Harhjärtade Perser: Hur en hare fredade Europa från den persiske Storkonungen

2017/10/30 § Lämna en kommentar

Efter att ha konsoliderat sitt rike och sin egen maktställning började den unge, ärelystne persiska Storkonungen, Darius I den Store (522-486 f.Kr.), att vända sina rovgiriga blickar åt nordväst. Det var inte de kulturellt högstående men inbördes kivande grekerna som i första hand stod i den makthungrige despotens blickfång, utan snarare de fjärran och nästintill okända skytiska provinserna norr om Svarta Havet.

Vi vet inte särdeles mycket om dessa skyter. Namnet används av olika källor på flera olika folk som alla var nomadiserade men sällan enade. Under Darius I:s tidsålder behärskades emellertid de gigantiska och bördiga sydryska och eurasiska stäpperna av en lös konfederation bestående av flera skytiska folk. Att Darius hade ett horn i sidan till dessa skyter berodde i första hand på att de under föregående generationer (600-talet f.Kr.) flera gånger invaderat det egentliga Persien, stundtals även reagerat där – och allt som oftast fjättrat dess folk i bojor i syfte att sälja eller utnyttja dem som slavar.

För ändamålet dammsög storkonungen sitt rikes alla hörn i jakt på soldater och den persiska armén som år 513 f.Kr. tågade över Bosporen var, enligt den grekiske historieskrivaren Herodotos, den i särklass största som Antiken ditintills skådat: Över 700.000 soldater och en inte oansenlig flotta.

Darius I den Store

Övergången av Bosporen och Donau förefaller ha gått bra för den segervissa hären, men väl inne på skytiskt område började fienden att gäcka perserna. Darius sökte givetvis efter ett avgörande fältslag som skulle bringa de skytiska stammarna på knä, men deras hästburna trupper undvek skickligt öppen strid och drog sig längre inåt landet samtidigt som de brände sina åkrar och förgiftade sina brunnar. Detta torde vara den förstå gången i historien som den beryktade ”brända jordens taktik” anammades och genomfördes metodiskt och systematiskt. Det är inte för inte som ryssarna anses vara skyternas avkomlingar och Darius den första att begå samma ödesdigra misstag som Karl XII, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler småningom skulle upprepa.

Den gigantiska persiska arméns läge blev allt mera hopplöst och fienden föreföll uppslukad av jorden. Skyterna följer uppmärksammat den persiska arméns rörelser och inser att Darius är i prekärt trångmål, varpå man, enligt Herodotos, skickar Storkonungen en gåva: en fågel, en råtta, en groda och fem pilar. Darius blir först översvallande glad då han initialt tror att gåvan i själva verket är en tribut som kungör skyternas totala underkastelse. En av Storkonungens rådgivare, Gobryes, tolkade dock den brydsamma gåvan på annat sätt:

Om inte ni perser blir fåglar och flyger upp till himmelen, eller blir råttor och kryper ner under jorden, eller blir grodor och hoppar ner i träsken, så skall ni träffas av dessa pilar och aldrig återvända hem”.

En vankelmodig Darius fick böja sig för denna förklaring och tungsint fortsätta jakten på den flyktiga fienden. Emellertid beslutade sig nu de skytiska stammarna, till Darius stora glädje, för att avbryta sin reträtt och erbjuda den sargade persiska armén öppen strid. Trots den persiska arméns besvär och förluster var det ingalunda två jämnstora härar som ställde upp mot varandra på en nu bortglömd plats. Den persiska hären var fortfarande den största och mest fruktansvärda världen någonsin skådat, den skytiska – bestående övervägande av kavalleri – avsevärt mycket mindre.

Enligt Herodotos ville det sig emellertid inte bättre än att när de båda arméerna stod uppställda mot varandra så sprang en vettskrämd hare fram mitt emellan dem. När skyterna fick syn på haren började de omedelbart att förfölja den oinbjudna inkräktaren, varpå de skrek om vartannat och hamnade i oordning. När Darius förhörde sig för om anledningen till fiendens oro och det framkom att denna berodde på en obetydlig, ynklig hare så tappade den sårade Storkonungen fullständigt fattningen och sade:

Dessa människor föraktar oss något oerhört, och nu står det klart för mig, att Gobryes hade rätt i vad han sade om skyternas gåvor. Då nu även jag menar, att det förhåller sig så, behövs ett gott råd, hur vårt återtåg ska kunna tryggas”.

Efter dessa ord så slog perserna till reträtt, lämnade slagfältet och de vilt lekande skyterna åt sitt öde och påbörjade det långa och mödosamma återtåget hem (ständigt förföljda av de skytiska ryttarhorderna).

Skytiska soldater enligt Angus McBride.

Annonser

(Pat)ologisk Kanadensisk Canofil: William Mackenzie King och hundarna

2017/10/19 § Lämna en kommentar

William Lyon Mackenzie King (1874-1950) var inte bara Kanadas mest långlivade premiärminister (satt i perioder mellan 1921 och 1945), mannen ifråga hade också en imponerande akademisk bakgrund. Kings akademiska meriter är i denna kontext inte oväsentliga – med två Masterexamen och en doktorshatt från Harvard ovanpå det var King en av Nordamerikas bäst utbildade politiker genom tiderna.

Den flegmatiske premiärministern undvek med hjärtats lust allehanda sociala tillställningar och var även inom de egna leden känd som en utomordentlig tråkmåns. Detta var uppenbarligen en fördel för King; hade det kanadensiska folket haft kännedom om vad deras till synes genomtråkige premiärminister sysslade med på fritiden hade de antagligen satt lönnsirapen i halsen.

Intellektualisten King var nämligen i själva verket en hängiven spiritualist med särskild besatthet av Livet-efter-döden. Redan tidigt i sin politiska karriär började King att frekventera olika medium och regelbundet delta i andliga seanser. I sin långa och torra dagbok, påbörjad 1893, berättar King utförligt om att han under dessa seanser brukade tala med sin döda moder. Men inte bara henne, King ska också ha fraterniserat intensivt med så vitt skilda historiska personer som Theodore Roosevelt och Leonardo Da Vinci.

William Lyon Mackenzie King (t.v.) med Pat (III).

Bilden av Kanadas perenna premiärminister blir inte komplett om man undviker att nämna dennes kärlek till hundar. Lika lite som King syntes tycka om sina medmänniskor, lika mycket föreföll han att avguda våra fyrfota vänner. 1924 föddes den första av tre irländska terriers som alla skulle komma att bli den barske gamle mannens mest lojala och uppskattade livskamrater. Underligt nog namngav King alla tre hundarna ”Pat”.

Visst plitade King pliktskyldigt ned politiska kommentarer lite då och då i den voluminösa dagboken, med det var kärleken till ”Pat” – eller ”den gudasända lilla ängeln i formen av en hund”, med hans egna ord – som fick mest utrymme. Pat var också sin ”husse” behjälplig i det politiska arbetet och lotsade sålunda Kanada genom en tid av turbulens och världskrig. King, som föredrog att arbeta hemifrån med ”Pat” som enda sällskap, hade som vana att konsultera sin hund när viktiga politiska beslut skulle fattas. Genom att granska ”Pats” svansföring kunde han avgöra huruvida det fyrfota oraklet var för eller emot en viss policy eller ett visst beslut.

Kanske blev Kings passion för seanser, Ouija-bräden och ockultism i slutändan ändå lite för mycket. Under sina sista år som Kanadas premiärminister hade tyvärr alla Kings tre terriers avlidit och lämnat sin ägare otröstlig och ensam. Han ska då vid flera tillfällen sökt kontakt och kommunicerat med sina älskade hundar genom seans; än märkligare är att King, enligt egen utsago, ska ha förhört sig om de avlidna djurens politiska väderkorn och åsikter i vitt skilda ämnen, däribland internationell diplomati och den allmänna värnplikten.

En åldrad King med Pat (III).

Egyptens groteska gissel: Ptolemaios VIII Fyskon och hans testamente

2017/10/12 § Lämna en kommentar

Vem förtjänar egentligen det föga avundsvärda epitetet: ”Antikens värsta härskare”. Frågan har diskuterats i långt över ett årtusende och vanligtvis brukar man lyfta fram notoriska romerska kejsare: Caligula, Nero och Heliogabalus m.fl.

Blodbesudlade och dekadenta romerska kejsare får emellertid ursäkta, låt oss istället introducera en komplett ”dark horse” i denna ädla tävling; en grekisk härskare i det Ptolemaiska Egypten: Ptolemaios VIII Fyskon (regent: 145 f.Kr -116 f.Kr.). De ovannämnda romerska härskarnas illdåd och perversa lidelser är givetvis ingenting att himla ögonen åt, men troligtvis var ingen av dem i närheten så djupt avskydd bland sitt eget folk som Fyskon (öknamnet Fyskon betyder ordagrant isterbuk – Ptolemaios VIII var oformligt fet), inte heller tycks någon av dem medvetet ha sökt att underminera det egna riket och den egna dynastin.

Ptolemaios VIII var yngre broder till den framgångsrike Egyptiska faraon Ptolemaios VI (180 f.Kr. – 145 f.Kr.), som i sin tur var gift med sin lillasyster (Fyskons storasyster) vid namn Kleopatra II. Tillsammans hade de ett gossebarn, Ptolemaios VII, som var tänkt att bli sin faders efterträdare. Nu ville det sig tyvärr inte bättre än att Ptolemaios VI dog i förtid efter att ha fallit av sin häst i ett annars framgångsrikt slag i Syrien år 145 f.Kr.

Den desillusionerade egyptiska armén upplöstes och började lomma hemåt, och ingen verkade till en början ta någon större notis om att det nu var den fallna härskarens ökända och vederstyggliga lillebror, Ptolemaios VIII Fyskon, som svingat sig upp på tronen. Fyskon vilade inte på lagrarna utan började sin bloddrypande regering med att döda sin lilla brorson, Ptolemaios VII. Därnäst tvingade han sin storasyster, Kleopatra II, att gifta sig med honom – äktenskapet med systern skall ha fullbordats samma natt som Fyskon tog hennes son av daga. Stackars Kleopatra II kan inte ha varit road av situationen; utöver alla sina försyndelser var hennes nyblivne make ett enormt fläskberg som älskade att klä sig i genomskinliga sidentogor.

Det ptolemaiska imperiet under sina glansdagar.

Att Kleopatra II faktiskt födde sin feta make en son förbättrade ingalunda äktenskapslyckan. Fyskon var så trött på sin storasyster att han valde att ta sig ännu en drottning, Kleopatras tonårsdotter – känd som Kleopatra III. Sålunda regerade denna incestuösa menage a trois Egypten för ett antal år. Emellertid växte hatet mot den brutale och oduglige Fyskon. Kleopatra II gjorde sitt bästa för att ställa sig in hos akademikerna i Alexandria varpå Ptolemaios VIII helt följdriktigt började att förfölja desamma. Såtillvida lyckades Fyskon att undergräva Akademins arbete i Alexandria; stadens intellektuella spreds för vinden och andra städer tog nu över som Antikens lärdomscentrum.

År 130 f.Kr. hade emellertid folket i Alexandria fått nog och reste sig mot tyrannen Fyskon. Denne tvingades fly hals över huvud till Cypern, som vid denna tid stod under ptolemaisk kontroll. Bakom kuppen stod givetvis Kleopatra II, vars plan var att reagera Egypten själv med sin och Fyskons son som ny farao. Nu ville det sig inte bättre än att Ptolemaios VIII fick med sig sin späde son i flykten. I vetskapen att Kleopatra II inte kunde reagera det genomreligiösa Egypten utan en legitim farao vid sin sida, genomförde nu Ptolemaios VIII sitt livs mest hänsynslösa gärning: han lät kallblodigt mörda sin son. Det avskyvärda mordet fick önskad effekt: År 124 f.Kr. försonades Ptolemaios VIII Fyskon med sin syster och hustru, Kleopatra II. De skulle leva i äktenskaplig olycka fram tills den groteska isterbuken slutligen avled år 116 f.Kr.

Detta var emellertid inte allt; den lidelsefullt avskydda faraon visste att förpesta sina undersåtars liv även från Dödsriket. Hans avskedspresent till det egyptiska folket blev nämligen ett testamente som fullständigt underminerade det Ptolemaiska rikets enhet och fortbestånd. På Fyskons order splittrades riket efter hans död i tre delar, varpå dynastiskt kiv och regelrätt inbördeskrig följde; vilket ytterligare försvagade det redan sargade riket. Dessvärre var Ptolemaios VIII Fyskons anförvanter nästintill lika grymma, dekadenta och gravt överviktiga som han själv – som regenter var de alla urusla. Historien slutar egentligen med att Fyskons djupt avskydda sonson, Ptolemaios XI (80 f.Kr.), mördades av de uppretade invånarna i Alexandria. Han var den sista legitima arvingen till det ptolemaiska riket och hans testamente mins lika vansinnigt som sin farfars. Ptolemaios XI testamenterade nämligen hela Egypten till Romarriket.

Lurik rekommenderar: Jakobsson, Jens. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Ptolemaios VIII Fyskon

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för oktober, 2017Luriks Anakronismer.