Mästertjuven i Kairo; kung Farouks excentriska styre

2012/08/29 § Lämna en kommentar

Egyptens näst sista kung, Farouk (1920 – 1965), förkroppsligade sinnebilden av en monark som lever i överdåd fjärran från sitt folk. Farouk kröntes redan som sextonåring till kung och var sedan barnsben ordentligt bortskämd – sin första bil fick han på elvaårsdagen – en sida av honom som skulle genomsyra hela hans tid vid makten. Som den tonårskung han var levde Farouk ett playboyliv så det förslog. Sportbilar, lyxiga restauranger, flickor och shopping i Europa hörde till kungens vanliga förströelser. Till hans främsta skandalösa meriter hör att han skilde sig från sin populära drottning år 1948 för att tre år senare gifta om sig med en sextonårig flicka. Smekmånaden spenderades på Caesar Augustus Hotell på Capri där paret ockuperade samtliga 150 rum i 13 veckor varefter man reste vidare till Cannes där turtorduvorna huserade i alla de 32 rummen på Carlton Hotel.

Detta gjorde dock inte att han skilde ut sig från vare sig dåtida eller nutida regenter. Vad som generade den kungliga familjen och Egypten var att deras kung både var hetsätare samt kleptoman och en hängiven såväl som en mycket skicklig ficktjuv. För Farouk var ficktjuveriet en konstart som han ämnade lära sig att bemästra till fullo. Han lät av den anledningen anställa en av Kairos många tjuvar som sin läromästare. Även om det mesta Farouk stal var småsaker genomförde han ett par stölder som orsakade både skandal såväl som smärre diplomatiska kriser. Under ett av Winston Churchills besök vid hovet passade den långfingrade kungen på att stjäla hans klocka. Storbritanniens regering uppskattade inte tilltaget och krävde att klockan skulle återbördas till dess ägare. Farouks brist på känsla för takt och ton visade sig främst när han stal ett ceremonisvärd och medaljer från shahen av Persiens lik som förevisades på lit de parade   

Överhuvudtaget spenderade Farouk livet som en värdig efterträdare till de gamla faraonerna när det kom till upphöjdhet och excesser. Efter att ha drömt om att ett lejon jagade honom gick han beväpnad till Kairos zoo och sköt ihjäl två lejon bara för att vara på den säkra sidan. Han ägde hundra bilar som alla var röda för att polisen inte skulle stoppa sin härskare på dennes vansinnesfärder, alla andra var nämligen förbjudna att äga en bil i denna färg. Hans egen mor, drottning Nazil klagade: ”Jag är en misslyckad mor, jag har uppfostrat ett monster som aldrig slutför någonting. Hans utbildning, äktenskap och styre är exempel på detta. Han är en despot som bara tänker på att tillfredställa sig själv.”

Det var maten som skulle bli Farouks baneman. Han åt enorma mängder till varje måltid och vägde snart en god bit över 180 kilo. Enligt samtida rykten ska han ha konsumerat 600 ostron i veckan. År 1965 avnjöt Farouk sin sista måltid tillsammans med sin senaste flickvän på en restaurang i Rom. I vanlig ordning åt Farouk som om hans sista dag var kommen – vilket det den här gången faktiskt var – utan förvarning gav han plötsligt upp andan mitt i maten. Vid det tillfället var han dock en monark i exil, den Egyptiska militären med Gamal Abdul Nasser i spetsen hade kastat ut honom i en kupp år 1952.

Semester i grevens tid; Carl Gustaf von Rosen och bildandet av Biafras flygvapen

2012/08/22 § Lämna en kommentar

Mellan åren 1967 och 1970 förfärades svenskarna av TV-bilder föreställande svältande barn med flugor surrandes kring ögonen. Dessa barn var offer för det nigerianska inbördeskrig – Biafrakriget – som rasade under dessa år. Kriget var en typisk postkolonial historia, England som tidigare koloniserat Nigeria hade premierat igbofolket med utbildning och tjänster inom administrationen. När självständigheten väl kom såg de övriga etniska grupperna inte med blida ögon på igbo som mördades i vad som liknade ett folkmord. På grund av detta utropade igbo den självständiga staten Biafra och därmed var inbördeskriget i full gång. Det gick dåligt för de Biafranska styrkorna, Nigeria var en överlägsen motståndare som förfogade över relativt modern materiel. Inom ett år hade man ringat in den lilla republiken och därmed var svälten ett faktum.

I Sverige och många andra länder samlades det in pengar till ”biafrabarnen” och Röda korset drog igång en massiv hjälpinsats för att lindra den värsta nöden. Men TV-bilderna nådde även en greve vid namn Carl Gustaf von Rosen (1909 – 1977) som berördes till den milda grad av barnens grymma öde att han bestämde sig för att göra en insats. Von Rosen var trafikpilot till yrket men hade tidigare varit chef för Etiopiens flygvapen och nu tänkte han sätta en djärv och till synens galen plan i verket. Tillsammans med ett gäng andra svenska trafikpiloter köpte greven fem sportplan som flögs till Frankrike där man lyckades köpa ett stort lass raketer som planen bestyckades med. Nu var det bara för den brokiga svenska skaran av legosoldater att flyga till Biafra, och på så vis skapades Biafras flygvapen.

"Biafrabarn"

”Biafrabarn”

Fram till dess hade Nigeria ensamt härskat i luftrummet så det var en förvånad nigeriansk befälhavare som plötsligt upptäckte att ett gäng utlänningar dök upp i små sportplan – populärt kallade Biafra Babies – som sköt raketer mot hans på marken stående jetplan. Von Rosen genomförde sitt första av  många anfall mot en nigeriansk flygbas och nådde stora framgångar. Den svenska styrkan fortsatte under hela kriget att anfalla nigerianerna, såväl  flygplan som militära konvojer attackerades från låg höjd utan egna förluster. Osäkra uppgifter pekar mot att 500 nigerianer dog i dessa operationer.

Nigerianerna var naturligtvis vansinniga och klagade hos den svenska regeringen som gick dem till mötes och  fördömde de svenska legosoldaterna. Men bland svenska trafikpiloter fanns många som ville göra en insats för biafrabarnen medans andra bara ville leka stridspiloter. På semestern reste man ner och flög i von Rosens styrka och återvände sedan till sitt vanliga liv vilket föranledde att styrkan föraktfullt kallades för ”semesterkrigare”. Inte heller Röda korset var glada, de menade att von Rosens privatkrig hindrade dem från att ge verklig hjälp. Ett påstående som kom till sin spets när Nigeria lät skjuta ned ett svenskt Röda korset-plan.

Även om Biafras flygvapen gjorde en betydande krigsinsats och med stor sannolikhet bidrog till att kriget blev en utdragen historia  blev övermakten till slut för stor och Biafra gav upp. Von Rosen återvände till Sverige men begav sig år 1975 åter till Etiopien där han ägnade sig åt ”matbombning” under konflikten där. 1977 dog Carl Gustaf von Rosen i Etiopien i samband med att en granat träffade hans hus.

Carl Gustaf von Rosen

Carl Gustaf von Rosen

Historiens kortaste krig; Zanzibar vs. Storbritannien

2012/07/19 § Lämna en kommentar

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said (1874 – 1927), självutnämnd sultan av Zanzibar var på goda grunder orolig. Han hade nyligen tagit makten i en statskupp och utropat sig till sultan efter att hans farbror dött den 25:e augusti år 1896. Sultanen hade förvisso ett legitimt anspråk på tronen eftersom han tillhörde dynastin al Bu Said vars medlemmar under ett par generationers tid varit sultaner över både den östafrikanska ön och Oman.

Anledningen till Barghashs oro stavades det Brittiska imperiet som vid tiden utövade den reella makten i området. I enlighet med imperiets koloniala traditioner hade den förra sultanen tillåtits att behålla sin titel och en del makt i utbyte mot att han var vänligt inställd till och samarbetade med den brittiska kronan. Efter att sultanen avlidit favoriserade britterna en av hans kusiner men man hann knappt uttala sina sympatier innan Barghash tagutfört sin statskupp och själv tagit makten.

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

Sayyid Khalid ibn Barghash al Bu Said

En del av Storbritanniens politik i området gick ut på att kväsa den slavhandel som omanierna drivit på Zanzibar sedan 1600-talet. Slavhandeln gick stick i stäv med det förbud mot slaveri som britterna instiftat år 1833 (avseende hela imperiet, slaveri i England förbjöds år 1772) och faktum var att Zanzibar stod under brittisk kolonial administration. I slutet av 1800-talet gick man lite vänligare fram i sina kolonier och man dominerade inte på samma sätt som tidigare vilket förklarar varför man lät den lokala slavhandeln fortsätta även om man motarbetade den med administrativa medel.

Britternas favorit och tillika tronpretendent var visserligen för slaveri men inte till den grad som Barghash var. Den senare stödde slaveriet fullt ut, dessutom hade han tagit makten utan britternas gillande, ett agerande imperiet själfallet inte kunde tolerera. Detta kände Barghash motståndare till och säker på sin sak lät den brittiska usurpatorn sända ett ultimatum till sultanen där han krävde hans abdikation bara en dag efter trontillträdet.

Den slavälskande sultanens svar blev att han lät dra ihop sin armé som bestod av 3000 man och sin flotta som bestod av hans egen lyxyacht. Britterna som såg en chans att legitimera ett militärt ingripande i syfte att föra fram sin favorit till tronen lät placera tre toppmoderna kryssare och två kanonbåtar i bukten utanför sultanens palats.

Sultanen försökte med hjälp av USA:s ambassad få fram en kompromiss med britterna men 09:00 på morgonen den 27:e augusti gick det ultimatum Barghash mottagit ut och två minuter senare började det Anglo-Zanzibariska kriget med ett brittiskt bombardemang av sultanens palats som snart stod i lågor. Mer av hämndlystnad än av strategisk nödvändighet sänkte man även Zanzibars diminutiva flottstyrka. Sultanen genomförde en reträtt till Tysklands ambassad och förklarade att han ville ge upp. När britterna gick med på fred hade historiens kortaste krig pågått mellan 38 och 45 minuter och krävt 500 människoliv men fick som resultat att slaveriet upphörde på den östafrikanska ön. Barghash regeringstid blev nästan lika kort som kriget: fyrtioåtta timmar.

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Del av sultanens palats vid krigsslutet

Östeuropas Magellan; Mauritius Benyowski och erövringen av Madagaskar

2012/05/16 § Lämna en kommentar

Den slovakiskättade ungerska adelsmannen Mauritius Benyowski (1746-1786) utgjorde i mångt och mycket själva arketypen för en kosmpolitisk och upplyst aristokrat i 1700-talets Europa: uppvuxen i det ungerska Slovakien slogs han sedan för den polska nationens självständighet men spenderade merparten av sitt vuxna liv i Frankrike och USA.

Mellan 1769-1771 deltog Benyowski i den polska aristokratins ojämna kamp mot den tsarryska aristokratin, vilket föranledde att den unge adelsmannen hamnade i fängsligt förvar i Ryssland. Efter att på olika sätt ha gäckat de ryska myndigheterna beordrade tsaren att Benyowski skulle spärras in det oländiga Kamchatka i östligaste Sibirien. Här lyckades den karismatiska adelsmannen år 1771 elda ett uppbåd av medfångar som inom kort tog kontroll över interneringsplatsen.

Benyowski och hans myterister stal sedan ett fartyg med vilket de utforskade norra Stilla havet, alltså långt innan en viss James Cook (1728-1779) skrev in sig i historieböckerna efter att utfört i princip samma bedrift. På vägen hem till Europa stannade myteristerna också till vid Madagaskar där de gjorde sig några glada och inkomstgivande månader som pirater. Benyowski fascinerades av den afrikanska jätteön och blev i det närmaste besatt av att bringa den europeisk civilization genom kolonisation.

Väl hemma i Europa lyckas den talföre adelsmannen övertala Frankrikes konung Ludvig XV (1715-1774) om fördelarna med en eventuell kolonisering av Madagaskar. Ludvig XV utnämner därefter Benyowski till guvernör över Madagaskar och låter upprusta en expedition som ska ta ön i besittning. Under åren 1774-1775 bygger Benyowski upp befästningspunkten Louisburg på Madagaskar; han låter dränera träsk och anlägga moderna vägar samtidigt som han med viss framgång uppvaktar de lokala hövdingarna.

De franska guvernörerna i Réunion och Mauritius såg dock inte med blida ögon på sin östeuropeiska kollegas framfart på Madagaskar och viskade lögner om vanstyre i kungens öra, vilket i slutändan fick Ludvig XV att kalla hem Benyowski. Visserligen fick Benyowski upprättelse, nya storstilade titlar och stora summor pengar men tilläts dock inte återvända till sitt älskade Madagaskar. I Paris blev han dock god vän med en viss Benjamin Franklin (1706-1790) och på dennes inrådan deltar han 1779 i det amerikanska självständighetskriget tillsammans med flera andra landsflyktiga polska adelsmän.

Trots att Benyowski vinner tillgivenhet bland de nya härskarna i det fria USA och att han därutöver lyckas lappa ihop förhållandet med Österrikes kejsarinna Maria Teresia (1740-1780) så finner han ingen ro på sin ålders höst utan arbetar frenetiskt för en chans att få återvända till Madagaskar och avsluta sitt kolonisationsprojekt.

1785 lyckas han trots allt utrusta en liten expedition i USA och avseglar sedan mot Madagaskar. Väl framme erövrar han en fransk handelsstation och låter påbörja uppbyggandet av huvudstaden i sitt nyvunna imperium: Mauritania, döpt efter honom själv. Vidare lyckas han medelst snillrik diplomati övertala merparten av Madagaskars hövdingar att erkänna hans överhöghet och inleder inkomstbringande slavhandel med sina amerikanska protegéer i Maryland och Baltimore. Benyowskis imperiedrömmar skulle dock bli kortvariga. År 1786 anländer en fransk straffexpedition till Madagaskar och Benyowski stupar i strid efter att ha blivit träffad av en kula i bröstet. I såväl Polen, Slovakien och Ungern åtnjuter Mauritius Benyowski idag en nationalhjältes eftermäle.

Greve Mauritius Benyowski

Kolonialmakter man glömt; lilla Kurland i stora världen

2012/02/01 § Lämna en kommentar

Sverige och Danmark var två av många små och perifera europeiska stater som under 1600-talet lyckades tillskansa sig kolonier i Afrika och Nordamerika. De var emellertid långtifrån minst. Den geografiskt och demografiskt mest obetydliga europeiska kolonialmakten under denna upptäckternas guldålder var istället det fjärran Kurland, en rudimentär vasallstat till det polsk-litauiska samväldet bestående av dryga 200 000 invånare beläget i vad som idag utgör östra Lettland.

Under tidigt 1600-tal fick denna baltiska handelsnation ett rejält ekonomiskt uppsving då deras många hamnar kunde profitera på den blomstrande handeln med spannmål från Vistularegionen. Under den ytterligt ambitiösa hertigen Jakob Kettler (1610-1682), som kom att reagera Kurland i smått fantastiska 43 år, etablerades en av Europas största och mäktigaste handelsflottor. Jakob Kettlers primära syfte med denna imposanta flotta var dock inte handel utan kolonialäventyr.

År 1651 lyckades en kurländsk expedition anlägga en fortifikation vid Gambias kust som gavs namnet Fort Jakob. Till skillnad från sina europeiska grannar så uppträde kurländarna i regel civiliserat gentemot den afrikanska ursprungsbefolkningen och flera svarta infödingar utbildades till att arbeta i den lokala kolonialadministrationen. En kort blomstringsperiod avbröts emellertid år 1661 då en brittisk flotteskader, stick i stäv med internationella avtal, överföll kolonin.

Kortvarigare men betydelsefullare ur historisk synpunkt var det kurländska koloniala interludiet på det fjärran Tobago i Västindien. Storbritannien, Nederländerna och det diminutiva Kurland tävlade under 1600-talets inledning om vem som först skulle lyckas anlägga en kolonin på den åtråvärda ön som dignade av allehanda eftertraktade råvaror. Alla tre kolonialmakter gjorde flera fruktlösa försök.

Kurland vann dock en pyrrhusseger år 1654 då 124 kurländska soldater och 80 familjer framgångsrikt etablerade en koloni på Tobago. Lyckan blev dock kortvarig. Senare samma år lyckades Nederländerna upprepa prestationen och bosätta sig på andra sidan ön. Under några få år blomstrade bägge dessa kolonier och kurländarna kunde ståta med en befolkning av 700 baltiska, skandinaviska, tyska och franska bosättare samt en handfull afrikanska slavar.

Emellertid invaderade Sveriges konung Karl X Kurland år 1658 och fängslade för en kortare period det bångstyrige Jakob Kettler. Detta var tillfället Nederländerna väntat på. År 1659 föll ”Nya Kurland” som kolonin kallades och införlivades med det nederländska Tobago. Den kurländska kolnialeran såg därmed sitt slut.  

Det kurländska kolonialäventyret kan tyckas imponerande och det bör i sammanhanget nämnas att Jakob Kettler hade än mer vidlyftande planer än så. Ett tag brevväxlade han med påven Innocentius X (1644-1655) i avseende att utrusta en flotta på fyrtio fartyg och en armé på 24 000 man för att försöka erövra och kristna ”Sydlandet” (Australien). Tyvärr föll inte Kettlers förslag påven på läppen. 

Karta över 1600-talets Kurland

Högermode; om fascismens fäbless för skjortor

2012/01/07 § Lämna en kommentar

När Benito Mussolini (1883-1945) modellerade sin paramilitära styrka Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale, mer känd som ”svartskjortorna”, efter mönster från Garibaldis (1807-1882) legendariska ”rödskjortor” och marscherade mot Rom 1923 var han ännu omedveten om att detta facismens urmode inom kort skulle kopieras av liknande rörelser runt om i världen.

Först ut var Adolf Hitler vars SA (Sturmabteilung) i folkmun kallades ”brunskjortorna”. Färgen var inte vald av en slump. Under Första Världskriget hade den tyska regeringen låtit tillverka tusentals bruna kolonialuniformer som var tänkta att användas av tyska trupper i Afrika. Eftersom så inte blev fallet kunde nazisterna sedemera köpa upp och furnera sina paramilitära trupper med dessa för en billig penning.

Efter ”de långa knivarnas natt” år 1934, då Hitler på brutalaste sätt lät likvidera det bångstyriga SA, fick det lojala SS (Schutzstaffel), som i regel föredrog svarta skjortor och uniformer, överta dess roll. Bland producenterna av SS-munderingar märktes bland annat Hugo Boss. Också den flamboyante Sir Oswald Mosleys (1896-1980) brittiska fascistparti, British Union of Fascists, blev synonymt med svartskjortor.

På Irland kallade Eoin O’Duffy (1892-1944) – mannen som en gång förutspått att han skulle bli Europas tredje mäktigaste man efter Hitler och Mussolini – sitt diminutiva fascistparti för ”blåskjortorna”, och samma färg anammades av fascisterna i Kanada.

I Brasilien blev de inhemska fascisterna beryktade som ”grönskjortorna” och samma epitet användes om den ultraklerikala och eskatologiska ”Ärkeängeln Mikaels Legion”, populärt kallad Järnvakten, i Rumänien.

Överhuvudtaget var geografiskt avlägsna fascistorganisationer minst lika välklädda som sina europeiska motsvarigheter. I Irak verkade bland annat en närmast sekteristisk fascistorganisation under 1930-talet som gått till historien under namnet ”vitskjortorna”. Fascismens starkaste bastion utanför Europa var annars utan tvekan Sydafrika, där den mäktigaste fraktionen benämndes ”gråskjortorna”. Efter Andra Världskrigets slut 1945 uppgick många av den sydafrikanska fascismens centralgestalter i det nygrundade nationalistpartiet och var därmed behjälpliga i utformandet av apartheid.    

Vilken fascistorganisation hade då de vackraste och mest exklusiva skjortorna? Om detta tvista di lärde såväl som modeintresserade dillitanter. Man har bland annat föreslagit William Dudley Pelleys (1890-1965) naziinspirerade”Silverlegion” i USA, vilken givetvis blivit känd under namnet ”silverskjortorna”. Fascismens största modelejon torde dock ha varit mexikanarna, vars extravaganta fascistorganisation Acción Revolucionara Mexicanista gått till hävderna under namnet ”guldskjortorna”. 

Lurik rekommenderar: Stanley G. Payne. A history of Fascism 1914-1945. Routledge 2005 (1995).

En upphöjd Mussolini tillsammans med sina svartskjortor

Den ivorianska chokladkyrkan

2011/10/19 § Lämna en kommentar

När den franska kolonialmakten övergav Elfenbenskusten år 1960 stod president Felix Boigny (1905-1993) inför samma problem som så många andra presidenter i nyligen avkoloniserade länder; hur skulle landets postkoloniala ekonomi utvecklas? Boigny var av uppfattningen att hans land omöjligen kunde konkurrera med grannländerna i fråga om att tillverka industrivaror. Istället såg han en möjlighet i att utveckla landet genom en massiv satsning på kakao.

Dock saknade Elfenbenskusten tillräkligt med jordbrukare för att förverkliga de ambitiösa planerna på att bli en världsledande kakaoproducent. Boigny drev därför igenom en generös arbetskraftsinvandringslag som gav gratis mark till immigranter som ville flytta till Elfenbenskusten för att odla kakao. Alla som högg ned skog i syfte att röja väg för plantager fick äganderätten till marken de tagit i anspråk vilket ledde till en massiv uppodling av tidigare djungel.

Framtiden såg ljus ut för det lilla Västafrikanska landet, de utländska investeringarna och i synnerhet de franska flödade in. Man började skämta om att Elfenbenskusten nu hade blivit mer franskt än vad det någonsin hade varit under den koloniala tiden. Produktionen gick över förväntan och i kombination med att priset på kakao steg till höga nivåer kunde man även börja investera i infrastruktur såsom hamnar, vägar och järnvägar. Inom kort började man även  satsa på skrytbyggen, om än måttliga, såsom skyskrapor och Västafrikas enda ishall. Internationella observatörer var ense i sitt omdöme; Elfenbenskusten var ett mirakel i fråga om ekonomisk framgång och ett föredöme för hur övriga postkoloniala Afrika skulle kunna utvecklas.

Dock skulle tiden för de måttliga skrytbyggena snart vara över. Boigny började uppfyllas av sin egen förträfflighet och tyckte att det var dags att bosätta sig ståndsmässigt. Han lät bygga ett palats åt sig själv i sann europeisk kolonialanda med 52 olika typer av marmor och en luftkonditionerad vinkällare. Husbygget gick på 12 000 000 dollar. Några nämnvärda protester lär inte ha hörts gentemot palatsbygget, folket och omvärlden levde än så länge i tron att nationalekonomin var i balans. Sanningen var en annan. Boigny anpassade aldrig den ivorianska ekonomin till marknadens konjunktur. När det var goda tider slösade han, i dåliga tider lånade han i syfte att kunna upprätthålla reformnivån utan att det märktes att kakaopriset gått ned.

Detta ständiga lånande utarmade sakta men säkert landets ekonomi, en process som Boigny skulle snabba på genom att förverkliga sin  mest verklighetsfrånvända fantasi. Presidenten var djupt religiös och ville sätta sin hemby, Yamoussoukro, på den internationella kartan. Något som förklarar varför han valde att bygga en kyrka i byn. Det var dock inte tal om något modest bygge, presidenten ville ha en replika av världens största kyrka: St. Petrus basilika i Rom.

Kyrkan fick namnet Our Lady of Peace som förmodans syfta på presidentens egen mor. Totalt gick bygget på dryga 200 000 000 dollar vilket Boigny påstod hade tagit ur egen ficka. Sanningen var att hela kyrkan bekostats med medel ur den sinande statskassan och lån från utlandet. Påven krävde att den ivorianska kyrkan skulle bli mindre än originalet men man ignorerade Hans Helighet vilket dock inte hindrade Påven från att i egen hög person välsigna kyrkan år 1989. Fram tills Boignys död lät kyrkans guider som ett eko av presidenten: ”inget pris kan sättas på Guds gåvor”.

Lurik rekommenderar: Orla Ryan. Chocolate Nations; Living and dying for cocoa in West Africa. Zed Books. 2011.

Torget i Yamoussoukro med kyrkan i bakgrunden

Hererofolkets undergång

2011/04/30 § Lämna en kommentar

Samuel Maharero (1856 – 1923) fick sin utbildning på en lutheransk skola och begåvad som han var föreföll han vara ett lämpligt prästmaterial. Hans levnadsöde var dock inte att framleva sina dagar i lugn och ro som präst. Han var son till hövdingen av Herero och som sådan hade han legitima krav på att få leda sitt folk vid faderns bortgång. När fadern somnade in (1890) skulle en maktkamp bryta ut mellan Maharero och övriga pretendenter.

Hereros lever idag i Namibia vilket under Mahareros tid var kolonin Tyska Sydvästafrika. Den koloniala administrationen stöddes av en expeditionsarmé under ledning av bland annat den hårdföre och xenofobiske preussiska generalen Lothar von Throtha (1848 – 1920), vars väg skulle korsa Mahareros i en fruktansvärd uppgörelse.

När väl Maharero blivit hövding kände han sig hotad av makthungriga pretendenter till den grad att han sökte sig till ockupationsmakten och bad om beskydd. Detta tilltag var säkerligen en handling utförd i ren desperation, Hereros uppfattade inte endast att tyskarna stal deras land utan att de även tog ifrån dem deras värdighet. Efter en tid fick Maharero nog och började i hemlighet att planera en befrielsekamp som skulle föras utan någon pardon: ”Jag ser hellre att de utrotar oss och tar över vårt land än att det fortsätter som nu” skrev han.

1904 var tiden inne för uppror. Maharero beordrade att alla vita i landet skulle dödas, förutom engelsmän, boer och missionärer, målet var uteslutande tyskar. Efter upprorets första dagar hade 120 tyskar mördats och den fortsatta kampen gick förvånansvärt bra trots tyskarnas överlägsna beväpning; det vill säga tills dess att von Throta på Berlins begäran ensam övertog ledningen. Generalen skulle visa sig vara en skoningslös fiende som fylld av socialdarwinism endast betraktade Hereros som mördande vildar vilka enligt naturens lag borde utrotas:

”Inom de tyska gränserna ska varje herero skjutas, beväpnad eller obeväpnad, med eller utan boskap. Jag kommer inte att släppa in fler kvinnor och barn. Jag ska driva tillbaka dem till deras folk – eller så kommer jag beordra att de skjuts”.

Orden lär vara von Throtas och han skulle leva upp till dem. Inom kort lyckades han omringa upprorsarmén vid Waterberg. 5000 tyska soldater beväpnade med kulsprutor och kanoner stod mot Mahareros styrkor; vad som följde var en fullständig slakt på Hereros krigare. Överlevande flydde ut i Kalahariöknen där de dog av svält och törst. Tyskarnas hämnd gick dock än längre, upp emot 12000 kvinnor och barn ur Herero placerades i koncentrationsläger i vilka det rådde fasansfulla förhållanden.

Maharero lyckades tillsammans med ett fåtal överleva Kalahari och bosatte sig i Sydafrika, kampen var för hans del över. 1922 återvände han dock till sitt hemland bara för att dö året därpå.

Rainilaiarivony och matriarkerna på Madagaskar

2011/01/28 § Lämna en kommentar

Hovadynastin (1785-1897) konsoliderade sin maktställning på Madagaskar i slutet av 1700-talet och kom att reagera den jättelika ön i dryga 110 år. Medan andra afrikanska riken föll som käglor för den europeiska expansionismen under det långa 1800-talet lyckades Madagaskars regenter uppbåda den militära styrka och de diplomatiska färdigheter som tarvades för att kunna freda sig från rovgiriga europeiska imperialister. På ett tidigt stadium accepterade stora delar av Madagaskars infödda ledargarnityr den kristna konfessionalismen, även om denna samexisterade med traditionell afrikansk obskurantism. Striden mellan nytt och gammalt, europeiskt och afrikanskt, kom i mångt och mycket att dominera inrikespolitiken under Hovadynastins århundrade vid makten.         

1828 dog den unge och framstegsvänliga kungen Radama I som bland annat låtit organisera armén efter europeiskt mönster och avskaffa slaveriet på Madagaskar. Stick i stäv mot etablerade regelverk och successionsförordningar var det inte den späde prinsen Rakotobe som installerades på tronen, utan denna ockuperades omgående av den makthungriga och kapriciösa Ranavalona I (1828-1861); den äldsta och mest avskydda av den avlidne kungens fruar.

Ranavalonas upphöjelse var ett resultat av en ohelig allians mellan henne själv och det bigotta prästerskapet som fungerade som en slags obskurantismens apostlar. I enlighet med gammal god sed lät den nykrönta drottningen mörda den rättmätiga tronföljaren genom att borra igenom hans lekamen med ett tjog spjut, medan dennes mor togs av daga genom att hon svaltes ihjäl. Annars bestod den blodtörstiga Hovadrottningens mest omhuldade avrättningsmetod i att de stackars undersåtar som råkat förarga henne kokades ihjäl levande.

Under Ranavalonas styre omorienterades den västvänliga politiken på ett radikalt sätt och signerade handelsavtal med europeiska makter annullerades omgående. Den åldrande drottningen, övertygad om sin egen gudomlighet, nöjde sig inte med detta utan lät också förbjuda utövandet av kristendomen och brutalt mörda flera av dess konvertiter. Sitt blodiga regemente till trots blev Ranavalona I en vördad regent, och under hennes styre lyckades den väldisciplinerade madagaskiska armén repellera franska såväl som brittiska försök att kväsa öns självständighet. 

Efter Ranavalonas död 1861 följde ett par år av blodiga religiösa och politiska fraktionsstrider innan Rasoherina I (1863-1868) kunde krönas till drottning 1863. Den nya monarken gifte sig inom kort med sin premiärminister, Rainilaiarivony, som redan hunnit med att avverka ett inte oansenligt antal fruar. Den västorienterade Rainilaiarivony var en mycket skicklig politiker som sammantaget skulle komma att reagera Madagaskar i över 30 år.

När Rasoherina så dog lät den giftassugne Rainilaiarivony äkta hennes syster och tillika tronföljaren, Ranavalona II (1868-1883), som delade sin makes vurm för allt europeiskt. De övergick båda två till protestantismen och lät införa den ena europeiska nymodigheten efter den andra. När sedan den unga och vackra Ranavalona III, den sista i raden av Hovaregenter, uppsteg på tronen tvingades också hon att gifta sig med den maktlystne Rainilaiarivony, som ju var hennes svärfar.

Madagaskars och Hovadynastins öde beseglades på Berlinkongressen 1885 där de ledande europeiska makterna slutligen styckade upp Afrika emellan sig. Storbritannien gav Frankrike fria händer på Madagaskar i utbyte mot överhögheten på Zanzibar, och därefter var det bara en tidsfråga innan Hovadynastins interludium skulle komma till sitt slut. Fransmännen intog Antananarivo 1895, och två år senare kungjordes att Madagaskar hade upptagits i det franska imperiet. Den tidigare så frangofila Ranavalona III fick spendera återstoden av sitt liv i exil i Algeriet där hennes franska förmyndare förbehållslöst kunde hålla ett öga på hennes förehavanden.     

Lurik rekommenderar: Keith Laidler. Female Caligula: Ranavalona, the mad Queen of Madagascar. Wiley 2005. 

När Sverige ägde en guldkust

2011/01/24 § Lämna en kommentar

Det svenska Ostindiska Companiet framhålls inte sällan som något mycket positivt i Sverige och inte minst i Göteborg där Kompaniets gamla lokaler idag tjänar som stadsmuseum. Repliken av Ostindienfararen Götheborg ligger även förtöjt i staden när skeppet inte beger sig på långfärd lastad med kungligheter och näringslivstoppar. På sätt och vis symboliserar det Ostindiska Companiet början på Sveriges integration i en global ekonomi och framåtanda.

Dock finns det två motpoler till de värden man idag pådyvlar Ostindiska, Svenska Västindiska– och Afrikacompanierna kommer knappast att föräras några stolta skepp eller kungliga beskyddare. Västindiska Companiet Grundades 1786 i syfte att sköta handeln med kolonin St Barthelémy som förvärvats från Frankrike.  Companiet såg en framtid i den lukrativa slavhandeln, målet var att göra kolonin till en omskepningsplats för slavar hämtade från Afrika. Verksamheten väster ut upphörde 1806 eftersom vinsterna uteblev.

Sverige har även tidigare erfarenheter av misslyckade koloniala äventyr. På initiativ av Louis De Geer  bildades år 1649 Svenska Afrikanska Companiet vars huvudsakliga mål var att bedriva handel med negerslavar, guld och elfenben i Västafrika. En koloni för ändamålet införskaffades genom att man köpte mark av kungen av Futu vid Cabo Corso i dagens Ghana. Huvudfästet blev borgen Karlsborg som tillsammans med andra stödjepunkter skulle låta den spirande stormakten spela på de större staternas planhalva.

Nu föll det sig så dråpligt att borgherren, Carloff, avsattes och ersattes med en annan guvernör. Carloff lämnade i vredesmod Cabo Corso och förbittrad tog han tjänst hos den daska kungen som gav honom ett kaparbrev, som gav honom tillstånd att verka som pirat mot svenska intressen. Han återkom med en liten armé bestående av pirater och holländska slavar och snart vajade Dannebrogen över Karlsborg.

Sverige med dess krigiske kung Karl X drog dock i gång ett mycket framgångsrikt krig mot Danmark som slutade med freden i Köpenhamn 1660. Efter freden fick Sverige tillbaka kolonin, men oturen och nesligheten tog inte slut där. Carloffs underhuggare på plats i Karlsborg hade sett en möjlighet att göra en rejäl hacka och sålt hela kolonin till holländarna och gett sig av med pengarna för att leva det ljuva livet.

Men även de nya ägarna gick bet, området erövrades av afrikaner varefter svenskarna återkom med stöd av Futu-kungen. Dock gjorde holländarna det också och kolonin bytte efter hårda strider ägare igen. Sverige gick då med på att få skadestånd mot att man lovade att för all framtid avstå från handel i Västafrika. Därmed var den svenska guldkusten definitivt förlorad.  Skadeglädjen var därför troligen stor i Sverige när England 1664 erövrade Cabo Corso och döpte om kolonin till Cape Coast.

Lurik rekommenderar; Peter Englund. Ofredsår; om den Svenska Stormaktstiden och en man i dess mitt. Atlantis 1993.

Cabo Corso

 

 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin AfrikaLuriks Anakronismer.