Turkmenska hundår; president Berydmukhamdovs krig mot herrelösa hundar

2012/06/11 § Lämna en kommentar

President Saparmurat Niyazov (1940-2006) – också känd som Turkmenbachi (ordagrant: Alla turkmeners fader) – utgör tvivelsutan en av det nya millenniets mest idiosynkratiska, megalomaniska och egensinniga diktatorer. Inte nog med att han välvilligt lånade sitt namn till januari månad i den turkmenska kalendern, upprättade guldstatyer till sin egen ära och skrev om Koranen till ett turkmenskt nationalepos, han närde också ett glödande förakt för allt vad husdjur hette.

När den gode presidenten färdades på huvudstaden Ashgabats gator hade han för vana att beordra säkerhetstjänsten att i förutbyggande syfte skjuta ihjäl alla herrelösa hundar och katter de kunde komma över. Ett välkänt fall förtäljer att en äldre herre som promenerade med sin hund i närheten av en teater som presidenten råkade bevista blev illa misshandlad av polisen och, på presidentens uttryckliga order, fick välja mellan ett par veckors fängelsevistelse eller sin fyrfota väns omedelbara avlivande.

När den maktfullkomlige presidenten helt oväntat avled år 2006 och Gurbanguly Berydmukhamdov tog över den tungrodda turkmenska skutan trodde sig landets djurvänner äntligen kunna andas ut. Nu råkade det sig emellertid inte bättre än att den nye presidenten hatade fyrfota husdjur än mer och inom kort inledde ett veritabelt förintelsekrig mot herrelösa hundar och katter.

Till följd av denna aversion har Turkmenistan mer eller mindre institutionaliserat mördandet av katter och hundar i alla landets större städer. Den ytterst effektiva taktiken säkerhetstjänsten begagnat sig av för att tillfredställa presidentens nycker går i huvudsak ut på att fylla små godbitar av korv och köttbullar med krossat glas eller allehanda gifter. När utsvultna hundar eller katter sedan sätter tänderna i dessa delikatesser slutar företaget allt som oftast i utdragna krämpor som varar i flera dygn och i regel utmynnar i en synnerligen plågsam död. Strategin har långtifrån förankrats hos det turkmenska folket som nätterna igenom tvingas åhöra de döende hundarnas dystra och hjärteskärande litania.

Resultatet av detta institutionaliserade djurplågeri har blivit att hund- och kattkadaver ligger och förruttnar under den brännande solen på huvudstadens gator, vilket naturligt nog sprider en elakartad stank. President Berydmukhamdov uppges dock vara nöjd och med nuvarande takt kan den goda diktatorn inom kort titulera sig världens i särklass flitigaste utrotare av hundar. Högljudda protester från djuraktivister har av naturliga skäl uteblivit då det råder strängt förbud mot att upprätta dylika organisationer i det centraliserade och ytterligt auktoritära turkmenska samhället.

Turkmenistans hundhatande diktator Gurbanguly Berydmukhamdov tillsammans med Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Din-I-Ilahi: Akbar den stores självförhärligande toleransreligion som försvann

2012/04/13 § 1 kommentar

Akbar den store (1556-1605) förtjänade sitt glansfulla eftermäle till följd av att han lyckades ena det fragmenterade Indien och säkra Moguldynastins maktställning i regionen för generationer framåt. Vad som särskiljde Akbar från föregånde indiska regenter av muslimsk börd var inte militär genalitet så mycket som en djupgående förståelse för Indiens problem i allmänhet och aversionen mellan muslimer och hinduer i synnerhet.

Som son till en shiamuslimsk mor och en sunnitisk far blev Akbar på ett tidigt stadie övertygad om den religiösa toleransens läkande krafter och vikten av att anlägga ett koncilliant förhållningssätt till de ständigt uppblossande religiösa schismerna. Akbar hade också lärt av det blodbesudlade muslimska Delhisultanatets (1210-1526) undergång, och deklarerade tidigt att hinduerna skulle undantas från jizya: extraskatten som uteslutande drabbade icke-muslimska folk.

Akbar, som själv var en religiös grubblare av rang, gick dock längre än så i sina försök att överbrygga klyftan mellan sina muslimska och hinduiska undersåtar. En av mogulhärskarens favoritsysselsättningar var att samla sändebud från allsköns religioner – däribland islam, kristendom, judendom, zoroastrism och jainism – och i en anda av tolerans och ödmjukhet disputera och tolka religiösa urkunder och obskyra teorem.

Dessa överläggningar utmynnade i att Akbar 1582 kom till slutsatsen att vad Indien behövde var en synkretisk religion, eller religiöst förhållningssätt, som amalgamerade de bästa elementen från samtliga kända världsreligioner. Resultatet blev Din-I-Ilahi; ett religiöst och moraliskt rättesnöre med synkretiska förtecken som satte Akbar själv i rollen som Guds ställföreträdare på jorden.  

Huvudelementen i Din-I-Ilahi var avhållsamhet, generositet mot de fattiga, klokhet och ett strikt bejakande av den gyllene regeln. Mindre konventionellt var emellertid att Akbars hemsnickrade religion därutöver förespråkade änkors rätt till äktenskap, förbud mot barnäktenskap, respekt för djurens rättigheter och måttlighet vad gällde alkoholkonsumption.

Traditionellt sett har Din-I-Ilahi tolkats som ett vidsynt försök av Akbar att söka harmonisera det indiska samhället som under århundraden slitits sönder av religiösa och sociala konflikter. Numera föreslår ett växande antal religionshistoriker att myntet också hade en mindre smickrande baksida, och att en allt mer megalomanisk Akbar promulgerade den nya religionen i sjävförhärligande syften. Din-I-Ilahi var således inte mer än en personkult. Klart är att Akbar handplockade de undersåtar han ansåg värdiga att invigas i kultens ritualer och liturgi, vilka bar tydliga spår av sufismen. Det sägs också att Akbar lekte med tanken på att han själv var reinkarnationen av Muhammed eftersom profeten dog nästan exakt 1000 år före den indiska härskarens ankomst till jordelivet.   

I vilket fall som helst spreds Din-I-Ilahi knappast utanför Akbars isolerade hov, och dess inflytande dog tillsammans med sin skapare. Akbars närmast följande efterträdare på den moguliska tronen var dock kloka nog att fortsätta i företrädarens fotspår, och i Din-I-Ilahis anda söka överbrygga motsättningarna mellan hinduer och muslimer.

I Fathipur Sikri samlade Akbar den store koryféer från en mängd olika religioner och utarbetade så småningom Din-I-Ilahi

Allmänt tugg om thugs; Indiens kalidyrkande lönnmördare

2012/03/25 § Lämna en kommentar

I en klassisk scen – i en lika klassisk film – gömmer sig Indiana Jones bakom ett klippblock, nedanför honom utspelar sig en horribel mässa till gudinnan Kalis ära. I filmen De fördömdas tempel från år 1984 stiftar den äventyrande arkeologen bekantskap med den indiska sekten Thuggee och dess makabra riter. Skildringen av människooffer har inte mycket att göra med verkligheten men som alla goda historier finns det även korn av sanning i filmen.

Thuggee var en religiös sammanslutning av professionella lönnmördare som under flera hundra år satte skräck i den indiska landsbygden. Sekten är omnämnd redan år 1356 och var verksam fram till slutet av 1800-talet, vilket kvalificerade dem till 1979 års upplaga av Guinnes rekordbok som uppskattade att man hunnit ta omkring 2 000 000 människor av daga under sin strävan att blidka gudinnan Kali.

Thuggee-medlemmar strövade omkring gruppvis på landsvägarna i hopp om att stöta på andra vandrare och ta sällskap med dessa. När rätt tillfälle infann sig ströp sektens medlemmar sina offer, rånade dem på värdesaker och begravde dem. Hela förfarandet var ritualiserat, offren skulle strypas med ett gult tygstycke, rumaal, och därefter begravas i enlighet med bestämda traditioner. Under själva mördandet spelade man musik och dansade men det är oklart om detta var en del av riten eller om musiken syftade till att dölja eventuella skrik.


Thug Behram (1765 – 1840) hör till de mest notoriska mördare historien har sett. Han påstås ha strypt 931 människor med sin medaljongprydda rumaal, denna siffra är dock överdriven. När Behram greps förhördes han av en officer tillhörande det brittiska ostindiska kompaniet och enligt dessa protokol erkände Behram att han: ”been present at 931 cases of murder, and I may have strangled with my own hands about 125 men, and I may have seen strangled 150 more.” Behram ska ha varit synnerligen skicklig med sin rumaal som han svingade runt offrets hals med en sådan precision att medaljongen hamnade ovanpå adamsäpplet och därigenom tillförde ett extra tryck. Behram dömdes till döden genom hängning.

Den brittiska kolonialmakten kunde självfallet inte tillåta att en morbid sekt mördade resande i deras kronkoloni och under 1830-talet bestämde man sig för att ta tag i problemet på allvar. En major i armén, William Sleeman, ledde kampen mot thuggee-sekten och genom nitiskt arbete lyckades han tillfångata åtskilliga tusen thugs trots sektens hemlighetsmakeri. Man inledde även en upplysningskampanj som syftade till att öka medvetenheten hos resande om hur sekten arbetade vilket visade sig vara mycket effektivt, folk blev mer vaksamma och lärde sig att känna igen den typiska thugmetodiken. Dock skulle det dröja ända fram till slutet av 1800-talet innan de sista thugsen greps av myndigheterna. Mytbildningen om thuggee frodades och sekten gjorde ett så kraftigt intryck på engelsmännen att minnet av sekten består i engelskan genom ordet thug som betyder skurk eller ligist.

Ett fotografi av thugs

Ett fotografi av thugs

Alla afghankrigs moder; massakern vid Gandamak och det första afghankriget

2012/01/16 § Lämna en kommentar

Det karga och oländiga Afghanistan har i alla tider visat sig vara en hård nöt att knäcka för potentiella erövrare. Såväl greker och moguler som britter och ryssar har gått bet i sina försök att betvinga bergsmassiven. Ingen armé har dock lidit ett sådant förkrossande nederlag mot de vildsinta afghanska stammarna som britterna under det första afghankriget 1839-1842.

Under 1830-talet blev britterna allt mer oroliga över Rysslands växande inflytande i den centralasiatiska regionen och försökte med hot och lockelser att få den afghanska härskaren, Dost Mohammed (1793-1863), att överge sitt fraterniserande med ryska sändebud. Den självsvådliga regenten vägrade dock att gå britterna till mötes och följden blev en illa förberedd brittisk invasion. Britterna hade sin egen kandidat till Afghanistans tron, en viss Shah Shuja (1785-1842), som kommmit som flykting till brittiska Indien i sällskap med sitt harem bestående av 600 konkubiner efter att ha blivit utkastad från sitt forna rike år 1809.

Den brittiska armén som marscherade mot Afghanistan från Indien 1839 bestod av dryga 20 000 soldater och, vilket så småningom blev expeditionens akilleshäl, cirka 40 000 fruar, prostituerade, danserskor, underhållare och kameler.

Kriget föreföll vara över i en handvändning: Kabul föll tämligen enkelt, Shah Shuja och hans jättelika harem återinstallerades i sitt palats, Dost Mohammed gav sig frivilligt, och engelska soldater kunde under våren 1839 anordna cricketturneringar i den afghanska huvudstaden. Lyckan skulle dock bli kortvarig.

Medan britterna fortsatte att förlusta sig i Kabul organiserade den tillfångatagna Dost Mohammeds son, Akbar Khan (1816-1845), framgångsrikt motståndet mot ockupanterna. Samtidigt hade den hämndlystna Shah Shuja gjorde sitt bästa för att alienera sina undersåtar och britterna hade den dåliga smaken att utnämnda den gaggiga och indolenta William Keith Elphinstone till ny ledare för invasionsföretaget. Elphinstone hade inte sett röken av ett slagfält sedan Napoleonkrigets högsommar.

I slutet av 1841 stod hela Afganistan i brand och Elphinstone fann ingen annan utväg än att beordra reträtt. I de trånga och snöfyllda bergspassen tvingades de utmattade britterna att slåss dag och natt mot väldrillade afghanska gerillakrigare, och Elphinstones trupper stupade i drivor.

Akbar Khan erbjöd sig slutligen att förbarma sig över expeditionens kvinnor och barn, och lovade att dessa skulle repatrieras oskadda till Brittiska Indien. Efter mycket tvekan accepterade Elphinstone erbjudandet med tillägget att han skulle göra kvinnorna sällskap. För männen gavs dock ingen pardon. De sista resterna av den brittiska expeditionen massakrerades till sista man vid Gandamak i inledningen av år 1842. Av den cirka 16 000 man starka evakueringsstyrkan (civilister inräknade och repatrierade undantagna) överlevde endast en person.

Den lyckliga överlevaren var en viss doktor Brydon som återfanns mer eller mindre medvetslös på sin halta häst utanför Jalalbads murar med ansiktet uppskuret av sabelhugg.

Trots detta förintade nederlag som skakade Storbritannien i grunden skulle krigets efterspel dock spela Imperiet i händerna. Akbar Khan blev förgiftad år 1845, antagligen på order av sin fader, och Dost Mohammed kunde därefter återvända till sin tron. Trots år i brittisk fångenskap, eller just därför, skulle den åldrade despoten hädanefter visa sig vara den såtaste av Storbritanniens vänner. Afghanistan var därefter under flera deccennier en någorlunda lugn utpost i det Brittiska Indien. Det första afghankriget var således, från brittiskt perpektiv, inte bara ett katastrofalt företag utan också fullständigt onödigt.

I Elizabeth Butlers legendariska målning "Remnants of an army" avbildas en dödligt sårad doktor William Brydon på sin väg till Jalalabad för att berätta om massakern vid Gandamak.

Fattigdomsbekämpning á la Gandhi; Vinoba Bhave och Bhoodanrörelsens misslyckande

2011/07/20 § Lämna en kommentar

Mohandas Gandhi må ha spelat en instrumental roll i Indiens frigörelse från Storbritannien, men hans förkärlek för transcental spiritualism och förakt för institutionaliserad politisk verksamhet alienerade flera av dennes anhängare när självständigheten väl var vunnen. Indiens första premiärminister och tillika Gandhis trogna vapendragare, Jawaharlal Nehru, beskrev öppenhjärtigt sin tvehågsna inställning till Gandhis budskap på följande vis:  

”For him, those who wished to serve the masses should not concern themselves so much with raising the standard of living as with lowering themselves, leveling themselves, so to speak, with the masses and mixing with them on an equal footing. That, for him, was true democracy. [. . .] For every modern democrat, socialist, and even capitalist: it would mean returning to an outdated spirit of paternalism, which was unwittingly reactionary”.

En som dock inte väjde för att försöka omsätta Gandhis spiritualism och idéer om social nivellering i praktiken, utan att för den skull hänge sig åt förkastlig politisk formalism, var Vinoba Bhave. Bhave hade arbetat nära Gandhi i över 30 år men var, om möjligt, än mer asketisk än lärofadern själv.  

I sin ungdoms glans studerade den unge Vinoba Bhave, som var av fin familj, matematik och betraktades som något av ett akademiskt stjärnskott. Under påverkan av traditionell hinduisk filosofi och mystik lät emellertid Bhave ceremoniellt bränna alla sina diplom, certifikat och hedersbetygelser år 1916. Samma år erhöll han för första gången audiens hos Mohandas Gandhi och kom därefter att följa Mahatman slaviskt fram till dennes död 1948.

Som renlärig epigon skapade Vinoba Bhave år 1951 rörelsen Bhoodan, vars historiska mission skulle bli att, i enlighet med Gandhis anvisningar, överse omdistribueringen av jord till Indiens horder av utfattiga bönder. Detta skulle naturligtvis ske utanför den etablerade politikens formaliserade ramverk. Till mål hade Bhoodanrörelsen att med fredliga medel och med solidariteten som paroll söka övertyga Indiens välbärgade jordägare att frivilligt avyttra delar av sina ägor till det markhungrande jordbruksproletariatet. Vinoba Bhave hade nämligen kommit fram till att 62 miljoner tunnland jordbruksmark skulle vara tillräckligt för att Indiens miljontals utfattiga bönder skulle kunna tjäna ett drägligt uppehälle.

Under tretton års tid (1951-1964) vandrade den åldrande Vinoba Bhave runt på den Indiska landsbygden och försökte övertala de rika jordägarna om att avge sina mindre lyckligt lottade medmänniskor en allmosa i form av jordbruksmark. Vedermödorna detta uppdrag medförde lindrades bara av att Vinoba Bhave, i enlighet med Gandhis föreskrifter, emellanåt avbröt sin vandring med att spinna bomull.

Den form av ekonomisk omfördelning byggd på frivillighet som Bhoodanrörelsen förespråkade vann dock långtifrån alla godsägares gunst och tillgivenhet, och i kvantitativa termer räknat misslyckades Vinoba Bhave i sitt värv. Totalt sett lyckades Bhoodanrörelsen omdistribuera dryga 5 miljoner tunnland jordbruksmark till förmån de uthungrade indiska bönderna, men detta var långt ifrån de 62 miljoner som dess grundare och galjonsfigur satt som mål för rörelsen. Under 1970-talet började Bhoodanrörelsens så sakteliga att disintegrera för att sedermera upplösas.   

1982 tog Vinoba Bhave sig själv av daga genom att svälta sig till döds. Indiens premiärminister, Indira Gandhi, som vid tillfället befann sig i Moskva för att närvara vid Leonid Brezjnevs begravning tog, vid budskapet om ”profetens” död, första bästa plan hem till Indien för att ta plats bland de närmast sörjande.  

Lurik rekommenderar: Fernand Braudel. A History of Civlizations. Penguin Books 1993 (1963) 

Vonoba Bhave på sin ålders höst

Portugisisk rasbiologi på 1500-talet; Afonso de Albuqureque och skapandet av ett härskarfolk

2011/06/01 § Lämna en kommentar

Det påstås ju som bekant att ”kärt barn har många namn”, och om det finns så mycket som ett korn av sanning i det slitna talspråket så torde den mångfacetterade portugisiska kolonisatören Afonso de Albuqureque (1453-1515) tillhöra en av de i särdeles mest älskvärda människor som någonsin vandrat runt i ett par skor. Under sin levnad och strax efter sin död förlänades de Albuqureque en lång rad epitet, däribland: den förskräcklige, den store, sjölejonet och Österlandets kejsare.

Under de Albuqureques korta sejour som portugisisk guvernör i Ostindien 1509-1515 konsoliderade Portugal med erövringar och diplomatiska snilledrag sin nyvunna maktsällning i Orienten. Det var inte en slump att de Albuqureques guvernörskap sammanföll med Portugals koloniala guldålder.

Efter att i princip ha förintad Islams samlade sjökrafter i slaget vid Diu 1509 var Portugals herravälde över Indiska Oceanen betryggat i två generationer framöver. Det militära och maritima övertaget utnyttjade de Albuqureque till att genomföra en rad framgångsrika expeditioner. Därutöver närde han smått fantastiska planer på att ytterligare förnedra Islams apologeter .

För att slutgiltigt krossa det Mamlukiska sultanatet ville exempelvis de Albuqureque vända Nilens flöde i avsikt att ödelägga det blomstrande Nildeltat i Egypten som utgjorde den ekonomiska och politiska ryggraden i det mamlukiska imperiet. Än djärvare var planen på att stjäla profeten Muhammeds lik i syfte att använda detta som utpressningsmedel. Muslimerna kunde, enligt Albuqureque, gladeligen få sitt kadaver till profet tillbaka mot att de i gengäld tog sitt pick och pack och lämnade det Heliga landet. 

Ett av de mest graverande problem som gäckade den erövringslystne guvernören var annars att Portugal saknade inhemska bosättare, lojala mot den portugisiska kronan, som kunde förvalta det växande kolonialimperiet. Kvinnor var överhuvudtaget portförbjudna i Orienten då vidskepelse gjorde gällande att kvinnor ombord på ett skepp förbehållslöst bringade besättningen olycka. Resultatet blev därför att unga äventyrslystna portugisiska gossar i regel endast uppehöll sig en kortare i tid i indiska farvatten innan de, mätta på äventyr, återvände hem till sina fruar och hemmets trygga vrå. 

De Albuqureque uppmanade därför sina unga landsmän, oavsett om dessa råkade ha en hustru väntades på dem hemmavid eller inte, att vid ankomsten till Ostindien äkta och impregnera lokala kvinnor. Genom att aktivt understödja denna oheliga äktenskapsinstitution i tal och handling hoppades de Albuqureque på att skapa en veritabel ras av servila mulatter; lojala mot den portugisiska kronan men med Indien som sitt obestridliga hemland. Dessa halvblodsädlingar skulle därefter uppfostras till att överta skötseln och försvaret av Portugals växande kolonialimperium, medan portugiserna själva i möjligaste mån kunde inrikta sig på att njuta av dess frukter.

Det eugeniska experimentet utföll dock inte till Portugals gagn. I regel kände ”de Albuqureques mulatter” liten eller ingen tillgivelse för det fjärran Portugal, och de högfärdiga portugisiska kolonisatörerna hade lite till övers för de österländska halvbloden. Generellt sett tycks detta potentiella ”härskarfolk” föredragit att prisa Mammon framför konungen av Portugal. Inte undra på då att många av dessa lyckades förkovra sig som femtekolonnare när Nederländerna så småningom gjorde entré i Orienten och inom loppet av några decennier bröt Portugals koloniala hegemoni i Ostindien.           

Afonso de Albuqureque

Juvelen och Axelmakterna; Subhas Chandra Boses kamp mot det Brittiska Imperiet

2011/04/05 § Lämna en kommentar

Indiens frigörelse från det brittiska imperiet brukar framställas som ett skolexempel på ickevåldsprincipen samt demonstrera det passiva motståndets överlägsenhet gentemot mer handlingskraftiga alternativ. Alla Indier var dock inte överens med Mahatma Gandhis (1869 – 1949) pacifistiska principer, i synnerhet inte Subhas Chandra Bose (1897 – 1945?): bengalisk politiker, ledare för kongresspartiet INC, och grundare av All India Forward Bloc) som valde att bryta med Gandhi och INC för att i stället bekämpa britterna genom en ohelig allians med Nazityskland och Japan.

Redan under det tidiga 1930-talet var Bose ett irritationsmoment för den brittiska kolonialmakten och flera gånger blev han gripen för uppvigling mot imperiet. När väl kriget bröt ut i Europa 1939 såg Bose sin chans att frigöra Indien (juvelen i den Brittiska kronan) genom att alliera sig med Storbritanniens fiende Tyskland.  På så vis skulle det nazistiska Tyskland komma att spela en viss roll i Storbritanniens beslut att ge upp kolonin 1947.

Bose kom första gången i kontakt med tyska agenter då han drev en kampanj för en indisk bojkott av kriget. De tyska spionerna såg potential i denne våldsbenägne patriot och organiserade hans flykt från Calcutta där han hölls fänglsad. Flykten blev dramatisk i bästa Bollywoodstil.  Abwehr-agenterna försåg  Bose med en falsk identitet och allehanda färdmedel, bland annat en åsna. Tack vara detta  lyckades han ta sig förbi alla sina fiender hela vägen till Kabul varifrån han fick hjälp av sovjetiska agenter (Molotov-Ribbentrop-pakten hade ännu inte brutits) att ta sig vidare till Berlin.

Väl i Tyskland övertalade Bose Hitler om att tillfångatagna indiska soldater skulle överföras till honom för att utgöra basen i en ny antibrittisk armé, en idé som gillades av Hitler som gav sitt bifall. Snart var även de japanska militärledarna införstådda med planen och dessa hjälpte Bose tillbaka via en ubåt till Indiens gräns. Snart stod den vapenskramlande ledaren i spetsen för den 40 000 man starka nybildade Indiska Nationalarmén. Inför trupperna klargjorde han sitt syfte: ”Vårt uppdrag är inte över förrän våra överlevande hjältar håller sin segerparad på det brittiska imperiets grav, till Delhi!”

Hitler var förtjust och hoppades nog att nationalistarmén med hjälp av japanerna skulle bli ett präktigt brittiskt magsår. Det hela rann dock ut i sanden trots att man slogs sida vid sida med japanerna, bland annat deltog man i erövringen av Burma. Bose fick inte långt senare ångra sitt val av vänner då han under okända omständigheter försvann. Enligt officiella japanska uttalanden ska han dött i en flygplanskrasch 1945 på väg till Tokyo men ingen vet säkert.

Det är dock möjligt att denne patriot, numera betraktad som nationalhjälte, trots allt kom att spela en avgörande roll i frigörelsen. När den brittiske premiärministern Clement Attlee svarade på frågan om varför man givit upp imperiets juvel lade han stor vikt i sitt svar vid de skador Boses förehavanden åstadkommit före och under kriget.

Lurik Rekommenderar: Marshall Getz. Subhas Chandra Bose: A Biography. McFarland & Company. 2002.

Danskar i Österled; Trankebars uppgång och fall

2011/03/24 § Lämna en kommentar

Den gravt alkoholiserade och ack så koleriske Kristian IV (1588-1648) var, alla sina laster till trots, en intelligent renässanshärskare ut i fingerspetsarna som hade vittgående och storsvullna planer för sitt Danmark. Även om Kristians inblandning i Trettioåriga kriget (1618-1648) slutade i katastrof (de habsburgska arméerna intog till syvende och sist hela Jylland), hade den danske kungen mer lycka på andra områden. Efter att portugiserna i ensamt majestät dominerat handeln med det fjärran Indien i närmare 100 år var det helt oväntat den danske monarken som kom att bryta dess inkomstgivande monopol och därmed etablera Danmark som den andra europeiska kolonialmakten i Indien.

Kristian IV hade med hjälp av nederländska mellanhänder lyckats tillförsäkra Danmark en bit land i det av kryddor så överflödiga Ceylon (Sri Lanka). 1618 lämnade en påkostad dansk expedition Köpenhamn i syfte att inmuta en ny koloni. Portugiserna såg dock inte med blida ögon på hur en perifer protestantisk usurpator försökte lägga rabarber på det land de ansåg gud allsmäktige förlänat Portugal.

Väl framme i Indiska farvatten 1620 hade närmare hälften av det danska manskapet dött i skörbjugg och portugiserna hade kallblodigt förintat den danska förtruppen samt därefter stuckit sjömännens såriga huvuden på pålar till varnagel för androm. Sorgerna tog dessvärre inte slut där. Avtalet Kristian IV hade slutit med de nederländska plutokraterna visade sig vara en bluff och danskarna var därför tvungna att slå alla illusioner om en blomstrande kryddkoloni på Ceylon ur hågen.

Resterna av det danska manskapet lyckades emellertid rädda sig till det syindiska fastlandet och här vände äntligen oturen. Efter segdragna förhandlingar med en lokal furste som ännu inte underkastat sig Mogulrikets tilltagande makt lyckades danskarna utverka en koloni i Trankebar (Tharangambadi). På platsen upprättade danskarna fästningen Dansborg och från dess torn skulle sedan Dannebrogen vaja stilla och lugnt i över 200 år.

Även om Trankebar under blomstringsperioden på 1700-talet inhyste mer än 200 danskar och utgjorde en populär anläggningshamn för allehanda sjöfararnationer så förblev kolonin en perifer och förbisedd plats som saknade inverkan på den historiska utvecklingen i Indien. Efter en utdragen period av ekonomisk kräftgång och tilltagande emigration sålde slutligen den danska staten kolonin till Storbritannien 1845.

Om Trankebar var pärlan i det diminutiva danska ostindiska imperiet så var de oländiga Nicobarerna, en ögrupp belägen öster om Ceylon, definitivt dess oregerliga styvbarn. Koloniseringen av öarna påbörjades år 1754 men stötte mer eller mindre genast på patrull. Återkommande malariaepidemier nära nog avbefolkade ögruppen vars population dog som flugor. Mellan 1778-1783 försökte den Habsburgska Dubbelmonarkin sig på att kolonisera öarna då man trodde att danskarna helt sonika övergett Nikobarerna. Det hela var naturligtvis oerhört pinsamt för den danska regeringen som efter många om och men fick österrikarna att dra sig tillbaka. Det var därför med stor tillfredställelse som Danmark 1869 sålde ”de förbannade malariaöarna” till Storbritannien för en spottstyver. Idag är Nikobarerna mera känt som ett exotiskt och exklusivt turistparadis.  

Den danska kolonin Trankebar

Den vilda jakten på diamanten

2010/10/25 § Lämna en kommentar

Den legendomspunna jättediamanten Koh-I-Noor, länge ansedd som världens största och dyrbaraste ädelsten, har under hela sin existens haft en närmast suggestiv inverkan på sina ägare och deras rovgiriga banemän. Få värdeföremål har under historiens lopp bytt ägare lika många gånger som Koh-I-Noor, och flertalet av dessa har gått kvalfyllda öden till mötes. Inte konstigt att den äldsta bevarade skriftlig källa som berör diamanten, daterad till 1306, också varnar för den förbannelse som ovillkorligen drabbar de (män) som förfogar över den: ”Innehavaren av denna diamant kommer att äga världen, men därutöver också få erfara allt dess lidande. Ty bara Gud eller en kvinna kan bära den utan att förgås”.

Koh-I-Noor, vilket betyder ”berg av ljus”, grävdes fram i de norra delarna av Indien (oklart när), och blev omgående ett vida eftertraktat och mytomspunnet värdeföremål som gick i arv i den för tillfället mäktigaste furstefamiljen. När den mongoliskättade usurpatorn Babur (1483-1530) tillskansade sig herraväldet över norra Indien, i och med sin snillrika seger vid Panipat 1526, utgjorde Koh-I-Noor den enskilt mest lysande krigstrofén. Baburs bestående livsverk var skapandet av Moguldynastin, vars ledande medlemmar skulle stoltsera som innehavare av den praktfulla diamanten i 213 år.

Ett av många offer för Koh-I-Noors förbannelse var den kärlekskranke Shah Jahan (regent 1627-1658), som lät installera diamanten i sitt nyuppförda sagopalats Taj Mahal. Efter ett långt liv omgiven av lyx och flärd blev denna under sina sista och sjukdomsmärkta levnadsår fängslad av sin äregiriga och religiöst intolerante son, Aurangzeb (1658-1707), som omgående satte sig för att hänsynslöst oskadliggöra sina äldre och yngre bröder. Den tungsinta fadern hann knappt stänga sina ögon före det att den fundamentalistiska sonen lyckats i sitt blodiga värv, och därmed var den långa och kulturellt blomstrande epoken av religiös tolerans i Mogulriket definitivt förbi. Aurangzeb skickade Koh-I-Noor till en påstått skicklig diamantslipare för att ytterligare bättra på dess förföriska lyster. När den älskade dyrgripen så småningom återbärgades fick emellertid den koleriskt lagde despoten en ordentlig chock. Den inkompetenta charlatanen som utgjort sig för att vara diamantslipningens obestridliga nestor hade lyckats med konststycket att reducera Koh-I-Noors vikt, och därmed värde, från 793 karat till 186 karat. Aurangzebs frånfälle 1707 symboliserar slutet på Mogulrikets storhetstid, som hädanefter kom att präglas av anarki och sönderfall.

Tillståndet av kaos och förvirring kom inom kort att utnyttjas av den brutala persiska uppkomlingen Nadir Shah (1736-1747) som inom kort blev en maktfaktor av oanade proportioner i regionen. Trots sin enkla bakgrund som en simpel stråtrövare gjorde den sluge Nadir kometkarriär och kunde 1736, efter att fördrivit såväl afghaner som ottomaner från landet, utropa sig till Shah. År 1738 invaderade han norra Indien och besegrade den hopplöst underlägsna Mogulhärskaren Muhammed Shahs oregerliga armé vid Karnal 1739. Muhammed Shah togs tillfånga men lyckades utverka så att han själv släpptes och att hans rike förskonades från ytterligare plundring genom att erbjuda sin maktfullkomliga rival nycklarna till den kungliga skattkammaren.

Till sin stora besvikelse kunde Nadir Shah inte finna Koh-I-Noor bland de sagolika skatter Moguldynastin samlat på sig under två århundraden, och misstänkte givetvis Mohammed Shah för att undanhålla trofén från honom. Om man får tro legenden så skulle emellertid en försmådd kurtisan förtäljt den persiska erövraren att Mohammed Shah alltid bar diamanten gömd i sin turban. För att kunna lägga vantarna på diamanten lät därför Nadir Shah arrangera en storslagen festivitet, vars ostentativa syfte var att celebrera freden mellan de forna antagonisterna. Mitt under pågående festligheter insisterade Nadir på att denne och Mohammeds nyvunna brödraskap skulle befästas genom att man, enligt god orientalisk sed, bytte turbaner. Mohammed Shah kunde inte gärna neka utan var tvungen att motvilligt erbjuda sin betvingare Koh-I-Noor. Nadir Shah återvände därefter glad i hågen med sin dyrgrip till Persien.

Efter sin återkomst till Persien blev den koleriske potentaten, till sina officerares stora förfäran, allt mer paranoid och maktsjuk. Dessa ingick 1747 en sammansvärjning och lät mörda Nadir Shah, vars närmaste anförvant inledde en blodig klappjakt på sina släktingar och inom kort själv fick sina ögon utstuckna. I det kaos som följde lyckades en av Nadirs forna vapenbröder, Ahmed Abdali, lägga rabarber på Koh-I-Noor och föra denna till Afghanistan där han också utropade sig till Shah. Efter Ahmeds död bröt hans rike snabbt samman då olika fraktioner började bekriga varandra. En av förlorarna i dessa fraktionsstrider, Shah Shuja, lyckades omsider att överta ägandeskapet av Koh-I-Noor och valde efter att hans arméer blivit tillintetgjorda att 1810 söka skydd hos sikhernas självsvåldiga härskare i Punjab, Ranjit Singh (1780-1839), även kallad ”Lejonet av Punjab”.

Denna var väl insatt i diamantens historia och litade inte ett ögonblick på Shah Shuja som dyrt och heligt bedyrade att han saknade all vetskap om vart Koh-I-Noor kunde tänkas ha tagit vägen. Efter att ha låst in sin gäst och förnekat denna mat och vatten under två dygn insåg emellertid Shah Shuja att livet var honom kärare än diamanten, och avstod följaktligen Koh-I-Noor till sin bryska värd. När Ranjit Singh sedermera avled 1839 följde historien sitt gängse mönster och sikhernas rike kom att uppleva ett decennium av kaos och anarki vilket kunde utnyttjas av britterna som 1849 slutligen lyckades lägga under sig Punjab. I fredstraktaten utfäste sig sikherna att avstå Koh-I-Noor som omgående och för alltid lämnade Indien och skickades till England och drottning Victoria.

Sedan dess har diamanten burits av såväl drottning Victoria som drottningmodern Elizabeth, vilka i egenskap av sin kvinnlighet naturligtvis varit förskonade från förbannelsens verkningar, och Koh-I-Noor ingår numera bland de brittiska kronjuvelerna. Att dyrgripen verkar ha funnit en fristad i England har emellertid inte avblåst jakten på diamanten utan denna fortgår likväl fortfarande om än med andra medel. Både Indien och Pakistan har vid upprepade tillfällen under 1900- och 2000-talet begärt att få Koh-I-Noor återbördad till sitt ”rättmätiga hemland”. Likadant gjorde talibanregimen i Afghanistan år 2000. Hitintills har dock den brittiska regeringen enträget vägrat att uppge sitt ägandeskap.

Babur och elefanternas blodiga undergång

2010/10/01 § Lämna en kommentar

Elefantkrigföringen i Occidenten förefaller måhända vara förknippat med Alexander den stores, Pyrrhus och Hannibals bragdfyllda bravader, men har trots dessa herrars lagrar och innovation på området varit av ringa betydelse i jämförelse med hur denna krigskonst förfinats och haft ett avgörande historiskt genomslag i Central- och Östasien i allmänhet, och Indien i synnerhet.

Alexander den stores fösta möte med krigselefanter var vid slaget vid Arbela 331 f.Kr., där Darius III och den Achaemenidiska dynastins öde slutligen beseglades. Även om Darius 15 krigselefanter, importerade från och tränade i Indien, aldrig spelade en avgörande roll för utvecklingen av slaget gjorde dessa mastodonters framfart på slagfältet den unge Alexander utomordentligt imponerad, och denna inkorporerade snart djuren i sin egen armé. När denna sedan invaderade norra Indien (nuvarande Pakistan) under strider mot den punjabiska konungen Porus hade makedonierna inga större problem med att oskadliggöra den sistnämndas elittränade elefantkavalleri.

Hannibals eskapader under det andra puniska kriget (218-202 f.Kr.), när denna betvingade Alperna tillsammans med en smärre kår av krigselefanter, är troligtvis än mer beryktad i västerlandet. Om detta projekt bör nämnas att även om de romerska legionerna under krigets inledningsskede hade uppenbara svårigheter med att värja sig från Hannibals sluggande elefanter så ska deras betydelse inte överskattas då de aldrig var fler än 37 stycken.

Hannibal förlitade sig alltså inte i nämnvärd utsträckning på sitt elefantkavalleri, vilket var ett komplement till snarare än själva grundbulten i den puniska armén, till skillnad från samtida indiska härskare som ofta betraktade elefanten som kärnan i krigsmaskineriet. Historien förtäljer bl.a. att Chandragupta I, Mauryadynastins (321-185 f.Kr.) grundläggare, ska ha nedlagt över 9000 krigselefanter under de många fälttåg som krävdes för att konsolidera makten i norra Indien.

Man kan med fog hävda att elefantkrigföringens slutgiltiga undergång, liksom dess uppkomst, kan lokaliseras till norra Indien. Mannen som slutgiltigt skulle förpassa krigselefanten till historiens skräphög var fursten av Kabul: Babur (1483-1531). Babur förefaller ha fått sin äregirighet och smak för erövringar med modersmjölken då hans stamtavla innefattade såväl Timur Lenk som Djingis Khan. Trots sina fysiska attribut – Babur var en bjässe som trots tilltagande alkoholisering och ett övermåttligt haschrökande kunde genomföra de mest häpnadsväckande fysiska prestationer – levde vår protagonist länge ett kringflackande liv på Centralasiens stäpper och förlorade bland annat sin arvsrätt till regionens pärla och i särklass rikaste stad, Samarkand, till uzbekiska krigsherrar. 

När Babur år 1525 bestämde sig för att invadera Delhisultanatet i norra Indien med sin ytterligt erfarna men ack så numerärt underlägsna här valde emellertid fru Fortuna att spela honom i händerna. Baburs skara av runt 15 000 soldater mötte Delhisultanatets mångdubbelt större styrkor vid Panipat 1526 (det första av tre historiska slag vid samma plats) som, förutom cirka 40 000 yrkessoldater, också innehöll 300 krigselefanter. Vad som fällde avgörandet var att Babur lyckats införskaffa 24 primitiva artilleripjäser, och mot denna den nya tidens vapen stod Delhisultanatets krigselefanter svarslösa. Med ett krutröksosande hål i magen försvann snabbt krigselefanternas militära effektivitet och skräckinjagade inverkan. Slaget vid Panipat kan därför också kallas världens ditintills mest storslagna barbecue.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Centralasien och IndienLuriks Anakronismer.