Pantade ölproducenter: Historien om Schlitz uppgång, fall och återuppståndelse

2015/03/13 § 1 kommentar

Namnet Schlitz ringer i regel inga klockor hos den lekmannamässiga ölentusiasten; den påläste konnässören torde dock höra en veritabel kakafoni av alarmklockor ringa när namnet kommer på tal. Schlitz har, som produkt beträffat, ett inte oförtjänt skamfilat rykte, samtidigt som Schlitz, som företag beträffat, än idag framhålls som  ett avskräckande exempel på ekonomisk ansvarslöshet på akademier runt om i världen.

Förelöparen till Schlitz skapades 1848 av en bajersk invandrare, August Krug, i den amerikanska ölkulturens Mecka: Milwaukee, Wisconsin. Efter två år hade verksamheten blivit såpass framgångsrik att Krug såg sig nödgad att anställa en revisor, och fann en driftig sådan i tysken Joseph Schlitz (1831-1875). När August Krug sedan gick och dog 1856 tog Schlitz helt sonika över affärsverksamheten och namngav den efter sig själv, Schlitz. Övertagandet av bryggeriet underlättades juridiskt av att Joseph Schlitz äktade Krugs änka kort efter makens hädanfärd.

Under Joseph Schlitz och hans arvtagare, bröderna Uihlein, blomstrade företaget och på 1940-talet blev Schlitz det bästsäljande ölmärket i USA. Konkurrensen var dock mördande hård, särskilt från ett annat Wisconsinbaserat bryggeri, Anheuser-Bush (Budweiser), och under 1950- och 60-talet tvingades Schlitz kämpa med näbbar och klor för att bevara sin position.

1967 blev Harvardekonomen Robert Uihlein Jr. (1913-1976) ny vd för Schlitz. Lönsamhet blev nu ledordet för företaget och den unge Robert började genast att med iver och frenesi förändra ölet och dess framställningsprocess i grund. Inom kort förkortades bryggningstiden för Schlitz från 25 till 15 dagar (jmf med Budweisers 40-32 dagar). Ytterligare besparingar följde, bl.a. ersatte man den färska humlen med torkade pellets och bytte helt sonika ut delar av humlen mot en trögflytande vätska utvunnen från majs. Till en början verkade Robert Uihleins reformarbete bära frukt, visserligen tappade Schlitz mark mot huvudkonkurrenten Anheuser-Bush, men 1973 kunde man trots allt skryta med att man ägde de mest kostnadseffektiva bryggerierna i världen.

Idyllisk Schlitzreklam från 1960-talet då märket var det bästsäljande i USA.

Idyllisk Schlitzreklam från 1960-talet då märket var det bästsäljande i USA.

Till en  början verkade heller inte konsumenterna märka någon skillnad, men allteftersom experimenterandet och besparingarna intensifierades så förlorade Schlitz viktiga marknadsandelar till huvudkonkurrenterna. Måttet var rågat när Uihlein, i syfte att på artificiell väg snabba på ölets mognadsprocess, började använda sig av tillsatta så kallade ”stabilisatorer”, och då främst silikongel (många noterade att det bildades en vitgul hinna ovanpå vätskan när ölen kyldes).

Hur illa ställt det var med Schlitz uppdagades när företaget förvärvade Hawaiis ledande bryggeri, Primo, som vid sötebrödsdagarna 1971 kontrollerade hela 70 % av arkipelagens samlade ölmarknad. Bortsett från de sedvanliga ”kostnadseffektiva åtgärderna” som var Schlitz adelsmärke begick företaget en annan kardinalsynd: Primo hade ditintills varit bryggt på lokalt färskvatten, något som Uihlein ansåg vara onödigt slösaktigt, men efter ägarbytet valde man istället att transportera vatten och andra ingredienser från lagret i Los Angeles. Resultatet? År 1975 hade Primos andel av den hawaiianska ölmarknaden sjunkit till cirka 20 %.

Slutet kom 1981 då Schlitz anrika bryggeri i Milwaukee tvingades stänga ner. Vid den tiden hade den olycksalige Robert Uihlein Jr. redan avlidit i leukemi medan amerikanarna i gemen fått smak för två andra märken som originerade från Schlitz hemstad Milwaukee: Miller och Pabst Blue Ribbon. Det är kanske därför inte så underligt att man, alltsedan det anrika ölmärket återupplivades i början av 2000-talet (i regi av Pabst Blue Ribbon), valt att locka konsumenter med att ”our classic 1960s formula is back”.

Kanske våras det trots allt för Schlitz. Alltsedan rykten kommit i svaj om att Anheuser-Bush (ägare av Budweiser, USA: s mest sålda ölmärke) önskar att lägga rabarber på huvudkonkurrenten Miller (USA:s näst mest sålda ölmärke), har försäljningssiffrorna ökat stadigt. Om sammanslagningen av de båda ölproducenterna sinom tid kommer att genomföras innebär det att Anheuser-Bush, givet att inget förändras, skulle kontrollera en tredjedel av den totala globala ölmarknaden.

Modern Schlitzreklam som gör gällande att ölet nu smakar som det en gång gjorde.

Modern Schlitzreklam som gör gällande att ölet nu smakar som det en gång gjorde.

Annonser

§ Ett svar till Pantade ölproducenter: Historien om Schlitz uppgång, fall och återuppståndelse

  • pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    VÃ¥ra verbalt välkapaciterade och vederhäftiga väpnare! Man är uppriktigt imponerad av herrarnas verv och Ã¥hÃ¥ga. Att begära mer av dessa underhÃ¥llande och lärorika bulletiner, vore att hemfalla Ã¥t exorbitanta fordringar! (Törhända nästkommande mästerverk redan stÃ¥r vid randen av sin fullbordan?) Jag vidblifver Eder trofaste tjänare – medelst hängivenhet och eldunderstöd, Andre´;) [?] GutÃ¥r!​

    *Semper idem…*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Pantade ölproducenter: Historien om Schlitz uppgång, fall och återuppståndelseLuriks Anakronismer.

Meta

%d bloggare gillar detta: