Revolutionär gravskändning: Historien om Jakob II:s olycksaliga lik

2015/04/22 § 2 kommentarer

Jakob II:s död i Frankrike 1701 orsakade ingalunda någon hjärtskärande klagosång bland hans f.d. undersåtar på de brittiska öarna. Istället möttes beskedet, med undantag av vissa irländare, papister och reaktionära toryanhängare, med lättnad och återhållsam glädje.

Att merparten britter inte hade så mycket till övers för sin detroniserade monark var i sig inte helt underligt. Jakob II (brittisk konung 1685-1688), som var uttalad katolik, hade genom sina toleranta religionsreformer och styvnackade kompromisslöshet anklagats för att försöka återinföra katolicismen i Storbritannien genom bakvägen. Konflikten fick ett abrupt slut genom den ”ärorika revolutionen” 1688 när Villhelm (III) av Oranien (brittisk konung 1689-1702) invaderade landet från Nederländerna och  Jakob II avsattes.

Det skulle dock inte gå någon materiell nöd på den brittiske exilkonungen. Jakobs allierade, Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715), erbjöd konungen ett ståndsmässigt uppehälle och en synnerligen generös pension. Under sin tid i exil gjorde Jakob II ett halvhjärtat försök att med fransk hjälp återta sin tron, men revolten misslyckades och krossades slutgiltigt 1691 under stor blodsutgjutelse. I övrigt spenderade den tungsinte och djupt troende konungen större delen av sina sista levnadsår i konfessionell kontemplation och moralfilosofiska grubblerier.

Jakob II

Jakob II

 

Jakob II:s frånfälle 1701 såg dock tillkomsten av en embryonisk kult kring den döde konungen som med tiden vann ett ansenligt antal anhängare, både på och utanför de brittiska öarna. Snart började dess medlemmar resa högljudda krav på att den avlidne exilkonungen skulle kanoniseras som helgon, varpå man sökte med ljus och lykta efter bevis på religiösa mirakel som kunde förknippas med hans gärning.

Jakob II hade för egen del begärt att få en blygsam gravsättning i sockenkyrkan i St Germain, Paris. Detta kom emellertid inte på fråga för Ludvig XIV som hade helt andra planer för exilkonungens arma lik. För opportunisten Ludvig XIV var Jakob II värd mer död än levande och den franske monarken underblåste skickligt de krafter som arbetade för Jakobs kanonisering och Stuartdynastins restaurering på Englands tron. I London orsakade den jakobitiska propagandan oro och konsternation; i takt med att den nya Hannoverdynastins popularitet dalade under inledningen av 1700-talet, desto mer attraktiv blev  tanken på ett återinförande av den gamla Stuartdynastin bland folkets breda lager.

På Ludvig XIV uttryckliga befallning begravdes endast Jakob II:s tarmar i sockenkyrkan i St. Germain, medan resten av inälvorna skänktes till det brittiska jesuitkollegiet i St. Omer. Den avlidne konungens hjärna hamnade i sin tur på det skotska colleget i Paris samtidigt som hans hjärta, på egen begäran, kom att förvaltas av nunneklostret i Chaillot. Övriga kroppsdelar fann sin vila hos de engelska benediktinmunkarna i Paris.

Trots fåfänga försök under 1700-talet, anförda av flera framstående franska kardinaler, vägrade påven enträget att helgonförklara Jakob II, och med tiden avtog kulten kring den döde konungen och han föll mer eller mindre i glömska. Den styckade exilkonungens sorgliga öde skulle dock avgöras under den franska revolutionen då den gamla ordningen sköts i sank och allt som förknippades med lancien regime var lovligt byte för pöbelns nycker. Religiösa institutioner väckte särskilt ont blod bland revolutionens söner – kyrkan hade trots allt varit den förhatliga monarkins främsta politiska stöttepelare – vilket resulterade i att kyrkor och kloster systematiskt plundrades och förstördes. Mitt i denna kalabalik försvann så också samtliga av Jakob II:s utspridda kvarlevor.

Historien om den olycksalige konungens sargade kadaver borde kanske ha slutat här, med dess försvinnande, men icke.  År 1824 lyckades några fransmän, genom en slump, identifiera Jakob II:s bortsprungna tarmar – dessa är idag allt som finns kvar av den omstridde exilkonungen.  Eller nja, inte riktigt. Under balsameringen och styckningen av Jakob II:s lik år 1701 valde nämligen flera av de församlade att doppa sina näsdukar i den döde konungens blod – Stuartblod ansågs redan nu besitta allehanda magiska kvaliteter. En sådan näsduk såldes för åtskilliga tusentals pund i London så sent som 1997.

Lurik rekommenderar: John Macleod. Dynasty: The Stuarts 1560-1807. Hodder & Stoughton 1999.

Minnessten över Jakob II i sockenskyrkan i St. Germain, Paris.

Minnessten över Jakob II i sockenkyrkan i St. Germain, Paris.

 

Annonser

Kvinnomode och fågelmord vid sekelskiftet: Hur hattmakare blev ornitologins nemesis

2015/04/20 § Lämna en kommentar

1900-talets inledande år innebar bråda dagar för en växande skara hattmakare i Europas ledande storstäder. Att hattar var på modet var ingenting nytt, men tidigare hade modet främst gällt herrar. I slutet av 1800-talet – när friströvande kvinnor i gatubilden blivit vanligt förekommande –  utecklades  därför extravaganta huvudbonader för kvinnor, i regel betydligt mer iögonfallande och utsmyckade än herrarnas dito. Särskilt vanligt blev det att pryda huvudbonaden med allehanda fågelfjädrar, ju färggrannare och mer exotiska desto bättre. Således förtäljde kvinnans huvudbonad i fin-de-siecle Europa också något om hennes sociala status; i stort sett vilket förtappat fruntimmer som helst kunde smycka sin hjässa med ankfjädrar, medan mer uppseendeväckande kreationer med fjädrar från snöhägern, kolibrier eller paradisfågeln endast var reserverade för samhällets mest välbeställda societetsdamer.millinery

Europas modekoryféer och fashionabla hattmakare var därför ständigt i skriande behov av allehanda exotiska fjädrar och plymer, varför 1800-talets sista deccennier fram till första världskrigets utbrott innebar en veritabel guldålder för fågelfängare världen över.  Blott en oansenlig minoritet av dessa kan betraktas som verkligt professionella, flertalet var istället utfattiga dagdrivare som i fjäder- och plymhandeln såg sin chans till en drägligare tillvaro (år 1900 sysselsatte fjäder- och plymhandeln i USA allena cirka 83 000 människor). I Storbritannien var det exempelvis särskilt vanligt att städernas fattiga famåt helgslutet begav sig till kusterna för att där ta livet av så många fåglar som möjligt. Detta var i sig inte helt underligt, vid sekelskiftet var exotiska fågelfjädrar bokstavligen talat värda sin dubbla vikt i guld.

Konsekvensen av denna modeindustris genomslag blev inom loppet av några årtionden makabert och den ekologiska mångfalden rubbades världen över för all framtid. Anledningen var givetvis att rovjakten på diverse fågelarter oavkortligen ledde till att dessa decimerades, eller t.o.m. utrotades. Värst var situationen i Nordamerika, där flera inhemska arter utrotades inom loppet av ett par deccennier. Problemet berodde inte minst på att amoraliska fågelfängare lättast jagade sina byten under häckningssäsongen. Efter att ha mördat, skinnat och plockat fåglarna lämnades deras hjälplösa ungar åt sitt eget öde, vanligtvis svalt de ihjäl.

Trots modets dragningskraft saknade ingalunda fjäder- och plymhandeln rabiata och högröstade motståndare, tvärtom var oppositionen mot den fågelmördande industrin stor och välorganiserad. Hattmakare och modeskapare i Europa bedyrade ofta att fjädrarna de använde som ornament i regel var artificiella eller plockade från uppfödda fåglar, vilket i stort sett var rent struntprat. Visserligen försörjde sig mängder av människor, främst i USA och Sydafrika, på att föda upp fåglar för modeindustrins räkning, men dess andel av marknaden var alltid försvinnande liten, därtill behandlades fåglarna inte långt mycket bättre. Strutsuppfödning var vid 1900-talets inledning särskilt inkomsbringande och innebar i gemen att strutsen med jämna mellanrum plockades på sina fjädrar och tvingades framhärda merparten av sina dagar spritt språngande naken. Genom detta tillvägagångssätt kunde en struts under sin livstid förse sin ägare med över 300 fjädrar.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

1600 kolibrier till salu för 2 cent styck i London år 1912.

Oppositionen mot fjäder- och plymhandeln var allt som oftast misogyn och riktade in sig på modebärarna själva, det vill säga kvinnorna. I spaltmeter efter spaltmeter, i land efter land, ondgjorde sig (manliga) skribenter över kvinnans inneboende frivolitet, fåfänga och moraliska slapphet, vilket ansågs vara bränslet som höll modeindustrins mördande maskiner i rullning. New York Times skrev exempelvis 1898 att ”millions of birds have been slaughtered for the mere gratification of tender-hearted women”. Tidningen var långtifrån ensam och trakasserier mot kvinnor med fashionabla huvudbonader blev allt vanligare.

I vilket fall som helst var den internationella oppositionen mot fjäder- och plymhandeln mycket framgångsrik. I början av 1900-talet antogs flera lagar i både USA och Storbritannien i syfte att försvara ländernas kraftigt minskade population av fåglar. I USA gjorde Theodor Roosevelt (amerikansk president 1901-1909) sig till alla svurna ornitologers galjonsfigur genom sina fräna och högröstade angrepp på den mordiska verksamheten. För att komma till rätta med problemet, och därmed säkra den ekologiska mångfalden för kommande generationer, beslöt Roosevelt att  reservera enorma territorier där djur- och fågelliv deklarerades vara fridlysta. Dessa är idag några av USA:s bästa och mest välbesökta naturreservat och nationalparker.

Ironiskt nog var det inte genom lagstiftning man småningom kom tillrätta med problemet, inte heller kan krigsutbrottet eller ekonomisk osäkerhet beskyllas för att ha undergrävt den blomstrande industrin. Istället var det hattmakarna och modeskaparna själva som drog undan mattan under fötterna på alla de tiotusentals människor som var beroende av fjäder- och plymhandeln för sin försörjning. År 1913 kom nämligen den kortklippta frisyren för kvinnor på modet, vilket gjorde det oerhört mycket svårare att styla håret i praktfulla kreationer och behovet av extravaganta huvudbonader avtog. Modets nycker var alltså inte bara ett fågellivets förbannelse utan blev i slutändan också dess räddning.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Kanske är fjädermodet på väg tillbaka? Den extravaganta klänningen på bilden ingick i Alexander McQueens kreation från 2009 som hade fågelfjädrar som ledmotiv.

Anglofilen i Aceh: Hur år 1588 vann Ostindien för Storbritannien

2015/04/03 § 1 kommentar

”Den oövervinnerliga armadans” undergång år 1588 gav eko i hela Europa, och inte bara här, även i det fjärran Ostasien gengjöd britternas seger – detta långt innan merparten av regionens härskare haft det stora nöjet att stifta bekantskap med, eller ens åse, en britt. Spanjorerna, som år 1580 intvingat sjöfararstaten Portugal i en union, var dock välkända, fruktade och oftast hatade i Ostasien. Att denna formidabla sjömakt, som redan frekventerat ostasiatiska vatten i närmare hundra år, skulle ha lidit en näsbränna av en likaledes avlägsen fiende tycktes snudd på otroligt och nästan för bra för att vara sant. Följden av segern 1588 blev därför att flera av Ostasiens regenter i princip blev dedikerade anglofiler över en natt.

De första att stifta bekantskap med denna brittiska vurm var en överlag misslyckad nederländsk expedition, ledd av Cornelis de Houtman, som år 1599 anlöpte den mäktiga, kosmopolitiska hamnstaden Aceh på norra Sumatra. Aceh var vid tillfället en betydande muslimsk stormakt – den i särdeles mest inflytelserika på Sumatra – som byggt sitt välstånd på den lönsamma kryddhandeln. Den som styrde och ställde i Aceh var den osedvanligt korpulenta och excentriska sultanen Ala-uddin Riayat Shah (regent: 1588-1603). Denna man var son till en enkel fiskare men hade varit såpass framgångsrik på slagfältet att han så småningom lyckades äkta sultanens dotter. Kort därefter lät Ala-uddin mörda den rättmätige härskaren och proklamera sig själv som sultan.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

Aceh under glansdagarna på tidigt 1600-tal.

När Ala-uddin fick höra talas om att en livs levande engelsman fanns ombord, en viss John Davis (1550-1605), krävde han att omedelbart få sammantråla med den långväga gästen. Sultanen var, berättar Davis enormt nyfiken och frågvis: ”Han frågade ( . . . ) om Drottningen, om hennes pashor och om hur hon lyckades föra krig mot en så stor Konung som den spanske (ty han tror att hela Europa är spanskt). Hans efterfrågningar tillfredställdes till fullo, och utföll, som det tycktes till stor belåtenhet.” Att John Davis, som efter hemkomsten anställdes av East India Company, visats denna ynnest kom att bli av oskattbart värde för den nya arbetsgivaren, och därför Storbritannien i stort.

Att sultanens geografiska kunskaper var, milt uttryckt, lika bristfälliga som hans beundran för Storbritannien och dess regent var gränslösa vittnar inte minst det brev den känslosvallande sultanen plitade ner till Drottning Elisabet I. Då Ala-uddin antog att Elisabet I, till följd av den magnifika sjösegern 1588, nu var obestridd härskare över hela Europa adresserade han brevet till sultanan av England, Frankrike, Irland, Holland och Friesland. Den goda ”Queen Bess” torde ha rodnat kinderna av sig.

Britterna, som fann Ostasiens presumtiva rikedomar ofantligt lockade, utrustade år 1600 ett antal fartyg, under befäl av James Lancaster (1554-1618), för att kunna ta upp kampen med Nederländerna i kryddkapplöpningen. Med sig ombord hade Lancaster nämnda John Davis. Denna hade begåvats med, förutom allehanda tjusiga gåvor och presenter, ett handskrivet, vackert utsirat brev från drottning Elisabet I som var ämnat för sultanen av Aceh.

Väl i Aceh kom den brittiska expeditionen att njuta stor framgång. Till en början tycktes Ala-uddin besviken över de brittiska gåvorna (guld och silver imponerade inte mycket på denna liderliga man). Detta framtills att han fick en solfjäder försedd med riktiga fågelfjädrar presenterad för sig; sultanen blev formligen stormförtjust över denna den billigaste av gåvor.

Elisabets brev gjorde också stort intryck och var, i sann brittisk anda, inställsamt, affärsmässigt och synnerligen anti-portugisiskt. Sultanen nämndes rakt igenom som ”vår älskade broder” och tyrannen själv prisades för sitt ”humana och ädla sätt att bemöta främlingar”. I övrigt riktade drottningen diverse haranger mot Spanien och dess bundsförvanter, och föreslog därtill ett detaljerat handelsavtal mellan de båda länderna. Ala-uddin instämde i allt som drottningen skrev och undertecknade mer än gärna ett generöst handelsavtal. För att fira den nya vänskapen bjöd sultanen på ett gigantiskt dryckeskalas (religionen tycktes inte utgöra något hinder för sultanen som älskade arrak över allt annat) och utdragen tuppfäktning.

Acehs hamn, 1600-tal.

Acehs hamn, 1600-tal.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för april, 2015Luriks Anakronismer.