Konsten att böja knä inför överhögheten: Vett och etikett i Qingdynastins Kina

2015/06/22 § Lämna en kommentar

Det kinesiska hovets komplicerade och obskuranta etikettsregler, ritualer och ceremoniell i slutet av 1800-talet saknar sin jämbördighet. Den förhärskande ideologin, genomsyrad av arkaiska konfucianska teser och trossatser, gjorde gällande att ”Draktronen” endast kunde beträdas av den rättmätige kejsaren, ”Himmelens son”, som hade gudagiven despotisk makt att styra efter välbehag genom att ha erhållit ”himmelens mandat”.

Vördnaden för kejsaren, eller dennes ställföreträdare, tog sig uttryck i att omgivningen, oavsett rang, var påbjudna att stå på knä i dennes närvaro. Etter värre, ur europeisk synvinkel, var att diplomatiska sändebud förväntades göra kow-tow (att buga nio gånger och röra pannan vid golvet tre gånger) inför åsynen av ”draktronens” representant. Få européer fann sig i denna sedvänja; vilken dels sågs som gravt förödmjukande, dels omöjligt att genomföra eftersom handlingen, implicit, skulle innebära att det diplomatiska sändebudet gjorde sig skyldig till majestätsbrott (genom att visa den främmande despoten större hedersbetygelser än den egna regenten).

Kravet på att omgivningen skulle falla på knä inför kejsaren/kejsarinnan blev med tiden allt mer besvärande och nådde sin bristningsgräns under änkekejsarinnan Cixis långa regering (med vissa avbrott: 1861-1908). Varhelst änkekejsarinnan vistades i den Förbjudna Staden föll ämbetsmän och eunucker, oavsett väderlek, ned på knä.

Att detta var en outhärdlig plåga påvisas inte minst av att hovets eunucker hade för vana att sy in knäskydd i sina byxor; i annat fall blev det allt för plågsamt att ständigt, och även i hög ålder, förväntas att falla ned på knä. Inte undra på att många eunucker pensionerades i förtid till följd av artros i knäna.

Änkekejsarinnan själv, som sökte modernisering och omgav sig av européer, var insatt i problemet, men gjorde endast tafatta försök till att förändra hovetiketten. Vid ett tillfälle fann hon att en ämbetsman som knäböjde inför hennes bärstol under en osedvanligt regnig dag droppade regnvatten färgat i rött och grönt; det visade sig att personen ifråga varit för fattig för att inköpa en formell rock och därför burit en målad version av papper: Cixi var bekymrad.

Kow-tow

Kow-tow

I takt med att Kinas moderniseringsprocess framskred i allt högre tempo under slutet av 1800-talet och kontakten med de ”vita djävlarna”, européerna, blev tätare såg sig Cixi tvungen att göra vissa förändringar i den gamla sedvänjan. Anledningen var att många högättade ämbetsmän fann det nedvärderade att kräla på knäna framför kejsarinnan medan deras socialt, kulturellt (och inte minst eugeniskt) underlägsna kollegor från Europa kunde stå upp rakryggade i hennes närvaro. Under visst knotande fann sig den traditionsbundna kejsarinnan föranledd att med tiden också låta socialt och politiskt framstående kineser undandra sig det formella knäandet inför överhögheten, givet att en europé var närvarande.

Kravet på att omgivningen alltid skulle stå på knä i hennes närhet ledde inte sällan till rent absurda komplikationer som motverkade den allsmäktiga regentens egna intressen. Cixi, som var nyfiken på alla västerländska nymodigheter, närde en otyglad lust att prova på tidens fortskaffningsmedel framför andra, och själva sinnebilden för modernisering, automobilen (hon hade med tidigare med förtjusning provat på tåg, ångbåt och trehjuling). I början av 1900-talet fick så Cixi i gåva från den skenheliga generalen Yuan Shikai (1859-1916), sedermera den kinesiska republikens grundare, en luxuös bil lackerad i kejserligt gult med vackra drakmotiv. Emellertid fanns det med bilen ett oupplösligt problem: chauffören kunde omöjligen stå på knä samtidigt som han rattade fordonet. Följden blev att Cixi, tros sin påfallande nyfikenhet, aldrig vågade att prova på en åktur i den omsusade presenten.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

Änkekejsarinnan Cixi omgiven av sina eunucker.

 

Storbritanniens osannolika te-ologiska rötter: Hur kom det sig att te blev britternas nationaldryck?

2015/06/15 § Lämna en kommentar

Frågan kan kanske tyckas banal. Britternas tradition av att läppja en kopp te närhelst omständigheterna tillåter torde väl vara av ringa historiskt intresse; Storbritanniens regelvidriga förehavande med den sargade kinesiska Qingdynastin under 1800-talet borde ju, sett utifrån all logik, ha förebådat dryckens introduktion och spridning på den engelska marknaden. Intressant nog är så inte fallet. Britternas fäbless för denna rogivande dryck är faktiskt äldre än så; inte heller var det kineserna som gjorde tedrickande populärt i England, utan portugiserna.

Hur kunde detta vara möjligt? Jo, när den restaurerade monarken Karl II Stuart (1630-1685) var i giftastagen föll hovets blickar på den utblottade portugisiska konungens dotter, den djupt troende och allt annat än bildsköna infantan Katarina av Braganca (1638-1705). För fruntimmerskarlen Karl II – som med hjärtats lust spenderade mycket  av sin fritid bland Londons sjabbigare bordeller – var äktenskapet blott en politisk affär. Eftersom den svårt skuldsatte portugisiske konungen i princip var barskrapad kunde det inte bli tal om en hemgift i traditionell mening. Istället överlät Portugal ett antal koloniala utposter i Indien och annorstädes till den brittiska kronan, däribland Bombay (Mumbai).

Sin gemål verkade Karl II inte haft mycket till övers för, inte heller Katarina var särdeles förtjust i att byta en lugn klostertillvaro för det engelska hovet som, under Karl  II:s egid, blivit ökänt för sin frivolitet, dekadens och utpräglade hedonism.

Katarina av Braganca - den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

Katarina av Braganca – den portugisiska kvinna som införde tedrickandet i Storbritannien.

När så den framtida drottningen landsteg i Portsmouth år 1662, efter en synnerligen strapatsrik färd fylld av motgångar, formligen förstummade hon sina nya landsmän genom att, för att styrka nerverna, be om en kopp te. Den brittiska följet av blåblodiga aristokrater blev minst sagt konfunderade. Ingen hade någonsin hört talats om den exotiska dryck den blivande drottningen suktade efter. Efter en minst sagt rådvillt rådslag erbjöd de den besynnerliga prinsessan ett stop med ale istället. Trots sitt goda manér lyckades inte den timida prinsessan stjälpa i sig av den brittiska härligheten.  Ale skulle den goda Katarina aldrig  utsätta sig för igen, varken förr eller senare.

Som brittisk drottning  propsade den envetna Katarina på att te skulle serveras närhelst andan föll på – det brittiska hovet fick snällt anpassa sig bäst det kunde. På så sätt gjorde hon, om än ovetandes, en kulturgärning. Inom kort fick det engelska hovet smak för Katarinas ”portugisiska” påfund och East India Company beordrades att importera stora mängder av de begärliga bladen.  Drycken var något som förenade det omaka paret, som annars inte hade mycket gemensamt, och Karl II uppmuntrade ivrigt sin hustru i hennes mission att sprida det kultiverade tedrickandet inom hovet och aristokratin. Deras bemödande bar också frukt; i slutet av 1660-talet hade insupande av de aromatiska bladen fått stor spridning och blivit oerhört populärt bland blåblodiga ädlingar och den övre medelklassen.

Katarina av Braganca kom aldrig att riktigt trivas i sitt nya hemland och hade, såsom så många andra utlänningar före och efter henne, inte mycket till övers för det engelska köket. Efter makens död återvände hon år 1699 till sitt älskade Portugal där hon, fjärran från det bullriga brittiska hovet, kunde njuta av sitt te, och otium, ifred.

Britternas vurm för tedrickandet har varit ihållande sedan Katarinas dagar och numera är man en av Europas ledande tekonsumerande nationer. Britterna får dock se sig bräddade av irländarna, och avseende konsumtion per år och capita är man fortfarande långtifrån världens i särklass mest tedrickande nation: Turkiet.

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Klassisk brittisk tebjudning (1720).

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juni, 2015Luriks Anakronismer.