Hora och hjältinna: Hur ”Vackrare än tusen gyllene blommor” räddade Beijing

För Qingdynastins ledargarnityr utgjorde ”de vita jävlarnas”, d.v.s. europeérnas, makabra skövling av (det gamla) Sommarpalatset i slutfasen av det Andra Opiumkriget en nationell och dynastisk skymf utan dess like. Vid tidpunkten, år 1860, var Sommarpalatset i mångt och mycket Kinas nervcentra, och skatterna som där samlats på hög under generationer var något som rovgiriga franska och brittiska soldater aldrig hade kunnat föreställa sig. Inte bara kineserna förfasade sig över hur fullständigt hänsysnlöst europeérna skövlade denna plats, så även deras egna. Överstelöjtnant Wolseley, som var ögonvittne till den ohyggliga förstörelsen, skrev: ”Plundringen började genast och alla föremål som var för tunga att flytta förstördes omedelbart helt godtyckligt och nyckfullt . . . Såväl officerare som manskap verkade ha gripits av tillfällig sinnesförvirring”.

När Qingdynastin återigen invecklade sig i en militär konflikt med de europeiska stormakterna, genom att liera sig med de fanatiskt främmlingsfientliga ”boxarna” under det stora ”boxarupproret” (1898-1901), verkade historien från det Andra Opiumkriget upprepa sig: de kinesisiska trupperna led det ena katastrofala nederlaget efter det andra, Qingdynastins koryféer (inklusive kejsaren) flydde Beijing hals över huvud och de ”vita jävlarna” intog utan svårighet huvudstaden– det verkade nu bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga och fullständiga skövlingen av staden och dess kulturskatter skulle inledas.

En kurtisan under Qingdynastin (sent 1800-tal) underhåller sina kunder med ett parti mahjong.

När kejsaren Guangxu (1871-1908), änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) och deras manchuiska ledarklick återvände till Beijing 1901 efter sin flykt blev de emellertid förstummade; istället för att ha skövlat huvudstaden hade europeérna, med vissa flagranta undantag, lämnat den Förbjudna Staden och dynastins kulturskatter i princip orörda. Kontrasten mot skövlingen under det Andra Opiumkriget kunde inte ha varit mer slående. Men varför hade ”de vita jävlarna” denna gång undragit sig från skövling? Inte kunde de rovgiriga europeérna lagt band på sin ingrodda förstörelselusta på egen hand? Vem eller vad hade hindrat dem?

Traditionellt har kinesisk historieskrivning, genomsyrad av diverse fantasifulla legender, utpekat en i det närmaste otrolig kandidat till att ha avstyrt europeérnas ramponering av Beijing. Hennes (!) egentliga namn var Sai Jinhua (ca 1872-1936) – genom sitt yrke mer känd som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sai Jinhuas uppväxtår ska, vilket var regel snarare än undantag i 1800-talets Kina, ha varit svåra och sorgkantade. Redan i unga barndomsår bands hennes fötter, såsom den kinesiska seden föreskrev, vilket orsakade en permanent fysisk deformering som gjorde det oerhört plågsamt för henne att gå under resten av livet (”lotusfötter” ansågs traditionellt som sexuellt uppeggande”). Familjen hade det därutöver inte vidare gott ställt. Efter att fadern avlidit blev Sai Jinhua, blott 13-år gammal, prostituerad.

Den unga Sai Jinhua måste ha haft avsevärd talang för sitt nya gebit. Redan 1887 hade hon lyckats snärja en relativt ung, karriärslysten regeringsmedlem i sitt garn, Hong Jun, som inom kort gjorde henne till sin favoritkonkubin. När Kina efter det Andra Opiumkrigets olycksaliga utgång började öppna upp mot Väst och moderniseras i enlighet med västerländska förebilder fick Hong Jun, som åtnjöt Cixis förtroende, flera betydande diplomatiska uppdrag i Europa. Naturligtvis kunde karln ifråga aldrig ha kunnat tänka tanken på att utstå sina strapatser utan sin favoritkonkubin vid sin sida.

Huvuddelen av sin tjänsteresa fick Hong spendera i Berlin i egenskap av diplomat där han frekvent sällskapade med landets politiska högdjur. Sai Jinhua hölls, såsom seden påbjöd, allt som oftast inspärrad i sitt hem och deltog endast vid sällsynta tillfällen vid officiella sammankomster. Emellertid lyckades den nyfikna konkubinen att lära sig lite knagglig tyska och vid en av dessa sammankomster blev hon bekant med en barsk tysk fältmarskalk på uppåtgående, greve Alfred von Waldersee (1832-1904). Denna flyktiga vänskap, mellan en tysk fältmarskalk och en kinesisk hora, skulle osannolikt nog förändra Kinas historia.

Greve Alfred von Waldersee

Nåväl, efter avslutat uppdrag återvände Hong och hans favoritkonkubin till Kina, kort därefter dog Hong (1894). Frånfället innebar att Sai Jinhuais livsöde förändrades över en natt. Hongs välbärgade familj ville inte ha någonting att göra med dennes konkubiner, varpå Sai Jinhua lämnades ensam och barskrapad på gatan. Hon fann inget annat råd än att åter(av)kläda sig rollen som prostituerad och återigen bli ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Inom kort blev hon en av Beijings mest omtalade och välfrekventerade kurtisaner.

Så utbröt år 1898 boxarupproret, vars primära mål var att göra sig kvitt västerländskt inflytande och kasta de förhatliga europeérna i havet. Inför denna massiva utmaning gjorde flertalet europeiska stormakter gemensam sak och invaderade Kina. I Tyskland förmanade kejsaren Villhelm II (1888-1941) sina soldater  att ”härja som hunnern Attila, så att ingen kines vågar se en tysk över axeln under de närmaste 100 åren”.

Mannen som förärades uppdraget att genomföra Villhelms order var ingen mindre än Alfred von Waldersee. Till en början gjorde han heller inte sin kejsare besviken – de tyska soldaterna massakrerade upplevda ”boxare” urskillningslöst och greven själv inkvarterade sig i det imposanta Sjöpalatset för att ha full uppsikt över förstörelsen. Sedan hände dock inte mycket. Varför? Enligt traditionen ska ”Vackrare än tusen gyllene blommor” ha lyckats nästla sig in i palatset och genom att förtjänstfullt utnyttja sina speciella talanger fullständigt förhäxa den rovlystne greven. Den fullständiga förstörelsen av Beijing som von Waldersee skrävlat om blev aldrig av, istället gjorde sällskapet med den kinesiska kurtisanen honom mild som en tamkatt. De fruktade tyskarna lämnade småningom Beijing, utan att ha gjort sig skyldiga till några grövre kulturhistoriska övertramp.

Sanningshalten i legenden om ”Vackrare än tusen gyllene blommor” och hennes historiska insats är milt uttryckt tveksam. Kineserna har av hävd dock tagit episoden på största allvar. Trots allt har ”Vackrare än tusen gyllene blommor” varit ett kärt motiv i kinesisk konst, litteratur och dramatik allt sedan boxarupprorets dagar.

Som lite avslutande kuriosa kan nämnas att när man på 1930-talet valde att sätta upp en påkostad pjäs om hennes liv och gärning ville Mao Zedongs framtida hustru, Jiang Qing (1914-1991), ikläda sig rollen som ”Vackrare än tusen gyllene blommor”. Så blev det emellertid inte; rollen gick till en annan skådespelerska, Wang Ying. Jiang Qing, som var känd för sin långsinthet, glömde inte denna skymf och valde under Kulturrevolutionen, cirka 30 år senare, att hämnas. Så kom det sig att Wang Ying avled förnedrad och utblottad i fängelse år 1974.

Bild som anses föreställa ”Vackrare än tusen gyllene blommor”.

Sex dagar av bohemisk utopi: Historien om Dr. Lipp och den bajerska rådsrepubliken

Vid krigsslutet 1918 utgjorde det nederlagstyngda Tyskland en kokande häxkittel; centralregeringen hade i princip brutit samman, armod präglade befolkningsmajoritetens vardag och i städerna pyrde allehanda revolutionära sentiment. Den ofrånkomliga konflagration krigsslutet innebar fick sin i synnerhet mest dramatiska inramning i Bajern; vid tidpunkten Tysklands bastion för traditionella, katolska värderingar, samtidigt som huvudstaden, Munchen, utgjorde en ökänd smältdegel för månghövdade radikaliserade bohemer, kommunister, anarkister, futurister och antisemitiska extremnationalister.

Stödd av en indignerad befolkning lyckades den socialistiska journalisten Kurt Eisner den 8 november 1918 genomföra en oblodig revolution i Munchen, varpå monarkin avskaffades och Bajern utropades  till en socialistisk ”fristat”. Den 21 mars 1919 föll emellertid Eisner, som var jude, offer för en högerextremists kula och dog omedelbart. Mordet orsakade allmän bestörtning och en otyglad laglöshet lamslog inom kort Munchen. Socialdemokraterna, som vunnit valet, fann det omöjligt att effektivt överta regeringstyglarna i staden, varför dess ledare, Johannes Hoffman, valde att skapa en exilregering i närliggande Bamberg.

I det maktvakuum som uppstod i och med den lagliga regeringens flykt lyckades en disparat samling pacifister, anarkister och bohemer, under ledning av den blott 25-åriga expressionistiske pjäsförfattaren Ernst Toller, att den sjätte april 1919 svinga sig upp i regeringssadlarna och proklamera ”den bajerska kärleksrevolutionen”.  I samma veva utropades den ”bajerska Rådsrepubliken” – ett efemärt utopistiskt anarko-bohemiskt projekt vars existens varade  i blott sex dagar.

Den futuristiske pjäsförfattaren Ernst Toller i ungdomens dagar.

Den bajerska Rådsrepublikens kortvariga existens till trots saknar ingalunda denna historiska parentes intresse. Den brokiga samling regeringsmedlemmar som Toller samlade runt sig var i regel idealistiska författare och konstnärssjälar med judiskt påbrå, vars avsaknad av praktisk politisk erfarenhet, i eget tycke, uppvägdes av dess revolutionära lidelser och nebulösa förhoppningar om att ”frigöra mänskligheten på ett nytt sätt”.

Den i särklass mest excentriske medlemmen i det nya regeringskabinetten var utan tvekan ”utrikesministern”, en viss Dr. Franz Lipp. Hur den uppenbart mentalsjuka doktorn hamnade i Ernst Tollers regering, och hur han fick sin post, har förblivit något av en gåta. Den gode Dr. Lipp hade vid flera tillfällen genomgått psykiatrisk behandling och t.o.m. suttit inspärrad på mentalsjukhus – med honom vid rodret skulle Rådsrepublikens utrikespolitik bli minst sagt minnesvärd.

Bland den nya utrikesministerns första bisarra åtgärder var att telegrafera Lenin och påven. I sina meddelanden, som var raljanta och översvallande, ondgjorde sig Dr. Lipp över att den f.d. regeringen tagit med sig toalettnyckeln i sin exil i Bamberg. Hur Lenin och Benedikt XV (1914-1922) reagerade på detta absurda telegram få vi tyvärr aldrig veta.

Därnäst krävde Dr. Lipp att Schweiz oavkortligen skulle skicka Rådsrepubliken 60 lokomotiv. När de förbluffade schweizarna inte genast skred till handling och ombesörjde transporten av loken förklarade Dr. Lipp helt resolut krig (!) mot detta neutralitetens och pacifismens förlovade land.  Samma krav skickades sedan också till grannstaten Wurtemberg, med samma resultat. Wurtembergs perplexa regering trodde att allting var ett studentikost upptåg – Dr. Lipp svarade med att förklara Wurtemberg krig.

Till en uppgiven kollega ska Dr. Lipp ha meddelat att han var övertygad om att ”hundarna”, det vill säga schweizarna, inom kort skulle besegras och att han skulle söka sin gode väns, påvens, välsignelse över företaget. Så gjorde också verkligen Dr. Lipp – hans fullständigt verklighetsfrånvända rotvälska utställdes till ”Kamrat Påven, Peters Katedral, Rom”.

Nåväl, något regelrätt krig lyckades Rådrepubliken aldrig utkämpa mot vare sig Schweiz eller Wurtemberg; Tollers regering kollapsade redan den 12 april 1919, efter blott sex dagar vid makten. Istället övertog kommunistpartiet med Lenins goda minne regeringstyglarna  i Munchen. Toller avsattes från sitt ministerämbete men blev istället utnämnd till chef över den nygrundade ”röda armén” – ingalunda ett hedersuppdrag för en edsvuren pacifist.

Radikalismen från Rådsrepublikens första dagar underblåstes av de nya ”yrkesrevolutionärerna” men politiken fick en ovedersäglig kommunistisk utformning.  Således satte man sig för att avskaffa valutan och expropriera luxuösa lägenheter i Munchens centrum till hemlösa. Det kommunistiska experimentet fick dock ett abrupt slut redan den tredje maj 1919 när regeringstrogna soldater intog Munchen och återställde ordningen.

Kommunistiskt propagandaaffisch från Munchen 1919.