Världens mest otursförföljda diplomat: Zheng Qian och Kinas första ambassad

2015/02/13 § Lämna en kommentar

Det turkisktalande hiung nu-folken hade i ett århundraden utgjort en nagel i ögat på Han-dynastins Kina (206 f.Kr-220 e.Kr). Hiung nu, som av många anses vara de vildsinta hunnernas föregångare, hade från sina kärnområden i våra dagars Mongoliet under tidigt 100-tal (f.Kr) brett ut sig över norra och östra Kina, och hotade på allvar Han-dynastins geopolitiska vagga.

Under 130-talet f.Kr. ansåg Han-kejsarna situationen såpass allvarlig att de med ljus och lykta sökte allierade mot hiung nu. Valet föll på ett halvnomadiserat folk, kända som tocharer i västerländsk historieskrivning, som tidigare fördrivits av hiung nu från sina hemtrakter i Mongoliet till det fjärran Sogdien och Baktrien (ungefär våra dagars Afghanistan och Östturkestan). Kanske var tocharerna intresserade av en regelrätt militärallians riktad mot hiung nu i utbyte mot att de återfick sina gamla betesmarker?

För att utröna detta beslöt Han-kejsaren att skicka en ambassad till tocharerna under ledning av en viss Zheng Qian (troligtvis 200 f.Kr – 114 f.Kr). Stackars Zheng skulle, trots ansenlig kompetens, emellertid visa sig vara otursförföljd. Tämligen omgående tillfångatogs nämligen Zheng och hela ambassaden av ärkefienden hiung nu, och Zheng tvangs leva flera år i fiendeland, samt äkta en hiung nu-prinsessa.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Hiung-nu under glansdagarna på 100-talet f.kr.

Efter flera år av tröstlöshet lyckades så äntligen Zheng Qian utverka godkännande om att få resa vidare och ambassaden tog sig verkligen till tocharernas nya boplatser i Baktrien. Till sin stora besviklese visade det sig emellertid att tocharerna trivdes alldeles utmärkt på sina nya marker och inte hade några som helst planer på att återvända till Mongoliet, och allra minst att strida mot hiung nu.

På det politiska planet blev alltså Zheng Qians ambassad ett stort fiasko. Från ett kulturhistoriskt perspektiv har missionen betytt desto mer – Zheng ska bl.a. ha medfört sig vinet hem till Kina, medan västerlandet har honom att tacka för införandet av persikor, armborst och alfalfagroddar. Zhengs läsvärda skildring av den tochariska civilisationen (som i mångt och mycket byggde på och förvaltade hellenismens arv), som han förövrigt skattade högt, är världshistoriens enda bevarade förstahandskontakt mellan den antika världen och Kina. Något som trots allt förevigat det otursförföljda ambassadörens namn.

Nåväl, Zhengs vedermödor slutade inte här. På vägen hem till Kina blev han nämligen ännu en gång tillfångatagen av de svekfulla hiung nu. Efter ytterligare en tid i fångenskap fick så äntligen Zheng tillåtelse att resa hem. Han återvände ensam 115 f.Kr. – alla hans följeslagare hade dött under resans lopp. Den tacksamme kejsaren belönade visserligen sin trogne undersåte med en rad utmärkelser, tyvärr avled Zheng knappt ett år efteråt.

Lurik rekommenderar: Jens Jakobsson. Alexanders arvtagare: Historien om grekerna i Mellanöstern och Indien. Sekel Bokförlag 2010.

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Zheng Qians stora ambassad lämnar Kina,

Annonser

Helgon från Hellas: Hur greken Menander blev ett buddistiskt helgon

2015/02/05 § Lämna en kommentar

Vid sin död i Babylon år 323 f.Kr. efterlämnade Alexander den Store ett världsimperium i arv till sina generaler som sträckte sig från Grekland och Egypten i väst till det karga afghanska bergen och de ymniga nordindiska floderna i öst. Grekerna var talrika i öst, så talrika och välorganiserade att de kom att bita sig fast i våra dagars Afghanistan och Pakistan i århundraden efter sin hjältekonungs förtidiga död.

Det var den baktriske konungen Demetrios som strax efter år 200 f.Kr. tågade över de afghanska bergen och korsade Indusfloden. Detta konststycke gjorde Demetrios till något av en legend redan under sin egen livstid och han anammade genast en elefantkrona på sina mynt – den klassiska symbolen för erövrandet av Indien. Demetrios skyddsgud Herakles togs sinom tid upp i buddhismen och förvandlades till en skyddsgud för Buddha (tydligen föredrog regionens buddhister grekiska herrar framför det hinduiska oket).

Efter Demetrios död tycks såväl Baktrien som det grekiska Indien ha drabbats av sönderfall och inbördeskrig (grekerna i öst var liksom sina fränder i väst inte särdeles bra på att hålla sams). Liksom är fallet med Demetrios vet vi väldigt lite om de efterföljande grekiska regenterna i Indien, bortsett från bevarade mynt är fantasifulla myter i princip de enda källor vi har att orientera oss efter. Genom allehanda myntfynd kan vi emellertid bekräfta existensen av  åtminstone 50 olika indiska kungar med grekiska namn.

Det indo-grekiska riket under sin storhetstid på 100-talet f.Kr.

Det indo-grekiska riket under sin storhetstid på 100-talet f.Kr.

Ingen konung i det grekiska Indien torde heller vara så mytomspunnen, för att inte säga legendomsusad, som Menander I Soter (ungefär 155-130 f.Kr.) . Att Menanders makt och inflytande var avsevärd vittnar inte minst det faktum att hans mynt användes som betalningsmedel i den antika världen tvåhundra år efter konungens död samt att arkeologer funnit hans mynt i det fjärran Wales.

Menander ska ha inlett ett fälttåg som innebar att grekerna, om än kortfattat, lade under sig Gangesdalen och tros ha nått så långt österut som till nuvarande Bangladesh (en bergskedja i nordöstra Indien kallades för Menanderbergen av antika geografer). Bedriften gjorde att han i fantasifulla antika skilringar framställdes som en större erövrare än självaste Alexander den Store.

Menander beskrivs inte bara som en fruktad krigare utan också som en from och intellektuell härskare, tillnamnet Soter betyder ordagrant ”frälsaren”. Hans namn på sanskrit blev Milinda och det är under det namnet han figurerar i den buddhistiska skriften Milindapanha, som handlar om hur den allvise konungen över yavanas (grekerna) omvänder sig till buddhismen.

Huruvida Menander verkligen omvände sig till buddhismen är givetvis oklart, men troligt är att konungen verkligen gjorde så av taktiska skäl för att blidka sina nya indiska undersåtar. Klart är i alla fall att man, efter Menanders regeringstid, vanligen avbildade både Pallas Athena och Buddha på såväl mynt som religiösa helgedomar. Än idag är Menander, alias Milinda, dyrkad som ett buddhistiskt helgon.

Menanders stora greko-indiska rike blev emellertid kortvarigt då grekerna snart återföll till inrikes käbbel med splittring som oundviklig påföljd. Med tiden blev de grekiska konungarna allt mindre grekiska och de acklimatiserades till och integrerades i den indiska kulturen; kring tiden för Jesu födelse försvinner de sita spåren efter Alexander den Stores arvtagare i Indien.

Menander I Soter.

Menander I Soter.

 

Kul med djur: Bortskämda och fruktade husdjur genom historien

2014/06/11 § Lämna en kommentar

Husdjur är som bekant en källa till stor glädje och kärlek för sina lyckliga ägare. Om man ser tillbaka i historien finns det dock gott om exempel på husdjur som vållat sina ägare lika stor glädje som de vållat ägaren vånda eller rent av döden.

Rika romare var inte blyga för excesser och även om ”ordinära” husdjur förekom såsom hund och katt var det inte helt ovanligt att romare ägde och vårdade en ål som de älskade som sin bästa vän. Konsuln Lucius Crassus(140 – 91 f.Kr.) ska ha gråtit när hans ål gick hädan, denna ska förövrigt varit utsmyckad med ringar som förstärkt dess skönhet. Denna egenhet står sig slätt mot Vedius Pollio (död 15 f.Kr) som i sin trädgård hade en pool fylld med monstruösa nejonögon (en käklös fisk, se bild). Sina älsklingar hade han för vana att mata med sina olyckliga slavar om de hade oturen att förarga honom, ett straff som till och med de annars så brutala romarna och inte minst kejsare Augustus ansåg vara omänskligt bestialiskt.

En nejonögas gap

En nejonögas gap

Vanligare är det att hundar har hållits som husdjur och ett särskilt hämndlysten jycke hade 1300-tals adelsmannen Mondidier ägt innan han blev mördad, anklagad för dådet blev en man vid namn Maquer som hävdade sin oskuld. För att lösa tvisten tillämpades Gudsdom då man befallde Maquer att slåss den avlidnes hund, om han segrade skulle det vara ställt bortom allt tvivel att han inte var gärningsmannen. Beväpnad till tänderna tog sig striden sin början men hunden var allt för snabb – eller så var den mänskliga kombattanten ovan vid vapen – för denna lyckades med sin bitande käft snabbt pressa fram ett erkännande.

Inte lika blodtörstig var den dryga 300 år yngre hunden Boye som ägdes av prins  Rupert, Hertig av Cumberland (1619 – 1682). Under det engelska inbördeskriget under 1600-talet blev den tyskättade prinsens hund Boye något av ett kul inslag då den dresserats till att lyfta på höger ben och göra sina naturbehov närhelst prinsens antagonist och motståndare i kriget, General Pym nämndes. Enligt motståndarsidan ska Boye ha varit något av en helveteshund som satan själv sänt för att göra livet surt för de rättrogna puritanerna.

Prins Rupert och Boye

Prins Rupert och Boye

 

Om någon kan tävla med romarna när det kommer till exceptionella utsvävningar ligger maharajan av Junagadh Nawab Sir Mahabet Khan Rasul Khan (1900 – 1959) bra till. Denne man var någonting av en hundfetischist med sina 800 hundar som behandlades med ett större mått av lyx än Caligulas berömda häst som ska ha bott i ett stall av marmor och blivit utnämnd till senator.

Varje hund hade sitt eget rum med en telefon och en människobutler och om någon blev sjuk kunde de se fram mot en utmärkt vård vilken utfördes av brittiska veterinärer som var anställda enkom för detta. Tyvärr hände det att någon hund dog emellanåt vilket blev en angelägenhet för hela folket då maharajan proklamerade landssorg när så skedde.

Maharajan av Junagadh drabbades en dag av en märkligt nycker, han bestämde sig för att en av hans favoriter Roshanara skulle gifta sig med newaben av Mangrols hund Bobby och till spektaklet inbjöds även den brittiska vicekungen av Indien som emellertid bara skakade på huvudet åt de galna indierna och lämnade återbud. Det ställdes till med ett riktigt sagobröllop. 250 hundar kläddes i livré, militärmusik spelades och en hedersvakt fanns på plats när brudgummen anlände med tåg till sin brud som bars fram på ett silverfat.

 

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Maharajan av Junagadh och en av hans hundar

Insupandet av Islam på indiskt vis: Alkoholmissbruk i Mogulriket

2014/04/21 § Lämna en kommentar

Moguldynastin – avlägset besläktade med såväl Timur Lenk som Djingis Kahn – behärskade som bekant, reellt eller nominellt, stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1526 och 1857. Det moguliska ledargarnityret var, på pappret, hängivna Islams påbud men kämpade trots detta genom hela sin historia (och de var ingalunda ensamma i den muslimska världen) med dess företrädares ogudaktiga fäbless för allehanda rusdrycker.

Mogulrikets galjonsfigur och grundare, Babur (1483-1530), var exempelvis en hängiven drinkare som inte spottade i glaset och i hela sitt liv pendlade mellan fullständig abstinens till ohämmat fylleri. Än värre var sonen, Humayun (1508-1556), som tidvis övergav regeringsbestyren för långvariga fylleslag. Vid ett tillfälle förlorade Humayun även tronen i Delhi och fick söka sin tillflykt i det fjärran Persien. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på Humayun; den överdådiga gästfriheten – som medförde intagandet av omättliga mängder alkohol – gjorde att han trivdes som fisken i vattnet. Efter att genomlidit diverse besvär och prövningar och återtagit sin indiska tron avled Mogulhärskaren knall och fall 1556 genom att snubbla huvudstupa nedför en brant stentrappa i ett av sina palats. Med största sannolikhet hade han puffat lite väl hårt på opiumpipan.

Moguldynastins i särklass mest lysande härskare, Akbar den store (1506-1606), var ingalunda någon nykterist men förhållandevis måttfull vad gäller alkoholintag – hans tre söner var dock av annan kaliber och senare delen av livet fick Akbar ägna åt att söka avhålla dessa från flaskan, i denna mission misslyckades han markant.

Hur graverande alkoholkulturen som förhärskade bland Mogulrikets överklass verkligen var kännetecknas inte minst av att Akbars samtliga tre söner – Salim (sedermera kejsare under namnet Jehangir), Murad och Danayel – alla utvecklades till notoriska alkoholister redan i tonåren. För att stävja sönernas alkoholism gav den generösa fadern dem allehanda ansvarfulla militära och administrativa uppdrag.

Jehangir

Jehangir

Murad, Akbars favoritson, fick exempelvis ett prestigefullt militärt uppdrag långväga från det förföriska hovet i Delhi. Rapporterna var dock så beklämmande att Akbar inom kort skickade dit en ersättare; denna hann dock inte fram innan Murad supit ihjäl sig och dött i delirium tremens, 23 år gammal. Brodern Danayel var etter värre. För att förhindra hans supande lät Akbar anställa vakter som rent fysiskt skulle betvinga sonen om denna sökte tröst i flaskan – men till ingen nytta. Liksom alla beprövade alkoholister var Danayel ytterligt uppfinningsrik. Bl.a. fylldes komagar med vin och smugglades in till prinsen under tjänarens kläder; spritflaskor gömdes i loppet på en kanon – i stort sett användes alla till buds stående medel. Summa summarum: år 1604 dog Danayel en plågsam död till följd av alkoholförgiftning, nyss fyllda 34 år.

Salim/Jehangir (1569-1627) var inte bara försupen, han startade dessutom ett uppror mot sin åldrade fader. På dödsbädden försonades dock de två, och den blivande Jehangir lovade högtidligt att försöka följa Islams påbud och avstå från fylleriet. Det gick väl si och så med det löftet.

Den första engelsmannen som fick äran att bevista Mogulhovet var en viss William Hawkins som anlände till Indien år 1608, Jehangir ska genast ha blivit så förtjust att han uppbådade en indisk prinsessa för den brittiska gästens behag. I sin dagbok rapporterade Hawkins att han, trots sina försök, endast mäktade med att frambringa tre dygn med Mogulkejsaren och dennes hov. Tydligen förväntades högtidliga gäster att insupa samma diet som kejsaren, vilken ytterst bestod av hälsovådliga mängder alkohol och opium förtärda under alla dygnets timmar.

Vid flertalet tillfällen under sin regering innebar nämnda diet att Jehangir befanns helt oförmögen att sköta regeringsbestyren överhuvudtaget varför dennes äregiriga hustru tog över makten i landet. Detta betydde inte på något sätt att Jehangir var en vettvillig festprisse utan intresse för vare sig regeringsbestyr eller Islams påbud, tvärtom. Under hela sitt vuxna liv förde Jerhangir en läsvärd dagbok i vilken han skriver öppet och utförligt om sin livslånga kamp mot alkoholismen. Särdeles glad verkar Mogulkejsaren ha varit över att på senare år dragit ner alkoholkonsumtionen från över 20 koppar om dagen till måttfulla fem koppar (5 koppar motsvarade ungefär 1,5 liter starkvin).

Om den indiska alkoholkulturens kraft vittnar också den sista mer betydande mogulhärskaren, Auruangzebs (1656-1707), energiska försök med att få drycken totalförbjuden i enlighet med sharias föresatser. Aurangzeb, den i särklass mest fanatiska av moguldynastins alla härskare, satte inga fingrar emellan utan konsumtion och distribution av alkohol kunde föranleda de mest drakoniska straff, bl.a. stympning av offrets armar och ben. Reaktionerna var dock så oförstående och bestörtansvärda att kejsaren för ovanlighetens skull var tvungen att rucka på bestämmelserna.

Aurangzeb

Aurangzeb

Den mongsidige Khanen: Religiösa tolkningar av Djingis Khan och hans arv

2013/12/11 § Lämna en kommentar

Det är inte för inte som Djingis Khan (1162-1227) och hans hästburna mongoler satt sina spår i historieskrivandet hos såväl kristna, muslimer och buddhister, för att bara nämna några. Djingis Khan själv var en religiöst grubblande människa och rättrogen schamanist – före en större batalj kunde han ägna dagar i bön på en bergstopp och åkalla Den Evigt Blå Himmelns välsignelse.

Till Djingis Kahns förtjänster hör som bekant att han under loppet av blott 25 år erövrade och raserade fler stater och nationer än romarna lyckades med under 400 år, liksom instiftandet av Pax Mongolica (den mongoliska freden), vilket i princip innebar institutionaliserandet av religiös och etnisk tolerans i alla områden under mongolisk jurisdiktion.

Djingis Khan

Djingis Khan

Detta innebar ett gigantiskt religiöst och moraliskt dilemma för de rättslärda i de underkuvade och kulturellt högtstående civilisationer som erövrats av mongolerna. Om just deras religiösa övertygelse var den enda sanna och därmed överlägsen andra trosbekännelser i allmänhet och den mongoliska shamanismen i synnerhet, hur kunde det då komma sig att en polyteistisk hedning som Djingis betvingat deras kultur och inlemmat den inom ramen för det mångkulturella och multireligiösa Pax Mongolica? Hur kunde man på religiös väg rättfärdiga detta?

Svaret visade sig vara lika generiskt som det var enkelt: Djingis Khan var egentligen en förtäckt frälsare som trots sitt stäppursprung och sin skenbarliga tro på animistiskt nonsens vördade deras, och just deras gud. Islams apologeter försvarade redan tidigt den mongoliska ockupationen och Pax Mongolica med att Djingis och hans efterträdare i hemlighet reciterade Koranen för glatta livet. När mongolerna sedan under sent 1700-tal konverterade till buddhismen en masse så förklarades Djingis Khan helt anakronistiskt vara ett buddhistiskt helgon. Kineserna stötte likaså på patrull och förklarade Djingis och hans dynasti ömsom vara vördnadsvärda konfucianer och ömsom rättrogna taoister.

I Öst- och Centraleuropa, å andra sidan, försökte man länge enträget framställa den schamanistiska erövraren som kristen. Länge kontemplerade man att den omtalade och mytologiserade Johannes Presbytern, kristendomens imaginära försvarare i öst, i själva verket var en konverterad mongolisk ättling till Djingis Khan. Ryssarna – som, med få avbrott, led under det ”mongoliska oket” mellan 1240 och 1480 – tvangs länge brottas med de moraliska och konfessionella problem som subordinationen under den uppenbart blasfemiska Khanen innebar. Värst att allt för de renlärigt ortodoxa ryssarna var att deras påtvingade skyddsherre – Gyllene Hordens Khan (Gyllene Horden konverterade till Islam under tidigt 1300-tal) – avkrävde att de ortodoxa prästerna ovillkorligen bad för hans hälsa i officiella böner, något som ryssarna också gjorde i över ett århundrade, om än motvilligt.

Hur hade då Djingis Khan själv resonerat kring sin postuma deifiering i vitt skilda konfessionella kulturer som han en gång samlade under sin spira? Nja, den religiösa grubblaren Djingis förblev stäppfolkens schamanism trogen livet ut och betraktade i regel religiösa dignitärer, oavsett konfession, som ”trollkarlar” (vilket i mongolisk diskurs inte hade några explicit negativa konnotationer).

Djingis såg också med viss sympati på sina erövrade undersåtars enträgna och fatalistiska gudsfruktan. I hans ögon hade deras avgudadyrkan – för honom gjorde det ingen skillnad huruvida undersåten tillbad Allah, Jahve eller Buddha – förlett dem till att överge militära dygder till förmån för omåttlig materialism och hedonism. Inte för inte varnade han sina många söner för att: ”det är lätt att förglömma sin vision och sitt syfte i livet när man väl tillägnat sig fina kläder, snabba hästar och vackra kvinnor”.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Gigantisk ryttarstaty (40 meter hög) föreställande Djingis Khan i Tsonjin Boldog utanför Ulan Bator.

Präst i ost: Myten om presbytern Johannes indiska rike

2013/08/21 § Lämna en kommentar

Den bysantinske kejsaren Manuel II förundrades över brevet han nyligen fått. Innehållet var förunderligt och kunskaperna som det förmedlade var av en art som gjorde att det måste komma hela den kristna världen till del. Brevet vidarebefordrades skyndsamt till den Tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa som blev lika förundrad som sin bysantinske kollega över brevet. Dock verkade dess innehåll stämma då det av diverse lärde snabbt kunde verifieras.

Året var 1165 och det mystiska brevets avsändare var prästbyter Johannes som härskade över ett mäktigt kristet kungarike i ostligaste Asien; de tre Indierna. Visserligen kände man inte till regenten Johannes sedan tidigare men hans sagolika rike bekräftades av existerande mappa mundi (världskartor) och enligt tidens logik var det sant som nedtecknats eller avbildats.

Exempel på Mappa mundi från 1400-talet

Exempel på mappa mundi från 1400-talet

I brevet hävdade Johannes att han var en präst som regerade över inte mindre än 70 kristna kungariken i de tre Indierna. Upplysningen att det fanns ett mäktigt kristet teokratiskt styrt rike lång borta i öst var naturligtvis sprängstoff av bibliska proportioner. Inte minst var upptäckten politiskt viktig eftersom den i särklass viktigaste politiska frågan i Europa mellan åren 1075 – 1122  var den så kallade investiturstriden som rasade mellan kejsaren och påven. I grund och botten handlade osämjan de båda potentaterna emellan om vem som ägde rätten att utnämna biskopar och därmed inneha makten över de län som tillkom dessa. I och med konkordatet i Worms år 1122 avgjordes striden till kejsarens fördel (han fick vetorätt mot utnämningar i Tyskland). Frågan låg därför latent kvar och pyrde. Brevet från prästbyter Johannes stärkte kyrkans sak i och med att han härskade över kungar förhöll det sig säkerligen så att Guds mening var att kejsaren skulle böja knä inför påven.

I brevet räknades allehanda märkvärdigheter om det indiska riket upp. Först och främst tycktes det svämma över av rikedom men det befolkades även av underliga varelser såsom enfotingar, hundhuvuden, cykloper och andra monster vilket uppfattades som en bekräftelse på sanningshalten eftersom även dessa fanns beskrivna sedan tidigare.

I dag vet vi att breven (det kom tre som man känner till) är författade av en okänd Västeuropeisk präst i syfte att stödja påven mot kejsaren samt att gjuta mod i korsfararna som fick leva på hoppet att det långt borta i öster fanns en präst som med väldiga arméer som kunde slå muslimerna i ryggen.

Inspirationen till presbytern Johannes kom möjligen från patriarken Johannes besök hos påven Calixtus II år 1123. Patriarken sade sig komma från de kristna i södra Indien som var ättlingar till de av aposteln Thomas frälsta. Men något mäktigt rike var det inte tal om, snarast det motsatta. Man kopplade därefter ihop patriarken med en khitansk furste vid namn Yelü Dashi som utanför Samarkand år 1141 besegrade kristendomens fiende Seljukerna. Nyheten om segern spred sig snabbt och firades säkerligen i Rom. Därför fick man för sig att Yelü Dashi var kristen (man glömde det kätterska) och utifrån dessa inspirationskällor tänker man sig idag föddes presbytern Johannes.

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Presbytern Johannes ur der Weltchronik von Hartmann Schedel 1493

Lenins uttåg ur historien: Imomali Rahmon och ikonoklasmen i Tadzjikistan

2013/04/24 § Lämna en kommentar

I kölvattnet av Sovjetunionens upplösning 1991 följde en euforisk period av ikonoklastiska yttringar när de forna sovjetrepublikerna – som yrvaket men ofta mållöst utnyttjade de friheter som självständigheten gav – sökte rensa sina landskap från kommunismens symboler. Att eliminera de fysiska minnena av ett totalitärt förflutet visade sig förhållandevis enkelt, frågan var vilka nationella symboler som skulle ersätta Lenin, Stalin och hammaren och skäran. Problemet var i grunden att flertalet av de nya staterna var sovjetiska papperskonstruktioner utan historisk förankring och nationellt självmedvetande, varpå ett historiskt narrativ var tvunget att skapas som kunde berättiga de nya staternas existens.

Denna process har antagligen varit svårare i Tadzjikistan än annorstädes eftersom ikonoklasmen fick ett abrupt avbrott redan år 1991 när landet kastades in ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år.  Liksom i övriga Centralasien var det omöjligt att över en natt ersätta myriaderna av Leninstatyer med ekvivalenter av påstådda och uppdiktade hjältar hämtade ur den ”nationella historien”, vilket gjort att det kommunistiska förflutna än idag är påtagligt.

Tadzjikistans andra stad, för att ta ett tydligt exempel, Khojand (ca 165 000 invånare), återfick sitt gamla namn år 1992 efter att tidigare haft den sovjetisktklingande benämningen Leninabad. Regionen där Khojand är residenshuvudstad kallades dock fram tills helt nyligen fortfarande för Leninabad. Stadens imposanta Leninstaty på 22 meter fick maka på sig först 2011.

I angränsande Uzbekistan har ”nationaliseringsprocessen” i komparativt perspektiv varit förhållandevis enkel. Här har den auktoritäre presidenten, Islam Karimov, upphöjt den mongoliskättade världserövraren Timur Lenk (1336-1405) till pånyttfödd nationalhjälte. Naturligtvis har Timur Lenk inga kopplingar till uzbekerna som etnicitet eller Uzbekistan som stadsbildning, men Karimov kan, med all rätt, åtminstone hävda att Timur Lenk föddes och växte upp i vad som idag är Uzbekistan.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Tadzjikistans president Imomali Rahmon.

Karimovs kollega, Tadzjikistans president Imomali Rahmon (president sedan 1994), har inte haft samma förutsättningar. Dessvärre har inga aspirerande världserövrare fötts på tadzjkisk jord. Istället har Rahmon valt att plantera sin nations förflutna i den persiska Samanidiska dynastins (819-999 e.Kr.) mylla och samtidigt upphöja dess mest lysande härskare, Ismael Somoni (849-907 E.kr.), till Lenins efterträdare (tadzjikerna är etniskt och lingvistiskt befryndade med perserna). År 1998 bytte landets högsta berg namn från ”kommunisttoppen” till Somonitoppen och sedan år 2000 är landets valuta inte längre rubel utan somoni.

Den nya kulten av Ismael Somoni är ett utslag av president Rahmonas önskan att ”betrakta vår nations historia genom en ren och helig spegel”. Stundtals har den tadzjikiske presidentens historiesyn ifrågasätts och till och med förlöjligats i den nära omvärlden. Många lyfte exempelvis på ögonbrynen när presidenten inför valet 2006 utfäste ett årslångt firande av Tadzjikistans 15 år som självständig nation och den ariska civilisationens 2700-års jubileum. Det sistnämnda är inte minst viktigt då hammaren och skäran fått maka på sig och ge vika åt nya nationella symboler, däribland en modifierad version av svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Tadzjikistans nya nationalsymbol svastikan.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Centralasien och IndienLuriks Anakronismer.