell sammankomst med diverse utländska diplomater och allehanda digniteter skulle så den förfriskade presidentens avsky gentemot fezen ställas på sin spets. Vid sitt utgående passerade Mustafa Kemal sin bordsgranne, den egyptiske ministern Hamza Bey, som dagen till ära var furnerad i militärutstyrsel med tillhörande fez.

Mustafa Kemal uppmanade genast egyptiern att överlämna sin fez varpå han utbrast ”Hälsa eder konung, att jag Mustafa Kemal befallt Eder att för ikväll inte bära fez. Jag hatar fezer”. För att undvika ytterligare provokationer tog den olycklige egyptiern omedelbart av sig sin fez, varpå han som belöning fick emotta en presidentlig kyss på vardera kinden.” Tilltaget väckte bestörtning hos turkarna, som stundtals hade svårt att smälta Atatatürks pregnanta chosér, och slutade med att regeringen skickade kabinettsekreteraren på UD hem till egyptiern mitt i natten i syfte att uttrycka en officiell ursäkt.

Tyvärr var det redan för sent. ”Fezincidenten” utvecklades, via brittisk media, till en internationell skandal av högsta rang, och den turkiske presidentens hattnit blev förstasidestoff i en rad europeiska länder. Naturligtvis mottogs Kemal Mustafas behandling av Hamza Bey och hans ärevördiga huvudbonad med indignation i den muslimska världen , och den diplomatiska läxan blev dyrköpt för Turkiet (som gjorde sitt yttersta för att bortförklara incidenten).

Oavsett vad, var och förblev Mustafa Kemals ord turkisk lag. Förbudet för statsanställda att pryda sig med fez i tjänsten äger laga kraft ännu idag.

Den osmanska armén furnerad i den traditionella röda fezen.

Världens mest otursförföljda diplomat: Zheng Qian och Kinas första ambassad

Det turkisktalande hiung nu-folken hade i ett århundraden utgjort en nagel i ögat på Han-dynastins Kina (206 f.Kr-220 e.Kr). Hiung nu, som av många anses vara de vildsinta hunnernas föregångare, hade från sina kärnområden i våra dagars Mongoliet under tidigt 100-tal (f.Kr) brett ut sig över norra och östra Kina, och hotade på allvar Han-dynastins geopolitiska vagga.

Under 130-talet f.Kr. ansåg Han-kejsarna situationen såpass allvarlig att de med ljus och lykta sökte allierade mot hiung nu. Valet föll på ett halvnomadiserat folk, kända som tocharer i västerländsk historieskrivning, som tidigare fördrivits av hiung nu från sina hemtrakter i Mongoliet till det fjärran Sogdien och Baktrien (ungefär våra dagars Afghanistan och Östturkestan). Kanske var tocharerna intresserade av en regelrätt militärallians riktad mot hiung nu i utbyte mot att de återfick sina gamla betesmarker?

För att utröna detta beslöt Han-kejsaren att skicka en ambassad till tocharerna under ledning av en viss Zheng Qian (troligtvis 200 f.Kr – 114 f.Kr). Stackars Zheng skulle, trots ansenlig kompetens, emellertid visa sig vara otursförföljd. Tämligen omgående tillfångatogs nämligen Zheng och hela ambassaden av ärkefienden hiung nu, och Zheng tvangs leva flera år i fiendeland, samt äkta en hiung nu-prinsessa.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Efter flera år av tröstlöshet lyckades så äntligen Zheng Qian utverka godkännande om att få resa vidare och ambassaden tog sig verkligen till tocharernas nya boplatser i Baktrien. Till sin stora besviklese visade det sig emellertid att tocharerna trivdes alldeles utmärkt på sina nya marker och inte hade några som helst planer på att återvända till Mongoliet, och allra minst att strida mot hiung nu.

På det politiska planet blev alltså Zheng Qians ambassad ett stort fiasko. Från ett kulturhistoriskt perspektiv har missionen betytt desto mer – Zheng ska bl.a. ha medfört sig vinet hem till Kina, medan västerlandet har honom att tacka för införandet av persikor, armborst och alfalfagroddar. Zhengs läsvärda skildring av den tochariska civilisationen (som i mångt och mycket byggde på och förvaltade hellenismens arv), som han förövrigt skattade högt, är världshistoriens enda bevarade förstahandskontakt mellan den antika världen och Kina. Något som trots allt förevigat det otursförföljda ambassadörens namn.

Nåväl, Zhengs vedermödor slutade inte här. På vägen hem till Kina blev han nämligen ännu en gång tillfångatagen av de svekfulla hiung nu. Efter ytterligare en tid i fångenskap fick så äntligen Zheng tillåtelse att resa hem. Han återvände ensam 115 f.Kr. – alla hans följeslagare hade dött under resans lopp. Den tacksamme kejsaren belönade visserligen sin trogne undersåte med en rad utmärkelser, tyvärr avled Zheng knappt ett år efteråt.

Lurik rekommenderar: Jens Jakobsson. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Flower-power på riktigt: Varför den röda vallmoblomman blev det Första Världskrigets symbol

Den anglofila TV-tittaren har knappast undgått att hösten går i den röda vallmons tecken – att uppträda i BBC torde vara en omöjlighet utan en röd ”poppy flower” på kavajslaget. Anledningen till detta tilltag brukar stavas ”Rememberence Day”; initialt en hyllning till de soldater som offrade sina liv i skyttegravshelvetet på det västra frontavsnittet under Första Världskriget, som med tiden utvecklats till ett mer generellt högtidhållande av krigets farosoter liksom en hyllning till rikets krigsveteraner (i större delen av det brittiska samväldet firas ”Rememberence Day” formellt den 11 november).

Men varför har just den röda vallmoblomman fått stoltsera som symbol för Första Världskrigets avlidna hjältar och hemvändande krigsinvalider?

Att uppträda i BBC utan den obligatoriska vallmoblomman på kavajslaget torde vara snudd på landsförräderi.

Vallmo trivs i regel inte i den franska och belgiska myllan utan föredrar sandigare jordmån. Emellertid har vallmon, i likhet med ogräs, en sällsynt förmåga till att slå rot och växa även i ett lerigt månlandskap som det i Flandern 1914-1918. Sålunda utgjorde ofta de röda vallmoblommarna ett välkommnanade kulört inslag i den bruna sörja och gråa taggtrådsmiljö som var soldaternas vardag. Mången soldat har vittnat om att de på frontavsnittet i Flandern ofta fann tröst i att se de röda vallmofälten buga sig över störtade kamraters lik.

Nå, vallmoblomman hade inte hamnat på varje pliktskyldig brittisk eller amerikansk medborgares kavajslag om det inte varit för en ung kanadensisk officer, John McRae (död 1918), som i ren bedrövelse nedplitade följande rader efter att en kär vän och krigskamrat dagen före stupat, och nu vilade med hundratals andra under en bädd av röda vallmoblommor:

”In Flanders fields the poppies blow Between the crosses, row on row, That mark our place ; and in the sky The larks, still bravely singing, fly Scarce heard amid the guns blow. We are the Dead. Short days ago We lived, felt dawn, saw sunset glow, Loved and were loved, and now we lie in Flanders fields. Take up our quarrel with the foe: To you from failing hands we throw The torch; be yours to hold it high. If ye break faith with us who die We shall not sleep, though poppies grow in Flanders fields.”

Johan McRae – mannen vars dikt orsakade en veritabel blomrevolution.

Den brittiska satiriska tidskriften Punch, som vid tiden var mäkta populär, valde att återge John MaRaes dikt i sin helhet och inom kort blev det kvalfyllda kvädet välkänt i hela den engelskspråkiga världen. Någon som berördes av McRaes ångestladdade ord så till den milda grad att hon inledde ett veritabelt kortståg för att göra den röda vallmoblomman till de stupade krigshjältarnas symbol var professor Moina Michaels i New York. Hennes bemödande kröntes med framgång och redan 1920 proklamerades den röda vallmon minnets och hågkomstens symbol i USA.

I samband med Moina Michaels mission utvecklade en representant för den franska filialen av YMCA (KFUM), Anna Guérin, en idé om att sälja små konstgjorda vallmoblommor i siden i syfte att samla in pengar till barn som gjorts hem- och förlädralösa genom krigets farosoter. Och så gör man alltså än idag i större delen av den engelskspråkiga världen.

Fransmännen har i vanlig ordning valt att vara lite annorlunda. Den röda vallmon är inte den enda blomma som växer bra i ett ramponerat, grått månlandskap, så gör också blåklinten. Det sägs att franska soldater, som fr.o.m. 1915 bar ljusblå uniformer, fann särskild tröst i att se blåklinten (Le Bleuet) stolt resa sig mot solen på slagfälten. Sålunda har blåklinten ekvivalent betydelse till den röda vallmoblomman i Frankrike.

Inte heller inom det brittiska samväldet har den röda vallmoblomman framsynta plats varit ohotad eler ens okontroversiell. I Nya Zeeland föredrar man exempelvis i regel att smycka sig med vita valmoblommor snarare än röda, då den förstnämnda anses symbolsera ett renodlat pacifistiskt budskap medan den sistnämnda i mångas ögon markerar ägarens kommunistiska fäblesser.

Tusentals konstgjorda vallmoblommor utsmyckar Towern (november 2014)

Helgon från Hellas: Hur greken Menander blev ett buddistiskt helgon

Vid sin död i Babylon år 323 f.Kr. efterlämnade Alexander den Store ett världsimperium i arv till sina generaler som sträckte sig från Grekland och Egypten i väst till det karga afghanska bergen och de ymniga nordindiska floderna i öst. Grekerna var talrika i öst, så talrika och välorganiserade att de kom att bita sig fast i våra dagars Afghanistan och Pakistan i århundraden efter sin hjältekonungs förtidiga död.

Det var den baktriske konungen Demetrios som strax efter år 200 f.Kr. tågade över de afghanska bergen och korsade Indusfloden. Detta konststycke gjorde Demetrios till något av en legend redan under sin egen livstid och han anammade genast en elefantkrona på sina mynt – den klassiska symbolen för erövrandet av Indien. Demetrios skyddsgud Herakles togs sinom tid upp i buddhismen och förvandlades till en skyddsgud för Buddha (tydligen föredrog regionens buddhister grekiska herrar framför det hinduiska oket).

Efter Demetrios död tycks såväl Baktrien som det grekiska Indien ha drabbats av sönderfall och inbördeskrig (grekerna i öst var liksom sina fränder i väst inte särdeles bra på att hålla sams). Liksom är fallet med Demetrios vet vi väldigt lite om de efterföljande grekiska regenterna i Indien, bortsett från bevarade mynt är fantasifulla myter i princip de enda källor vi har att orientera oss efter. Genom allehanda myntfynd kan vi emellertid bekräfta existensen av  åtminstone 50 olika indiska kungar med grekiska namn.

Det indo-grekiska riket under sin storhetstid på 100-talet f.Kr.

Ingen konung i det grekiska Indien torde heller vara så mytomspunnen, för att inte säga legendomsusad, som Menander I Soter (ungefär 155-130 f.Kr.) . Att Menanders makt och inflytande var avsevärd vittnar inte minst det faktum att hans mynt användes som betalningsmedel i den antika världen tvåhundra år efter konungens död samt att arkeologer funnit hans mynt i det fjärran Wales.

Menander ska ha inlett ett fälttåg som innebar att grekerna, om än kortfattat, lade under sig Gangesdalen och tros ha nått så långt österut som till nuvarande Bangladesh (en bergskedja i nordöstra Indien kallades för Menanderbergen av antika geografer). Bedriften gjorde att han i fantasifulla antika skilringar framställdes som en större erövrare än självaste Alexander den Store.

Menander beskrivs inte bara som en fruktad krigare utan också som en from och intellektuell härskare, tillnamnet Soter betyder ordagrant ”frälsaren”. Hans namn på sanskrit blev Milinda och det är under det namnet han figurerar i den buddhistiska skriften Milindapanha, som handlar om hur den allvise konungen över yavanas (grekerna) omvänder sig till buddhismen.

Huruvida Menander verkligen omvände sig till buddhismen är givetvis oklart, men troligt är att konungen verkligen gjorde så av taktiska skäl för att blidka sina nya indiska undersåtar. Klart är i alla fall att man, efter Menanders regeringstid, vanligen avbildade både Pallas Athena och Buddha på såväl mynt som religiösa helgedomar. Än idag är Menander, alias Milinda, dyrkad som ett buddhistiskt helgon.

Menanders stora greko-indiska rike blev emellertid kortvarigt då grekerna snart återföll till inrikes käbbel med splittring som oundviklig påföljd. Med tiden blev de grekiska konungarna allt mindre grekiska och de acklimatiserades till och integrerades i den indiska kulturen; kring tiden för Jesu födelse försvinner de sita spåren efter Alexander den Stores arvtagare i Indien.

Menander I Soter.